Den svenska sinnesslövården var en planlös organisation
Till skillnad från vad man kan tro när man hör dagens steriliseringsdebatt var sinnesslövården i 1950-talets Sverige långt ifrån välorganiserad. Det menar Sara Hansson, som har studerat hur vården i mitten av det förra seklet blev föremål för omfattande diskussioner och åtgärder som småningom förändrade den. Avhandlingen granskas vid Uppsala universitet den 16 mars.
– Trots att vården av dem som kategoriserades som “sinnesslöa” har vållat så stor debatt de senaste åren har den organisation som bland annat initierade en stor del av steriliseringarna inte ägnats någon större uppmärksamhet, säger Sara Hansson.
Den förändring i sinnesslövården som hon har studerat fick sin början av en upprörd debatt i början av 50-talet, då dagstidningarna rapporterade om missförhållanden på anstalterna. Den utbredda kritiken ledde till att man beslöt att genomföra en rikstäckande inventering av vården, och 1955 reste läkaren Hans Forssman ut i landet för att personligen träffa närmare 13 000 “sinnesslöa”. Utrustad med geléhallon och förtryckta stenciler för registrering av de intagna skulle han avgöra om den svenska sinnesslövården var rättssäker.
– Cirka 200 anstalter ingick i det jättelika projektet. De var mycket olika och vården bedrevs ibland utifrån helt olika förutsättningar. Sinnesslövården var en planlös organisation där stat, landsting, stiftelser och privatpersoner delade på ansvaret, menar Sara Hansson.
Omplaceringar av patienter som inte ansågs passa in var vanliga, och med tiden växte sig koordinationsproblemen allt större. Detta blev särskilt tydligt när man under 1950-talet började betona individernas rätt till behovsanpassad vård, och den dåliga koordinationen fick kännbara konsekvenser för dem som togs in.
– Många tvingades till ständiga uppbrott och kom på grund av anstalternas skiftande villkor att behandlas mycket olika, berättar hon.
När inventeringsprojektet slutfördes 1959 hade sinnesslövården förändrats, men inte till följd av inventeringen.
– Det är tydligt hur synen på vården förändrades under 1950-talet. Det blev en första uppgörelse med föreställningen om sinnesslöanstalten som ett nödvändigt inslag i det svenska samhället, som småningom innebar början till slutet för anstaltsbunden sinnesslövård, säger Sara Hansson.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta Sara Hansson, 018-471 15 32, 073-594 21 37, e-post: Sara.Hansson@hist.uu.se
