Tema

Svenska släktforskare skulle värvas att jobba för rasbiologin

Under 1900-talet första hälft försökte olika grupperingar värva amatörsläktforskare, för att registrera ärftliga sjukdomar, ögon- och hårfärg, personlighetsdrag och skallform hos olika släkter. Det kallades ”vetenskaplig släktforskning”

Uppgifterna skulle bland annat användas inom rasbiologin, visar en studie från Göteborgs universitet. Både olika grupper och enskilda personer försökte få amatörsläktforskare i Sverige i början av 1900-talet att registrera betydligt mer än bara släktträd, och sedan dela med sig av uppgifterna.

Personlighetsdrag och skallform

Det kallades ”vetenskaplig släktforskning” och bakom uppmaningarna stod personer som Herman Lundborg, föreståndare för Rasbiologiska institutet, men också ett antal tyskar. På det här sättet hoppades de kunna samla in större mängder data som kunde användas i vetenskapliga studier.

– De ville lära amatörsläktforskare att föra bok över uppgifter om sina egna men även andras släkter och då också inkludera uppgifter om ärftliga sjukdomar, fysiska attribut som ögon- och hårfärg, psykologiska egenheter och personlighetsdrag, samt skallform och andra parametrar som var relevanta inom medicin, ärftlighetsforskning och rasbiologi, säger idéhistorikern Britas Benjamin Eriksson.

Samlade in uppgifter om växter och djur

Han har studerat några olika försök att lära ut denna praktik, men menar att vi också måste sätta fenomenet i relation till att lekmän också användes inom andra kunskapsområden i syfte att generera kunskap.

– Ett exempel är att amatörer instruerades att på ett standardiserat sätt samla in uppgifter om spridningen av växter, djur och naturfenomen – uppgifter som sedan sammanställdes och användes av forskare i vetenskapliga analyser. Då detta skedde inom flera områden under tidigt 1900-tal var det inte så konstigt att detta sätt att skapa kunskap även kom att inbegripa släktforskare i förhoppningen att bidra till rasbiologiska och medicinska studier.

Svenskarna vände blad ganska fort

Mot slutet av 1930-talet började rasbiologerna använda andra metoder. Då hade också Rasbiologiska institutet heltidsanställda genealoger som arbetade med att ta fram samma uppgifter, och amatörsläktforskarna behövdes inte längre.

Hur många släktforskare som före dess faktiskt började samla in uppgifter åt vetenskapen har Britas Benjamin Eriksson inte kartlagt, men det var ett betydande antal – i alla fall till en början.

– Tysklands politik under tidsperioden gjorde det först ännu mer populärt, men sedan när allt havererade vände svenskarna blad ganska fort.

Licentiatuppsats:

Att inventera ett folk. Populariseringar av vetenskaplig släktforskning i Sverige i början av 1900-talet.

Kontakt:

Britas Benjamin Eriksson, britasbenjamin@outlook.com

Svenska släktforskare skulle värvas att jobba för rasbiologin

 lästid ~ 2 min