Språk och samhälleliga förändringar i Ukraina
Ukraina framställs ofta som ett land delat i två: det rysktalande, ryssvänliga östra Ukraina mot det ukrainsktalande, västvänliga västra Ukraina. Denna bild nyanseras i en ny avhandling om språksituationen i det postsovjetiska Ukraina av Margrethe B. Søvik, verksam vid Baltic and East European Graduate School (BEEGS), Södertörns högskola och Slaviska institutionen, Stockholms universitet.
I sin avhandling vid Slaviska institutionen, Stockholms universitet, visar Margrethe B. Søvik hur förändringar i samhället påverkar språksituationen och språkattityder. Hon har studerat hur människor i den östukrainska staden Charkiv förhåller sig till ukrainska som det enda statsspråket medan de själva för det mesta använder ryska i det dagliga. I och med att Ukraina har blivit ett oberoende land har man där diskuterat hur oberoendet ska förvaltas och försvaras och här har språkfrågan fått en viktig plats.
– Vissa hävdar att enbart det ukrainska språket kan och bör vara det enda statsspråket eftersom ryska är den tidigare sovjetmaktens språk, och inte minst, ryska är det språket som den mäktiga grannen använder. Man är således oroliga för att om ryska blir ett andra statsspråk i Ukraina kommer detta potentiellt att ge Ryssland möjlighet till ett större inflytande i Ukraina, säger Margrethe B. Søvik.
I Charkiv har de lokala politikerna arbetat för att ge ryska språket status som “det andra officiella” eller som “regionalt språk”, med målsättningen att man ska kunna få använda ryska i samma utsträckning som ukrainska. Ett av de mest intressanta resultaten i avhandlingen är att den yngre generationen i Charkiv (studenter födda på början av 1980-talet) inte nödvändigtvis håller med. Tvärtom var många av de yngre intervjupersonerna mycket måna om att bevara det ukrainska språket som det enda statsspråket.
– Några såg gärna också att staten skulle bedriva en hårdare språkpolitik än den gör nu, vilket överraskade mig i början. Jag menar att förklaringen till detta har att göra med den yngre generationens syn på språket som en viktig markör för dem som ukrainare, trots att de är rysktalande, säger Margrethe B. Søvik.
Avhandlingen visar dock att det fanns en markant skillnad mellan det intervjupersonerna sa, de attityder de framhöll och det de gjorde, deras egna språkpraktiker.
– De ideologiska värderingar de gav uttryck för var sällan en indikation på hur de uppträdde på universitetet, på stan eller bland kompisar. Det visade sig att även om många uttryckte positiva känslor inför det ukrainska språket och den roll de tyckte det skulle spela, så påverkade det i liten grad deras språkbeteende, säger Margrethe B. Søvik.
Anledningarna till detta har enligt Margrethe B. Søvik med språknormer att göra: ryska ses som stadens, det akademiska livet och ungdomens språk medan ukrainska fortfarande till viss grad associeras med landsbygden och det lite omoderna.
– Bland de något äldre intervjupersonerna var det mer delade känslor inför ukrainska som enda statspråk och här var också talet om “diskriminering” mot de rysktalande mer framträdande än bland de yngre. Bland de yngre framhölls ukrainskans roll som avskiljande mot Ryssland och ryssar, medan några av de äldre som växte upp under sovjettiden i större grad såg på det ryska språket som en symbol på en gemensam rysk-ukrainsk kultur och historia, berättar Margrethe B. Søvik.
Ytterligare information
Margrethe B. Søvik, verksam vid Baltic and East European Graduate School (BEEGS), Södertörns högskola och Slaviska institutionen, Stockholms universitet, tfn 019-323137, mobil 073-6690439, e-post margrethe.sovik@sh.se.
