Så påverkas miljön av vad vi äter
2000-talets östgöte äter i genomsnitt dubbelt så mycket kött, och även betydligt mera frukt och grönsaker, som 1870-talets östgöte. Ändå har den yta som krävs för att framställa vår mat minskat per person. Men minskningen bygger till stor del på en icke uthållig resursanvändning.
Hur har våra matvanor, och framställningen av dem, förändrats mellan åren 1870 och 2000? Och hur har dessa förändringar i sin tur påverkat miljön?
Tina Schmid Neset har studerat dessa frågor på lokal nivå, och redovisar sina resultat i en doktorsavhandling vid Tema vatten, Linköpings universitet. Hennes studieobjekt är staden Linköping och dess invånare under 130 år. Hon visar att den yta vi behöver idag per person för att producera mat har minskat till en fjärdedel av vad som behövdes år 1870. Med dagens metoder behövs bara 0,3 hektar per person, dvs. vi skulle utan problem kunna producera all den mat vi behöver lokalt.
I verkligheten är dock den yta vi använder per person nästan dubbelt så stor, vilket beror på att en hel del av den mat vi äter är importerad och har framställts med delvis mindre intensiva brukningsmetoder.
I avhandlingen diskuteras hur dagens matproduktion kan göras mer uthållig, med en mindre förbrukning av ändliga resurser som fosfor och fossil energi. I en s.k. materialflödesanalys visar Tina Schmid Neset hur återvinningen av fosfor, som var hög 1870, med den tidens torrdass, minskade till nästan noll 1950. Sedan dess har den åter sakta ökat. Linköping fick sitt första vattenreningsverk 1952, då hade nästan alla invånare fått vattentoaletter. 1972 installerades en utrustning av att avskilja fosforrikt slam. Idag återanvänds omkring en femtedel av all fosfor som gödning, men det mesta hamnar i jordfyllningsmassor till ingen nytta. Ett problem är att slammet inte bara innehåller gödning, utan också ämnen som inte bör komma ut på åkrarna, exempelvis tungmetaller.
På global nivå är dagens snabba urbanisering en jättelik utmaning för matproduktionen, konstaterar Tina Schmid Neset. Fosfor är en ändlig resurs och det är en “icke förhandlingsbar uppgift” att starkt reducera förlusterna av fosfor i ett urbant reningssystem. Det förutsätter i sin tur ett ökat inslag av lokal produktion, för att kretsloppen ska kunna slutas.
Tina Schmid Neset visar också hur en minskad konsumtion av animaliska produkter kraftigt skulle reducera den nödvändiga markytan per person för att producera mat. Vid en helt vegetarisk diet skulle den ytan kunna halveras och resursanvändningen minska betydligt.
Kontaktinformation
Avhandlingen heter Environmental imprint of human food consumption. Tina-Simone Schmid Neset disputerade den 9 september. Hon nås på telefon 0709 732720. E-post: tinsc@tema.liu.se
