Ny avhandling om nordisk teater i uruguayansk tappning

– Till 90 procent är det dessa två världsnamn, Ibsen och Strindberg, som förekommer. Det har också varit möjligt att se Vilhelm Moberg, Lars Norén och PO Enquist. Men det är få andra som är kända då de inte är översatta till spanska, säger Louise von Bergen, själv bosatt i Uruguay sedan 20 år.

De nordiska författarnas pjäser har spelats för publiken i 53 föreställningar under mer än hundra år, 1898 – 2001, först genom gästspel från Europa och från och med 50-talet genom de uruguayanska teatrarna. Dessa har tolkat texterna så att de passat in i den aktuella uruguayanska verkligheten under olika perioder – 50-talets lugn och välmåga, 60-talets motståndsteater, diktaturens förtryck och censur under 70-talet och dagens tillåtande mångfald.

“Ibsen tänker inte bra men upphöjt”, skrev en kritiker 1896. “Han är en messias med två ansikten som hade Sigfrids mod och stridsvilja och Parsifals karaktär av förlossare” skriver en annan. “Hedda Gabler” och “Frun från havet” var figurer från ett dimmigt Norden och svåra att förstå sig på för uruguayaner, men tagna rätt ut ur den nordiska verkligheten, menade man. Senare blev Ibsen en av klassikerna som inte ifrågasattes, för att idag kräva en rejäl både estetisk och innehållsmässig omarbetning. Strindberg är en “våg som inte hittar sin jämvikt och går upp och ner ständigt och desperat”, men han är ett geni, exklusiv och svår att sätta upp. Båda användes de som slagträn i könsrollsdebatten, på var sin sida.

Midsommarafton och hemlighuset i “Fröken Julie” är det svårt att förhålla sig till i Uruguay och därför stryks de scenerna och anpassas till lokala företeelser inom räckhåll för publiken. Regissören kan ibland vara bergmanskt avmätt och ändå nå sin publik. Men när modern i Mobergs “Din stund på jorden” endast får visa sin förtvivlan genom att stryka sin döde son lätt över kinden, hänger inte publiken med. En sådan brist på uttrycksfullhet mellan mor och barn är obegriplig.

– Teatern i Latinamerika är inte alltid samhällsanknuten och i protest mot missförhållanden. Här finns också uttryck för existentiell problematik, till exempel i tolkningen av “Ett dockhem” 1989 där Noras kamp mellan sitt behov att vara fri men utsatt och att vara beroende och skyddad uttrycktes i hennes dans under 25 minuter av den en timmes
långa föreställningen, säger Louise von Bergen.

Louise von Bergen disputerade den 30 september 2006 med avhandlingen “Nordisk teater i Montevideo – kontextrelaterad reception av Henrik Ibsen och August Strindberg”.

Kontaktinformation
För ytterligare information kontakta:
Louise von Bergen, tfn hem +00 598 789 2 7090863, e-post lvbergen@chasque.net
Maria Erlandsson, pressekreterare Stockholms universitet, tfn 08-16 39 53, mobil 070-230 88 91, e-post maria.erlandsson@eks.su.se