Orgelstämning och ensembleintonation under barocken
Stämning och temperering är grundläggande element i orgelns klangbild. Hittills har man allmänt ansett att det skedde en ändring i tempereringspraxis i norra Tyskland och angränsande tyska och nederländska områden omkring år 1700. Enligt denna uppfattning skulle tempereringen då ha förändrats från den tidigare allenarådande medeltonstemperaturen till antingen den i dag brukliga liksväviga temperaturen eller mellanformer, s.k. vältempererade stämningssystem. Men Ibo Ortgies visar i sin avhandling i musikvetenskap att medeltonstemperaturen trots allt förblev i allmänt bruk i nordtyska orglar ända fram till 1740-talet. Det var för dyrt och omständligt att stämma om gamla orglar och orgelbyggarna av nya orglar struntade helt enkelt i de nya anvisningarna.
Skriftliga källor och bevarade instrument tyder på att de nordtyska orglarna – även i större städer som hansestäderna Hamburg, Bremen och Lübeck – behöll medeltonstemperaturen. Även förespråkarna för de nya systemen – däribland den välkände musikteoretikern Andreas Werckmeister – tvingades medge att orgelbyggarna inte följde deras förslag. Inga bevis finns heller för att orglar stämts om till vältempererade system; källorna nämner endast medelton och liksvävighet i dessa sammanhang.
De nya tempereringssystemen uppstod som svar på ensemblemusicerandets behov. Medeltonstemperaturen ger maximalt antal rena eller nästan rena intervall och är den temperatur som kommer närmast renstämning. Därför gav denna temperatur normalt det bästa stödet för ensembleintonationen. Men olika instrumentgrupper stämdes i olika tonhöjd och när de sedan spelade tillsammans krävdes transponeringar, inte minst av organisten. Så länge transponeringarna höll sig inom det ganska smala område som medelton medger, var detta inget större problem. Men utvecklingen bort från de gamla kyrkotonarterna till den moderna dur/mollskalan gjorde att man behövde kunna transponera även till tonarter med många förtecken. Därigenom blev det allt svårare, om inte rent av omöjligt, att transponera på medeltonsstämda orglar. För att underlätta detta gjorde man försök att modifiera medeltonen, dock utan större framgång.
Att stämma om en orgel var mycket tidsödande och kostsamt arbete som kunde ta flera månader, om det gällde en stor orgel. De orglar som trakterades av tidens berömda organister – som också var tonsättare -, stämdes alltså oftast inte om under deras verksamma tid. Därför är en del av deras bevarade orgelmusik faktiskt inte spelbar på dessa instrument. Att spela efter noter var dock vid denna tid inte något som de bästa professionella organisterna ägnade sig åt; de förväntades kunna improvisera t.o.m. komplicerade fugor. Orgelmusik tycks ha skrivits ned främst i studiesyfte och inte i avsikt att framföras. Orgeltemperaturens utveckling vid denna tid kan inte förknippas med solistisk orgelmusik, utan med ensemblemusik i vilken orgeln förväntades delta, i sin egenskap av “instrumentens drottning”.
När orglarna under senare delen av 1700-talet stämdes om till modernare temperaturer som gjorde det möjligt att spela i alla tonarter, hade orgeln redan förlorat sin roll som intoneringshjälpmedel. Orgeln blev därför mer av ett soloinstrument för nedskriven repertoar.
Avhandlingens titel: Die Praxis der Orgelstimmung in Norddeutschland
im 17. und 18. Jahrhundert und ihr Verhältnis zur zeitgenössischen Musikpraxis.
(Orgelstämningens praxis i norra Tyskland under 1600- och 1700-talen och dess förhållande till samtida muciserandeprxis.)
Disputationen äger rum lördagen den 4 december 2004 kl. 13.00
OBS! Disputationen hålls på engelska
Opponent: Professor Dr. Greta Moens-Haenen, Bremen
Sal T 302, Arkeologen, Olof Wijksgatan 6, Göteborg
Närmare upplysningar kan fås av Ibo Ortgies, tel. 031-773 52 08 (arb.),
e-post ibo.ortgies@musik.gu.se
Kontaktinformation
Kontaktperson: Barbro Ryder Liljegren
Humanistiska fakulteten, Göteborgs universitet
tel. 031-773 48 65, e-post barbro.ryder@hum.gu.se
