Miljöförstöringen på Kolahalvön kartlagd
Miljöförstöringen på Kolahalvön är inte entydig.Kolaälven, dricksvattenkälla för en halv miljon människor i Murmansk, är överraskande nog nästan lika ren som Kalixälven. Däremot är Kolahalvöns största sjö – Imandra – kraftigt förorenad på grund av gruvindustrin.Allt enligt en färsk doktorsavhandling från Luleå tekniska universitet.
Larisa Pekka, doktorand vid Institutionen för tillämpad kemi och geovetenskap, har i sitt avhandlingsarbete genomfört provtagningar i Kolaälven och Imandrasjön på Kolahalvön. Forskningsarbetet har också innehållit geokemiska analyser i samarbete med finska, ryska och svenska forskare.
Larisa Pekkas analyser visar att det bara är koppar- och nickelhalterna som är måttligt förhöjda i Kolaälven, medan övriga metaller ligger i nivå med, eller till och med under, nivåerna i Kalixälven.
Det är ett överraskande och positivt utfall.
– Murmanskborna kan fortsätta att använda Kolaälven som dricksvattenkälla, men man måste förvissa sig om att utsläppen från järnmalmsindustrin i Olenegorsk och de stora hönsfarmerna vid Kolaälven inte ökar, säger Larisa Pekka.
Läget för Imandrasjön är ett annat – enligt Larisa Pekkas forskning är den kraftigt förorenad, ett resultat av den brytning och förädling av järnmalm, koppar och apatit som pågått sedan 1930. I nästan ett halvt sekel vräktes bokstavligt talat orenat processvatten ut i sjön, det läckte från olika avfallsupplag och luftföroreningarna var stora.
Inte förrän i slutet av 1970-talet byggdes de första reningsanläggningarna och Larisa Pekkas analyser visar att de ständigt stigande halterna av framför allt sulfat, nickel och koppar i sjövatten och sediment började plana ut när reningen infördes.
Larisa Pekka har också studerat hur föroreningarna omvandlas, omsätts och lagras i Imandrasjön. Bildningen och upplösningen av manganpartiklar påverkar starkt omsättningen och fördelningen av metaller i sjön. Bland annat visar resultaten indikationer på att mangan deltar i kväveomsättningsprocessen – något som inte tidigare hittats i insjöar.
– En personlig reflektion, utanför mitt egentliga forskningsprojekt, är att naturen tål mycket stryk. Trots att Imandrasjön är så kraftigt förorenad finns fortfarande fisk och annat biologiskt liv i sjön. Men själv skulle jag inte servera min familj fisk från Imandrasjön, säger Larisa Pekka.
Larisa Pekka är uppvuxen i St Petersburg och blev både rysk och svensk civilingenjör innan hon inledde sina forskarstudier vid Luleå tekniska universitet år 2000. Hon har bott i Sverige i 13 år, de senaste sex i Luleå.
Larisa Pekka disputerar torsdagen den 15 september med avhandlingen Geochemistry of the Kola River and Lake Imandra, northwestern Russia.
För pressbild, kontakta Lena Edenbrink.
Upplysningar: Larisa Pekka, tel. 070-561 42 42, larisa.pekka@ltu.se eller universitetets pressansvariga Lena Edenbrink, tel. 0920-49 16 22, 070-679 16 22, lena.edenbrink@ltu.se
