Avhandling om den radikala högerpopulismen i Frankrike
De senaste två decennierna har en ny partifamilj i den västeuropeiska politiken vuxit fram, den radikala högerpopulismen. Radikala högerpopulistiska partier har vuxit fram och vunnit substantiella framgångar i bland annat Frankrike, Italien, Belgien, Schweiz, Danmark, Norge och Österrike. Dessa partier för fram ett politiskt budskap baserat på etnisk nationalism, främlingsfientlighet, och en populistisk kritik av det politiska etablissemanget.
Jens Rydgren, som i maj försvarar sin avhandling om framväxten av franska Front National vid Sociologiska institutionen, Stockholms universitet, argumenterar för att denna våg av modern, parlamentarisk högerradikalism såg sin början i Frankrike under den första halvan av 1980-talet. Front National var det första väljarmässigt framgångsrika och ideologsikt sofistikerade radikalhögerpopulistiska partiet och kom som sådan att fungera som exempel och inspirationskälla för liknande partier som växte fram på andra ställen i Europa. Partiet bildades redan 1972 men lyckades inte samla mer än en marginell del av väljarkåren förrän i början av 1980-talet. I lokalvalet 1983 lyckades Front National locka den traditionella högern till ett valsamarbete, vilket resulterade i representation i den kommunala församlingen. Genombrottet på nationell nivå kom i 1984 års Europaval, där partiet samlade drygt 11 procent. Sedan dess har Front National uppnått mellan 10 och 15 procent av rösterna i samtliga nationella val, utom i 1999 års val till Europaparlamentet då Front National nyligen hade splittrats. Som vårens presidentval visar, där Le Pen forcerar 15 procenttaket, tyder dock mycket på att detta var en tillfällig nedgång.
Hur kan framväxten av Front National förklaras?
Jens Rydgren menar att framväxten av Front National kan förstås med uppkomsten av nischer i det franska politiska rummet. Det uppstod en efterfrågan av etnisk nationalism och invandrarkritiska budskap. Denna efterfrågan växte fram av flera olika orsaker. Av särskild betydelse är att den ekonomiska konfliktdimensionen tappade i betydelse. I stället ökade intresset för sociokulturella frågor. Anledningen till denna utveckling kan man delvis finna i den ekonomiska nedgången och de höga arbetslöshetstalen. Av olika anledningar politiserades även frågorna om invandring och arbetslöshet i slutet av 1970-talet och början på 1980-talet. Denna politisering initierades av andra politiska aktörer men skapade ett utrymme för Front National att synas i debatten. Vid sidan av detta spelade även det ökade politikermisstroendet en stor roll. Alltfler väljare uppgav att det inte finns någon substantiell skillnad mellan de etablerade politiska partierna. Samtidigt identifierade sig allt färre väljare med de politiska partierna, vilket skapade en rörligare väljarkår. Detta frigjorde resurser för Front National, samtidigt som det skapade en möjlighet för att underblåsa politikermisstroendet och därigenom vinna proteströster. I analysen av Front Nationals väljare som presenteras i avhandlingen, tyder mycket på att proteströstningen var den viktigaste dimensionen från 1984 till 1988, men att “ideologisk” eller “sakpolitisk” röstning var viktigast från och med presidentvalet 1988. Under 1990-talet röstade Front Nationals väljare på partiet – eller på Le Pen i presidentvalen – främst för att de delade partiets attityder och politiska idéer. I synnerhet det uttalade invandrarmotståndet har varit utmärkande för Front Nationals väljare.
Doktorsavhandlingens titel: Political Protest and Ethno-Nationalist Mobilization. The Case of the French Front National
Disputationen äger rum fredag 24 maj kl. 13.00 i hörsal 5, Södra huset, Frescati. Opponent är professor Sidney Tarrow, Cornell University.
Jens Rydgren kan nås på tfn 08-674 72 95, eller på e-post: jens.rydgren@sociology.su.se
