Hörselklasselever mår bäst i skolmiljö med döva kamrater
Hörselskadade barn lever i en mycket sårbar situation mitt emellan hörande och döva. Många hörselskadade elever i den hörande skolmiljön känner sig utanför och längtar efter gemenskap med jämnåriga. Men barnens självförtroende och identitet stärks då de flyttar till döv skolmiljö. Detta visar Elinor Brunnbergs avhandling: "Vi bytte våra hörande skolkamrater mot döva".
Örebro kommun är centralort för hörselskadade och döva elever runt om i landet. Hösten 1994 flyttades hörselklasserna i kommunen från en vanlig grundskola till specialskolan och de hörselskadade barnen fick döva skolkamrater istället för hörande. Den språkliga omgivningen utanför klassrummet förändrades vid skolbytet från talad svenska till teckenspråk. Syftet med avhandlingen har varit att studera hörselskadade barns identitet och självförtroende och hur de eventuellt förändras i samband med byte av den språkliga skolmiljön.
Studien visar att de hörselskadade barnen lever i en mycket sårbar situation. Många av de hörselskadade barnen kände sig socialt isolerade på fritiden och vissa saknade gemenskap med skolkamraterna på rasterna. De flesta barnen längtade efter att få träffa fler jämnåriga efter skoltid, ett problem som även barnens föräldrar poängterade. Skolgården var den sociala arena där de hörselskadade barnen huvudsakligen hade sitt umgänge med jämnåriga och det är på rasterna som samspelet med skolkamrater och bilden av den egna personen kan prövas och växa fram. På den vanliga skolan med hörande skolkamrater använde de hörande och hörselskadade barnen skolgården på ett ojämlikt sätt. Flera av de hörselskadade barnen var rädda för att möta de hörande eleverna. De lekte därför i periferin av skolgården medan de hörande barnen befann sig på de centrala delarna. De flesta hörselklasseleverna trivdes bättre på specialskolan. Där lekte de på skolgårdens centrala interaktionsplatser och kände inte samma utanförskap som på skolan med hörande skolkamrater.
Likhet med andra var viktigt för de hörselskadade barnen och för deras känsla av samhörighet och jämlikhet. De betonade själva sin tvåspråkighet när de beskrev vilka de var, vilket för dem betyder både teckenspråk och talat språk. De fann sin likhet framförallt i relation till andra hörselskadade och uppfattade döva barn som nästan lika sig själva. Detta ledde till att många av de hörselskadade barnen kände gemenskap, fick bättre självförtroende och mådde bättre sedan de bytt till specialskolan och fick döva skolkamrater.
För mer information kontakta Elinor Brunnberg på telefon 070-605 74 48
Foto på Elinor Brunnberg finns att hämta i pressrummet på Örebro universitets webbplats på
adressen http://www.oru.se/massmedia/bild.html#brunnberg.
