Artikel från Göteborgs universitet

Den här artikeln bygger på ett pressmeddelande. Läs om hur redaktionen jobbar.

9 januari 2006

Första avhandlingen för teologie doktorsexamen vid Göteborgs universitet

Helena Inghammar blir den första teologie doktorn som examineras vid Göteborgs universitet. Hon behandlar i sin avhandling vigningen av diakonissor och diakoner 1855-1999 och vilken roll diakoner har spelat i Svenska kyrkan.

Diakonissor har funnits i Svenska kyrkan sedan 1855. Från 1902 har det också funnits diakoner. Idag används oftast “diakon” för att beskriva både män och kvinnor inom yrkesgruppen, som bl. a. arbetar med kyrkans sociala arbete. Utbildningen av diakoner avslutas med en ceremoni, ofta benämnd vigning.

Den tidiga diakonissverksamheten i Sverige organiserades inom ramen för så kallade moderhus. Diakonissorna, som förväntades leva ogifta, upptogs i moderhusets gemenskap efter rådgivande omröstning bland de redan upptagna systrarna och delade där ekonomiska och sociala villkor med sina medsystrar. Moderhuset ansvarade för deras anställningar i samhälle, kyrka och på anstaltens egna institutioner och var deras trygghet vid sjuk- eller ålderdom. Till moderhuset kunde systrarna återvända efter avslutad yrkesgärning.

Diakonerna var friare i sin relation till sin utbildningsanstalt Diakonanstalten. De kunde, till skillnad från diakonissorna, fortsätta som diakoner även om de gifte sig. I samspelet mellan kyrka och samhälle har synen på diakoner och diakonissor, deras vigning och uppdrag formats. Avhandlingsförfattaren har studerat diakonatet just utifrån vigningens utformning och funktion.
Under större delen av perioden 1855-1999 har vigningar, upptagningar eller invigningar som de också har kallats, av diakoner och diakonissor skett vid de olika diakonianstalterna. I den kyrkoordning som fastställdes av Svenska kyrkans kyrkomöte 1999 slås dock fast att vigning av diakoner – ordet diakonissa används inte i kyrkoordningen – skall ske i stiftens domkyrkor. Antagning och prövning av dem som skall vigas skall också ske i respektive stift.

– Det har funnits en oklarhet kring diakoners och diakonissors roll i Svenska kyrkan, säger Helena Inghammar. Oklarheten, eller om man hellre vill öppenheten, kring diakonatet har möjliggjort en mängd skilda vigningstraditioner vid olika diakonianstalter och i olika stift.
Helena Inghammar lyfter fram även faktorer utanför kyrkan som haft betydelse för synen på diakonatet och utvecklingen av vigningar av diakoner och diakonissor. En rad omständigheter, som långt ifrån alla är specifikt inomkyrkliga, har lett till den förändrade syn som fått till följd att vigningarna flyttats från moderhuset till domkyrkan.

– Samhällets förändrade syn på kyrkornas roll i välfärdssamhället har varit av betydelse. Likheterna var exempelvis länge stora mellan diakonissor och sjuksköterskor, menar Inghammar, eftersom båda grupperna invigdes och förväntades leva ogifta. Den ökade jämställdheten mellan män och kvinnor har påverkat också synen på diakonatet, inte minst om man ser till frågan om kvinnliga präster.

Avhandlingens titel: Från moderhuset till domkyrkan. Upptagning, invigning och vigning av diakoner och diakonissor i Svenska kyrkan 1855-1999.
Opponent: Teol. dr Ninna Edgardh Beckman, Uppsala
Disputationen äger rum fredagen den 13 januari 2006 kl. 10.15
Lilla hörsalen, Humanisten, Renströmsgatan 6, Göteborg

Kontaktinformation
Närmare upplysningar kan fås av Helena Inghammar,
e-post: helena.inghammar@rel.gu.se, helenainghammar@hotmail.com

Kontaktperson: Barbro Ryder Liljegren
Humanistiska fakulteten, Göteborgs universitet
tel. 031-773 48 65, e-post barbro.ryder@hum.gu.se

Nyhetsbrev med aktuell forskning

Visste du att robotar som ser en i ögonen är lättare att snacka med? Missa ingen ny forskning, prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Jag vill prenumerera