Tema

Regeringsformen 1809 – en långlivad kompromiss

Anders Sundin har i sin avhandling i historia studerat argumentationen i de bakomliggande förhandlingarna som föregick regeringsformen 1809. Han visar att lagen var både återhållsam och revolutionerande. Samtidigt som den försenade vissa gruppers medborgerliga rättigheter, blev den likt få andra en föränderlig, och inte en evig, grundlag.

Den 6 juni 1809 antogs en ny regeringsform i Sverige. Den kom att bli långlivad: först 1974 ersattes den med den nuvarande regeringsformen. Det var då en av världens äldsta skrivna grundlagar. Upprinnelsen var en statskupp som genomförts den 13 mars 1809 då den enväldige kungen Gustaf IV Adolf avsattes. Grundlagsbeslutet föregicks av intensiva förhandlingar i riksdag och regering. Avhandlingen besvarar frågan hur statskuppen och regeringsformen kom till som en tolkningsprocess. Med utgångspunkt från forskning om sociala rörelser och från begreppshistoria fokuserar avhandlingen på hur politiska aktörer använde delar ur den gemensamma politiska föreställningsvärlden i syfte att mobilisera stöd för olika handlingslinjer.

Utgången av förhandlingarna var oviss in i det sista. Undersökningen visar att denna ovisshet hängde nära samman med att kuppregeringen rättfärdigade kuppen med den nya tidens begrepp, som varken fått fastställda betydelser eller institutionaliserade tillämpningar. Sådana paradbegrepp var ”medborgaren”, ”allmänna opinionen” och ”nationen”. Det blev därmed osäkert vem som hade rätten att avgöra den politiska processens riktning. I och med att regeringsformen antogs upphörde detta rörliga tillstånd. Maktförhållandena var åter fastställda.

Grundlagsförändringarna blev förhållandevis modesta. Lagstiftarna försvarade återhållsamheten med direkt hänsyftning till erfarenheterna från de internationella politiska omvälvningar som senare kommit att kallas ”Revolutionens tidsålder”. Enligt lagstiftarna visade Franska revolutionens blodiga utveckling att samtiden saknade den upplysning och medborgerliga dygd som en fri och förnuftsgrundad konstitution krävde. För omfattande förändringar skulle därmed leda till kaos och anarki. Lösningen var att grundlagarna förändrades i ringa grad, samtidigt som det lämnades utrymme för en kontinuerlig grundlagsrevision genom ett stående konstitutionsutskott. Det här var något i sig nydanande i en tid där konstitutioner ofta framställdes som eviga och oföränderliga till sina naturer.

I de politiska förhandlingarna fungerade lagstiftarnas teori om konstitutionell förändring som en formidabel maktteknik. Den rättfärdigade ett uppskjutande av förverkligandet av stora gruppers medborgerliga rättigheter. Samtidigt lämnades ett köttben i form av grundlagarnas föränderlighet till dem som krävde större reformer. Undersökningen visar vidare att lagförslagets skrivningar om föränderlighet avsevärt underlättade regeringsformens antagande. Föränderligheten innebar att konflikter av djupgående principiell natur kunde framskjutas till senare riksdagar. Avhandlingen påvisar också att den politiska processen stärkte vissa begrepps, framför allt ”den allmänna opinionens”, ställning i det politiska språket.

Kontaktinformation
Mer information: Anders Sundin, tel: 018-471 15 40, 073-201 94 68, e-post: Anders.Sundin@hist.uu.se

Regeringsformen 1809 – en långlivad kompromiss

 lästid ~ 2 min