Utvisning som straff

I sin avhandling har Lisa Westfelt vid Kriminologiska institutionen studerat samtliga fall där en tingsrättsdom förenats med utvisning under perioden 1973-2003, vilket motsvarar 14 550 utvisningsdomar.

Avhandlingen visar att antalet utvisningar har varierat under perioden och att två grupper skiljer sig åt i flera avseenden, nämligen utvisade som var folkbokförda respektive befann sig i landet på tillfälligt besök, både vad gäller brottsligheten de utvisas för och utveckling över tid.

Andelen utvisningar inom gruppen personer som var i Sverige på tillfälligt besök och som lagfördes för brott ökar kraftigt under perioden, från omkring 5 procent i mitten av 1980-talet till 18 procent i början av 2000-talet.

– Det är en utveckling som inte kan förklaras av förändringar i lagstiftning eller av att antalet utländska medborgare som lagförs för brott ökar. Inte heller tycks brottsligheten inom gruppen bli grövre så att fler kan komma ifråga för utvisning, utan ökningen beror antagligen främst på en hårdare praxis i domstolarna, säger Lisa Westfelt.

Utvisning på grund av brott kan i många fall tyckas relativt oproblematiskt, till exempel när det gäller personer utan uppehållstillstånd som vistas tillfälligt i landet och begår brott.

Denna grupp är också majoriteten av dem som utvisats under perioden, omkring 75 procent. Men det finns även andra grupper som begår brott och utvisas, där frågor om mänskliga rättigheter blir centrala. Det gäller exempelvis personer som hade status som flykting eller annan skyddsbehövande då de utvisades för brottslighet, en grupp som Lisa Westfelt studerat speciellt i avhandlingen.

– I de fallen ställs individens skyddsbehov mot statens intresse av att inte ha kvar utländska medborgare som begår brott i landet, säger Lisa Westfelt.

I studien identifieras 282 personer som utvisats trots att de hade uppehållstillstånd grundat på flyktingstatus eller som annan skyddsbehövande. 217 av dessa fall studerades utifrån frågan om i vilken mån och på vilket sätt domstolen diskuterar eventuella verkställighetshinder och risker för den dömde vid en utvisning till hemlandet – där man tidigare utsatts för förföljelse.

– Det visade sig att frågan är relativt osynlig i domarna – det är endast i en dryg femtedel av fallen där något om risker eller verkställighetshinder tas upp i domen trots att personen hade status som flykting eller skyddsbehövande, berättar Lisa Westfelt.  

Till sin hjälp för att bedöma frågan om eventuella verkställighetshinder har domstolen möjlighet att inhämta ett yttrande från Migrationsverket i frågan. I de studerade fallen hade yttranden inhämtats i 80 procent av fallen.

– Dessa yttranden är väldigt kortfattade och i det närmaste identiskt formulerade för olika personer. De tycks vara baserade på allmänna riktlinjer kring länder snarare än den enskildes fruktan för förföljelse. Bedömningen av verkställighetshinder verkar därför vara gruppbaserad snarare än individuell och man kan ifrågasätta med vilken säkerhet bedömningen av risker för den dömde vid en utvisning görs, säger Lisa Westfelt.

I de fall där domstolen inte inhämtat något yttrande diskuterar man inte heller mer utförligt frågan om risker för den dömde. I endast fyra av 34 fall – där domstolen alltså gör en egen bedömning av flyktingskapet – nämns något om frågan kring verkställighetshinder i domen. I 17 fall går domstolen emot yttrandet från Migrationsverket, och utvisar personen trots att verket bedömt att det finns risk för förföljelse.

Avhandlingens titel: Migration som straff?: Utvisning på grund av brott 1973-2003 med fokus på flyktingskydd

Kontaktinformation
Ytterligare information
Lisa Westfelt, Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet, tfn 08-16 33 97, 070-738 47 72, e-post Lisa.Westfelt@criminology.su.se

För bild, kontakta universitetets presstjänst, e-post press@su.se, tfn 08-164090.