Tema

Nietzsche brottades med pessimismens frågor

Pessimism har betytt vitt skilda saker under olika tider – på 1800-talet kunde en pessimist till exempel anse att mänskligheten borde tillintetgöra sig själv genom sexuell avhållsamhet. Idé- och lärdomshistorikern Tobias Dahlkvist, som disputerade vid Uppsala universitet den 12 oktober, har granskat 1800-talspessimisterna och antipessimisten Nietzsches sätt att förhålla sig till dem.


Ordet pessimism myntades 1759 i Frankrike och användes ursprungligen på ungefär samma sätt som idag. Men under 1870-talet dök det upp ett stort antal tänkare i de filosofiska kretsarna i Tyskland som kallade sig pessimister och som gav ordet en ny, mer specifik innebörd.

– För dem innebar pessimism en uppfattning om att livets värde är negativt. De tyckte att det vore bättre att inte finnas till och försökte därför hitta svar på varför man överhuvudtaget ska leva, berättar Tobias Dahlkvist, som själv har undersökt hur Friedrich Nietzsche förhöll sig till pessimismen under olika stadier av sin intellektuella utveckling.

Pessimisternas svar på vad som var meningen med livet skilde sig åt, och Tobias Dahlkvist har studerat några av de mest namnkunniga tänkarna. För Eduard von Hartmann spelade den enskildes livsöde ingen större roll – han ansåg att vi alla måste hjälpas åt att driva samhällsutvecklingen till ett stadium där en majoritet av mänskligheten är övertygade om pessimismens sanning och där de tekniska resurserna tillåter mänskligheten att förinta sig själv. En annan av pessimisterna, Philipp Mainländer, menade att sexuell avhållsamhet är lösningen. I ett socialdemokratiskt idealsamhälle där all nöd är avskaffad kommer människorna att ha så tråkigt att de förlorar intresset för livet, var hans teori. Då kommer den frivilliga sexuella avhållsamheten att göra slut på mänskligheten. För den som, liksom Mainländer själv, inte orkar vänta så länge var självmordet en acceptabel lösning. En tredje pessimist, Julius Bahnsen, såg ingen väg undan livet – men om man vet att livet egentligen inte är värt att leva så blir det litet mindre outhärdligt, var hans tröst.

Dessa tänkare mötte på kraftigt motstånd, och en rad filosofer och psykologer försökte definiera pessimismen som ett sjukligt synsätt. Man försökte visa att det som pessimisterna själva beskrev som en absolut sanning i själva verket var en form av melankoli. Nietzsche var en av dessa antipessimister, men avhandlingen visar att hans förhållande till pessimismen var komplicerat. Samtidigt som han förhöll sig kritiskt till pessimismen, som han kallade ett exempel på sjuklig svartsyn, var han också djupt influerad av pessimistiska tänkesätt och brottades under hela sin karriär med dess problem. I avhandlingen visar Tobias Dahlkvist att flera av Nietzsches viktigaste tankar kan förstås som försök att övervinna pessimismen.

– Jag är särskilt nöjd med att ha visat att hans idé om den eviga återkomsten är ett försök att vända upp och ned på pessimismen och på så sätt ge livet en mening. Det medför att övermänniskan, Nietzsches mest berömda och missbrukade metafor, kan ses som någon som lyckas acceptera pessimisternas verklighetsuppfattning men ändå se något gott i livet, säger han.

Kontaktinformation
För mer information, kontakta Tobias Dahlkvist, 018 – 471 15 76, 073 – 685 98 21, e-post: Tobias.Dahlkvist@idehist.uu.se

Nietzsche brottades med pessimismens frågor

 lästid ~ 2 min