Tema

Offentliga skulpturer var en viktig del av folkhemsbygget

Brantingmonumentet i Stockholm, Picassoskulpturen i Kristinehamn och lekande barn på skolgårdar runtom i landet – de offentliga skulpturerna i folkhemmets Sverige var viktig del av kulturpolitiken. Män, kvinnor och barn porträtterades på bestämda sätt och skulpturerna fyllde särskilda funktioner i skapandet av det nya välfärdssamhället, visar Jessica Sjöholm Skrubbe i sin avhandling som granskas vid Uppsala universitet den 9 mars.

– De här verken är ett resultat av folkhemmets idéer om att konsten skulle bli allas egendom. Men trots det förbiser både vanliga betraktare och konsthistoriker ofta de offentliga skulpturerna, berättar Jessica Sjöholm Skrubbe, vars avhandling är den första vetenskapliga publikationen i ämnet.

Med hjälp av en mängd exempel ger hon en representativ bild av folkhemmets offentliga skulpturer, och sätter samtidigt in i dem sitt historiska sammanhang genom att undersöka bakomliggande idéer och institutioner. Hon konstaterar att den kulturpolitik som skulpturerna var en del av hade mycket gemensamt med andra folkhemspolitiska reformer. Man utgick från de borgerliga ideal och praktiker som redan existerade, och anpassade dem för att de skulle stämma överens med folkhemmets betoning på demokratisering och folkbildning. Ett av de vanligaste motiven under perioden är, något överraskande, den nakna kvinnokroppen.

– Det kan tyckas märkligt, eftersom det här motivet tidigare främst hade behandlats i konst som knappast var avsedd för en offentlig miljö. Skulpturerna förmedlar ofta en mycket konventionell kvinnobild, där föreställningen om kvinnan och hennes kropp på ett tydligt sätt länkas samman med begrepp som natur, tradition, passivitet, beständighet och nostalgi, berättar hon.

Jessica Sjöholm Skrubbe konstaterar att den offentliga skulpturens praktik i princip var ett manligt monopol under folkhemsperioden.

– Männen drog upp riktlinjerna och satt i de beslutande organen, och de konstnärer som fick de eftertraktade uppdragen var huvudsakligen män. Det här förklarar varför män och kvinnor avbildas på så olika sätt – kvinnorna framställs som anonyma, nakna kroppar medan männen presenteras som namngivna individer. Här sker ett trendbrott först i slutet av undersökningsperioden, då 60- och 70-talens kvinnorörelse börjar ge resultat.

Avhandlingen visar också att föreställningen om efterkrigstiden som en period då det svenska historiemedvetandet försvagades inte är helt sann. Den visuella minneskultur som skulpturerna ingår i fanns fortfarande kvar, däremot ändrade den karaktär under folkhemsperioden. I stället för de tidigare monumentala och vertikala statyerna över enskilda, oftast manliga individer mindes man nu en kollektiv historia, som berättades horisontellt i form av reliefer på brunnar och fontäner.

En annan viktig upptäckt är att konsthistorieskrivningens bild av den offentliga skulpturen inte stämmer överens med Jessica Sjöholm Skrubbes representativa urval av de verkliga skulpturerna.

– Konsthistorien har framför allt behandlat modernistiska, abstrakta skulpturer. Men under en stor del av den period jag har undersökt dominerar föreställande, figurativa skulpturer med ett mer eller mindre realistiskt formspråk, berättar hon.

Kontaktinformation
För mer information, kontakta Jessica Sjöholm Skrubbe, 018-471 37 77, 070-449 65 36, e-post: Jessica.Sjoholm@konstvet.uu.se

Offentliga skulpturer var en viktig del av folkhemsbygget

 lästid ~ 2 min