Kommunernas inflytande över flyktingmottagning minskar
Maktbalansen mellan stat och kommun har förändrats när det gäller flyktingmottagandet. Kommunerna har allt mindre att säga till om. Detta visar en ny avhandling i statsvetenskap vid Lunds universitet.
– Det ömsesidiga beroendet mellan stat och kommun som tidigare präglade flyktingmottagningen är på väg att försvinna, säger Marie Bengtsson som snart disputerar med avhandlingen Stat och kommun i makt(o)balans – En studie av flyktingmottagandet. Hon har studerat svenskt flyktingmottagande från 1985 till 2001.
Marie Bengtsson har delat in sina studier i tre tidsperioder – 1985-1990, 1991-1995 och 1996- 2001 – och sett hur beroendeförhållandet mellan stat och kommun förändrats över tiden.
Under perioden 1985- 1990 ökade antalet flyktingar som sökte asyl i Sverige. Allt fler kommuner engagerades i mottagandet tills i princip alla kommuner deltog och “hela-Sverige”- strategin myntades. Den stora förändringen under perioden kom när staten införde den så kallade schablonersättningen. Den innebar att kommunerna fick en fast summa för varje mottagen flykting och inte, som tidigare, en ersättning för sina faktiska kostnader. Genom schablonersättningen ville staten påskynda kommunernas integration av flyktingarna.
Perioden 1990-1995 var en omvälvande period inom flyktingmottagandet. Antalet asylsökande ökade dramatiskt och den höga arbetslösheten gjorde att det var svårt för flyktingarna att bli självförsörjande. Schablonersättningen som tidigare varit en god affär för kommunerna blev nu föremål för kritik. Kommunerna började ifrågasätta varför de skulle teckna avtal när staten inte tog sitt ekonomiska ansvar fullt ut. Dessutom växte det fram en opinion som var kritisk till flyktingmottagandet. Mot denna bakgrund blev konflikten mellan stat och kommun uppenbar.
– På grund av det inrikespolitiska läget vågade inte staten lagstifta om kommunernas skyldighet att ta emot flyktingar, säger Marie Bengtsson. Istället löste man problemet med stora flyktingströmmar genom att mitt under brinnande krig i fd Jugoslavien införa visumtvång för flyktingar därifrån.
– Man undvek visumtvång in i det längsta, men invandrarverket klarade helt enkelt inte av situationen, säger Marie Bengtsson.
För att förmå kommunerna att ta emot flyktingar tvingades staten öka ersättningen genom ett så kallat stimulansbidrag.
Den sista perioden som Marie Bengtsson har studerat – 1996-2001 – kännetecknas av att staten i allt högre grad ignorerar kommunernas krav och åsikter.
Statens beroende av kommunerna minskade i takt med att färre flyktingar kom till Sverige. Dessutom gav en lag från 1994 allt fler asylsökanden rätt att bosätta sig ute i kommunerna i väntan på uppehållstillstånd. Tidigare var det bara asylsökande med nära familjeband i någon kommun som fick bosätta sig utanför statens flyktingförläggningar. 1994 blev det fritt fram att bosätta sig var som helst under förutsättning att de själv lyckades ordna sitt boende.
När de asylsökande gavs möjlighet att ordna bostäder på egen hand minskade statens beroende av att kommunerna tecknade avtal om flyktingmottagning. Beroendeförhållandet har alltså ändrats till kommunernas nackdel eftersom de nu har minskat sina möjligheter att styra hur många flyktingar som får sin bostad i kommunen.
Marie Bengtsson finns att nå på följande telefonnummer;
Tel: 046-222 89 45 eller 0418-734 97. Mobiltelefon: 0739-88 17 07
e-post: Marie.Bengtsson@svet.lu.se
Disputationen äger rum den 8 maj klockan 10.15 i Edens hörsal på den statsvetenskapliga institutionen i Lund.
