Tema

Att få och ge besked om att livet snart är slut

När läkaren måste berätta att en cancersjukdom gått för långt för möjlig behandling är det en svår situation för både patienten, familjen och läkaren själv. Maria Friedrichsen belyser i en avhandling från Linköpings universitet de olika parternas upplevelser av ett sådant besked. Avhandlingen är den första i ämnet palliativ medicin (=vård i livets slutskede) i Sverige.

Maria Friedrichsen arbetar själv vid palliativa forskningsenheten på Vrinnevisjukhuset i Norrköping. I en del av sin avhandling redovisar hon intervjuer med 30 cancerpatienter anslutna till Lasarettsansluten hemsjukvård i Östergötland. Patienterna betonade bland annat vikten av att ha en läkare med balans mellan medicinskt och psykologiskt kunnande. Balansen innebar att läkaren skulle vara medmänsklig utan att tycka för synd om patienten.

– Det kan bli besvärligt om läkaren är för känslomässig. En läkare som nästan själv börjar gråta kan inte samtidigt fungera som stöd åt patienten, förklarar Maria Friedrichsen.

Att ha någon typ av förförståelse underlättade mottagandet av beskedet en smula. Somliga patienter saknade sådan förkunskap, antingen för att de inte velat ta till sig information de fått tidigare eller för att de bytt läkare flera gånger och därför ”hamnat mellan stolarna” informationsmässigt. För dessa patienter kom beskedet helt överraskande och blev därför extra svårt.

Att ha en närstående med som stöd beskrev flera patienter som viktigt. De menade också att läkarens val av ord spelade stor roll vid informationen.

– Meningar om statistisk chans att överleva, en begränsad tid att leva eller uttrycket ”nu finns det inget mer att göra” fick patienterna att känna sig hopplösa och övergivna, säger Maria Friedrichsen. Om läkaren däremot aktivt erbjöd hjälp, stöd och lindrande behandling och vård så fanns det åtminstone några små ljuspunkter i mörkret.

De anhöriga hon intervjuat uppfattade sig ha en viktig beskyddande och stöttande roll vid informationen. Somliga deltog som ett tyst känslomässigt stöd i bakgrunden, medan andra var mycket aktiva och pressade läkaren på så mycket information som möjligt. Det fanns också några som aktivt försökte hindra läkaren från att delge beskedet. De försökte hellre styra in samtalet på andra ämnen, eftersom de menade att den sjuka inte skulle orka med att få läget klart för sig.

I avhandlingens sista del har Maria Friedrichsen intervjuat 30 läkare med olika grad av erfarenhet av denna svåra situation. En del beskrev att de använde en medicinskt redogörande och övertygande strategi för att delge beskedet, medan några försökte anpassa och skräddarsy det efter varje enskild patient. Andra läkare förberedde patienten i god tid före beskedet för att undvika en chockreaktion. Somliga försökte också ”linda in” beskedet för att det inte skulle bli för svårt för den sjuke.

– Det finns inte en enda, bästa strategi, utan sättet att ge beskedet bör anpassas till den patient det gäller. Vissa patienter vill bara ha neutral medicinsk information, för andra är det viktigt att läkaren visar medkänsla, understryker Maria Friedrichsen på grundval av sina patientintervjuer.

Hon menar dock att det alltid är värdefullt att ha förberett patienten på det besked som kan komma, så att det inte slår ner som en blixt från en klar himmel. Hon anser också att unga läkare först bör få vara med när en erfaren kollega ger detta tunga besked, innan de själva sätts inför uppgiften.

Avhandlingen heter Crossing the border – different ways cancer patients, family members and physicians experience information in the transition to the late palliative phase. Disputationen äger rum den 26 april. Maria Friedrichsen nås på tel 011- 22 38 61, e-post maria.friedrichsen@lio.se.

Att få och ge besked om att livet snart är slut

 lästid ~ 3 min