Resursstarkas flyttningsbeteende driver segregationen
Det är genom de resursstarkas undvikande av, och flytt från, utsatta bostadsområden som segregationen upprätthålls. Luckor som uppstår fylls av personer med små möjligheter, ofta nykomlingar i landet. Och vissa grupper “blir kvar” längre än andra. Det visar Åsa Bråmå i sin avhandling i kulturgeografi som hon försvarar vid Uppsala universitet den 17 mars.
Svenska städer är socioekonomiskt och etniskt segregerade. Det typiska segregationsmönstret; utsatta, svenskglesa bostadsområden och svenskdominerade höginkomstområden, är välkänt och återfinns mer eller mindre tydligt i såväl stora som mindre städer. Åsa Bråmå har i sin avhandling studerat dynamiken bakom detta mönster, de flyttningsrörelser som har skapat, återskapat och förändrat segregationsmönstren i svenska städer mellan åren 1990 och 2000. Studierna fokuserar särskilt på migrationsflödena till och från bostadsområden som kan karakteriseras som utsatta eller svenskglesa.
Avhandlingen visar att processerna i hög grad drivs av de mer resursstarka individernas beteende. De verkligt resursstarka tenderar att helt välja bort de bostadsområden (främst hyreshusområden) som har hög andel arbetslösa och låginkomsttagare, och/eller en hög andel personer med utländsk bakgrund. Även hos befolkningen i områden med denna karaktär märks tydligt tendensen att det är de relativt välbeställda som lämnar områdena.
– Det rör sig främst om infödda svenskar och etablerade invandrare. De luckor som då uppstår fylls av personer med små valmöjligheter. Många av inflyttarna är nykomlingar i landet, i staden eller på bostadsmarknaden, säger Åsa Bråmå.
Dessa bostadsområden fungerar på så sätt som inkörsportar till staden för personer med begränsade valmöjligheter, och då särskilt för nyanlända invandrare som kommit till Sverige som flyktingar. För många utgör de en första anhalt på vägen mot boende i andra, mer attraktiva delar av staden. Denna “rumsliga integration” fungerar dock olika väl för olika kategorier invandrare. För personer från exempelvis Afrika och Västra Asien verkar det vara en mycket mer långdragen och besvärlig process än för europeiska invandrare, och denna skillnad går inte enbart att förklara med skillnader i socioekonomiskt hänseende.
– Studier av den svenska bostadsmarknadens funktionssätt, särskilt vad gäller förekomsten av direkt eller indirekt diskriminering, bör därför prioriteras inom forskningen, säger Åsa Bråmå.
Hon ser dock inte detta, utan den självförstärkande tendensen som det största problemet. Vissa områden får finna sig i att tilldelas rollen som inkörsport, istället för att uppgiften delas mera “rättvist” mellan flera områden.
– Att bättre förstå varför vissa områden initialt får denna utveckling, vilken roll faktiska, materiella förhållanden i området spelar i relation till symboliska föreställningar och rykte, är därför också en angelägen uppgift för framtiden, säger Åsa Bråmå.
Kontaktinformation
Mer information: Åsa Bråmå, tel: 026-420 65 07, 073-048 19 55 eller via e-post: Asa.Brama@ibf.uu.se
