Artikel från Högskolan i Borås
16 augusti 2005

Inte bara blåljus i ambulanssjukvården

Birgitta Wireklint Sundströms avhandling som blev klar i maj kommer inte att stå och samla damm i någon bortglömd hylla. Istället fyller den ett tomrum som tidigare funnits inom ambulanssjukvård. Litteratur inom medicinsk vetenskap har dominerat starkt över den vårdvetenskapliga, och det finns inte många böcker på svenska. – Det här materialet kommer vi att ha användning av från första dagen på terminen i augusti, säger hon med glädje och stolthet.

Birgitta Wireklint Sundström är en drivande kraft inom ambulanssjukvård i Sverige. Sedan år1999 leder hon kunskapscentrum PreHospen på Högskolan i Borås, som blivit både nationellt och internationellt erkänt för sin forskning och kunskapsutveckling kring ambulanssjukvård.

Den 26 maj disputerade hon på Växjö universitet. Hennes avhandling heter Förberedd på att vara oförberedd – en fenomenologisk studie av vårdande bedömning och dess lärande i ambulanssjukvård.

Som universitetsadjunkt på Institutionen för vårdvetenskap vid Högskolan i Borås och undervisande lärare i ämnet vårdvetenskap med inriktning mot ambulanssjukvård, har hon blivit väl förtrogen med brister och behov inom utbildningen till ambulanssjuksköterska.
– Vi har till exempel bara haft ett enda dokument på svenska, “Att förstå vårdvetenskap”, och avsnittet om ambulanssjukvård är endast på 5-6 sidor.

Högsta betyg till avhandlingen
Medicinskt grundad litteratur är nog så viktig, och “har alltid funnits”, som Birgitta själv uttrycker det. Men på en vårdvetenskaplig institution behövs mer.
– Den nya läraren som kommer till utbildningen i höst, jobbar sedan flera år som ambulanssjuksköterska* och har blivit jättetänd på mitt material. Det är det bästa betyg jag kan få: Om min avhandling leder till att verksamma vårdare förstår hur vi ska koppla ihop praktik med teori i det dagliga vårdarbetet.

Ambitionen att förena teori och praktik har funnits med henne länge. Och med tanke på behovet av studiematerial bestämde sig Birgitta Wireklint Sundström för att hennes avhandling skulle innehålla en undervisningsdel, med några didaktiska idéer.
– Och den allra viktigaste handlar om att kombinera vårdvetenskap och medicinsk kunskap, säger hon med eftertryck.

Hennes sätt att prata förstärker effektivt hennes budskap. Hon betonar vissa ord lite extra, eller upprepar vissa meningar, för att poängtera vad hon just sagt. Den småländska dialekten tycks ytterligare understryka det som är särskilt angeläget.

– Vi måste lära oss från början att det inte råder något konkurrensförhållande mellan dessa två vetenskaper. Istället handlar det om att de är mer eller mindre dominanta i olika situationer.
– Ibland är det den vårdvetenskapliga kunskapen som i ett lugnt vårdtempo kan dominera. En annan gång kräver patientens medicinska tillstånd en annan kunskap. Då ska detta inte på något sätt ifrågasättas.

Men vårdarna, som är antingen ambulanssjuksköterskor eller -sjukvårdare, måste alltid styras av att de är just vårdare, påpekar hon.
– Och det innebär att allt de gör, även den medicinska tillämpningen, ska ske med en vårdande hållning, säger hon och betonar ordet “vårdande” kraftfullt men ändå mjukt, såsom ordet kräver.

Patienten framför allt
Birgitta Wireklint Sundström är en intensiv, engagerad och ivrig person. Orden flyter fram i en strid ström, noggrant utvalda och exakta.
Att det är patienten som står i främsta rummet i hennes tankar, hennes arbete och hennes avhandling, går inte att ta miste på. Det handlar om att aldrig glömma att det är en människa som vårdas, menar hon, att alltid komma ihåg att patienten är ett subjekt som aldrig ska objektifieras. Det finns många konkreta exempel:
– Att inte stiga över patienten till exempel. Så här, säger hon och reser sig från stolen och tar ett kliv över en fiktiv patient på golvet.
– Då har man ju förtingligat patienten, utbrister hon och fortsätter uppmanande som till sina studenter: Gå runt – och försök alltid att förklara.

Det är en av ambulansvårdarnas viktigaste uppgifter. Att förklara och berätta för den skadade eller sjuke patienten. Även om patienten är medvetslös eller näst intill.
– Om vi kliver in i en bil efter en olycka, sitter bakom patienten och kanske måste sätta på en halskrage, ska vi hela tiden prata som om personen är med oss. För vi vet aldrig.
– Och många gånger har vi fått höra efteråt att de ändå uppfattat något…

Och som för att räta upp stämningen, eller frammana ett positivt tänkande, tillägger hon:
– Men det här är egentligen inget problematiskt. Det handlar bara om att vi ska göra det till vardagsmat.

Kommunikation med människan bakom
Åter till vetenskaperna. Birgitta Wireklint Sundström reder ut begreppen och förklarar skillnaden i synsätt mellan medicinsk vetenskap och vårdvetenskap:
– Den medicinska kunskapen har alltid som syfte att behandla och åtgärda beroende på en orsak. Behandlingen ska bara ske mot den orsaken. Om ett hjärta stoppat ska hjärtat sättas igång. Det behöver inte ske i gemenskap med patienten. Och det är inget fel med det, så måste vi göra.
– Men den vårdvetenskapliga kunskapen sker alltid i ett gemensamt sammanhang med den jag hjälper. Ur ett vårdvetenskapligt perspektiv är det hela tiden kommunikation, en dialog med patienten. Vi kallar det för vårdande gemenskap – att alltid se människan bakom.

I sin avhandling ger hon flera belysande exempel på situationer där den vårdvetenskapliga kunskapen är den mest framträdande. Exemplen bygger på berättelser från de vårdare hon intervjuat i sina studier, eller från tillfällen då hon varit med och observerat. Hon berättar om ett av dem:

– Vi kommer hem till en kvinna, larmet är bröstsmärta. Kvinnan som larmat rusar omkring i lägenheten och är väldigt rädd och orolig.
– Vårdaren får ingen kontakt med kvinnan. Då gör han så här: Med ett vårdande perspektiv sätter han sig vid köksbordet. När kvinnan sprungit några varv till i lägenheten kommer hon och sätter sig. Han börjar prata lugnt med henne, utan att diskutera hennes hjärta, frågar vad hon vill ha med sig till sjukhuset och annat.
– Sedan säger han: Men hör du, jag ska väl ändå ta och känna på pulsen, så får vi se hur hjärtat mår. Och kvinnan sträcker sin arm över bordet så att han kan känna efter.

Om vårdaren hade sett den här situationen enbart ur ett medicinskt perspektiv, hade han mer eller mindre tvingat sig på henne för att få känna pulsen och lägga på EKG-elektroder, menar Birgitta Wireklint Sundström.
– Det här är ett typiskt exempel på när den vårdande hållningen får dominera.

Personalens paradox
Som titeln på hennes avhandling anger, vill Birgitta Wireklint Sundström sätta fingret på ambulansvårdarnas paradox: Att vara förberedd samtidigt som man är oförberedd.
– I ambulanssjukvård försöker man alltid vara förberedd, för att handla så fort och effektivt som möjligt, ur ett medicinskt perspektiv. Därför har man alltid handlingsplaner, som är konkreta och handlingsinriktade. Och bygger vanligen på en generalisering: Om vi har “det här” problemet, så gör vi “så här”.
– I den andra förberedelsen finns en tanke: Nej, det här kan vara precis vad som helst.

Alla uppdrag utgår från de uppgifter vårdarna får i larmet från SOS.
– Larmet sätter igång tankar utifrån sådant du redan varit med om, det skapar förväntningar om att det ska vara som det varit tidigare.
– Men så lyser varningslampan: Det är så många gånger helt annorlunda när man kommer fram till patienten.

Det handlar återigen om den vårdande hållningen. Att bromsa in och individualisera, menar Birgitta Wireklint Sundström.
– För just den här personen har sina behov, även om larmen kan se förvillande lika ut. Och därför är man alltid oförberedd för det individuella och förberedd på att ha en öppen hållning i situationen.

Så mycket mer än blåljus
Under vårt samtal väcker hon själv frågan som hon tror att andra också ställer: Vad kommer den här forskningen att betyda för vården? Svaret är kanske inte det givna:
– Allra, allra mest betyder den att ambulanssjukvård får ett annat förtecken än blåljusen.
Hon säger det lugnt och ganska tyst. Men sedan höjs rösten och tempot när hon poängterar att ambulanssjukvård är så mycket mer än den generella “populärmodell” som visas i filmer och TV.
– Ta exemplet när SVT skulle visa Stockholms helikoptersjukvård. Det var ju bara Prio 1-sjukvård**! Bara livräddande åtgärder. Det är ju en sådan liten del av ambulanssjukvården, omkring 20 procent av fallen.
– Men allmänheten får ju aldrig veta vad den större delen är, man visar bara den lilla, smala – som är glamorös och tuff.

Det hon vill framhålla, och kanske även uppvärdera, är istället den lugna vård som faktiskt utförs i ambulanserna.
– Ett lugnt vårdtempo kallar jag det. Det vanligaste är inte att rusa fram med snabba åtgärder, det vanligaste är ett stort utrymme för det långsamma vårdtempot.

Det här är vad hennes avhandling verkligen handlar om, anser hon själv: Vad kännetecknar vårdarnas bedömning inom ambulanssjukvård? Det lugna, att få kontakt med patienter i varierande situationer.

Öka allmänhetens kunskap
Att ambulansvårdarna numera gör en stor del av de bedömningar som tidigare utfördes på akutmottagningarna, är det också få som känner till. Birgitta Wireklint Sundström vill gärna bidra till att allmänheten får större kunskap om ambulansvårdarnas kompetens.
– Många har en uppfattning om att det är som förr, att de ska bli körda till akuten och där få “den riktiga” vården. Patienterna vet inte att hjälpen kan påbörjas redan i deras hem, och att de kanske till och med slipper åka till sjukhuset.
– Det ser jag som ett jättestort problem, att människor inte känner till det här.

Kanske nästa steg för Birgitta Wireklint och kunskapscentrum PreHospen blir att starta en ny kampanj för massinformation, liknande den som gjordes för ett antal år sedan, då svenskarna fick lära sig när och varför de skulle ringa 90 000. Hon skulle åtminstone gärna vilja delta i en informationskampanj för 112 och den “nya” ambulanssjukvården.

Härnäst på agendan står dock att omsätta avhandling till praktik. I höst får Birgitta Wireklint dela med sig av sina kunskaper till studenterna på den ettåriga utbildningen till ambulanssjuksköterska vid Högskolan i Borås.

Text och foto: Pia Mattzon

* Den formella beteckningen för ambulanssjuksköterska är “Specialistsjuksköterska inom akutsjukvård med inriktning mot ambulanssjukvård”.

** Prio 1 = prioritering 1, d.v.s. högsta prioritet där patientens tillstånd kan vara livshotande.

Kontaktinformation
För mer information: Birgitta Wireklint Sundström
Birgitta.sundstrom@hb.se
033-435 47 77
0702-76 54 85

Läs mer om henne och PreHospen på: www.prehospen.hb.se

Nyhetsbrev med aktuell forskning

Visste du att robotar som ser en i ögonen är lättare att snacka med? Missa ingen ny forskning, prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Jag vill prenumerera