Tema

Kulturen åt folket?

68-rörelsens skådespelare, musiker och textilkonstnärer ville demokratisera kulturen. Men idealen krockade ofta med yrkespraxis och relationen till ”folket” var ansträngd. Denna konflikt fick stora konsekvenser för bland annat kulturpolitiken, enligt en ny doktorsavhandling i historia vid Stockholms universitet.

Kulturens koppling till demokratin var en viktig fråga i de proteströrelser som senare samlats under begreppet 68-vänstern. Tanken var att kultur skulle användas i den politiska kampen. Många kulturarbetare krävde en kultur för, av och om folket, och den svenska staten gick in med olika former av ekonomiskt stöd. Avhandlingen fokuserar på hur kulturarbetare under 1970-talet slöt sig samman i organisationer som Teatercentrum, Musikcentrum och Textilgruppen för att värna sina yrkesintressen.

För att förklara den förändring som skedde under 1970-talet måste man ta hänsyn till att kulturarbetarna verkade inom ett kapitalistiskt system. Det fanns alltså ett intresse av att sälja en produkt på en marknad, oavsett om detta var något som erkändes av dem som var med själva. Förhållandet till arbetarklassen, revolutionens bärare, blev komplicerat då publiken ibland svek.

– Det finns naturligtvis ingen naturlag som säger att verkstadsarbetare på sin fritid vill se en pjäs eller lyssna på en låt som handlar om problem på verkstadsgolvet, säger Johan Bergman.

Under 70-talet upplevde många konstnärer att relationen till publiken, folket, blev ett allvarligt problem. Den radikala retoriken hävdade att alla kan skapa kultur samtidigt som många kulturutövare önskade leva på sitt konstnärskap. Inte minst utgjorde amatörverksamheten ett konkurrenshot. Detta blev särskilt tydligt inom den kulturbransch som av tradition stämplats som hantverk snarare än konst, närmare bestämt den kvinnligt dominerade textilkonsten.

Bekymret med hur konstnärerna ska förhålla sig till folkets smak består än idag och är alltså på många sätt ett tidlöst dilemma.

– Ta till exempel den medvetne rapparen Promoes megahit ”Svennebanan” i fjol. Låten uttrycker tydligt en tvetydig inställning till publikens smak, både föraktfullt och idealiserat. Att låten dessutom sålde bra spädde på problematiken, den inbringande pengar men sjönk därmed i ”cred”, säger Johan Bergman.

Debatten om kulturens demokratisering påverkade på flera sätt utformningen av den statliga kulturpolitiken under 1970-talet. Dagens kulturpolitik visar att många av dåtidens frågor fortfarande är aktuella: Hur bör ett demokratiskt samhälle organisera sitt kulturliv? Är det staten eller marknaden som ska bestämma villkoren för vilket kulturutbud som erbjuds?

– Kanske är det så att den subventionerade kulturen lyssnar in ”vad folk vill ha” i högre grad idag. Sveriges Television har ju valt att lägga arton entimmesprogram på att täcka det förestående prinsessbröllopet, för att bara ta ett exempel, konstaterar Johan Bergman.

Avhandlingens namn: ”Kulturfolk eller folkkultur? 1968, kulturarbetarna och demokratin” Umeå: Boréa

Kontaktinformation
Ytterligare information
Johan Bergman, Historiska institutionen, Stockholms universitet, tfn 070-723 82 47, 08-674 71 17, e-post johan.bergman@historia.su.se

Porträttbild kan laddas ner via http://www.su.se/pub/jsp/polopoly.jsp?d=5833&a=80810.

Kulturen åt folket?

 lästid ~ 2 min