Ryggsäcksturisternas motiv och mål
Ryggsäcksturismen är full av paradoxer. De som reser på egen hand bortom allfarvägarna vill undkomma chartergrupperna – men hamnar inte sällan på platser fulla av andra “individualister” som läst samma resehandbok. De vill också vara demokratiska och stå på u-ländernas sida – men ingår som turister i en ojämlik struktur där den ena parten kan resa och bese den andra men inte tvärtom.
Torun Elsrud har i en sociologisk avhandling från Lunds universitet studerat ryggsäcksturismen, framför allt resenärernas egna berättelser och mål med resorna. Hon har intervjuat yngre och äldre resenärer, bott i två månader på ställen i Thailand som är populära bland de här resenärerna, och läst resetidskrifter och handböcker. De senare finns i stort antal – Lonely Planet, den mest lästa serien, har 650 böcker med tips om alla delar av jordklotet.
Det är lätt att raljera över ryggsäcksturismens inneboende motsättningar. Men på det individuella planet har Torun Elsrud kunnat ha stor förståelse för sina intervjupersoner.
– De söker en möjlighet att testa sina egna gränser, skaffa sig styrka och självständighet, vinna status och uttrycka en stark identitet, säger hon.
– Man kan förstå det i relation till brister i vårt samhälle som gör att unga människor upplever att de inte blir sedda för vad de är, utan hela tiden måste göra olika prestationer. Resandet kan ur den synvinkeln ses som ett symtom på att något saknas här hemma.
Samtidigt är Torun Elsrud kritisk mot de värderingar i samhället som framställer ryggsäcksturism som en bättre form av turism än till exempel charter.
– Oavsett vilken typ av turist man är, så bygger resans idé på att bara en del av jordens befolkning tillskrivs rätten att vara turist medan en betydligt större del förväntas vara objekt för turistens blickar och nöjen. Bara en liten del anses ha råd, medan en stor del får finna sig i ett intensivt prutande när de försöker ta ut priser som skulle höja deras levnadsstandard. I sådana situationer är ryggsäcksresenärer sällan ett föredöme, menar hon.
Torun Elsrud ägnar ett särskilt kapitel i avhandlingen åt de kvinnliga ryggsäcksturisterna. Trots att det idag är lika vanligt bland kvinnor som bland män att resa på det här sättet, så är mannen fortfarande normen. Äventyrlighet och risktagande förknippas med män, medan en kvinna som reser runt på ett äventyrligt sätt ses som avvikande.
De kvinnor hon intervjuat förhåller sig till den här bilden på olika sätt. En del betonar sin maskulina sida och känner sig mest hemma bland manliga resenärer. Andra tar avstånd från det äventyrliga, reser på ett säkrare sätt och menar att äventyrligheten är grundad i ett behov av att hävda och framhäva sig. Åter andra, som kanske själva beter sig äventyrligt, gör det med ironiska kommentarer om detta macho-beteende.
Det är bara en fjärde grupp, som Torun Elsrud kallar “den frigjorda äventyrerskan”, som inte antingen ställer sig på männens sida eller ifrågasätter det maskulina/äventyrliga. Dessa kvinnor gör sina resor för att hitta ett sätt att leva där de inte stängs in i hemmakulturens traditionella könsroll. De vill få vara självständiga och lita till sin egen styrka.
Avhandlingen heter Taking time and making journeys, och las fram den 19 februari. Torun Elsrud träffas på tel 0480-44 60 00, torun.elsrud@hik.se (hon föredrar e-post).
