Att bedöma risken för borrelia genom fästingar

Tusentals svenskar drabbas årligen av Lyme borrelios, LB. Denna sjukdom
orsakas av Borrelia burgdorferi, en spiralvriden bakterie som kan överföras
till människor från mindre däggdjur av den vanliga fästingen Ixodes
ricinus. LB-liknande symptom hos människor har varit kända under större
delen av 1900-talet. Upptäckten att just fästingen kunde överföra
smittämnet gjordes dock så sent som på 1980-talet.
Hans Mejlon redovisar i sin doktorsavhandling resultat från fält- och
laboratoriestudier av den vanliga fästingen insamlade på ett flertal
lokaler i södra Sverige; dels uppgifter om hur fästingarna fördelar sig i
tid och rum, dels andelen fästingar infekterade med Borrelia-bakterier.
Hans Mejlon har även jämfört den geografiska utbredningen i Sverige av
vanlig fästing med klimat- och vegetationsdata för att utröna vilka
faktorer som kan begränsa fästingens förekomst. Resultaten kan bland annat
tillämpas vid riskbedömningen för LB.
I Sverige förekommer den vanliga fästingen främst söder om den
egentliga barrskogsregionen. Vegetationsperiodens längd är sannolikt en av
de viktigaste begränsande faktorerna, dvs. fästingen behöver en viss
tidsperiod med gynnsamma förutsättningar för att kunna fullborda sin
livscykel. Inom utbredningsområdet anträffas generellt flest fästingar i
blandskogsområden men relativt få i öppna och odlade marker. Studien visar
på synnerligen fästingrika områdena i Mälardalsområdet. Fästingsäsongen
sträcker sig normalt från mars-april till oktober-november. Under denna
period var flest fästingar aktiva under maj-juni respektive
augusti-september.
Andelen Borrelia-infekterade fästingar skilde sig markant mellan
fästingens olika utvecklingsstadier: från 0% hos fästinglarver till cirka
10% av fästingnymfer och cirka 20% av vuxna fästingar. Ur
smittspridningssynpunkt är nymferna det viktigaste stadiet att ta hänsyn
till eftersom de i antal vida överträffar antalet vuxna fästingar. Hög risk
för LB kan således förväntas i områden med hög täthet av värddjur, som
rådjur, gnagare och näbbmöss, i kombination med goda överlevnadsmöjligheter
för fästingen, t.ex. skogsområden med fuktighetsbevarande markvegetation.
Hans Mejlons undersökning, liksom flera andra studier, drar slutsatsen att
det bästa skyddet i allmänhet mot LB är att inspektera kroppen och avlägsna
fästingar inom 24 timmar. Lokal kontroll av fästingar kan under vissa
förutsättningar vara möjlig.

Hans Mejlon vid Institutionen för evolutionsbiologi, Avdelningen för
systematisk zoologi, disputerar den fredag 10 november kl. 14.00 i Elias Fries-salen på Evolutionsbiologiskt centrum, Norbyvägen 15.
Hans Mejlon kan nås på telefon 018-471 29 34, alt.
018-471 64 49 eller e-post Hans.Mejlon@ebc.uu.se
Personfoto “Mejlon”, foto R-M. Mejlon, och bild av fästingen Ixodes ricinus “Ixodes”, foto H. Mejlon,
finns att hämta på adress http://www.info.uu.se/pressmapp/