Svavel och järn angriper Mary Rose, Henrik VIII:s flaggskepp
Marinarkeologiskt trä i skeppsvrak kan ta upp och binda stora mängder fasta svavelföreningar, som bildas från svavelväte som förekommer vid syrefria havsbottnar. Efter bärgning av vrak bildar dessa svavelföreningar med tiden svavelsyra i träet, vilket så småningom minskar träets stabilitet och kan ge upphov till problem med att bevara vraket.
Denna upptäckt har kemister från Stockholms universitet gjort för regalskeppet Vasa. Nu har en grupp forskare från Sverige och Kanada och England analyserat förekomsten av svavel- och järnföreningar i ektimmer från skeppsvraket av Mary Rose, som under 35 år var Henrik VIII:s flaggskepp innan hon sjönk utanför Portsmouth, England, 1545, under angrepp av en fransk flotta. Vraket bärgades 1982 och undergår sedan 10 år konserveringsbehandling i Portsmouth, med samma typ av spraymetod som utvecklades för Vasa.
Resultaten utgör en viktig bas för bevarandearbetet och konserveringen av detta historiska skepp och är också av intresse för Vasas fortsatta bevarande. Forskarna från Sverige är Magnus Sandström, professor i strukturkemi vid Stockholms universitet och hans doktorander fil. lic Yvonne Fors och Emiliana Damian, samt Ulrik Gelius, professor i fysik vid Uppsala universitet. Arbetet presenteras idag i PNAS, Proceedings of the National Academy of Sciences of USA.
Forskarna fann för Mary Rose att ca 2 ton svavel har ansamlats på detta sätt i det 280 ton tunga ekskrovet, vilket skulle kunna ge upphov till ca 6 ton svavelsyra. Detta är ungefär samma mängd svavel som i Vasa, vars ekskrov dock är ca 4 ggr tyngre. En skillnad är dock att så länge spraybehandlingen av Mary Rose pågår sköljs den syra som bildas bort, medan för Vasa har nu ca 2 ton syra ansamlats i träet sedan spraybehandlingen upphörde 1979. Med ett röntgenmikroskop vid den europeiska synkrotronljuskällan ESRF, Grenoble, visade de att de högsta svavelkoncentrationerna förekommer i det ligninrika området mellan träcellernas väggar i form av organiska svavelföreningar (tioler och disulfider). Järn, i form av sulfider (t.ex. svavelkis) och hydroxider (rost), förekommer också rikligt, men som partiklar i träets hålrum. Det är ett tidigare välkänt förhållande att järnföreningar kan påskynda syrabildning och tränedbrytning. Därför är järnansamlingen i träet ett samverkande allvarligt problem för konserveringen. Forskarna föreslår kemisk behandling av Mary Rose ekskrov med en lakningsprocedur av det delvis nedbrutna marinarkeologiska träet, som syftar till att på ett skonsamt sätt lösa upp och skölja bort syrabildande svavel- och järnföreningar. Därefter bör skeppsvraket, efter avslutad behandling och torkning, förvaras i en stabil och torr miljö med låg relativ fuktighet (~55%) och konstant temperatur (~18 oC), varvid det organiskt bundna svavlet borde stabiliseras så att syrabildningen upphör.
Kontaktinformation
Frågor om behandlingen av Mary Rose riktas till Dr. Mark Jones, chefskonservator vid Mary Rose Trust på e-post m.jones@maryrose.org, tfn +44 2392 750 521
Övrig information se http://www.maryrose.org/index.html
Professor Magnus Sandström kan nås på tfn 08-16 12 52, 070-493 2154 eller e-post magnuss@struc.su.se
Se även http://fos.su.se/~magnuss/
För bilder kontakta Magnus Sandström.
