Nya rön om sambandet mellan gammablixtar och supernovor
Att gammablixtar och supernovor inte har de likheter som man tidigare trott visar ny forskning som publicerats den vetenskapliga tidskriften Nature.
När massiva stjärnor har uttömt sitt bränsle så kollapsar deras kärnor vilket leder till de spektakulärt ljusstarka explosioner som vi kallar supernovor. Vid vissa tillfällen ger dessa kollapser även upphov till än mer energetiska explosioner, benämnda långa gammablixtar. Efter upptäckten av de första gammablixtarna i slutet av 1960-talet var deras ursprung länge en gåta för forskarna. Inte förrän i slutet på 1990-talet började man att inse att gammablixtarna, speciellt de långa blixtar som varar över två sekunder, är förknippade med supernovor och de svarta hål man tror bildas av de tyngsta kärnorna vid kollapsen.
Eftersom dessa processer är relaterade så förväntar man sig att de är fördelade över ungefär samma galaxtyper och förekommer i liknande omgivningar inom galaxerna. Nya resultat publicerade i den vetenskapliga tidskriften Nature visar att så verkar inte fallet vara.
– Genom att använda bilder tagna med Hubble Space Telescope så kan vi visa att gammablixtarna är mycket mer koncentrerade till de ljusstarkaste områdena inom sina värdgalaxer än vad supernovorna är. De galaxer som gammablixtarna förekommer i är också i genomsnitt ljussvagare och har mer oregelbunden form än supernovornas värdgalaxer, säger Tomas Dahlén vid Fysikum, Stockholms universitet, en av forskarna bakom artikeln.
Orsaken till dessa skillnader tros vara att endast de mest massiva stjärnorna som exploderar som supernovor också kan producera gammablixtar.
– Eftersom de mest massiva stjärnorna även är de mest ljusstarka förklarar detta varför gammablixtarna förekommer i de ljusstarkaste områdena i sina värdgalaxer, berättar Tomas Dahlén.
Att gammablixtar är ovanligare i större och mer regelbundna galaxer antas bero på att stjärnorna i dessa galaxer innehåller en högre andel tyngre grundämnen än stjärnorna i mindre och mer oregelbundna galaxer. En hög andel tyngre grundämnen antas leda till att stjärnorna förlorar massa i slutskedet av sina liv. Det gör att de inte är tillräckligt tunga för att i samband med supernovaexplosionen bilda ett svart hål och därmed de med dessa förknippade gammablixtarna.
Artikeln Long g-ray bursts and core-collapse supernovae have different environments” publicerades på www.nature.com den 10 maj. Ett abstract finns att läsa på http://www.nature.com/nature/journal/vaop/ncurrent/abs/nature04787.html .
Huvudförfattare är Dr Andrew Fruchter från Space Telescope Science Institute i Baltimore, USA.
Ytterligare information
Tomas Dahlén, tfn 0708-254849, e-post dahlen@physto.se. Tomas är för närvarande i USA.
