Höftledsbrott kräver specialkunskaper

Sjuksköterskan Ami Hommel har studerat omhändertagandet av patienter med höftledsfraktur vid Universitetssjukhuset i Lund. Hon visar bland annat att patienter som vårdats på ortopedkliniken hade fyra dagars kortare vårdtid på sjukhuset och var tillbaka i sitt ursprungliga boende två veckor tidigare än patienter som vårdats på andra kliniker.

– Därför är det olyckligt att det blir allt vanligare, inte bara i Sverige utan också utomlands, att de här patienterna tas om hand på andra avdelningar. I Lund var det i slutet av 1990-talet 15-20 patienter med höftfraktur om året som vårdades på andra kliniker. Nu däremot är det uppåt 150 om året! säger Ami Hommel.

När det gäller mottagandet har dock vården i Lund blivit bättre. Ami Hommel har jämfört resultatet före och efter en rad förändringar som infördes hösten 2003. Förändringarna gav mycket bra resultat utan att vara kostsamma; det handlade mer om nya rutiner än om ny behandlingsteknik.

Ett exempel är att patienterna numera inte skickas tillbaka till akutmottagningen sedan de röntgats, utan förs direkt till en avdelning.

– Förut skulle röntgenbilderna bedömas av en läkare på akuten, och patienterna skulle skrivas in där. Nu skriver vi in dem på avdelningen i stället, vilket besparar dem ett par timmars väntan på en hård brits. De får också bättre smärtlindring, näringslösningar, trycksårsbehandling och syrgas med start redan i ambulansen, och slipper möta fullt så många nya ansikten, säger Ami Hommel. Hon ser alla dessa insatser som viktiga för de sköra gamla patienterna, som ofta har flera sjukdomar förutom höftfrakturen.

Lundaforskaren har också studerat vad väntan på operation betytt för slutresultatet. En operation kan ibland uppskjutas på grund av patientens andra sjukdomar och medicinering, men det vanligaste skälet är att det helt enkelt inte finns operationspersonal. Och den väntan kan vara förödande: dödligheten efter fyra månader var högre hos patienter som fått vänta mer än 24 timmar på operation än hos dem som opererats inom det första dygnet efter sin fraktur.

Här ger sjuksköterskornas omvårdnadsperspektiv en annan bild än det kirurgiska perspektivet. Det har nämligen hävdats från läkarhåll att man kan vänta upp till 48 timmar med att operera en höftfraktur, men detta gäller bara själva operationsresultatet. Alla andra besvär patienten kan lida av, som förvirring, förstoppning, syrebrist och trycksår, blir värre ju längre hon eller han får vänta på sin operation.

Ami Hommel har hämtat sitt material ur det nationella registret “Rikshöft”, som hon är koordinator för. Där registreras ända sedan 1988 en stor mängd uppgifter kring höftfrakturer på alla landets sjukhus.

Avhandlingen heter Improved safety and quality of care for patients with a hip fracture, och läggs fram den 25 maj. En sammanfattning finns på http://theses.lub.lu.se, skriv “Hommel” i sökrutan. Ami Hommel nås på tel 046-17 71 06 eller 0730-20 93 27, ami.hommel@med.lu.se.