Inkapsling skyddar mot avstötning vid transplantation
Langerhanska öar är insulinproducerande celler som genom transplantation kan hjälpa patienter med typ-1-diabetes. Sara Bohman visar i sin avhandling att man kan minska avstötningen betydligt genom att kapsla in dem med ett ämne från brunalger. Disputationen äger rum vid Uppsala universitet den 5 december.
Vid diabetes förloras kontrollen över kroppens blodsockernivå på grund av att de insulinproducerande beta-cellerna förstörs. Genom transplantation av nya beta-cellskluster, så kallade Langerhanska öar, kan kontrollen över blodsockernivån återställas.
– Genom att placera varje liten ö i en kapsel innan de transplanteras kan öarna skyddas från avstötning, utan att mottagaren behöver tillföras läkemedel som dämpar immunförsvaret, säger Sara Bohman.
Kapslarna består av alginat, ett geléliknande ämne som utvinns från brunalger, och ser ut som små genomskinliga romkorn. Tillsammans med forskargruppen fann Sara Bohman att transplantation av 700 inkapslade öar var tillräckligt för att återställa blodsockerkontrollen i diabetiska möss. Inkapslade öar visade sig också vara mycket tåligare för förvaring i odlingsskålar än oinkapslade öar.
– Genom att förvara öarna i odlingsskålar kan man vinna tid för att dels hitta en passande mottagare och dels ha möjligheten att förbehandla öarna med olika ämnen som kan göra att de klarar sig bättre efter transplantationen.
Vid dagens transplantationer av oinkapslade öar har man upptäckt att de celler som har till uppgift att höja blodsockernivåerna vid exempelvis fysiskt arbete blir färre efter transplantation. Detta gör att patienten riskerar att få för lågt blodsocker och hamna i koma.
– I våra studier visade det sig att kapseln verkar skydda dessa celler och att de till och med tycks öka i antal.
Nyligen har man funnit att IAPP, ett ämne som produceras i öarna, kan bilda aggregat, amyloid, liknande det som bildas i hjärnan vid Alzheimers sjukdom. Amyloid i de Langerhanska öarna är något som ursprungligen satts i samband med och tros kunna orsaka typ-2-diabetes. Amyloid har även hittats i transplanterade öar och har föreslagits vara en orsak till att dessa öar inte överlever längre än några år i mottagaren. Orsaken till amyloidbildning i de transplanterade öarna är ännu oklar. En teori är att det beror på att blodflödet i öarna är försämrat efter transplantation och att detta orsakar en störd balans av IAPP- och insulinkoncentrationer lokalt inne i ön, vilket i sin tur ger upphov till amyloidbildning. I de enkapsulerade öarna, där genomblödningen är helt obefintlig, kunde en betydande ökning av amyloidbildning ses, vilket styrker denna teori.
– Det gör att dessa kan användas som en modell för att studera hur amyloid bildas i de Langerhanska öarna och hur man kan förhindra det, säger Sara Bohman.
Eftersom det idag råder stor brist på mänskliga öar att transplantera, kan det i framtiden bli aktuellt att använda sig av öar från till exempel grisar. Detta skulle även vara ett sätt att undvika att öarna förstörs av amyloid, då grisöar har en typ av IAPP som inte kan bilda amyloid.
– Vävnad från andra arter är dock extra känslig för avstötning och i det fallet kan en skyddande kapsel vara nödvändig, säger Sara Bohman.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta Sara Bohman, tel: 018-471 46 64, 073-683 76 57, eller sara.bohman@mcb.uu.se
