Skandinavismens idéer lever fortfarande i kulturvärlden

Fram tills nu har skandinavismen betraktats som en politisk rörelse som under en begränsad period, ungefär från 1843–1864, arbetade för att de skandinaviska länderna skulle bilda en politisk union. I sin avhandling visar Kari Haarder Ekman att det samtidigt fanns en kulturell rörelse som var mycket mer omfattande och som i motsats till den politiska rörelsen blev mycket lyckad. Att den period inom litteraturen som kallas det moderna genombrottet, då författare som Strindberg, Ibsen och Georg Brandes var aktiva, blev en enhetlig skandinavisk rörelse orsakades i hög grad av att skandinavismen redan sett till att det fanns ett intresse för litteratur från grannländerna.

– Det moderna genombrottet har ofta framställts som att det plötsligt ur tomma intet uppstod ett formidabelt samarbete. Ingen har frågat sig varför detta samarbete uppstod, varför de geografiska och språkliga gränserna för litteraturen upphävdes, säger Kari Haarder Ekman.

Skandinavismen medförde också ett arbete för större språkförståelse inom Skandinavien. Arbetet drevs framåt av kulturpersonligheter som Atterbom och Fredrika Bremer som aktivt försökte få sin omgivning att förstå danska. Atterbom skrev år 1845 till en vän i Danmark att inte bara hans barn nu ”fullkomligt förstår och läser danska, utan också deras barnpiga.” På liknande vis försökte Georg Brandes i Danmark år 1866 att få danska damer att läsa svenska böcker, på svenska. Det finns många exempel i avhandlingen på att man innan skandinavismen nöjde sig med att förstå franska och tyska. Att svenska, norska och danska är besläktade språk som man med liten möda kan lära sig förstå, var en nyhet för många vid mitten av 1800-talet.

– Något som gjort intryck på mig är den språkliga optimism man märker hos författarna. När de väl hade kommit på att man lätt förstår danska eller norska var deras förhoppningar stora; kanske skulle man inom Skandinavien kunna klara sig helt utan översättningar. Den goda viljan att förstå varandra fanns verkligen på plats, säger Kari Haarder Ekman.

H. C. Andersen var en av de författare som tyckte det var en stor lättnad att resa i Sverige; här förstod man honom och han slapp hanka sig fram på usel franska eller italienska. I sina memoarer skrev han efter en resa i Sverige att det var ungefär som att vara hemma – ”mitt hems gränser vidgades”.

Om Skandinavismen
Skandinavismen är den traditionella beteckningen på den politiska rörelse som från 1843 hade målet att bilda en union mellan Danmark, Norge och Sverige.

Ursprunget till intresset för grannländerna finns i göticismen, som innebär ett intresse för fornnordiska texter och den nordiska mytologin; man kom därigenom på att man hade ett gemensamt förflutet.

Under några år på 1840-talet blev skandinavismen en omfattande studentrörelse. Stora skaror av unga studenter åkte varje år på möten i Köpenhamn, Lund, Uppsala eller Kristiania (dåtidens namn på Oslo), och det var under dessa år rörelsen fick ett politiskt mål, nämligen bildandet av en union. Detta arbete misslyckades delvis redan 1850 då man inte lyckades mobilisera ett gemensamt försvar i ett dansk-tyskt krig, och slutgiltigt 1864 efter ännu ett dansk-tyskt krig. Under samma period uppstod en kulturell rörelse som delvis lever kvar än i dag; den kulturella skandinavismen som efterhand blev till nordiskt samarbete. Organisationer som Nordiska Rådet eller Nordvisionsfonden skulle inte funnits utan skandinavismen, men inte heller idén om att man i skolorna ska stifta bekantskap med grannländernas språk. Den idén kläcktes av skandinavisten C. J. L. Almqvist redan år 1846.

Avhandlingens titel
”Mitt hems gränser vidgades” – En studie i den kulturella skandinavismen under 1800-talet.

För ytterligare information
Kari Haarder Ekman, Institutionen för litteraturvetenskap och idéhistoria, tel. 08-97 79 86, e-post: kari.haarder@littvet.su.se.

För bild
press@su.se eller 08-16 40 90.