Komplext att vara anhörig till transexuella
Vad innebär det att ha en relation till någon som “byter” kön? Den frågan ställer sig Helena Bergström vid Pedagogiska institutionen, Stockholms universitet, i en ny avhandling om anhöriga till transsexuella.
Förutom att man förväntas vara antingen kvinna eller man så förväntas man också vara sitt kön hela livet. Vissa människor lever ett liv där de får vara med om att sådana förväntningar problematiseras, exempelvis anhöriga till transsexuella. De får vara med om att först betrakta den de har en relation till som det ena könet och sedan som det andra. Helena Bergström vid Pedagogiska institutionen, Stockholms universitet, undersöker i sin avhandling hur man som anhörig beskriver och förstår en process där någon man har en relation till är transsexuell. I studien berörs frågor som annars sällan ställs utifrån föreställningar om att kön är något man är, att det utgår från kroppen och att man aldrig byter kön. De frågor som aktualiseras handlar om identitet.
Undersökningen bygger på intervjuer med anhöriga, vilket innefattar syskon, barn och partners till transexuella. Hur man som anhörig förstår och berättar om att den person man har en relation till är transsexuell varierar stort. Från att man ser förändringen som ett sammanbrott på så sätt att man inte längre förstår vem man har en relation till, till att man ser förändringen som en lösning och ett på flera sätt positivt genombrott, menar Helena Bergström.
– Hur de anhöriga förhåller sig till innebörderna i den närståendes transsexualism beror på hur de lyckas balansera ett genomgående anhörigdilemma, det vill säga att både förhålla sig till att den man har en relation till upplever sig vara det andra könet och till vad som anses som normalt vad gäller kön, hälsa och hur man är mot varandra inom en relation.
Analysen pekar på att föreställningen om ett kontinuerligt och livslångt kön ligger fast, på så sätt att de anhöriga hela tiden relaterar till en sådan bild, trots att det utifrån sett, ser ut som ett drastiskt brott. Genom olika strategier, såsom att “nuköna”, “dåköna” och “oköna”, skapar de normalitet. I detta förlägger de könets essens till olika områden och skapar kontinuitet inom dessa.
– Man byter alltså inte kön utan upprätthåller det “kontinuerliga könet” genom att exempelvis hänvisa till erfarenheten av att vara man, kompetensen som att tycka om motorcyklar, kroppsliga tecken som ett högt hårfäste, till relationens struktur såsom att de är olikkönade eller den anhörigas egen sexualitet.
Avhandlingens titel: Kön och förändring: Kontinuitet och normalitet i anhörigas relationer till transsexuella
Ytterligare information
Helena Bergström, Pedagogiska institutionen, Stockholms universitet, tfn 070-924 24 48, e-post helena.bergstrom@ped.su.se
För bild, kontakta universitetets presstjänst, e-post press@su.se, tfn 08-164090.
