Tema

Negrituderörelsen i Frankrike – en antirasistisk rasism?

1948 publicerades en antologi med poesi från hela det svarta Frankrike med sina kolonier. Jean-Paul Sartre skrev ett berömt förord till denna bok, där han kallade författarna för negritudepoeter och i och med detta var negrituderörelsen född. Rörelsen ville lyfta fram det som alla svarta fransmän hade gemensamt oavsett klass och ursprung. Sartre framställde negrituderörelsen som en ”antirasistisk rasism”. Men Mikela Lundahl fokuserar i sin avhandling på den politiska verklighet som var negritudeförfattarnas och menar att man måste förstå negritude i sitt historiska sammanhang. Negritude kunde också vara ett uttryck för en medveten politisk strategi.

Författarna Aimé Césaire och Léopold Senghor träffades i Paris i början av 1930-talet. De hade båda nyligen anlänt till Paris från Martinique respektive Senegal som stipendiater och konfronterades med den franska assimilationspolitikens inneboende rasism. De deltog intensivt i det kulturella och intellektuella liv som pågick på vänstra stranden. Ett resultat av denna verksamhet var ordet negritude som med inspiration från Harlemrenässansens bejakande av The New Negro avsåg att lyfta fram den negerhet som assimilationspolitiken syftade till att sudda ut. Ordet negritude lyfte fram det alla svarta fransmän (inklusive alla koloniserade) hade gemensamt oavsett huruvida de tillhörde den mest privilegierade gruppen av färgade människor (hommes de couleur), en medelklass bland svarta, (les noirs), eller räknades till de mer eller mindre vilda ociviliserade negrerna (les nègres). Dessutom skulle ordet överbrygga alla de territoriella skillnader som fanns mellan svarta från olika delar av det franska imperiet.

I förordet till diktantologin som kom 1948 framställer Jean-Paul Sartre negritudeförfattarna som en sorts ”omvända” rasister. Denna bild har sedan följt dem och präglat bilden av vad de ville uppnå. Ett av Mikela Lundahls viktigaste syften är att problematisera denna bild och visa på komplexiteten i vad Césaire och Senghor själva skrev i frågan. Genom att placera negritudeförfattarna i den kontext som de faktiskt skrev visar avhandlingsförfattaren att deras syfte var att hitta en gemensam hållpunkt för alla svarta som dittills varit splittrade i etniska och klassmässiga grupperingar. Förutom att ena svarta handlade det också om att kritisera den franska vänstern som under 1930-talet och de kommande decennierna gärna ville integrera de svarta i proletariatet. Kategorin ras skulle sålunda underordnas klass. Césaire och Senghor menade att rasismen måste analyseras och bekämpas i egen rätt, i samarbete med arbetarklassen. De såg risker med assimilationsstrategier även när de förordades av vänstern, då de menade att assimilering hotade att utplåna afrikansk kultur och historia och premiera den europeiska.

I avhandlingen ifrågasätter Lundahl slutsatsen att negritude verkligen kan betraktas som essentialistisk och hon analyserar Césaires och Senghors texter med utgångspunkt i huruvida de faktiskt uttrycker en essentialistisk förståelse av ras och negerhet. Snarare ser avhandlingsförfattaren det som att de var indragna i en politisk kamp där de använde rasen som ett redskap för att undvika den assimilation som syftade till att ersätta deras svarthet med ett slags vithet.

Avhandlingens titel: Vad är en neger? Negritude, essentialism, strategi.
Disputationen äger rum lördagen den 9 april 2005 kl. 10
Opponent: Docent Bosse Holmqvist
Lilla hörsalen, Humanisten, Renströmsgatan 6
Närmare upplysningar kan fås av Mikela Lundahl, tel. 031-773 52 77 (arb.), e-post mikela.lundahl@hum.gu.se
Hemsida: http://hum.gu.se/institutioner/idehistoria-och-vetenskapsteori/ide-lardomshistoria/forskarutbildning/doktorander/mikela-lundahl

Kontaktinformation
Kontaktperson: Barbro Ryder Liljegren
Humanistiska fakulteten, Göteborgs universitet
tel. 031-773 48 65, e-post barbro.ryder@hum.gu.se

Negrituderörelsen i Frankrike – en antirasistisk rasism?

 lästid ~ 2 min