Egenmätning av kemisk exponering leder inte till åtgärder

Många arbetstagare exponeras dagligen för kemiska ämnen i sin arbetsmiljö. Exponeringen innebär risker för arbetstagarnas hälsa, och måste därför mätas och eventuellt åtgärdas om halterna är höga.

Nu finns det en metod för exponeringsmätning av vissa kemikalier, där arbetstagaren själv mäter sin exponering och får tillbaka sina mätresultat (personlig exponeringsmätning, PEM). För att PEM ska fungera krävs det att arbetstagaren hanterar mätresultaten på ett rationellt sätt, dvs genomför många exponeringsmätningar om mätresultaten visar på stora olikheter och vidtar arbetsmiljöåtgärder om resultaten ligger nära eller över gränsvärdet.

Det som främst avgör om exponeringsmätningar genomförs inom företag och organisationer är organisatoriskt stöd, från chefer och från arbetsledare. Den praktiska slutsatsen av forskningen är att den framkomliga vägen för en bättre arbetsmiljö går via ledarskapet i organisationer och företag.

Att lämna över ansvaret för kontroll av kemisk exponering och åtgärder på den enskilda arbetaren tycks inte fungera. Experter inom arbetsmiljöområdet (skyddsingenjörer, arbetsmiljöinspektörer och yrkeshygieniker) behöver stöd i lagen för att genomföra exponeringsmätningar i tillräcklig omfattning.

I studien har frågan om hur arbetstagare tolkar och agerar på mätresultat undersökts. PEM har introducerats i tre olika branscher, bensintransportföretag (där man exponeras för benzen), sågverk (terpenexponering) och plastindustri (styrenexponering). Arbetstagarna fick själva mäta sin kemiska exponering, två till sju mätningar per arbetstagare, och tolka resultaten.

Resultaten visar att arbetsledning eller arbetsgrupp organiserar PEM på företagen, trots instruktioner om att arbetstagarna själva ska bestämma hur, när och hur många gånger de ska mäta sin kemiska exponering. Vidare underskattade arbetstagarna sin medelexponering och sammanfattade alla sina mätresultat till ett medelvärdesmått (medianen). Endast en arbetsmiljöåtgärd genomfördes på ett av de fyra sågverk som var med i studien, trots att arbetstagare på de andra sågverken fick ett flertal mätresultat nära eller över gränsvärdet. Bara två av 27 sågverksarbetare ansåg att exponering för terpener utgjorde en risk.

För att kontrastera arbetstagarnas syn på kemisk exponering intervjuades tre expertgrupper, skyddsingenjörer, arbetsmiljöinspektörer och yrkeshygieniker. Resultatet från intervjuerna tyder på att experterna hellre genomför arbetsmiljöåtgärder än kemiska exponeringsmätningar. Skälen till det är bland annat att kostnaden för mätningar är stor för företagen. Skyddsingenjörernas förväntningar på vilka koncentrationer de kunde tänkas få när de mätte hade också betydelse. Om en skyddsingenjör kontaktades av ett företag där personalen upplevde symtom och ingenjören förväntade sig mätvärden långt under gränsvärdet, gick ingenjören direkt på åtgärder utan att mäta. Skälet var att ingenjören misstänkte att arbetsgivaren inte skulle gå med på åtgärder i det läget. Om experterna mätte, genomförde de främst worst-case-mätningar, dvs mätningar under sämsta tänkbara förhållanden.

Onsdagen den 28 maj försvarar Anita Pettersson-Strömbäck, Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, Yrkes- och miljömedicin, Umeå universitet, sin avhandling med titeln Chemical exposure in the work place: Mental models of workers and experts.

Svensk titel: Kemisk exponering i arbetsmiljön: mentala modeller hos arbetare och experter.

Disputationen äger rum kl 09.00 i Sal B, 9 tr, Tandläkarhögskolan, Norrlands universitetssjukhus. Fakultetsopponent är docent Marianne Törner, Inst. för medicin, Arbets- och miljömedicin, Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet.

Läs hela eller delar av avhandlingen på
http://www.diva-portal.org/umu/theses/abstract.xsql?dbid=1646.

Kontaktinformation
Anita Pettersson-Strömbäck är uppvuxen i Kalix, Norrbotten. Hon nås på e-post anita.p.stromback@envmed.umu.se eller telefon 090-785 89 55, 073-344 75 08.