Tinande permafrost förändrar landskapet och förstärker växthuseffekten
I Arktis kan stora landskapsförändringar ske när torvmarker som är frusna året tinar. Dessa förändringar påverkar utbytet av växthusgaser från de kolrika torvmarkerna och kan förstärka den globala uppvärmningen. En studie gjord av forskare från Stockholms universitet visar att när årsmedeltemperaturen når ett tröskelvärde mellan -5 ºC och -3 ºC kollapsar torvmarken och nya sjöar bildas.
I ett framtida varmare Arktis kan stora landskapsförändringar ske när torvmarker som är frusna året om börjar tina. Förändringarna påverkar utbytet av växthusgaser från de kolrika torvmarkerna och kan förstärka den globala uppvärmningen. En studie gjord av forskare från Stockholms universitet visar att när årsmedeltemperaturen når ett tröskelvärde mellan -5 ºC och -3 ºC kollapsar torvmarken och nya sjöar bildas. Samtidigt kan gamla sjöar torrläggas när permafrosten tinar.
I historiska flygbilder och moderna satellitbilder har forskarna Britta Sannel och Peter Kuhry studerat landskapsförändringar i subarktiska torvmarker under de senaste 50 åren. Sannel och Kuhry är verksamma vid Institutionen för naturgeografi och kvartärgeologi och Bert Bolincentret för klimatforskning vid Stockholms universitet.
— Resultaten visar att både nybildning av sjöar och dränering av sjöar förekommer frekvent i norra Sverige där årsmedeltemperaturen är ca -3 ºC och marktemperaturen är nära 0 ºC. När den underliggande permafrosten tinar kan sjöar tömmas snabbt på vatten, ungefär som när man drar ur proppen ur ett badkar. I kallare områden i Ryssland och Kanada har förändringarna varit betydligt mindre. Där har inga sjöar torrlagts och endast ett fåtal nya sjöar har bildats sedan 1950-talet, säger Britta Sannel.
Enligt studien sker omfattande landskapsförändringar när årsmedeltemperaturen når ett tröskelvärde mellan -5 ºC och -3 ºC. I ett framtida varmare klimat kan vidsträckta torvmarker, där permafrosten idag är stabil, komma att påverkas. När nya sjöar bildas kan kolet som finns lagrat i den året runt frusna torven bli tillgängligt för nedbrytning och komma att frigöras till atmosfären i form av växthusgasen metan. På så sätt kan en självförstärkande effekt av den globala uppvärmningen uppstå. Denna effekt kan till viss del motverkas av att sjöar också dräneras när permafrosten tinar. De kärr som bildas på de gamla sjöbottnarna kan ta upp koldioxid genom vegetationen, men samtidigt är kärren också viktiga metankällor.
För ytterligare information
Britta Sannel, Institutionen för naturgeografi och kvartärgeologi och Bert Bolincentret för klimatforskning, Stockholms universitet, tfn 070-669 75 53 eller 08-16 47 95, britta.sannel@natgeo.su.se
