Samarbete i virtuella miljöer

I virtuella miljöer, som ofta kallas Virtual Reality – miljöer eller helt enkelt VR-miljöer, använder man grafiska representationer av personer och objekt som man interagerar med. VR-miljön ger möjlighet till effektivare kommunikation och bättre samarbete, jämfört med enbart kommunikation på telefon.

Här räcker det att peka på objektet eller, varför inte, lyfta det och visa direkt vad man menar, istället för att använda många ord för att beskriva det man pratar om. Det kan vara praktiskt i många sammanhang. Ett exempel är ingenjören i Göteborg som samtalar med konstruktören i London om en bilmotor, där båda har tillgång till samma virtuella representation av motorn. Den ene sätter skruven i den virtuella motorn på ett ställe, som den andre kan ta ut och placera någon annanstans samtidigt som de båda ser hela processen.

De virtuella miljöernas unika, interaktiva karaktär gör det alltså möjligt att plocka upp ett grafiskt objekt och lämna över det till en annan person som kan befinna sig flera hundra mil bort i en liknande miljö. Dessutom kan man ha möjlighet att se den andra personens naturliga rörelser och vardagliga uttryck, istället för att vara begränsad till att tolka undertoner genom att höra på rösten hur den andre mår, till exempel om han eller hon är otålig eller besviken.

Det ställs förstås stora krav på utformningen av datormiljöer för att åstadkomma en tillgänglig och användarvänlig miljö med grafiska representationer som stödjer den mellanmänskliga kommunikationen fullt ut.

Ilona Heldals avhandling ger ett bidrag till att kartläggningen av användbarhetskrav för virtuella miljöer som är avsedda för samarbete. Den bidrar också till att utveckla en struktur för systematisk utvärdering av virtuella miljöers användbarhet.

“Ignore objects”. Försökspersoner arbetade med att lösa ett problem, och under tiden det tog kunde de välja att ignorera vissa objekt, i bilden möblerna. Detta visar vikten av att definiera hur mycket man behöver visualisera och föra över, för att arbeta bra. Bild: Ilona Heldal

Hennes resultat visar bland annat att grafiken i datormiljön bör utformas så att den blir begriplig för alla inblandade i det virtuella samarbetet. Att överföra fullständiga bilder blir onödigt resurskrävande, de måste förenklas. Ilona har arbetat med hur informationsbärande olika objekt är, till exempel hur många och hur stora träd man behöver visualisera för att skogen ska uppfattas som en skog. I VR-samarbete visar det sig även vara viktigt att kunna visualisera olika slags “pauser” – vilka kan betyda antingen att man jobbar och tänker eller är trött och uttråkad. I telefonen tolkas ofta en paus som eftertanke.

– I de komplexa VR-verktygen visualiseras pauser på nästan samma sätt idag, och kan därför vara tvetydiga, säger Ilona Heldal.

En annan aspekt är att kommunikationen underlättas av att varje part får rätt mängd information om eventuell begränsning och störning i de olika VR-system som de samarbetande personerna använder. Det kan undanröja problem eftersom samtliga inblandade får förståelse för de villkor VR-tekniken sätter.

Det kan vara svårt att välja det VR-system som bäst stödjer en viss typ av arbete. Avhandlingen baseras på fem studier och i varje studie jämförs olika VR-system för olika användningsområden. Eftersom avhandlingen jämför flera system och användningsområden bidrar den också med en kartläggning av för- och nackdelar för respektive system inom varje användningsområde samt redovisar det bästa användningssättet för respektive system.

Avhandlingen “The Usability of Collaborative Virtual Environments: Towards an Evaluation Framework” försvarades vid en offentlig disputation den 11 juni på Chalmers tekniska högskola, Göteborg.

Kontaktinformation
Mer information:
Ilona Heldal, Institutionen för teknik och samhälle,
tel 031- 772 11 18,
e-post: ilohel@mot.chalmers.se

För bilder kontakta Sofie Hebrand, Informationsavdelningen, Chalmers. E-post: sofie.hebrand@adm.chalmers.se