Tema

Sista smörjelsen – vardagsdramatik under medeltiden

Bikt, nattvard och sista smörjelsen – det fick de sjuka av prästen under medeltiden och under 1500-talet. Det syftade till att de sjuka skulle tillfriskna eller dö saliga. Detta är den historiska bakgrunden till dagens själavårdstradition. Stina Fallberg Sundmark vid Uppsala universitet skriver i sin avhandling om kyrkans roll i det vardagliga livet under medeltiden och under 1500-talet.

Stina Fallberg Sundmarks avhandling handlar om hur kyrkan agerade i vardagen i Sverige ute bland människor i deras egen boende- och arbetsmiljö under medeltiden och på 1500-talet. Läsaren får möta den vanlige församlingsprästen i nära kontakt med sina sjuka och döende sockenbor. För första gången undersöks hur prästens sjukbesök rent konkret kunde gå till och vilket syfte det hade.

När någon ute i socknen låg sjuk eller svävade mellan liv och död skulle man kalla till sig prästen för ett sjukbesök, så kallat sockenbud. Prästen var då skyldig att omedelbart ge sig i väg, oavsett väderlek eller väglag, en resa som kunde vara både lång och farofylld. Under färden fördes under medeltiden det invigda nattvardsbrödet som ansågs vara Kristi kropp, från kyrkorummet och ut i människors vardag. Det skulle märkas att det heliga drog genom socknen eller stadens gränder och in i ett hem. Prästens medhjälpare ringde i en klocka för att människor i närheten skulle kunna visa Kristi kropp sin vördnad genom böner och gester.

Företrädarna för den reformatoriska teologin kom senare, i motsats till den medeltida traditionen, att ange att prästen skulle ta med sig oinvigt bröd och vin och inviga detta först i sjukrummet. Detta nya bruk fick konsekvenser. Då Kristi kropp inte längre fördes genom socknen eller staden försvann en möjlighet för människor att uttrycka sin fromhet i den egna vardagliga miljön.

Då den medeltida prästen kom till den sjukes hus skulle den sjuke bikta sig, ta emot nattvarden och få sista smörjelsen. Detta syftade sammantaget till att ge den sjuke hälsan åter eller till att förbereda honom eller henne för att dö salig. Till sin helhet bestod sjukbesökets struktur med bikt, nattvard och smörjelse, under reformationens inledningsfas, medan man senare kom att påbjuda att smörjelsen skulle avskaffas. Gemensamt för båda perioderna var att det var betydelsefullt att den enskilda sockenbon fick del av kyrkans omsorg då prästen förberedde en människa för mötet med evigheten. Endast den vars synder var förlåtna kunde möta döden med tillförsikt och dö salig.

Undersökningen har gjorts utifrån studier av bl.a. de svenska landskapslagarna, kyrkorättsliga föreskrifter och ordningar, undervisningstexter samt bildmaterial och de bevarade kärl och redskap som användes.

Kontaktinformation
För mer information kontakta: Stina Fallberg Sundmark 018-471 21 91, e-post: stina.fallberg-sundmark@teol.uu.se

Sista smörjelsen – vardagsdramatik under medeltiden

 lästid ~ 2 min