Nu är det dags att gå över till vintertid och klockan ställs tillbaka en timme. Morgnarna blir ljusare och eftermiddagarna mörkare. Men hur påverkar omställningen vårt psyke och vår biologi? Bara fint säger forskarna.

– Övergången till vintertid är bara positiv. Vi får ett påslag av morgonljus som ger effekt i flera veckor framåt innan det värsta vintermörkret har lagt sig, säger Arne Lowden som är docent i psykologi med speciell inriktning mot sömn och ljuspåverkan vid Stressforskningsinstitutet på Stockholms universitet.

Växlingen till vintertid för egentligen inte med sig några nackdelar. Arne Lowden säger att det inte går att upptäcka någon ökad risk för sjukdomar eller annan ohälsa i någon av de stora studier som undersökt sambandet mellan hälsa och vintertid. Det är heller ingen större svårighet att anpassa sig till en timmes tidsskillnad.

– Det har skrivits ett flertal motioner i riksdagen om en önskan att bibehålla sommartiden. Men vi som forskar på området tycker att återgången till vintertid är viktig. Det ökade ljuset på förmiddagen som vintertiden för med sig hjälper hjärnan att förstå skillnaden mellan natt och dag, säger Arne Lowden.


Ljuset styr en rad funktioner i vår biologi. När dagsljuset är otillräckligt får inte hjärnan de ljuspulser som signalerar till kroppen att det är dag och att det är tid att bli aktiv. Skillnaden mellan dagsljus och nattljus blir otydlig och vi kan reagera med att bli trötta och håglösa. Men ljuset på morgontimmarna kan ge ny energi.

– Fram till klockan tio har ljuset en tydlig effekt på cellerna i kroppen som gör att de blir aktiva. Därefter förändras ljusets sammansättning vilket gör att kroppen inte längre svarar med samma aktivitet.

Människor naturligt dagsaktiva

Närmare hälften av alla celler i kroppen har en dygnsrytm. Den ligger nedärvd i våra gener och är något vi delar med alla levande varelser. Cellernas rytm justerar balansen mellan aktivitet och vila och kallas det cirkadiska systemet. Upptäckten av det cirkadiska systemet belönades för övrigt med årets nobelpris i medicin.

– En viktig funktion hos celler är att kunna återhämta sig. Vi är genetiskt anpassade för att vara dagaktiva och vår återhämtning sker under natten, säger Arne Lowden.

Dygnsrytmen i cellerna förutsäger skiftet mellan natt och dag. Redan klockan tre på natten börjar kortisolet att dra igång och väcka kroppen. Det är ett stresshormon som förbereder oss för aktivitet och rörelse. Inför kvällen behöver vi bli trötta för att kunna somna.

– Utan återhämtning skulle vi dö och därför behövs en stark signal till hjärnan att det är dags för vila. Den uppgiften har påslaget av sömnhormonet melatonin, säger Arne Lowden.

Under vinterhalvåret är ljuset i Sverige på extremt låga nivåer. På hösten når bara 14 procent av det globala ljuset hit. Under vintermånaderna har det minskat till fem procent. Eftersom vår biologi är så knuten till ljusets växlingar ger det svaga dagsljuset konsekvenser på flera olika sätt.

Arne Lowden ser till exempel i sin forskning att november är den månad då skolelever känner sig mest nedstämda. Men det kan också ge upphov till depression. Ett fenomen som är så vanligt att det har ett eget namn, årstidsbunden depression.

– Årstidsbunden depression är kopplad till minskat ljus. En förklaring till att depressionen uppstår kan vara att hos de människor som drabbas är produktionen av melatonin för hög under dagen. Men varför vissa människor är känsligare för att ljuset minskar vet man inte, säger Katja Valli, lektor i psykologi vid Skövde högskola som forskar om årstidsbunden depression.

Känslor av meningslöshet

Tillståndet blir vanligare ju längre norrut från ekvatorn människor lever. Det är också dubbelt så vanligt bland kvinnor som bland män. Åtta procent av kvinnorna drabbas jämfört med fyra procent av männen. Men sannolikt är antalet högre eftersom många inte är diagnostiserade, menar Katja Valli.

Årstidsbunden depression är allvarligt och kan i värsta fall leda till självmord.
En mildare variant är vinterblues då är man trött och deprimerad men alla kriterier för en fullständig diagnos uppfylls inte.

För den som lider av årstidsbunden depression kommer känslorna av meningslöshet och tomhet smygande under hösten. De förstärks under vintern och klingar av till våren. Typiska tecken är också trötthet under hela dagen, att vilja sova mycket och att längta efter socker och kolhydrater. Något som är ett sätt att kompensera för tröttheten.

– I andra typer av depressioner är det motsatta istället vanligt, som att tappa aptiten och att lida av sömnproblem. På det sätter är årstidsbunden depression annorlunda, säger Katja Valli.

Även Katja Valli uppskattar omställningen till vintertid. Morgonljuset kan inte bota en depression som brutit ut men det kan verka förebyggande och göra att nedstämdheten inte blir lika stark, säger hon.

Utomhusljus dubbelt så starkt

Bästa sättet att inte förlora humöret under den mörka perioden är att vara utomhus minst en timme före klockan tio på morgonen, säger Arne Lowden. Det ljus vi då utsätts för har en styrka på 1000 lux jämfört med inomhusljuset som bara är ungefär 500 lux.

– Förr klarade vi årets mörkare perioder bättre eftersom vi var ute stor del av dagen. Att vistas inomhus på dagarna är ett nytt fenomen som kom med elektriciteten för lite mer än 100 år sedan.

Men även om det artificiella ljuset inte är lika starkt som naturligt dagsljus så hjälper det att bara tända en lampa.

– Så fort vi tänder ljuset blir vi mer alerta. Ljuset är kopplat till flera olika hjärncentra som direkt aktiveras. Det kan också göra stor skillnad att på arbetsplatser byta från det gula ljus som till exempel ofta är i lysrör till ljuskällor med vitare ljus.

Så finns de ett mer drastiskt alternativ och det är att helt enkelt fly mörkret.

– Solresor är ett mycket effektivt sätt att må bättre när ljuset på våra breddgrader inte räcker till, säger Arne Lowden.

Ljusterapi mot årstidsbunden depression

Ljusterapi kan bromsa årstidsbunden depression. Genom att tidigt på morgonen exponeras för starkt ljus minskar kroppens produktion av sömnhormonet melatonin.

– En orsak till den trötthet och det stora sömnbehov som följer av årstidsbunden depression kan vara att halten av melatonin inte sjunker under dagen. Att utsättas för starkt ljus motverkar produktionen av melatonin och ljusterapi kan därför göra att människor mår bättre. Men behandlingen måste sättas in innan depressionen brutit ut, säger Katja Valli, lektor i psykologi vid Skövde högskola som forskar om årstidsbunden depression.

Ljusterapi innebär att man sitter framför en lampa eller har ett par glasögon på sig med en skärm som ger ljus på upp till 2500 lux. Det är ungefär fem gånger så starkt som på en ordinär arbetsplats. Helst ska ljuset vara i den blå – lila skalan eller vitt. De delar av hjärnan som reglerar dygnsrytm är mer känsliga för blå våglängder. Det är ljus som finns i dagsljus och i lampor med dagsljuskaraktär.

Behandlingen görs på morgonen varje dag under minst 20 minuter och för de flesta människor uppstår inga biverkningar. Men personer som är känsliga för starkt ljus kan få huvudvärk.

– Ljuset gör att man genast blir piggare på morgonen och det ger också en signal till vår dygnsrytm som gör att det blir lättare att somna på kvällen. Medicinering mot sömnstörningar ökar men istället för att ta en melatonintablett kan man tanka ljus, säger Arne Lowden docent i psykologi med speciell inriktning mot sömn och ljuspåverkan på Stockholms universitet.

För att undersöka hur ungdomars humör påverkas av ljusterapi genomför Arne Lowden just nu en studie på ett 60-tal gymnasieelever. Varje morgon i 20 minuter under två veckor utsätts de för ljus som är ca 1000 lux, som är samma styrka som dagsljuset under det mörka halvåret.

Innan ungdomarna börjar använda glasögonen har de fått uppskatta hur de känner sig: glada, trötta, nedstämda etc. Efter de två veckorna med ljusglasögon gör de en ny uppskattning.

– Även om vi måste ta hänsyn till att det kan finnas en viss placeboeffekt kan vi redan nu se en stark effekt av ljusbehandlingen. Ungdomarnas humör har signifikant förbättrats, säger Arne Lowden.

Text: Lotta Nylander på uppdrag av forskning.se

Eva Vingård blev uppsagd från sin tjänst när hon uppnått den övre pensionsåldern 67 år – liksom alla statligt anställda. Då var hon professor i arbets- och miljömedicin vid Uppsala universitet.

– Jag tycker att jag aldrig har varit så duktig som när jag slutade, säger Eva Vingård.

Idag är hon professor emeritus vid samma institution. En professor har möjlighet att fortsätta med sin forskning och undervisning som seniorprofessor eller emeritus. Denna möjlighet har dock inte de flesta som tvingas gå i pension vid en viss ålder.

Som specialist i arbetsmedicin vet Eva Vingård vad hon pratar om. Hennes forskningsområden var fysiska och psykosociala förhållanden i arbetslivet som orsaker till sjuklighet i rörelseorganen, hållbar hälsa och rehabilitering. Under 2011-2012 var hon expert i Pensionsåldersutredningen, som ville höja pensionsåldern.

Kronologiska åldern irrelevant

Eva Vingårds förslag ser ut så här: en möjlighet att gå i pension vid 63 år, men också en möjlighet att arbeta så länge man vill. Eller kan.

– Den kronologiska åldern är ganska irrelevant eftersom det kan variera så mycket beroende på vem man är. Man skulle kunna ha ett utvecklingssamtal vid 67 år där man diskuterar hur länge man vill jobba. Kanske att man efter 69 år får visa att man kan leverera. Å andra sidan finns många 40-åringar som inte levererar.

Ett argument mot höjd pensionsålder som förts fram är att de äldre blir en propp som hindrar unga människor att få jobb. Men det stämmer inte, enligt Pensionsåldersutredningen, där det fanns ekonomer som undersökte den saken.

– Det finns inget som säger att vi i dagens samhälle har en viss mängd arbeten och att detta inte förändras. I det gamla bruks- och bondesamhället var det mer statiskt. Nu ändrar arbetsmarknaden sig hela tiden, vissa arbeten försvinner och vissa kommer till. Hur arbetsmarknaden kommer att se ut om några år har vi ingen aning om utom att den kommer att se annorlunda ut. Det hela är en dynamisk process, säger Eva Vingård.

Fördelar med höjd pensionsålder

Vilka fördelar finns det då med att låta människor arbeta längre? Förutom det som brukar framhållas, att samhällsekonomin kräver ett längre arbetsliv för att vi ska ha råd med pensionerna, finns även skäl att ta tillvara på den kompetens som kommer med ålder.

– Den äldre hjärnan skulle framför allt ha fördelen av mer erfarenhet och en kunskapsbank som kan nyttjas i olika situationer, säger Lars Nyberg, professor i psykologi och neurovetenskap vid Umeå universitet. Dels har äldre en erfarenhet av olika typer av situationer, dels har de rutiner för och automatiserat många färdigheter som gör att saker och ting går lätt.

Liberalernas partistyrelse föreslog nyligen en pensionsålder på 71 år. Värt att nämna att de använde ordet årsrik istället för äldre.

– Vad jag förstår är pensionsåldern mest satt utifrån förväntad livslängd. Det är väl länge sedan man fastlog 65 år och utifrån det kan jag tänka mig att 71 år är rimligt. Kognitivt skulle många klara det men det är värre med faktorer som att man blir utsliten och trött samt får skador och krämpor, säger Lars Nyberg.

Nackdelar med höjd pensionsålder

Nackdelarna har med de kognitiva funktionerna att göra.

– Åldrandet slår inte brett utan påverkar vissa kognitiva funktioner mer än andra. Som att känna igen saker och personer, komma ihåg namn och beteckningar och att kunna leverera saker och ting under tidspress.

Lars Nyberg framhåller att den kognitiva förändringen är individuell. Vissa kan tappa 15 procent jämfört med när de var på topp, andra har en flack kurva som visar en knappt märkbar försämring.

– Det vi driver i vår forskning är att försöka gå bort från gruppen av äldre som ett kollektiv och se den variation som finns, säger Lars Nyberg. Det för tankarna till en individualiserad pensionsålder och det är en trend som vi ser ibland, och som även Eva Vingård är inne på. Om jobbet bidrar till att stimulera hjärnan är det kanske onödigt att ta bort den möjligheten.

Bakgrund:

Den höjning av pensionsåldern från 67 till 69 år som Pensionsåldersutredningen föreslog för fyra år sedan mötte stark kritik. Något skarpt förslag har ännu inte tagits fram. I februari fick Göran Hägglund, före detta KD-ledare, och Göran Johnsson, före detta IF Metall-bas, i uppdrag att hitta en lösning. Ett förslag väntas komma under 2018

 Text: Johan Frisk, på uppdrag av forskning.se

 

– En googling på psykopati ger över en miljon träffar och ger intrycket att folk blir lurade av psykopater till höger och vänster, säger Karolina Sörman som forskar om psykopati på Karolinska institutet.

I medier och populärkultur har det blivit relativt vanligt att slänga sig med begreppet. En av anledningarna är att många tycker att psykopati är spännande, och något som man med skräckblandad förtjusning vill veta mer om, tror Karolina Sörman.

I boken Omgiven av psykopater, som kom ut tidigare i år, påstår författaren Thomas Eriksson att vi alla förmodligen har en psykopat i vår omgivning, och att 3–4 procent av befolkningen är psykopater. Enligt Karolina Sörman finns det inga vetenskapliga belägg för den statistiken.

– Det finns få välgjorda studier som visar hur många i en vuxen befolkning som är psykopater, säger hon.

Psykopatiska drag

I Sverige saknas det till och med forskning på hur många som uppfyller de medicinska kriterierna för psykopati. Dock finns det brittiska studier som säger att det rör sig om mindre än 1 procent av den manliga befolkningen.

Men faktumet att de karaktärsdrag som utmärker en psykopat – som brist på empati, känslokyla, manipulativt beteende, oräddhet, lögnaktighet – finns mer eller mindre utspridda i befolkningen, gör det förståeligt att det pratas mycket om psykopatiska drag, menar Karolina Sörman.

–  Den som klassas som psykopat ska dock inneha många av dessa egenskaper.

Forskningsfokuset vad gäller psykopati låg länge på kriminella grupper. De senaste årtiondena har intresset istället förflyttats till att studera psykopatiska egenskaper och förstå hur dessa samverkar och formar ett psykopatiskt beteende.

Psykopatiska drag hos barn

Karolina Sörman och hennes forskningsgrupp studerar just nu i vilken utsträckning man kan hitta psykopatiska karaktärsdrag hos barn och ungdomar. Här får föräldrar gå igenom olika psykopatiska egenskaper och uppskatta i vilken grad de anser att deras barn innehar dessa.

– I en studie har vi preliminära resultat som indikerar att den absoluta majoriteten barn i en icke-klinisk samhällsgrupp, har en väldigt låg grad psykopatiska drag men att det i varje årskull finns en liten grupp barn, lite under en procent, med egenskaper som känslokyla, brist på ånger eller impulsivitet

Karolina Sörman understryker dock att bara för att barn har vissa egenskaper behöver det inte alls betyda att de sedan utvecklar psykopati som vuxna.

–  Det här är något otroligt komplext. Hur man utvecklar empati och en förmåga att bry sig om andra människor är något som grundläggs i väldigt tidig ålder, men hjärnan fortsätter sedan att utvecklas fram till 25 års ålder, säger Karolina Sörman.

Möjligt att behandla

Psykopati är varken en sjukdom eller en psykiatrisk diagnos, utan ett avvikande och antisocialt beteende. Psykopater hittas framför allt inom kriminalvården och rättspsykiatrin. Att prata om att bota en psykopat är därför felaktigt, man använder istället termen behandla, något som länge ansågs vara omöjligt.

På 1990-talet genomfördes en studie i USA på en grupp kriminella psykopater som snarare blev bättre på att manipulera sin omgivning och begick fler brott efter behandling. Karolina Sörman menar att denna föreställning inte längre finns kvar utan att forskningen idag snarare pekar mot just behandling.

Behövs mer forskning

– Jag var på en konferens 2011 med forskare inom psykopati från hela världen och där pratades det mycket om att vi måste börja forska mer på behandling. Psykopater som återfaller i brottslighet hela tiden kostar samhället massvis med pengar. En viktig fråga att ställa sig, menar Karolina Sörman är vad behandlingen har för möjligheter och syften.

– Inom kriminalvården som är den plats där man främst träffar på psykopater har behandling framför allt syftat till att skydda samhället och detta genom att hålla de psykopatiska dragen i schack för att hindra dessa personer att falla tillbaka i kriminella beteenden.

Henrik Andershed, professor i kriminologi och psykologi på Örebro universitet pratar om samma sak.

–  Behandlingen har varit mer inriktad på att behandla beteenden än personlighetsdragen i sig, exempelvis arbeta med riskfaktorer som alkoholkonsumtion, eller lära sig hantera sin impulsivitet och därmed bli kapabel att kontrollera sina handlingar och låta bli att gå ut och begå brott.

Brist på empati 

Med dagens ökade förståelse för hjärnan och dess neurologiska mekanismer kommer också kunskap om exempelvis varför en person har brist på empati.

– Denna kunskap kan i sin tur vara en möjlighet till behandling. Kan man få en person att känna att den har någon nytta av att vara mer empatisk då kan också avvikande beteenden lindras, säger Karolina Sörman.

Ett exempel på detta är en holländsk studie som gjordes för några år sedan där 21 individer med diagnosen psykopati fick titta på filmer där personer utsattes för både smärtsamma och kärleksfulla situationer.

Precis som förväntat var empati-aktiviteten hos försökspersonerna lägre i hjärnan än hos andra, när de tittade på filmerna. Men när de fick titta på klippen igen och denna gång blev tillsagda att känna empati visade det sig att hjärnaktiviteten blev som hos en normal grupp. Slutsatsen av forskningen var att psykopater kan känna empati om de måste, att de har en typ av “empati-knapp” som de kan slå av och på.

–  Ja, det börjar komma indikationer på att det kanske går att jobba med empatisk förmåga, även om man är försiktigt optimistisk, säger Henrik Andershed vars forskargrupp undersöker hur och varför psykopatiska drag utvecklas från barn till vuxen.

–  En av anledningarna till att vi studerar barndomen är att det kan vara möjligt att påverka barns empatiska förmåga i större utsträckning. Det finns mer hopp här. Men först måste vi förstå hur personlighetsdragen hänger ihop och hur arv och miljö påverkar.

Vem blir psykopat?

Henrik Andershed understryker att forskning på barn inte handlar om att hitta barnpsykopater då psykopati är en vuxendiagnos. Det man försöker förstå är vilka faktorer som ökar samt minskar riskerna för att utveckla psykopati.

–  Redan i treårsåldern kan man se individuella skillnader, säger Andershed, vars studie årligen följer en grupp individer på två tusen barn och mäter drag som anses vara kärnan i den psykopatiska personlighetsstörningen.

Orädda och trotsiga barn

Forskningsgruppen studerar även vilka som är de viktigaste risk- och skyddsfaktorerna. Exempel på riskfaktorer hos barn är tidig oräddhet, så kallad fearlessness, att man har ett svårhanterligt temperament eller tidig trotsighet. Det i kombination med en otrygg hemmiljö, exempelvis att föräldrarna har psykiska problem eller missbrukar, ökar risken för att utveckla psykopati.

Risk- och skyddsfaktorer är både biologiska, miljömässiga och sociala. Vad som gör det komplext att förutspå vem som kommer att utveckla psykopati eller inte, är att utvecklingsvägarna ser väldigt olika ut.

–  För vissa individer kommer vissa faktorer orsaka att de utvecklar psykopati och för vissa andra faktorer. Det är samma sak som med fysiska sjukdomar.

Vad beror psykopati på?

Inom evolutionsteorin menar man att det finns ett syfte att inom en grupp ha individer som exempelvis är helt orädda. Studier har visat att psykopati till stor del är ärftligt.

– Det finns en del forskning som utgår från tvillingpar där man kan bryta isär vad som handlar om den delade miljön, och vad som inte gör det. Här finns exempelvis studier som pekar på att egenskapen känslokyla är 60 procent ärftlig. Men det finns givetvis miljöfaktorer som har stor betydelse. Just därför är det också viktigt att lägga forskningsresurser på att förstå vad vi kan påverka, säger Karolina Sörman.

Text: Emma Larsson på uppdrag av forskning.se

Först kom Harvey, sedan Irma och Maria. Sensommarens orkaner har ödelagt stora delar av den karibiska övärlden och satt skräck i människor i sydöstra USA. Hittills har över hundra personer dött i händelser som kopplas till orkanerna. Många har också skadats i de kraftiga vindarna och översvämningarna. Bebyggelsen på korallön Barbuda i nordöstra Karibien är jämnad med marken och ön helt övergiven.

Tropiska oväder av det här slaget kan bli vanligare framöver, beroende på klimatförändringarna. Varmare ytvatten i haven är en bidragande faktor. Tropiska cykloner uppstår när ytvattentemperaturen överstiger 28 grader Celsius.

I norra Europa uppstår kraftiga stormvindar och stor nederbörd i stället vid lågtryck, som uppstår vid stora temperaturskillnader i atmosfären.

Tropiska cykloner och svenska lågtryck

Ordet cyklon betyder lågtryck. När en tropisk cyklon bildats över Karibiska havet, kan den svänga norrut mot Nordatlanten och röra sig vidare mot Europa. Men under resan förlorar ovädret sin tropiska karaktär – och omvandlats till ett vanligt nordatlantiskt lågtryck.

I Skandinavien bildas höststormar när kraftiga lågtryck från Atlanten rör sig in över området. ­Lågtrycket uppstår vid stora temperaturskillnader i atmosfären. På hösten kolliderar värme från Sydeuropa med de kalla luftmassorna från polarområdet. Då pressas den varma luften uppåt, där den utvidgas, så att lufttrycket i området sjunker. Lågtrycket suger till sig luft och skapar en vind, som lätt kan uppnå stormstyrka. Ju större skillnaden är i lufttrycket, desto kraftigare blir vindarna.

Källa: SMHI

Vanligare med kraftiga oväder

Flera städer har haft problem med skyfall och översvämningar på senare år, bland annat Köpenhamn och Malmö. Forskning, från bland annat SMHI, visar att liknande situationer kommer att bli vanligare i Sverige framöver.

– När det finns mer vattenånga i atmosfären blir det mer vatten i skyfallen. 20-årsregnen blir kraftigare och kan komma att uppstå oftare, ungefär vart femte år, i det nya klimatet, säger Erik Kjellström, klimatforskare hos SMHI.

Även extrema så kallade 100-årsregn – mycket kraftiga regn som faller på en plats ungefär var hundrade år och ger mellan 40 och 140 millimeter under ett dygn – kommer troligen att inträffa oftare. Forskarnas statistiska underlag är dock inte tillräckligt för att säga det lika säkert som för 20-årsregnen.

Det forskarna vet säkert hittills presenteras bland annat i några rapporter från SMHI och Svenskt Vatten Utveckling (SVU). Rapporten Extrem nederbörd i Sverige under 1 till 30 dygn, 1900 – 2011 slår fast att extrem nederbörd generellt sett ökade i Sverige från 1900 fram till 1930-talet, därefter minskade fram till 1970-talet, för att sedan öka igen fram till dagens toppnoteringar. Det är alltså mer extrem nederbörd i dag än på 1930-talet, enligt SMHI-forskaren Lennart Wern.

Ökad risk för översvämning

När det regnar mycket på kort tid ökar riskerna för översvämning och jordskred. Många svenska städer har därför börjat arbeta med åtgärder för att minimera problemen. Olika lokala förutsättningar kan göra att skadorna blir mer eller mindre omfattande när ovädren drar in.

Bebyggelse nära älvar, sjöar och hav är förstås extra utsatt. Annat som kan förvärra problemen är stora asfaltsytor och hårda, torra gräsmattor som inte suger upp vattnet tillräckligt fort. Samtidigt har vanliga stuprännor inte kapacitet att transportera hur mycket vatten som helst. Vid de kraftigaste regnen flödar det mesta vattnet över kanterna.

– Plan- och bygglagen kräver att kommuner ska dimensionera stadsmiljön för 100-årshändelser. Det finns några goda exempel i Sverige, men det behöver göras mer, säger Åsa Malmäng Pohl, konsult och vd för företaget Orbicon som bland annat arbetar med utredningar kring dagvatten och vattenverk.

Ta hand om stora mängder vatten

Hon menar att det är viktigt att börja tänka på nya sätt kring hanteringen av dagvatten i många städer. Dagvatten är det vatten som rinner från gator, p-platser och hustak under främst regn och snösmältning. Ett lyckat exempel som Åsa Malmäng Pohl lyfter fram är Tåsinge plats på Österbro i Köpenhamn. Drygt 1 000 kvadratmeter asfalt och gräsmatta har där omvandlats till en grön oas med dammar och växter som kan ta hand om stora mängder vatten.

Regnvatten från de omgivande husen samlas i en underjordisk reservoar och används bland annat till fontäner. Dagvatten från gatorna runtomkring leds till speciella vattenbäddar fyllda med mull som filtrerar vattnet. Det blir då rent, men inte drickbart.

Marken i parkområdet sluttar ner mot en anlagd våtmark som kan svälja stora mängder vatten. En del av området har extra frodig växtlighet och kallas för ”regnskogen”. Tåsinge plats har också en pedagogisk funktion, då det ger barn och andra besökare möjlighet att se vattnets kretslopp.

– Man måste inte bara bygga nytt. Tåsinge plats har funnits länge och ändå går det att få till fantastiska lösningar där. Det gäller att ta helhetsgrepp, som även innefattar byggnader, säger Åsa Malmäng Pohl.

En liknande lösning finns i Malmöstadsdelen Augustenborg som sedan slutet av 1990-talet har ett öppet dagvattensystem med dammar och kanaler. Sedan det infördes har stadsdelen inte längre problem med översvämningar. Tre andra kommuner i Skåne arbetar nu med Höjeåprojektet där bland annat 80 våtmarker och nya dagvattenmagasin ska minska översvämningsrisken runt ån.

Här regnar det mest i Sverige

Figuren visar SMHI:s väderstationer som mellan 1961 och 2016 uppmätt minst 90 millimeter regn under ett dygn. Gulröda prickar visar stationer som mätt 90 millimeter minst två gånger.

Forskarna på SMHI har i sina analyser kommit fram till att de så kallade 20-årsregnen kan komma att uppträda oftare, ungefär var femte år, efter 2071. Varmare klimat, med mer vattenånga i luften, leder till kraftigare regn.

 

Skyfallsvägar

Ytterligare exempel på åtgärder för att motverka översvämningar i Sverige är så kallade skyfallsvägar. De är v-formade i mitten och kan leda vattenmassor vidare ut i närliggande vattendrag. I Arvika, som haft stora problem med inträngande vattenmassor, pågår arbetet med att bygga en skyddsvall och två spärrdammar.

Andra svenska städer satsar på gröna tak eller fördröjningsmagasin under jord för uppsamling av regnvatten. Gräsodling på och runt spårvägar, vilket minskar andelen hårda ytor, prövas också på några platser. Vid planeringen av Norra Djurgårdsstaden i Stockholm har ett nytt verktyg kallat grönytefaktor använts. Den ser till att en tillräckligt stor del av en tomtyta består av vegetation eller vatten.

– Det mesta pekar mot att vi får mer intensiva nederbördstillfällen framöver, så det är bra att ta höjd för det, även om vi inte drabbas lika dramatiskt som i tropikerna. Där krävs andra åtgärder än hos oss, säger Erik Kjellström hos SMHI.

Text: Marie Granmar, på uppdrag av forskning.se

Kärt barn har många namn

En tropisk cyklon kallas orkan i Atlanten, tyfon i västra Stilla havet och cyklon i Indiska oceanen och utanför Australien och Nya Zeeland.

  • Orkan: En tropisk cyklon med en medelvind på minst 33 m/s kallas också tropisk orkan.
  • Storm: En tropisk cyklon med en medelvind på minst 17 m/s kallas också tropisk storm. Det är först när en tropisk cyklon nått stormstyrka som den namnges. (När det gäller nordatlantiska lågtryck så använder man inte uttrycket storm förrän medelvinden har nått 25 m/s.

 

Begreppet biblioterapi myntades av den amerikanska prästen Samuel McChord Crothers i artikeln A Literary Clinic, publicerad i The Atlantic Monthly i september 1916. Artikeln har formen av ett samtal med en fiktiv vän, Dr Bagster, som har öppnat en klinik för biblioterapi. Samtidigt pågick första världskriget för fullt och amerikanska militärsjukhus hade börjat använda skönlitteratur i behandlingen av traumatiserade soldater.

Vad är då biblioterapi? Idag skiljer forskningen på klinisk biblioterapi, där läsningen ska förbättra hälsan hos sjuka människor, och det som brukar kallas humanistisk biblioterapi där friska människor ska nå ökad självinsikt eller få hjälp med att bearbeta känslor som sorg eller nedstämdhet.

För snart 70 år sedan, 1949, publicerade den amerikanska forskaren Caroline Shrodes världens första avhandling om biblioterapi. Den första svenska studien av biblioterapi påbörjades 2011, när Cecilia Pettersson och Lena Mårtensson, litteraturvetare respektive forskare i socialmedicin vid Göteborgs universitet, intervjuade åtta sjukskrivna kvinnor om deras läsning.

– Då var biblioterapi okänt i Sverige, säger Cecilia Pettersson. Så de här kvinnorna hade inte deltagit i någon organiserad biblioterapi utan läst själva.

Läsning ett kvitto på att de blivit friskare

Samtliga intervjupersoner hade varit aktiva läsare före sjukskrivningen – och hade saknat sin läsning. Bara det faktum att de läste igen blev ett kvitto på att de blivit friskare. Flera sökte sig till att börja med till mer lättläst litteratur än den de varit vana vid, men i takt med att de blev friskare återgick de till sina gamla läsvanor.

När forskarna bad kvinnorna reflektera över hur läsningen påverkat deras hälsa svarade flera att de läste för att komma bort från sjukdomen, att få tänka på annat.

– Det var viktigt att läsningen var lustfylld och inte ett krav, säger Cecilia Pettersson.

Hon genomförde sedan ytterligare en studie, där hon intervjuade fyra personer som var långtidssjukskrivna för psykisk ohälsa – och deltog i en bokcirkel. Personerna fick fylla i en enkät där de bland annat svarade på frågan om deras fysiska välbefinnande hade förbättrats på lång sikt, något den inte hade. Men i djupintervjuerna framkom en annan bild.

– De svarade att deras välbefinnande hade blivit bättre men under en kortare period, säger Cecilia Pettersson. De kunde uppleva ett ökat välbefinnande under någon dag men sedan kunde det sjunka igen.

Läsningen ledde till social kontakt

Cecilia Pettersson arbetar just nu med en vetenskaplig artikel om den här studien och vill därför inte gå in närmare på vad som orsakade välbefinnandet.

– Men på ett övergripande plan handlar det om den sociala kontakten och att de fick diskutera sin läsning, säger Cecilia Pettersson.

Boken The Novel Cure, skriven av två brittiska biblioterapeuter, är upplagd som ett slags biblioterapins FASS. Åkommorna radas upp i bokstavsordning och paras ihop med ett par litterära medikament. Först i listan är Apati, som till exempel bäst botas med Postmannen ringer alltid två gånger. Boken The Novel Cure har publicerats i ett tjugotal länder och den lokala redaktören kan anpassa åkommorna efter varje land. I Indien får läsaren tips på böcker som hjälper mot besatthet av cricket, i Italien impotens och i Tyskland rädsla för motorvägar.

Till skillnad från en verklig FASS finns det inte någon forskning bakom de här ”medicinerna”. Någon sådan kommer troligen inte heller att produceras.

– Jag skulle vilja se den studie som kan visa att läsning av skönlitteratur ger samma resultat för alla, eller som kan komma rekommendera en typ av böcker som alla mår bra av att läsa, säger Cecilia Pettersson.

Vad läsningen av en viss bok gör med oss är inte bara individuellt, upplevelsen kan även skifta över tid eftersom vi påverkas olika beroende på i vilket skede av livet vi läser en viss bok.

– Ett problem för forskningen idag är att inom vården vill man ha den typen av studier som säger ”om du läser den här boken så får du den här effekten”, men det går inte när det gäller läsning av skönlitteratur, säger Cecilia Pettersson. Men läsningen är viktig och hälsobringande för många människor.

– Jag skulle vilja vända på det; om biblioterapi ska bli en mer etablerad metod måste man ändra sin syn på vilken typ av forskning som går att använda.

Biblioterapi allt vanligare

Användningen av biblioterapi i mer organiserad form är än så länge inte så vanligt, men exemplen blir allt fler. Norrköpings stadsbibliotek har till exempel arrangerat två olika läsprojekt, ett för missbrukare och ett för föräldrar till barn som har tagit sitt liv.

– Att intresset för biblioterapi har ökat i Sverige de senaste fem åren är uppenbart, säger Cecilia Pettersson. Sedan är det viktigt att man undersöker det kritiskt och ser vilka grupper det fungerar för, och när det fungerar.

Cecilia Pettersson har precis påbörjat en ny studie, den här gången ska hon intervjua kvinnor med förlossningsdepression om deras läsning och hur den påverkar hälsan. Resultat väntas inom ett par år.

Från och med i höst är det möjligt att studera biblioterapi som akademiskt ämne, då Ersta Sköndal Bräcke Högskola startat landets första utbildning. Det är Pia Bergström, socionom och familjeterapeut, som har tagit fram utbildningen. Förebilden finns i Finland där biblioterapin sedan länge är mer etablerad. Pia Bergström gick en utbildning i Helsingfors 2011 och har sedan dess kartlagt användningen av biblioterapi i Sverige.

– Jag insåg då att det saknas en organisering kring biblioterapi i landet och jag startade ett nätverk i mindre omfattning. Mitt mål var först att starta en systerförening till Förening för biblioterapi i Finland, men när jag fick möjligheten att ta fram en kurs blev den det första steget.

Enligt Pia Bergström är intresset stort och kursen blev snabbt fulltecknad.

Text: Johan Frisk, på uppdrag av forskning.se

Många blir besvikna när de få reda på att det inte verkar finnas några direkta kognitiva fördelar med att vara flerspråkig, berättar Niclas Abrahamsson som är professor i svenska som andraspråk vid Stockholms universitet och forskar om hur mottaglig hjärnan är för att lära sig nya språk vid olika åldrar.

Kulturella faktorer

– Det finns studier som visar att tvåspråkiga barn är lite mer flexibla i sitt tänkande och lite bättre på problemlösning. Men det är ofta väldigt små skillnader som bara förekommer hos vissa av barnen. Fördelarna är heller inte långvariga utan det är effekter som enbart finns när barn är på väg att tillägna sig två språk, säger Niclas Abrahamsson.

Ett problem i flera av de studier som pekar på skillnader mellan enspråkiga och flerspråkiga är att forskarna kan ha dragit fel slutsatser av sitt material. Till exempel har det gjorts studier i Kanada som visar att tvåspråkiga barn har bättre exekutiva förmågor, alltså att förmåga att bromsa sin första impuls, något som har ett starkt samband med högre betyg.

– Men alla de flerspråkiga barnen var kinesiska och de enspråkiga kinesiska barnen i Kina har också bra exekutiva förmågor. Vi förmodar därför att skillnaderna mellan de flerspråkiga och enspråkiga barnen beror på kulturella faktorer.

Det berättar Annika Andersson, som är universitetslektor i svenska som andraspråk på Linnéuniversitetet i Växjö och har en forskningsbakgrund i kognitiv neurologi och psykolingvistik. Hon pekar på att liknande brister som i den kanadensiska studien återfinns i andra forskningsrapporter.

Flerspråkighet och demens

– De finns till exempel studier som hävdar att tvåspråkiga personer kan slippa demens. Men det går inte att bevisa att de flerspråkiga personerna har sluppit demens tack vare att de talar flera språk. De har kanske haft en annan kost eller de kan ha gått långa promenader. Eller något annat som har betydelse för att förhindra demens. Det vet vi inte.

Ett annat vanligt påstående är att tvåspråkiga barn tar längre tid på sig att börja tala. Men också den forskningen har brister.

– Flera av de studierna är problematiska. De tvåspråkiga barnen har ofta lågutbildade föräldrar och de kommer från en annan social klass än de enspråkiga barnen. Föräldrarnas utbildningsnivå har stor betydelse för barns språkliga utveckling men det har forskarna alltså inte tagit hänsyn till, säger Annika Andersson.

Flerspråkiga lär sig knappast lättare

Även antagandet att det skulle vara lättare för flerspråkiga personer att lära sig nya språk är en sanning med modifikation.

– Det är en omtvistad föreställning. Talar man flera språk så kan man naturligtvis ta hjälp av de språken när man lär sig ett nytt språk. Till exempel kan man känna igen hur vissa språkliga fenomen fungerar. Men att tvåspråkiga personer skulle vara mycket bättre på att lära sig språk är en överdriven föreställning. Det är så mycket annat som spelar roll som vid vilken ålder man lär sig språket eller om man gör det i ett klassrum eller i den miljö där språket talas, säger Niclas Abrahamsson.

Överhuvudtaget verkar det vara så att det finns betydligt fler likheter än olikheter mellan enspråkiga och flerspråkiga personer. Till exempel har det funnits en teori som hävdar att tvåspråkiga personer skulle använda båda sina hjärnhalvor mer än enspråkiga eftersom modersmålet och andraspråket skulle finnas på olika platser i hjärnan. Men det stämmer inte. Istället utnyttjar flerspråkiga sin hjärna på samma sätt som enspråkiga.

Nya språk via modersmålet

– De delar i hjärnan som är aktiva vid språkanvändning är aktiva oavsett vilket språk du använder. Och när man talar flytande finns språket på samma plats i hjärnan som modersmålet, förklarar Niclas Abrahamsson.

Under 70- och 80-talet förespråkade många forskare att invandrade barn inte skulle tala sitt modersmål i skolan eftersom de då riskerade att inte lära sig svenska ordentligt. Det är nu ett synsätt som helt avfärdas. Istället är det väl belagt att vägen till ett nytt språk går via modersmålet. Förstår man till exempel abstrakta begrepp på sitt modersmål är det mycket lättare att lära sig dem på det nya språket också.

– Om barnen får stöd i sitt förstaspråk i skolan kommer de att lära sig svenska fortare. Ska ett barn lära sig ett nytt begrepp på andraspråket behöver de använda det i genomsnitt 600 gånger. Men om de lär sig det på sitt första språk så kan de det efter 250 gånger och sedan behöver de öva 200 gånger till på det nya språket för att behärska begreppet även på det språket. De lär sig alltså begreppen på två språk snabbare än vad de lär sig enbart på det nya språket, säger Annika Andersson.

Ingen risk du blir halvspråkig

Länge fanns också en föreställning att barn som växte upp med två eller flera språk riskerade att bli halvspråkiga. I själva verket var barnen kompetenta på båda språken men de hade ett uttal som gjorde att de inte lät som modersmålstalande på något av dem.

– Men om man slog ihop deras språkliga kompetens kunde de nästa dubbelt så mycket språk som andra barn. Att tro att någon bara lär sig halva språk är en ganska idiotisk teori, säger Niclas Abrahamsson

Inom forskningen är man nu överens om att det bara finns fördelar med att behärska flera språk. Även om det inte gör att man blir mer kreativ än den som bara kan ett språk.

Text: Lotta Nylander på uppdrag av forskning.se

– Det finns ingen chans att stoppa de arter som har etablerat sig. Det går inte att utrota dem. Så det är viktigt att vi arbetar för att de inte ska komma in från början, säger Lena Kautsky, professor i marin ekologisk botanik vid Stockholms universitet.

Den svartmunnade smörbulten anlände via barlasttankar på fartyg från Kaspiska och Svarta havet på 90-talet. Den är nu en vanlig fisk utanför Polens kust och håller även på att etablera sig längs flera svenska kustområden, till exempel Blekinge och Gotland. Andra exempel på invasiva arter i Östersjön är rovvattenloppa, nordamerikansk havsborstmask, slät havstulpan, kinesisk ullhandskrabba och slamkrabba.

Vikingarna tog med sig sandmusslor

Utvecklingen är inte ny. Sandmusslan betraktas idag som en naturlig art i Östersjön, men forskarna har konstaterat att den kommer från den amerikanska kusten och att det var vikingar på långseglats som tog med den tillbaka som en del av kosthållningen.

Vandrarmussla eller Zebramussla (Dreissena polymorpha)

– Det sker naturligt en långsam invandring och spridning av arter i Östersjön, men vi människor skyndar på den och det finns en oro att det ska komma in något som kan störa hela ekosystemet, säger Lena Kautsky.

Hon välkomnar därför den internationella konvention som reglerar barlasttankar. Den kom på plats i år och målet är att inget barlastvatten från flodnära hamnar eller andra mindre salta havsområden ska släppas ut i Östersjön. Fartygen måste byta barlastvatten i salta hav eftersom organismer därifrån inte klarar sig i Östersjöns bräckta vatten. Eftersom detta byte ofta kräver ombyggnad kommer det dock att dröja innan regleringen är helt genomförd.

Invasiva arter tar över

Östersjön är speciellt känsligt för främmande arter. Innanhavet har bara fungerat som nu i 8000 år och därför är det artfattigt jämfört med till exempel Medelhavet. Det finns då lediga nischer i ekosystemet, vilket gör att nya arter snabbt kan öka kraftigt i antal. Det faktum att många arter i Östersjön är försvagade på grund av överfiskning och andra miljöproblem förvärrar situationen.

– Svartmunnad smörbult hade kunnat bli bra mat åt stora aborrar och gäddor, vilket skulle ha kunnat minska bestånden. Men vi har problem med för lite abborre och gädda i många grunda kustmiljöer. Framförallt finns få exemplar som är tillräckligt stora. Vi behöver därför fortsätta reglera fritidsfisket och skydda deras lekområden, säger Lena Kautsky.

Den svartmunnade smörbulten är dessutom en allätare som tar rom och yngel av abborre och gädda, så om den fortsätter att etablera sig och dominera områden kan situationen för för dessa fiskar bli än värre. I vissa områden utanför Polen har hela ekosystemet tagits över av invasiva arter.

Smörbulten god att äta

– Där är det svartmunnad smörbult, vandrarmussla och kinesisk ullhandskrabba som bygger upp ett fungerande ekosystem. Och om det är så att klimatförändringarna kommer att leda till mer regn och en utsötad östersjömiljö, då kommer även de marina arterna, som blåmussla och blåstång att försvinna helt.

Kinesisk ullhandskrabba (Eriocheir sinensis)

Utvecklingen har lett till att man i Polen har börjat fiska den svartmunnade smörbulten istället för de inhemska arter man fiskat slut på. Enligt Lena Kautsky som smakat är det en mycket god fisk med vitt och fast kött.

Alla främmande arter behöver dock inte innebära att de inhemska får det svårare. Slamkrabban verkar var en bra källa till föda för fisken i Östersjön och den nordamerikanska havsborstmasken skulle kunna hjälpa det utsatta innanhavet på ett oväntat sätt.

Havsborstmasken klarar syrebristen

– Den är otroligt tålig mot syrebrist och gräver sig djupt ner i sedimenten. Då kan den ventilera och syresätta och därmed fastlägga näringsämnen, säger Tina Elfwing, föreståndare för Östersjöcentrum vid Stockholms universitet.

Stora områden på Östersjöns botten är döda och syrefria på grund av övergödningen. Havsborstmaskens kraftiga spridning skulle alltså kunna förbättra situationen, men är också en bra illustration av problemet med invasiva arter. Vi vet inte vad de i slutänden orsakar.

– De som jobbar med övergödningsfrågor ser positivt på det här med ventilering och syresättning, men de som jobbar med miljögifter börjar bli oroliga, för djupt nere i sedimenten har vi de här gamla synderna från 50-, 60- och 70-talet. Dom har börjat studera hur mycket av dessa farliga ämnen som den här masken kan återföra till systemet, säger Tina Elfwing.

Det som till en början verkar bli en katastrofal spridning av en invasiv art kan också med tiden få en naturlig lösning. Enligt Lena Kautsky kan arter som kommit in först föröka sig och bli väldigt många, men sedan stabiliseras det och de blir en i mängden.

– Det tror man beror på att när de kommer in har de inga naturliga fiender och de sjukdomar som finns biter inte på dem. När de sedan har varit i Östersjön ett tag så upptäcks de av inhemska arter som börjar göra det till en vana att äta dem. Den blir neutraliserad och en i gänget.

Text: Dag Kättström på uppdrag av forskning.se

Den 3 september klockan 05.30 svensk tid registrerade hundratals seismiska mätare runt om i världen en kraftig smäll med ursprung i Punggye-ri i nordöstra Nordkorea. Att smällen var kraftig är alla överens om, dock inte hur kraftig – uppskattningar har varierat från 50 till 370 kiloton.

Kiloton och megaton används som enheter vid jämförelse av sprängkraften hos kärnvapen, och betecknar då den standardiserade energiutvecklingen av motsvarande massa hos sprängämnet trotyl när det detonerar. 1 kiloton = energimängden i 1000 ton trotyl. 1 megaton = energimängden i 1 miljon ton trotyl.

Källa: Wikipedia

Den svenska mätningen, utförd vid FOI:s seismiska mätstation i Hagfors, kom fram till en magnitud på 6,1 på Richterskalan. FOI beräknar storleken på laddningen till 100-200 kiloton och skriver på sin hemsida att det är ”konsistent med att Nordkorea tagit ytterligare steg i sin kärnvapenutveckling jämfört med vad som tidigare observerats.”

Enligt Nordkorea är det en vätebomb som har orsakat explosionen. En vätebomb får sin sprängverkan från fusion, att lätta atomkärnor slås samman. En atombomb bygger istället på fission: tunga atomkärnor klyvs och utvecklar energi.

Men vad Nordkorea egentligen har provsprängt är oklart.

Ett steg i den tekniska utvecklingen

– Det är svårt att säga så mycket om det, säger Martin Goliath, forskare vid FOI. Styrkan antyder att det här är kraftigare än något test man gjort tidigare. Det kan vara så att man har lyckats med en fusionsladdning, men man kan också ha gjort en så kallad boostrad laddning där man får en fissionsladdning att bli effektivare genom att tillsätta en fusionskomponent. Vi kan konstatera att det är ett steg i den tekniska utvecklingen som har tagits, men det är frustrerande hur lite information man har att gå på.

Det vi vet är att Nordkorea de senaste elva åren har genomfört sex provsprängningar, och att sprängkraften har ökat. Den provsprängning som gjordes för ett år sedan hade en sprängkraft på runt 20 kiloton, vilket är i nivå med bomberna som USA fällde över Japan under andra världskriget och en tiondel av Nordkoreas senaste. Det innebär dock inte att verkansgraden har blivit tiofalt större, utan snarare dubbelt så stor. Det är framför allt värmevågen som blir kraftfullare, medan området som råkar ut för strålning inte ökar lika mycket.

Nedfall efter USA.s provsprängning av vätebomben Redwing Seminole 6 juni 1956 på Eniwetok, Marshallöarna.

Måste vara liten och stabil

Men för att laddningarna ska få någon praktisk användning måste de bli tillräckligt små för att kunna bäras av en missil.

– Sedan måste laddningen klara av att bli uppskjuten utan att den skakar sönder, säger Martin Goliath. Den måste också klara att återinträda i atmosfären utan att brytas sönder.

Nordkorea testskjuter även missiler, nu senast en missil som gick i en uppmärksammad bana över Japan, och hävdar att landet har förmågan att förse missilerna med kärnvapen. Om Nordkorea visar sig ha den kompetensen, och gör allvar av sina hot, finns möjligheten att skjuta ner missilen innan den når sitt mål.

Slå ut missilen i luften

Men prickskytte mot missiler är en svår konst, något som Joshua Pollack, en amerikansk forskare, nyligen påpekade i en artikel i The Guardian. Där går han igenom de försök som framför allt USA har gjort att ta fram system som kan slå ut en missil antingen när den skjuts upp, när den befinner sig i rymden eller när den är på väg ner efter att ha återinträtt i atmosfären. Att skjuta ner missilen när den befinner sig på väg upp eller i rymden har visat sig för dyrt och omständligt, och de system som finns idag fokuserar på att slå ut missilen när den är på väg mot Jorden. Nackdelen är att ett sådant skydd endast täcker ett mindre område.

Vad händer då när en kärnvapenbestyckad missil skjuts ner?

– Många tänker på nedfall och där är det viktigt på vilken höjd det sker, säger Martin Goliath. Om det sker på markytan får vi ett lokalt nedfall och radioaktivitet från explosionen kommer att binda vid markmaterial och även spridas i vindriktningen. Om laddningen sprängs i luften förs radioaktiviteten upp i atmosfären och sprids globalt. Det kan bli ett långsiktigt problem men inte akut för det tar åratal för partiklarna att falla ner till marken.

Svårt få igenom kärnvapenförbud

Samtidigt som Nordkorea flexar sina kärnvapenmuskler ska 122 länder ta ställning till om de ska ratificera det förbud mot kärnvapen som röstades igenom i FN i juli. Inget av de 122 länderna har kärnvapen och frågan är vilken betydelse konventionen kommer att få.

Visst sänder det en signal att stater har valt att förhandla om kärnvapenförbud och samarbeta med de frivilligorganisationer som drivit frågan, menar John Rydqvist, forskningsledare på FOI. Men problemen med förbudet är väldigt många, och i slutändan är det helt osannolikt att det kommer få någon som helst praktisk effekt vad gäller kärnvapennedrustning som är ambitionen med avtalet.

Avtalet är dessutom, enligt John Rydqvist, slarvigt skrivet, vilket underminerar de avtal som redan finns, till exempel icke-spridningsavtalet (NPT).

– Sedan ska man vara noga med att nedrustning är en sak, men problemet är att det hittills inte funnits nog tilltro internationellt för att våga lita på att alla skulle skrota alla sina vapen. Därför har det historiskt varit mer framgångsrikt med rustningsbegränsning, säger John Rydqvist. Till exempel avtal mellan USA och Sovjet under kalla kriget som minskade antalet vapen och tog bort särskilt farliga kärnvapentyper.

Tre metoder att minska hotet

Det finns i grova drag tre metoder för att minska hotet från kärnvapen. Nedrustning, där det nyligen framröstade kärnvapenförbudet är en del. Rustningsbegränsning, där två eller flera länder kommer överens om att ta bort en del av arsenalen. Den sista är icke-spridning, en metod som rönt viss framgång i och med att Irans kärnvapenprogram stoppades.

Så länge det inte är ett realistiskt alternativ att nedrusta bort alla kärnvapen kommer maktbalansen att upprätthållas med det som kallas gemensam avskräckning. Nordkoreas beslut att lämna ickespridningsavtalet 2003 beskrevs som ett hot mot freden och säkerheten på Koreahalvön, när landet nu närmar sig en status som kärnvapennation riskerar maktbalansen i världen att rubbas.

– Länder som anser sig hotade kommer att göra en kalkyl av vad det betyder och bygga system som kan neutralisera hotet och mot kärnvapen är det svårt att se nån annan lösning än egna kärnvapen, säger John Rydqvist. Missilförsvar kan göra viss skillnad och allierade till USA, såsom Japan och Sydkorea, kan komplettera kärnvapenparaplyet genom att skaffa fler precisionssystem för att kunna slå ut de kärnvapenbärande missilerna. Sådan konventionell rustning får följdeffekter för Ryssland, Kina och andra kärnvapenländer som nu får räkna med att motståndaren har motmedel, vilket ställer balansen över ända.

Från och med 20 september har de stater som röstade igenom FN:s kärnvapenförbud kunnat ratificera avtalet. Förbudet träder i kraft när 50 stater har skrivit på.

Text: Johan Frisk, på uppdrag av forskning.se

Kärnvapenmakter i världen

  • Rött: Stor kärnvapenkapacitet
  • Gult: Mellanstor kärnvapenkapacitet
  • Blått: Liten kärnvapenkapacitet
  • Grönt: Okänd kärnvapenkapacitet

Källa: Wikimedia, CC BY-SA 2.5

Mycket har sagts sedan Nordkorea genomförde sin senaste provsprängning av vad landet påstår är kärnvapen. Men två uttalanden står ut som representanter för två olika förhållningssätt.

  1. ”Det finns inget annat sätt att lösa kärnvapenfrågan än genom fredlig dialog.”
  2. ”Nordkorea tigger om krig.”

Det första uttalandet gjordes av Rysslands president Vladimir Putin, det andra av Nikki Haley, USA:s ambassadör i FN. Nikki Haley sa också att ”vi har sparkat den här burken längs vägen länge nog, det finns ingen väg kvar.”

Vad som tar vid när vägen tagit slut är oklart, den mest konkreta beskrivningen är väl Donald Trumps uttalande om ”eld och ursinne”. Ett par dagar senare visade det sig att den amerikanska vägen inte var slut, åtminstone inte den väg som består av sanktioner. Med röstsiffrorna 15-0 beslutade FN:s säkerhetsråd om sanktioner som i praktiken innebär ett stopp för en stor del av Nordkoreas export.

Svaret från Nordkorea blev nya, än hårdare ord. Nordkoreas utrikesdepartement hotade att ”orsaka USA den största smärta och det största lidande som landet någonsin genomlidit i hela dess historia.”

Vägen till dialog

Men i samband med att sanktionerna blev offentliga verkade tonen från USA ha mjuknat. FN-ambassadören Nikki Haley talade inte längre om att vägen var slut utan påpekade att USA inte söker krig. Ifall det är USA:s nya linje att göra klart för Nordkorea att landet inte vill ha krig så är det rätt väg att gå.

Erik Melander, professor i Freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet, beskriver vägen fram till en dialog.

– Det handlar dels om att markera mot dem att de inte ska ta sig friheter, att straffa dem samtidigt som man är smart nog att signalera att vi inte kommer försöka få till en regimförändring genom krig eller slå ut kärnvapen. Det är säkrast för alla att signalera att man inte vill ha krig. Det kan göras genom officiella och inofficiella vägar.

”Människor bor här”, står det på banderollen i bakgrunden. Bilden är från Kiev, Ukraina, 26 Januari 2014.

Vad som blir utgången av en konflikt, fredlig dialog eller konfrontation, hänger på de attityder som finns på båda sidor. Samma sak i konflikter som redan har brutit ut och där en fredsprocess har inletts med förhoppningen att få till en varaktig fred.

– Det forskningen antyder är att normer som spelar på våldsamt manligt ideal gör det svårare att hantera konflikter fredligt för då måste de spela tuffa och kan inte backa, säger Erik Melander. Det är generellt en drivkraft i konflikter.

Feministiska värderingar ökar chansen till fredlig dialog

Erik Melander tror att Angela Merkel hade haft lättare att hantera konflikten med Nordkorea än vad Donald Trump har. Detta då hon inte verkar ha samma behov att besvara förolämpningar med hot om våld, något som inte behöver bero på det faktum att hon är kvinna. I somras publicerade Erik Melander och Elin Bjarnegård, docent i statskunskap vid Uppsala universitet, en artikel där de analyserade regeringens ambition att få in fler kvinnor i fredsprocesser. Den bygger på en artikel som forskarna publicerade i januari i den vetenskapliga tidskriften The Pacific Review. Där argumenterar de för att feministiska värderingar spelar en större roll än biologiskt kön för benägenheten att ha en icke-fientlig attityd gentemot andra. Den som tror på jämställdhet har en större chans att få till en fredlig dialog.

– Sverige driver hårt att man ska ha in fler kvinnor, och det är viktigt att göra av flera orsaker men om inte normerna ändras så är det inte sannolikt att enstaka kvinnor kan göra så stor skillnad. Man måste försöka komma åt normerna.

Men det finns också andra, mer praktiska skäl att inkludera kvinnor i en fredsprocess, på alla nivåer. Helené Lackenbauer, forskningsledare på FOI och expert på genusfrågor i säkerhetspolitik och konflikthantering, har studerat flera konflikter i världen, bland annat i Mali och Afganistan.

Kvinnors traditionella roll essentiell i samhället

– Många gånger är det så att de frågor som rör kvinnor också är essentiella för att upprätthålla samhället men de frågorna tas inte upp. Det kan handla om att ha mat på bordet, att barnen är hela och rena, att man har sjukvård, att man tar hand om de gamla. I många länder är staten svag och i vissa fall är de uppgifter som kvinnorna sköter, det vill säga tar hand om familjen, det som utgör samhället.

Den illegala vapenhandeln uppgår till ungefär 60 miljarder kronor per år.

– De flesta fredsprocesser leds av internationella samfund och det borde vara en självklarhet att ta med de här frågorna, men det gör man inte nödvändigtvis. I de flesta fall är man angelägen om att få till fredsavtal och det här tar för lång tid.

Istället är det maktfördelning och fördelning av territorium som brukar tas upp vid konflikthantering, samt hur de stridande ska återintegreras i samhället.

Dold maktfaktor

Kvinnorna kan också vara en dold, outnyttjad maktfaktor. Ett exempel är Mali där de kvinnor som Helené Lackenbauer intervjuade var överens om att det främsta problemet inte var islamisterna utan att inte ha tillgång till rent vatten eller samhällsservice, och att regeringen inte var närvarande.

– Kvinnorna var extremt upprörda över det här och de spelade stor roll när islamisterna tog över i och med att kvinnorna mobiliserade unga män. Så man ser dem inte i det offentliga men de har makten över sina söner.

Om inte kvinnorna inkluderas i ett fredsavtal kan de känna att avtalet inte gäller, och använda sin makt på ett sätt som motverkar fred.

– Kvinnorna ska vara med, inte bara för att de ska vara bättre än män på att förhandla, utan för att de har betydelse för samhället och kan påverka konflikter.

Text: Johan Frisk, på uppdrag av forskning.se

Den alltmer upptrappade stämningen mellan främst Nordkorea och USA hintar om att ett kärnvapenkrig kanske inte är så långt ifrån en realitet som man gärna vill tro.

Det finns dock andra, mindre kända och mindre uttalade hot mot mänskligheten som på sikt utgör ett lika stort hot mot vår arts överlevnad som kärnvapen gör. Vilka dessa är och hur vi kan skydda oss mot dem är något som Olle Häggström, till vardags professor i matematisk statistik på Chalmers, anser är ytterst viktigt att kartlägga.

Det är också anledningen till att han anordnar forskningsprogrammet Existential risk to humanity som äger rum i september och oktober på Chalmers och Göteborgs universitet. Exakt vad de ska prata om är dock inte hugget i sten.

– Om man kan tala om i förväg exakt vad som ska hända så är det ingen riktig forskning, säger Olle Häggström.

Han kan dock avslöja vad han anser vara de främsta hoten mot mänskligheten just nu:

Hoten mot mänskligheten – topp 5

Kärnvapen. Hotet från kärnvapen är enligt Olle Häggstöm helt i särklass just nu. Det har funnits med oss sedan 1945, men har under tiden varierat i sin hotbild. I och med att USA fick en ny president i Donald Trump ökade risken för ett nytt kärnvapenkrig väsentligt, menar han.
– USA valde en person som inte alls är lämpad att sitta på den positionen, vilket har gjort kärnvapen till ett ytterst aktuellt hot, säger Olle Häggström.

Bioteknologisk krigsföring. Tittar vi ett tiotal år framåt i tiden överskuggas vi av ytterligare ett hot, nämligen artificiella virus och bakterier.
– Det är en teknologi som är svår att hindra spridningen av. Kärnvapen är fortfarande, 70 år efter att de utvecklades, ett tiotal staters exklusiva egendom, men kunskapsspridningen är mycket större med biologiska vapen. Om de hamnar i händerna på exempelvis en terroristgrupp är vi i en farlig situation.

Artificiell intelligens. På ännu lite längre sikt finns risken med intelligenta robotar som bygger ännu mer intelligenta robotar.
– När människan inte längre är den mest intelligenta varelsen på jorden, kommer vi då att kunna behålla kontrollen? Om den artificiella intelligensens drivkrafter inte står i väldigt bra samklang vad gäller mänskliga värderingar kan det lätt gå väldigt illa, säger Olle Häggström.

Anders Sandberg, forskare vid Future of the Humanity Institute vid universitetet i Oxford håller med om Olle Häggströms topp tre, men lägger till ytterligare två hot:

Globala systemhot. Många av hoten är långsamma, vilket innebär att det finns en risk att vi skjuter upp dem till kommande generationer. Detta gäller främst det som Anders Sandberg kallar ”osexiga existensiella risker”, till exempel överbefolkning och pandemier.
– I många fall är det inte självklart vilka riskerna är, vilket gör dem svåra att behandla. Vi vet till exempel ganska väl vad vi kan göra om vi hotas av en asteroid eller en supervulkan, men dessa hot är egentligen ganska osannolika. Däremot har vi inte lika bra skydd mot exempelvis pandemier, vilket ebolautbrottet visade.

Svarta hål. För några år sedan var det en debatt om att partikelacceleratorn i Schweiz eventuellt skulle kunna producera svarta hål som till slut skulle leda till att hela jorden kollapsar. Fysikerna bekräftade att detta skulle kunna hända rent teoretiskt, men konstaterade också att jorden har träffats av mer kosmiska stålar än vad partikelacceleratorn skulle kunna uppbåda.
– Det är dock viktigt att vi gör ny forskning så att vi vet att det är säkert. Problemet är hur man ska kunna förklara detta för allmänheten, säger Anders Sandberg.

– Mänsklighetens överlevnad är ett underutforskat område och det behövs mer kunskap om det än vad vi har i dag. Vi vill säkerställa en lång och blomstrande framtid för mänskligheten och därför behöver vi ta reda på de största riskerna mot den och vad vi kan göra för att undvika dem, säger Olle Häggström.

Anders Sandberg på Future of the Humanity Institute vid universitetet i Oxford är vetenskaplig ledare för forskningsprogrammet som i höst ska identifiera hoten mot mänskligheten. Han är inne på samma spår som Olle Häggström.

– Visst kommer vi att sammanfatta de mest intressanta sakerna, men det här är ju riktig forskning och vi vet inte ännu hur man ska hantera dessa frågor. Förhoppningsvis får vi nya uppslag att arbeta med och att det stimulerar till mer forskning i USA, England och framförallt Sverige.

Sammanlagt ett 20-tal forskare från olika länder deltar och forskningsprogrammet innebär framförallt en möjlighet för forskare inom olika discipliner att sitta ner och prata med varandra.

Mänskligt skapade hot

– Vi drunknar i mänskligt skapade hot. Därför får vi skjuta lite på de icke akuta hoten från asteroider och supervulkaner för när det gäller att skydda oss från existensiella hot gäller det främst från våra egna teknologier, säger Olle Häggström.

Att de allra mest akuta hoten mot mänskligheten är skapade av oss själva kan nog få vissa att ifrågasätta syftet att rädda en sådan självmordsbenägen art. Att göra ingenting och låta mänskligheten utrota sig själv tycker dock Olle Häggström inte är en rimlig lösning.

– Inte mycket är vunnet på att sitta och oroa sig över att människor är korkade. Hoten har och göra med att vi inte koordinerar våra handlingar på rätt sätt, vilket gör att det uppstår teknologiska kapplöpningar. Det viktiga är hur man organiserar ett samhälle som faktiskt kan hantera den här sortens problem.

Han får medhåll av Anders Sandberg.

– Bara för att något är naturligt betyder det inte att det är rätt och det faktum att en art dör ut betyder inte att det är bra att den gör det. Men vi måste tänka igenom vad vi vill med universum och där finns det fantastiskt mycket att utforska.

Text: Izabella Rosengren på uppdrag av Forskning.se

Sömnen styrs helt och hållet från hjärnan. I puberteten förskjuts dygnsrytmen så att tonåringarna blir piggare senare på kvällen. Många tonåringar är klarvakna vid midnatt och har därför svårt att orka upp på morgonen. Något som både tonåringar och deras föräldrar har upplevt.

– Det finns en klar biologi bakom när vi vill gå och lägga oss och när vi är beredda att somna gott och den rytmen ändrar sig under livets gång. Vid puberteten infaller tendensen att vilja sova senare än i vuxenlivet. Så det är faktiskt svårare för en tonåring att gå och lägga sig och somna jämfört med vad det är för en äldre människa, säger Marianne Ors barnneurolog och överläkare vid neurofysiologiska kliniken vid Skånes universitetssjukhus.

Ökar risk för depression

För lite sömn leder till en rad negativa följder. Koncentrationsförmågan försämras, det blir svårare att lära sig och man blir lättare arg och ledsen.  Det ökar också risken depression, något som Marianne Ors säger att det är särskilt viktigt att komma ihåg nu när många tonåringar lider av psykisk ohälsa.

En full natts sömn skyddar däremot mot nedstämdhet och ökar kapaciteten att lära nytt. Är man utsövd presterar man bättre på intelligenstest, förmågan att lära sig nya ord blir bättre och minnet skärps.

–Sömnen är en förutsättning för att inlärning ska ske, säger John Axelsson, professor i sömnvetenskap vid Stockholms universitet.

När vi sover repeterar vi det vi har gjort under dagen. De nya minnen som har skapats flyttas från korttidsminnet till långtidsminnet och nervbanorna finjusteras så att vi blir bättre på det vi lärt oss.

Samtidigt blir det allt vanligare med sömnrubbningar hos tonåringar. Både John Axelsson och Marianne Ors har märkt att fler ungdomar söker hjälp för insomningsproblem och för att ha ställt om dygnet så att de går och lägger sig först i gryningen.

– Det är en oroväckande utveckling. De här ungdomarna ska ha ett driv för sömn. De växer, de ska vara aktiva och de har en stark sömnmekanism. Ändå blir det vanligare och vanligare att de har störd sömn, säger John Axelsson.

Sovmorgon gav positiv effekt

Utvecklingen har lett till en hel del amerikansk forskning om hur tonåringar påverkas av att börja skolan senare på morgonen. Däremot finns det ingen svensk forskning på området. I de amerikanska studierna har eleverna börjat halv nio eller nio och de positiva förändringarna är stora.

– Det finns en tydlig evidens för att senare skolstartstider hjälper många ungdomar. De amerikanska studierna visar att närvaron ökar, att eleverna har lättare att koncentrera sig, att det blir lugnare i klassrummen och att eleverna får högre betyg, säger John Axelsson.

Amerikanska forskare har också framhållit att senare starttid på morgonen är en billig åtgärd för att höja resultaten till exempel jämfört med vad det kostar att minska klasserna.

Frågan är då om det här är något att ta efter i Sverige?

Ett problem är att det har gjorts få uppföljningar av vad som händer på lång sikt. De undersökningar som har gjorts – också de amerikanska studierna – visar att det finns en risk att ungdomar kompenserar med att vara vakna ännu längre på kvällen.

– Efter ett år ser man att ungdomar använder ungefär hälften av tiden till att vara vaken på kvällen och hälften till att sova längre. Den inneboende driften i att gå lägga sig senare har alltså underblåsts genom att ungdomarna får sovmorgon, säger Olle Hillman specialist i pediatrik och pensionerad skolläkare som följt frågan om senare skolstartstider sedan 1990-talet.

Det finns alltså en risk att senarelagd skoldag bidrar till att förvärra ungdomars sömnproblem. Och Olle Hillman menar att skolan istället kan komma långt med pedagogiska samtal med eleverna om hur det komplicerade sömnsystemet fungerar och ge tonåringar stöd i att lägga om sina vanor. Han pekar också på att det är en risk att genomföra förändringar i skolrutinerna när vi saknar svensk forskning. Först behövs det kontrollerade studier gjorda i svenska skolor, säger han.

Ständig uppkoppling

Frågan om senare starttid är stor och svår, tycker Marianne Ors.

– De amerikanska studierna verkar tala för att skolorna ska börja senare på morgonen. Men då måste skolan sluta senare på dagen och tonåringars prestationer är inte de bästa på eftermiddagarna. Det är ju heller inte alla tonåringar som har problem att gå upp på morgonen.

Ett minst lika stort problem tycker hon är den ständiga uppkopplingen via datorer och smarta telefoner.

–Till tonåringars biologiska förskjutning av sömnen kommer att många av livets sociala kontakter sker via internet. Aktiviteten pågår dygnet runt och många ungdomar somnar inte förrän efter midnatt.

Föräldrarnas ansvar

Marianne Ors tycker att istället för att ändra tiderna i skolan, så ska föräldrarna styra så att barnen får tillräckligt mycket sömn. Det är svårt. Men det är de vuxnas ansvar, säger hon.

Också John Axelsson framhåller att det är ett problem med alla skärmar som fått flytta in i sovrummet. All form av ljus och aktivitet som utförs på kvällen stör sömnen. Ska ungdomar sova bättre krävs en kombination av åtgärder, menar han. Skärmarna ska ut. Föräldrarna behöver ge fasta sovtider. Men även senare skolstartstid kan bidra. Det skulle hjälpa många ungdomar som idag sover för lite.

Det allra bästa vore om varje skoldag började mellan halv nio och nio, med fysiska aktiviteter utomhus, tycker han.

– En timmes rörelse utomhus som tai chi eller liknande borde finnas på alla skolor. Dels skulle det väcka upp eleverna och dels skulle dagsljuset göra att deras dygnsrytm påverkades så att de blev mer morgonmänniskor, säger John Axelsson.

Text: Lotta Nylander på uppdrag av Forskning.se

Här följer fler filmer och några artiklar som forskning.se tagit fram på temat artificiell intelligens.

Varför har vi ett medvetande?

Medvetande kan beskrivas som upplevelse. Men är det sammansatt av atomer? Eller helt skilt från det fysiska? Och varför har vi ett medvetande? Frågan har ställts i flera hundra år utan att vi fått något svar. I artikeln: Varför har vi ett medvetande? tas ett antal teorier upp om varför vi har ett medvetande.

Att förstå medvetandet kräver ett nytt vokabulär

Alla medvetandeprocesser samverkar i hjärnans nervsystem – i växelverkan med omgivningen. Men vi vet lika lite om medvetandet idag som folk visste om universum innan Kopernikus visade att jorden snurrar runt solen. I artikeln: Att förstå medvetandet kräver ett nytt vokabulär intervjuas Hans Liljenström, professor i biometri, SLU.

Vad är det att vara?

Det är svårt att studera medvetandet eftersom det är en så subjektiv upplevelse att vara. Första person-perspektivet gör att vetenskapliga krav på objektivitet i undersökningen blir svåra att uppnå. I filmen, som är på engelska, intervjuas Paavo Pylkkänen, lektor teoretisk filosofi, Högskolan i Skövde.

AI har ingen vilja.

Vi vill gärna tillskriva prylar mänskliga egenskaper, men AI är egentligen bara en lista med kommandon och en databas med uppgifter. AI vill inget, tänker inte, planerar inget och har inga åsikter. Det är däremot mänskligt att tillskriva maskiner mänskliga egenskaper. I filmen intervjuas Karim Jebari, fil. dr. i filosofi, Institutet för framtidsstudier.

Vad är medvetandet?

Det är ingen som vet vad medvetandet är, men om vi tittar på vilken konkret nytta det har för oss, så hjälper det oss att fatta beslut, att vara flexibla och att koordinera våra beteenden. Dessutom kan vi anta att det är medvetandet som ger mening med livet. Filmen visar en intervju på engelska med Paavo Pylkkänen, lektor teoretisk filosofi, Högskolan i Skövde.

Kvantfysik och artificiellt medvetande

Vägen till artificiellt medvetande kanske går via kvantmekaniken. Filmen är en intervju på engelska med Paavo Pylkkänen, lektor teoretisk filosofi, Högskolan i Skövde.

De senaste 20 åren har medvetandeforskningen kretsat kring tre ord:
The hard problem. Det svåra problemet.

Orden uttalades från en scen i en hörsal i University of Arizona i USA i april 1994. Där stod David Chalmers, då en långhårig, okänd filosof från Australien. Han var den tredje talaren på världens första vetenskapliga konferens om medvetandet. David Chalmers beskrev de enkla problemen: hur minnen lagras, vilka delar i hjärnan som styr de olika sinnena, hur smärta transporteras i nervsystemet. Allt det här är väldefinierade, ”enkla” problem som går att lösa.

Men varför upplever vi smärta? Varför upplever vi någonting över huvud taget? Hur går det till? Det var det här David Chalmers kallade ”Det svåra problemet”.

Vilken forskare vill inte anta en sådan utmaning?

Tjugo år senare, i mars 2014, stod David Chalmers, nu en av stjärnorna på medvetandeforskningens himmel, på en annan scen och höll ett TED-talk där han beskrev medvetandet som en inre film. Men något svar på frågan varför medvetandet finns, eller hur det uppstår, hade varken han eller någon annan forskare kommit fram till.

Medvetandet rör många forskningsområden

Forskningen om medvetande närmar sig ofta religion, och handlar så gott som alltid om tro – än så länge.

De forskare som studerar medvetandet tillhör alla möjliga discipliner: filosofer, psykologer, psykiatriker, läkare, neurobiologer, fysiker, matematiker. Vissa närmar sig frågan genom att studera hur hjärnan fungerar, alltså genom de enkla problemen. Andra använder sig av introspektion och går direkt på det svåra problemet.

Filosofi eller neurovetenskap

– Ofta skiljer man mellan filosofiska och neurovetenskapliga teorier, säger Paavo Pylkkänen, lektor i teoretisk filosofi vid Institutionen för biovetenskap vid Skövde Högskola.

Neurovetenskapen har utvecklat metoder för att kunna mäta olika processer i det som tillsammans bildar en helhetsbild av medvetandet, så kallade neurala korrelat.

Inom filosofin finns flera så kallade dualistiska teorier som går ut på att medvetandet, på något sätt, är skilt från det fysiska. Teorierna skiljer sig åt i beskrivningen av hur stor del av medvetandet som är icke-fysisk. Den stora frågan är då om medvetandet kan leva vidare när kroppen dör.

– En teori som är stark nu kallas substance dualism där en stor del av medvetandet är icke-fysisk, säger Paavo Pylkkänen. Då tänker man sig att även om den fysiska kroppen upphör så kan medvetandet leva vidare.

Panpsykism

Andra teorier, som panpsykismen, menar att medvetande finns överallt, i minsta atom. Allting består ju av atomer, ett medvetande är resultatet av atomer som är sammansatta på ett visst sätt. Den mest kände förespråkaren för den här teorin är Thomas Nagel, en amerikansk filosof som har gett medvetandet en kosmisk mening när han beskrev det som universums sätt att betrakta sig självt.

Panpsykismen, att allting har ett medvetande, är en av de två teorier som David Chalmers tar upp under sitt TED-talk. Han beskriver medvetandet som en anomali, någonting som inte passar in i de vetenskapliga förklaringsmodeller vi har. Därför behövs radikala idéer, sådana som till en början kan tyckas galna. Förutom panpsykismen nämner David Chalmers tanken att medvetandet är en av universums fundamentala byggstenar, som tid, rymd och massa.
”Än vet vi inte hur lagarna som styr medvetandet ser ut, men vi letar efter dem.”

Text: Johan Frisk på uppdrag av forskning.se

– Det är ingen som kan påstå att man vet vad medvetandet är, det gör det svårt att forska på, säger Hans Liljenström, professor vid Institutionen för energi och teknik vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.

Ändå är det  just vad han gör. Hans Liljenström är teoretisk biofysiker, och hans arbetsmetod är teoretiska modeller över sambandet mellan hjärna, kognition och medvetande. Han har tidigare modellerat hjärnans luktsystem för att förstå hur lukter kan kännas igen och minnas. Idag forskar han om beslutsfattande, ett projekt där frågan om den fria viljan kommer in.

Hans Liljenström är noga med att skilja mellan kognition och medvetande. Kognition är ett samlingsord för förmågan att lära, tänka och bearbeta information.

– Medvetande och kognition är olika saker, det missar många. Man tittar på djurs beteende och säger att det är ett intelligent beteende för att djuren kan lösa problem, kråkor till exempel, och jämställer det med en hög grad av medvetande. Men intelligens är inte det samma som medvetande.

Hans Liljenströms forskning rör sig i gränslandet mellan kognition och medvetande. Perceptionen, det vill säga hur vi uppfattar omvärlden – till exempel genom luktsinnet – är som en bro mellan de två.

– Det finns två aspekter av medvetende som jag ser det, attention och intention, perception är kopplat till attention medan intention är kopplad till viljestyrd handling.

Mycket av forskningen om medvetande är kopplad till hur vi uppfattar världen, men en viktig del är också hur vi når ut, hur vi interagerar med världen. Man får inte glömma bort den.

Saknar gemensamt språk

Många forskare har olika syn på medvetandet hos till exempel insekter – huruvida de har något medvetande och i så fall vilket slags medvetande det kan vara.

– Vi saknar ett vokabulär för att förstå olika grader av medvetande. När vi ska undersöka medvetandet hos andra organismer vet vi inte vad vi ska gå efter. Den allmänna synen är att åtminstone alla däggdjur har ett medvetande som troligen liknar vårt, men för reptiler eller mollusker behövs säkert andra termer för att beskriva deras typ av medvetande. Men det behövs också ett nyanserat språk för att beskriva olika grader av medvetande hos människor.

Kan man mäta medvetandet?

En metod för att mäta medvetandet skulle ha stor betydelse inte minst för skallskadade patienter som har hamnat i koma.

Den mest omtalade teorin för hur man skulle kunna mäta medvetandet har tagits fram av den italienske sömnforskaren Giulio Tononi. Hans teori, kallad Integrated information theory, går ut på att mäta komplexiteten i ett system.

Måttet, kallat Fi, blir högre ju fler integrerade delar systemet består av. Olika delar av hjärnan får därmed olika grader av medvetande, beroende på hur komplexa de är. Men även för de som anammar teorin återstår frågan om komplexiteten är en tillräcklig, eller bara nödvändig, förutsättning för medvetande.

Hans Liljenström menar att människans uppfattning av medvetandet är på samma nivå som vår uppfattning av universum innan Kopernikus visade att jorden roterar kring solen. För att komma framåt behövs såväl ett adekvat språk som experimentella resultat som kan kopplas ihop till en teori.

Vem ska ta fram det språket?

– Filosofer borde vara inblandade, men det göras nära kopplat till forskare som jobbar experimentellt. Det skulle kunna vara en grupp eller en kommitté som arbetar med att ta fram en vokabulär, ungefär som Linné gjorde.

Text: Johan Frisk på uppdrag av forskning.se

Här följer fler filmer som forskning.se tagit fram på temat AI och maskininlärning.

Vad är algoritmer?

Algoritmer finns i allt som är datastyrt. De ligger bakom hur information struktureras och sorteras och nås i sökmotorer och i sociala medier. I filmen möter vi Jutta Haider, docent i biblioteks- och informationsvetenskap vid Lunds universitet, jämför algoritmerna med kakrecept.

Så lär sig datorn känna igen en katt

Maskininlärning innebär att datorn själv lär sig av sina erfarenheter. Då blir den flexiblare när den ska känna igen något den inte är van vid – till exempel en trebent katt. I artikeln: Så lär sig datorn känna igen en katt kan du läsa mer om maskininlärning.

Algoritmer är inte neutrala

Tror du att tekniken någonsin är neutral? I själva verket tjänar den syften som någon har tänkt ut, men som inte alltid synliggörs. Se filmen med Jutta Haider, docent i biblioteks- och informationsvetenskap, Lunds universitet.

Makten över algoritmerna.

De stora IT-jättarna tillhandahåller extremt efterfrågade tjänster, samtidigt vet de allt om dig och tjänar pengar på din data. I filmen hör man Sverker Janson, forskningsledare vid RISE SICS, om vilka som har tagit makten över algoritmerna.

Artificiell intelligens (AI) är skapad intelligens – hos maskiner. När Google ville visa hur långt företaget hade kommit inom AI bestämde de sig 2012 för att lära en dator att känna igen katter i videor publicerade på Youtube. Projektet tog flera år och krävde datorer med sammanlagt 16 000 processorer som fick studera en miljon bilder.

Det nya var inte att datorn lärde sig känna igen någonting, utan hur den gjorde det.

En dator kan lära sig känna igen ett visst objekt i en bild på två olika sätt:

AI lär sig tolka text

Genom maskininlärning har datorer lärt sig känna igen bilder och mönster. Nästa steg är att få datorn att intressera sig för bokstäver.

Ett exempel är Facebooks Deeptext, ett neuralt nätverk som till exempel kan hjälpa företaget att bättre förstå vad en enskild användare är intresserad av.

Ett annat exempel är forskning vid Göteborg universitet, där algoritmer jämför inspelat tal från patienter med begynnande demens, med tal från friska personer för att identifiera tidiga tecken. Ju tidigare man börjar förebygga alzheimer desto mer kan man skjuta upp sjukdomen.

Förutom nöjet att utveckla ny teknik finns det pengar att hämta i kattprojektet – en mer riktad, och därmed dyrare, reklam.

I förlängningen kan AI-modellen ta lärdomar från ett område till ett annat. Förmågan att känna igen katter kan senare användas när datorn ska lära sig känna igen hundar.

How does your phone know this is a dog? (Film, engelska)

Maskininlärning hjälper läkarna att ställa diagnoser

I USA har flera forskargrupper använt maskininlärning för att lära datorer att ställa diagnoser. En av forskarna, Sebastian Thrun vid Stanford University, tidigare anställd på Google, har publicerat resultat där han hade lärt en dator att känna igen hudcancer genom att studera drygt 129 000 bilder på farliga och ofarliga hudutslag.

Det neurala nätverkets prestation jämfördes med 21 hudläkare. Resultatet blev oavgjort.

Text: Johan Frisk på uppdrag av forskning.se