För hundra år sedan var rosa manligt och blått kvinnligt. Rött och rosa förknippades med krigiskhet och makt medan blått som var mer prydligt och känsligt klädde kvinnor bäst. Tyckte man då.

Idag råder det ingen tvekan om vilket kön rosa och blått representerar – och det finns inget som tyder på att könsneutralitet kommer att bli norm inom den närmaste framtiden. I alla fall inte inom avdelningen barnkläder.

Den som någon gång har shoppat på barnavdelningen vet hur det brukar se ut: rosa och gulligt för flickor och blått och allvarligt för pojkar. Helt i enighet med dagens rådande könsroller för hur man klär ett barn.

Klänning både för pojkar och flickor

Många skulle nog också beskriva polariseringen i klädbutiken som traditionell, men inget kan vara mer fel.

Faktum är att så sent som på slutet av 1800-talet kläddes både flickor och pojkar i klänning, dels för att det inte fanns något behov av att definiera små barn efter kön, dels för att kjol underlättade vid blöjbyten. Dessutom var alla klänningar vita för att enkelt kunna blekas vid fläckar och de flesta barn hade långt hår. Det var alltså i princip  omöjligt att skilja en pojke från en flicka.

Det är först i början av 1900-talet som behovet av att signalera könstillhörighet även hos små barn blev viktigt.

– Idag tänker vi att det är nästan naturgivet, men det är inte särskilt långt bak i tiden som det blev så. Under 1800-talet markerades inte kön förrän vid två, tre års ålder, då barnen började kläs som pojkar och flickor med tydligt uppdelade uppgifter och roller. Innan dess kläddes alla i liknande särkar, utan större skillnad.

– Idag är uppdelningen gjord redan innan barnet är fött, till exempel är babyshowers ofta könsmarkerade, säger Fanny Ambjörnsson, socialantropolog vid Stockholms universitet och författare till boken Rosa: den farliga färgen som skildrar vårt förhållningssätt till denna laddade färg.

Manlig nyans blev kvinnlig

Men om färgerna blått och rosa idag används som den kanske tydligast könsmarkören, var det inte lika entydigt innan 1900-talet. Snarare fanns det en tendens att klä pojkar i rosa och flickor i blått. Till exempel står det att läsa i den amerikanska branschtidningen Earnshaw’s Infants’ Department från 1918 att: ”den allmänna regeln är rosa för pojken och blått för flickan”.

– Tidigare signalerade rött och rosa krigiskhet och makt medan blått inom den katolska traditionen var en flickfärg kopplad till jungfru Maria, säger Fanny Ambjörnsson.

Mellan världskrigen bytte färgerna plats med varandra och ingen vet egentligen varför. En teori är att soldaternas blå uniformer under första världskriget gjorde att färgen började att förknippas med maskulinitet medan rosa förpassades till kvinnan.

Modehusen börjar definiera kön med färg

Riktigt tydligt blir det på 1950-talet när dagens moderna konsumtionsindustri slår igenom på allvar. För att nå ut till sina kunder bestämmer sig modehusen helt enkelt för att tydliggöra vilka de riktar sig mot genom att definiera pojkar och flickor, män och kvinnor, med en specifik färg.

– Ökad konsumism gynnas av ökad segregering och differentiering och har man till exempel en flicka och får en pojke så måste man således köpa nya kläder. Det blir möjligt att exploatera könet för att expandera marknaden.

I takt med att dagens föräldrar har blivit allt mer genusmedvetna har debatten om behovet att definiera könsroller blossat upp till ett regelrätt könskrig med barnen på frontlinjen.

– Idag kan vi se hur färg, och kanske framförallt den rosa färgen, tydligt förknippas med kön. Att tilldela ett kön en färg är ett enkelt och legitimt sätt att göra skillnad på könen när det inte finns så många andra sätt kvar, säger Fanny Ambjörnsson.

Könsneutrala föräldrar får fikon

Med jämna mellanrum kommer av den anledningen upprop på sociala medier där föräldrar uppmanas att skriva på för att få butik X att sluta med könsuppdelade kläder. Men samtidigt som de neutrala föräldrarna vinner mark ökar också motståndet.

När det nyligen blåste upp till storm angående Polarn O. Pyret nya kollektion med könsspecifika kläder och sminkade flickmodeller försvarade en representant för företaget att de hade märkt av en stark efterfrågan på mer könsspecifika kläder, främst av unga mammor. Uttalandet bekräftas av Petra Stenecker, marknadschef Polarn O. Pyret.

Klädbutikerna allt mer könspolariserade

– En av de starkaste drivkrafterna inom barnkläder är att barn påverkar inköpet av kläder i allt tidigare ålder. Därför finns det en ökad efterfrågan på mode även inom barnkläder. Det sistnämnda kan kopplas till att barnen blir allt viktigare identitetsbärare, till exempel genom trender som ”mini me” som man gärna visar upp på Instagram.

Samma trend går att se hos H&M.

– Vi har haft unisex-kollektioner på barn tidigare men har då sett en mycket liten efterfrågan, säger Joanna Morell på H&M.

Hon berättar att dock att företaget de senaste åren har fått mer feedback från kunder som önskar en större variation i exempelvis trycken på kläderna, det vill säga inte bara enhörningar till flickor och robotar till pojkar.

Under arbetet med boken Rosa: den farliga färgen som publicerades 2011 hade Fanny Ambjörnsson känslan av att trenden ändå gick åt könsneutralitet, att rosa inte längre bara stod för mjuka värden utan även signalerade kraft och makt. Nu har hon dock ändrat åsikt.

– Idag kan man se en slags motreaktion, till exempel Polarn O. Pyret som har varit könsneutrala, men som nu blir med uppdelat. Samhället har blivit mer polariserat – det finns en tongivande grupp som vill ha könsneutralitet och en som vill ha uppdelat. Man kan tolka det som en reaktion mot förändringar av könsmönster i stort, att vi tar två steg fram och ett tillbaka.

Unisexutbud för de redan frälsta

Polariseringens effekter märks tydligt hos könsneutrala barnklädesföretag som till exempel Villervalla och enligt grundaren Hanna Håkansson verkar många tycka att det är befriande att det inte finns någon tjej- eller killavdelning.

– Ofta upplever kunderna att plaggen på flickavdelningen är opraktiska och har smal passform medan kläderna på pojkavdelningen upplevs som mörka och dystra, säger hon.

Frågan är dock om de inte predikar för de redan frälsta, det vill säga lockar till sig dem som redan köpt konceptet med unisexkläder?

Oavsett så anser Hanna Håkansson att vi i Sverige har kommit mycket längre i ”genustänket” än många andra europeiska länder.

– Här i Sverige är föräldrar inte lika rädda för att klä sin son i rosa eller sin dotter i ett tryck med fordon. I Tyskland, England och Italien är det fortfarande väldigt uppdelat. Våra distributörer i de länderna är ofta oroliga för försäljningen om vi stoppar in någon rosa detalj i print med blå bas. Vi försöker dock sakta, men säkert få dem att inse att det är ok.

Text: Izabella Rosengren på uppdrag för forskning.se

Torun Österberg är docent i socialt arbete vid Göteborgs universitet och studerar bland annat invandrares inträde på arbetsmarknaden. Hon tycker att det är bra att migrationsfrågorna står i fokus i valdebatten.

När hon inledde sin forskarbana i början av 1990-talet var det högt tryck på dessa frågor, med Ny demokrati i riksdagen. Men sen försvann ämnet från dagordningen – för att senare få ett uppsving igen, bland annat på grund av flyktingvågen 2015.

– Det är viktigt att vi nu diskuterar migrationsfrågorna, de har länge glömts bort. Trots att det finns mycket forskning som visar på ökade klyftor och ökande etnisk diskriminering, har politikerna inte gjort något för att motverka det.

Ökat politiskt intresse

Torun Österberg menar att hennes och andras forskning om att invandrare exkluderas, inte påverkat politiken i någon högre grad. Men hon ser ett ökat politiskt intresse hos befolkningen och tror att de flesta vill göra något åt de problem som finns. Men debatten blir lätt polariserad.

– Politikerna är rädda att göra något som väljarna inte skulle tycka om.

Med tanke på att hon forskar inom ett politiskt känsligt område tycker Torun Österberg ändå att hon blir korrekt behandlad i traditionella medier, förutom någon tveksam rubriksättning emellanåt.

Hon är inte alls aktiv på sociala medier, men får ibland tips av andra om att hennes namn har nämnts där.

– Det är klart att jag funderar på hur mina resultat skulle kunna tas emot. Man hittar sig själv på diverse sajter, ibland av tveksam politisk karaktär. I debatten lyfter vänstersidan upp ett resultat, högersidan ett annat. Man ser det man vill se. Om migranter inte kommer i arbete ser en del kostnader, andra ser social exkludering.

Allmänheten hör ofta av sig, per telefon, e-post eller via brev. Ibland får hon höra att ”forskare bara ljuger”.

Torun Österberg lade förra året fram en uppmärksammad rapport. Den visar att det är svårt att få jobb för invandrare som är över 40 år när de kommer hit, och att detta leder till ett liv med låga inkomster och ökad isolering.

Hon konstaterar att mycket hänger på utbildningsnivå, den stora skiljelinjen är om man har gymnasieutbildning eller inte. Men hon vänder sig samtidigt mot ett synsätt som innebär att ansvaret läggs på individen.

– Finns det överhuvudtaget jobb som människor utan utbildning skulle kunna få? Om jobben inte finns spelar det ingen roll vilka jobbsökarkurser vi ger. Vad är en regelrätt arbetsmarknad för alla?

Rapporten har använts av olika politiska sidor. Torun Österberg menar att det inte är så kontroversiellt att föra fram forskning som visar på problem, där är många överens.

– Det som blir riktigt infekterat är oftast när man visar något positivt med invandring, då kommer diskussionen om att man har en agenda eller att det är något man döljer.

Positivt för svensk ekonomi

Det vet statsvetaren Peo Hansen som är professor vid Linköpings universitet och som forskar bland annat om invandringens påverkan på samhällsekonomin. Han visar att det pengaflöde – 40 miljarder – som staten spred till kommunerna för att klara flyktingkrisen 2016 har varit positiv för svensk ekonomi och fått många lokala hjul i rullning.

– Den svenska staten har inte konsumerat så mycket sedan 1970-talet och det gav enorma kassatillskott. Inte bara hos kommuner utan också till privata företag och man anställde många människor.

Att säga att migrationen har positiva effekter är inte populärt bland dem som menar att invandringen tär på samhällets resurser. Det gör att Peo Hansen möter en hel del hat. Han är inte med på sociala medier men brukar kolla igenom twitterflödet när han har skrivit en artikel eller gjort något uttalande.

– Frågan har varit infekterad länge men hatet har stegrats med åren, i och med sociala medier. Men jag försöker att inte bry mig, jag är nog inte den som är värst utsatt.

Debatt om invandring i 30 år

Peo Hansen minns diskussionen från tiden när han började som doktorand 1993, när Sverige tog emot många flyktingar från Balkan. Han har sparat artiklar så han vet.

– Debatten var hysterisk, man får inte glömma det. Mycket sades om hur illa det skulle gå, flyktingarna beskrevs som väsensskilda muslimer och att vi inte skulle få äta fläskkött. Men det gick ju bra.

Under Irakkriget drygt tio år senare, när Sverige som nästan enda land tog emot 50 000-60 000 irakier var det däremot ganska tyst i debatten, påpekar han.

Peo Hansen menar att diskussionen om att vi inte fått prata om invandring är helt fel, det har vi gjort i 30 år.

– Det började redan på 80-talet att man sa att ”vi får inte lov att säga det här.” Än idag säger folk att det varit tabubelagt.

Går på tvärs

Hans forskning går också på tvärs emot de ekonomer och politiker som anser att staten har en viss bestämd kaka att fördela, ungefär som ett hushåll. Peo Hansen menar att detta är djupt felaktigt, en stat med egen valuta kan bedriva en expansiv finanspolitik som stimulerar ekonomin.

Detta har gjort att han ibland ses som en vänsterdebattör trots att experter från olika politiska läger håller med honom. Exempelvis blev han vid förra valet uppringd inför ett radioprogram där han skulle delta, och tillfrågad av en redaktionsmedlem om han var medlem i Vänsterpartiet.

– Personen var inte medveten om att hon bröt mot grundlagen genom att fråga om partitillhörighet. Det är allvarligt. Jag pratar enbart i egenskap av oberoende forskare.

Stort gensvar i civilsamhället

Han tycker att det är svårt att bedöma vilket genomslag hans forskning haft på politiska beslut.

– Jag möter ett stort gensvar i civilsamhället, jag åker ofta runt och pratar, det kan vara för kyrkan, EU-kommissionen, Centerpartiet, museer, Rotary, flyktingrörelsen, Röda Korset eller ABF.

Ett tecken på att hans forskning har inflytande var att han 2015 blev tillfrågad av OECD om att skriva en rapport om EU:s migrationspolitik. Det gjorde honom något förvånad eftersom han tillhör en forskningstradition som är kritisk till den ekonomiska politik som varit förhärskande inom EU och OECD-området de senaste 30 åren.

– Det betyder att OECD har tagit till sig av kritik och blivit mer öppet för pluralism och börjat släppa in forskare som är mindre ortodoxa i sin syn på ekonomisk politik och teori.

Text: Helena Östlund

Artikeln var först publicerad i Tidningen Curie.