Barnets bästa – en princip möjlig att efterleva?
FN:s konvention om barnets rättigheter är svår att efterleva i svensk inre förvaltningsstruktur. Trots att offentliga verksamheter är skyldiga att följa konventionen saknas det både formella riktlinjer och interna rutiner i många organisationer. Det visar Elizabeth Englundh i en doktorsavhandling som läggs fram i dagarna vid pedagogiska institutionen, Stockholms universitet.
– För att nå ända fram i arbetet med att implementera konventionen krävs det en tydlighet av regeringen säger Elizabeth Englundh. Som det är idag så saknas det ofta en kunskap i organisationen om konventionen. Därmed är det svårt att tillämpa den.
Undersökningen, som genomfördes i Landstinget Sörmland, visar att de platser där man aktivt arbetar med frågan om barnens rätt är organisationer där det finns ett engagemang i frågan.
– Vem ställer inte upp på det här, säger en av informanterna i studien och menar att det är en allmän uppfattning att barn ska ha det bra. Men när arbetet och konventionen ska beskrivas och arbetet genomföras uppstår det emellertid problem många gånger. Undersökningen visar att beslut rörande barn som är grundade i en prövning av barnets bästa och hur tungt det ska väga i beslutet sällan fattas. Informanterna menar att man får nöja sig med att tro att det är så.
Det finns en ambivalens till om det verkligen är nödvändigt att kunna något om själva konventionen för att implementera densamma. Den som arbetar i verksamheter som vänder sig till barn menar att de redan “gör det här” just eftersom de arbetar med barn. Tyvärr innebär detta att dessa organisationer sällan aktivt arbetar med, och inte antar utmaningen att genomföra rättigheterna.
Resultaten i undersökningen visar också olika former av motstånd mot konventionsarbetet. Förvaltningscheferna, å ena sidan utövar passivt motstånd genom att hålla frågan från agendan. Verksamhetscheferna, å andra sidan, utövar aktivt motstånd genom att inte ta med konventionsarbetet i verksamhetskontrakten. Motiveringen till detta är att de då måste visa vilket arbete de utfört som rör konventionen.
Studien har funnit fyra hållningar i organisationen som relaterar till konventionen:
Den första hållningen ser konventionen som en möjlighet. Flera av informanterna i den här gruppen menar att det är deras stora intresse för barn som gör att de ser möjligheterna.
Den andra hållningen är den som nämndes ovan, de som arbetar i verksamheter som vänder sig till barn, de menar att de “redan gör det här”.
Den tredje hållningen uttrycker att de inte tänker göra något åt den här frågan förrän den efterfrågas högre upp i organisationen, alltså en byråkratisk hållning.
Den fjärde och sista hållningen menar att konventionen överhuvudtaget inte har någon bäring för dem i deras arbete eftersom de inte vänder sig mot barn.
Som resultaten visar finns en stor osäkerhet regionalt om vad det kan innebära att implementera konventionen om barnets rättigheter. Det resulterar i att när staten inte är tydliga i sina intentioner reagerar den lokala nivån med att minska sina insatser, trots att det är på lokal nivå effekten av arbetet syns.
Disputationen äger rum den 29 februari i Geovetenskapens hus, William-Olssonsalen, Svante Arrhenius väg 8 A, Stockholm, 10:00. Opponent är professor Inge Johansson, Institutionen för didaktik och pedagogiskt arbete, Stockholms universitet.
Avhandlingens namn
Folkrätt för barn som pedagogiskt åtagande: Statligt ansvar – regionalt lärande? Avhandlingen finns att ladda ner på http://www.diva-portal.org/su/theses/abstract.xsql?dbid=7312.
För ytterligare information
Elizabeth Englundh, Pedagogiska institutionen, Stockholms universitet, tfn 0176-822 36, mobil: 0730 – 466 875. e-post: elizabeth.englundh@telia.com.
För bild
08-16 40 90 eller press@su.se.
