Vem ifrågasätter Nationalmuseum?
Få människor ifrågasätter idag Nationalmuseums existens. Museet har tvärtom hundratusentals besökare varje år och statliga pengar avsätts kontinuerligt för drift av byggnad och personal. Så har dock inte alltid varit fallet. Hur kommer det sig egentligen att någon kom på tanken att använda stora summor av statens pengar till ett konstmuseum? Per Widén undersöker i sin avhandling vilka argument som angavs för behovet av ett statligt konstmuseum, vad konsten ansågs ha för nytta för samhället, hur opinionsbildningsarbetet gick till och vilka personer som var inblandade.
Under första hälften av 1800-talet öppnades stora konstmuseer i snart sagt alla europeiska huvudstäder, från Rom till London, från S:t Petersburg till Paris. I Sverige togs frågan om ett nationalmuseum upp i riksdagen flera gånger från 1810-talet men det tog ända till 1845 innan ett positivt beslut togs. Under dessa drygt trettio år drevs debatten av en grupp engagerade personer som enträget arbetade med frågan. Denna debatt – som utgör början på en svensk kulturpolitik – presenteras här för första gången.
När Nationalmuseum öppnade 1866 var det slutet på en process som pågått i mer än 50 år. Själva byggnaden hade tagit mer än 20 år att uppföra, men debatten om huruvida Sverige behövde ett nationellt konstmuseum hade påbörjats redan under 1810-talet. Den processen – debatten om varför ett nationellt konstgalleri var nödvändigt, vilka personer som var inblandade och hur de gick tillväga för att nå sina mål – är ämnet för avhandlingen.
Centralt för undersökningen är en grupp bestående av kring trettio personer som mellan 1810-talet och 1845 försökte väcka frågan om ett nationellt konstmuseum i pressen, riksdagen och vid hovet. Dessa aktörer i museifrågan var löst knutna till varandra genom vänskapsförbindelser och gemensamma erfarenheter av resor, konstnärskap, hov- och officerstjänstgöring. Mest framträdande var överstelöjtnanten och överintendenten Gustaf Anckarsvärd, arkitekten och sekreteraren vid Konstakademin Axel Nyström samt kammarherren och publicisten Fredrik Boije af Gennäs.
För att nå sitt mål – skapandet av ett nationalmuseum – använde sig aktörerna av en mångfald av strategier. Från att skriva artiklar i pressen till att skapa tillfälliga konstutställningar likaväl som mindre konstmuseer där det var möjligt. Beslutet att skapa ett nationellt konstmuseum var dock tvunget att tas i riksdagen och 1828 lades den första motionen om byggandet av ett nationalmuseum men inte förrän 1845 togs beslutet om att bygga museet.
Argumenten som användes av konstmuseiförespråkarna i debatten formerade sig kring tre olika argumentationslinjer: bildning, manifestation och nytta. Bildningsargumentet rörde i huvudsak museet som bildningshärd och konstens potential att förbättra människor; manifestationsargumentet handlade om den nationella äran och Sveriges och kungahusets behov av att hävda sig gentemot omvärlden. Nyttoargumentet slutligen berörde frågor om konstnärsutbildning och förhoppningar om att ett museum skulle kunna bidra till en ekonomisk utveckling.
Avhandlingens titel: Från kungligt galleri till nationellt museum. Aktörer, praktik och argument i svensk konstmuseal diskurs ca 1814 – 1845.
Disputationen äger rum lördagen den 28 mars 2009 kl. 14.00
Plats: Lilla hörsalen, Humanisten, Renströmsgatan 6
Opponent: Fil. dr Jenny Beckman, Stockholms universitet
Avhandlingen kan beställas i bokhandeln
Kontaktinformation
För ytterligare information, kontakta Per Widén, 0706-71 76 74, per.widen@idehist.gu.se
