Vad gör det möjligt att sluta röka?
Varför lyckas en del rökare bli tobaksfria medan andra fortsätter röka år ut och år in trots den allmänt spridda kunskapen om rökningens hälsorisker? Den frågan studerar allmänläkaren Gunnar Lundqvist i den avhandling han försvarar vid Umeå universitet den 21 januari.
De numera tobaksfria rökarnas två huvudförklaringar till att de har lyckats är det egna önskemålet om livsstilsförändringar kombinerat med stöd från nära anhöriga när det gäller att sluta röka. Den egna motivationen anges som avgörande för resultatet. Däremot verkar inte snuset ha varit en framgångsväg.
Lundqvist har intervjuat både rökare och personer som slutat röka om möjliga strategier för att lyckas bli tobaksfri. Därefter har han testat dessa förklaringar via en enkät till fler än 3 500 deltagare i Västerbottens Hälsoundersökningar som vid hälsoundersökningstillfället antingen uppgav sig vara eller tidigare ha varit tobaksanvändare. Dessutom ingår data från 99 381 deltagare i Västerbottens Hälsoundersökningar för att teckna hela bilden av tobaksanvändningen i Västerbotten 1990-2007 samt specifika uppgifter om hur tobaksvanorna förändrades bland 16 484 västerbottningar under en 10-årsperiod.
Den totalbild av tobaksvanorna i Västerbottens län som avhandlingen ger är att rökningen minskar samtidigt som snusandet ökar för både män och kvinnor. Det finns dock stora skillnader mellan olika sociala grupper. Andelen rökare, både bland kvinnor och män, är betydligt högre bland korttidsutbildade än bland högutbildade. ”Blandbruk” av snus och rökning ökar hos korttidsutbildade, både män och kvinnor –ett mönster som hittills inte tillräckligt uppmärksammats i tobaksforskningen. En möjlig förklaring till det ökande blandbruket är att ett betydande antal rökare prövar snuset som en väg från rökningen men i stället hamnar i ett nytt beroende.
I två delstudier uttrycker många rökare tvivel på hälso- och sjukvårdens förmåga att hjälpa nikotinberoende. Lundqvist ser detta som en utmaning för vården att utveckla nya strategier i sitt antitobaksarbete. Samtidigt som allt färre röker verkar beroendet hos de kvarvarande rökarna vara svårt att bryta. Många riskerar återfall om stödinsatserna är alltför kortsiktiga. Enligt avhandlingen kan en framkomlig väg vara att likställa rökning med kroniska sjukdomstillstånd som högt blodtryck eller diabetes så att hälso- och sjukvårdens åtgärder och arbetsformer utformas som långsiktiga åtaganden från både patienternas och vårdens sida.
Gunnar Lundqvist har under lång tid arbetat som allmänläkare i Umeå och är numera kliniskt verksam vid Alkohol- och drogmottagningen i Umeå samt doktorand vid Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, enheten för epidemiologi och global hälsa.
Han kan nås på
tel. 070-583 90 56
eller 070-329 11 84,
e-post gunnar.lundqvist@epiph.umu.se
porträttbild
Fredagen den 21 januari försvarar Gunnar Lundqvist, Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, Umeå universitet, sin avhandling med titeln Tobaksvanor i medelåldern. Riskfaktormönster, rökstoppsattityder och erfarenheter av att sluta röka (Tobacco habits in middle age. Risk factor pattern, stop smoking attitudes and experiences of quitting smoking).
Disputationen äger rum kl. 09.00 i sal 135, enheten för allmänmedicin.
Fakultetsopponent är professor Kurt Svärdsudd, Uppsala universitet.
Läs hela eller delar av avhandlingen på
http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-38402
