– Sexuella övergrepp får mycket synlighet i medierna. Men det är få som antar ett fördjupat perspektiv, det blir lätt väldigt ytligt och handlar mer om att underhålla den stereotypa bilden, säger Cecilia Kjellgren.
I 35 år har hon arbetat med ungdomar som varit utsatta för sexuella övergrepp. Sedan drygt 20 år tillbaka har hon fokuserat på ungdomar som begår sexuella övergrepp.
Ibland kan folk fråga, hur kan du vilja intressera dig för förövaren? Svaret är att jag känner en slags tröstlöshet över att barn fortsätter att utsättas och tänker att det här kan vara ett sätt att förebygga.
En sak som framgått under åren är det att det finns så många olika former av övergrepp att det är svårt att greppa helheten.
Unga som gör övergrepp på små barn
– Det finns ett spann med olika situationer där människor i olika åldrar blir offer för olika typer av oönskade sexuella handlingar. Ungdomar som är sexuella med små barn är till exempel en jättestor och problematisk grupp eftersom det bland de ungdomarna finns några där sannolikheten är stor att de fortsätter.
I sin avhandling gjorde Cecilia Kjellgren en studie där hon tittade på alla anmälningar som kommit in till socialtjänsten under ett år där en ung person hade begått ett sexuellt övergrepp. Hon kom fram till att hälften hade begått övergrepp mot personer upp till elva år. Hälften hade begått övergrepp mot någon som var tolv år eller äldre.
– Vi vet att det bara är tio procent som berättar för professionella och att vi bara har ett utsnitt av kunskap på det här området. Det finns ett stort mörkertal, särskilt vad gäller barnoffer. Utsätter du en fyraåring är det väldigt stor risk att det aldrig blir berättat. Så vi måste ha en medvetenhet om att unga kan utsätta både den som är liten och den som är jämnårig eller äldre.
Känt sig övergivna
När unga personer begår sexuella övergrepp utreder man ofta huruvida de varit utsatta för övergrepp eller våld själva. Här har man kommit fram till att runt 30 procent av de pojkar som begår sexuella övergrepp själva har varit utsatta.
I en ny studie där hon intervjuat unga vuxna som begått sexuella övergrepp som tonåringar har Cecilia Kjellgren kommit fram till att en betydande faktor är försummelse. Hon håller just nu på att beskriva resultaten i en artikel.
– Det som är otroligt påfallande är att de känt sig övergivna. En väldigt stor grupp i materialet talar om att man har haft frånvarande föräldrar, föräldrar som varit missbrukare eller psykiskt sjuka, att man levt med en ensamstående förälder som inte varit närvarande i deras värld. Och att den andra föräldern eller socialtjänsten kände till problemen men inte gjorde något.
Både den som förgriper sig på barn och jämnåriga kan ha sexuella motiv. Man kanske har svårt att få utlopp för sin sexualitet och använder sig av ett barn eller någon som är påverkad eftersom man inte lyckats få sex via samtycke. Sen finns det dem som vill ta kontrollen över någon annan. Visa sig stark, fullkomlig, att man äger någon. Här kan händer det också att förövare agerar i grupp.
– Gruppfenomenet existerar inte alls i förhållande till barn, det ses som avvikande för de flesta unga. Men däremot kan man tillsammans förgripa sig på en jämnårig och då tar vissa stöd i andra för att våga göra något de inte hade vågat på egen hand. Vissa har kanske inte en sexuell dragning till att tvinga någon till sex, det är bara en del av ett antisocialt beteende som ger en kittlande känsla av att äga och vara kung.
En femtedel är tjejer
Något som sällan speglas i den offentliga debatten är att en femtedel av alla ungdomar som har tvingat någon till sex är tjejer. Här är mörkertalet ännu större än där förövaren är kille.
– Väldigt många tänker allmänt att detta inte är en handling som kommer från en tonårsflicka. Även folk som jobbar med det här. Eftersom vi inte har en öppenhet inför att förövaren kan vara en tjej kan vi inte ställa rätt frågor och då blir det jättesvårt för barn och ungdomar som varit utsatta att berätta.
Cecilia Kjellgren menar att det både inom vuxenvärlden och bland ungdomar finns föråldrade och otidsenliga attityder i hur man ser på kön och att detta får allvarliga konsekvenser. I våras blev hon kontaktad av lokalradio efter en händelse på en gymnasieskola. På skolan fanns olika klubbar och föreningar som eleverna kunde kandidera till. Som en del i uttagningen skulle man se vem som hade störst bröst, tjejerna fick frågor kring vem de helst skulle vilja suga av.
– När den här typen av resonemang får fäste blir de också ett stöd för mekanismen som skapar ursäkter som kan leda till att man verkligen begår övergrepp. Det normaliseras och får mark på något sätt. Då måste vuxna finnas till hands och utmana, säga att det inte är såhär vi tänker nu. Det hör inte hemma i ett modernt land där kvinnor och män har samma rättigheter.
Hon håller även på med en studie där gymnasieungdomar har fått bemöta olika påståenden baserade på våldtäktsmyter. Till exempel att det bara kvinnor som klär sig utmanande som blir våldtagna, att män från trevliga medelklasshem nästan aldrig våldtar, att anklagelser om våldtäkt ofta används som ett sätt att ge tillbaka mot män.
– Resultatet visar att de som tvingat någon till sex i signifikant högre grad håller med om påståendena. Samma resultat har visat sig i en rad internationella studier. Det finns tongångar där en flicka som blivit våldtagen på en fest får skylla sig själv eftersom hon inte följde med kompisarna hem, även vuxna kan ibland få en anklagande röst av ”jamen som du är klädd” eller ”det borde du ha tänkt på”. Det sänder också ut ett alibi till den som våldtar, man sänker allvaret i det, det blir nästan delat ansvar.
Fokusera på rätt saker
Ibland kan myndigheter anta ett ursäktande förhållningssätt gentemot unga förövare. Man tar i beaktande att det kan handla om ungdomar med olika svårigheter, diagnoser, erfarenheter av utsatthet. Man poängterar att han inte kan spelreglerna, att vi måste förstå honom, att vi måste leva oss in i hans situation.
I sin senaste studie där Cecilia Kjellgren har intervjuat unga vuxna som begått övergrepp i tonåren vittnar förövarna om just detta.
[quote style=”1″]”Dom pratade mest om hur det var hemma och en massa sådana grejer/…/ och nästan aldrig om den händelsen, faktiskt… jag hade gärna velat gå och prata med någon om mina problem.”[/quote]
Hon understryker vikten av att inte fastna i ungdomars egen utsatthet och bara bli inkännande eftersom det handlar om personer som behöver hjälp med ett beteende som är oroande och som får konsekvenser, både för dem själva och för offren.
– När man blir väldigt ursäktande eller förminskar allvaret av en sådan här handling så är det bekymmersamt. De här ungdomarna behöver professionell hjälp att hantera sin sexualitet så att den kan ta sig andra uttryck. Blir man vuxen och fortsätter att närma sig barn så åker man dit så det smäller om det. Så man hjälper ingen genom att ha överseende.
[quote style=”1″]”… grejen med detta att få hjälp, om man säger så, men man pratade ju aldrig om det heller, dom tog aldrig upp det. Utan det var mer att hitta på roliga saker, titta på tv och käka världens godaste mat. Jag har aldrig käkat så bra mat!”[/quote]
Om hälften av alla unga som blivit utsatta för sexuella övergrepp blev det av en jämnårig person så borde det föranleda en enorm insats från myndigheter. Här understryker Cecilia Kjellgren att det inte är kriminalvårdens sak att hantera. Ansvaret faller på skola, socialtjänst och barnpsykiatri. Och för att kunna förebygga problemen krävs kunskap.
– Om man ska kunna ta det här samtalet måste man vara tränad, man måste kunna hantera frågor kring sexualitet. Annars leder det lätt till att man kopplar beteendet till andra bekymmer som kan finnas hos en ung människa, han verkar ha koncentrationssvårigheter, här tror vi att pappan behöver spendera lite mer tid med sin son. Men om man inte fokuserar på rätt saker är det stor risk att problemen fortsätter.
Text: Cecilia Köljing på uppdrag av Forskning.se
I en studie vid Uppsala universitet har forskare kommit fram till att döende personer verkar kunna skjuta upp dödsögonblicket så pass länge att det blir ekonomiskt fördelaktigt.
I studien, som är från 2007, studerades bouppteckningar efter personer som avled i Sverige nyårsafton 2004 och nyårsdagen 2005. Att det blev just dessa år beror på att arvsskatten avskaffades den 1 januari 2005 och de döende med stora tillgångar således skulle lämna mer pengar till sina anhöriga om de dog 2005 istället för 2004.
– För de som hade incitament att avlida senare, alltså de som efterlämnade ett beskattningsbart arv, var sannolikheten 10 procentenheter högre att de avled kort efter, snarare än kort före det att reformen trädde i kraft, säger Marcus Eliasson, nationalekonom vid Uppsala universitet och en av forskarna bakom studien.
– Det kan kanske verka långsökt att ekonomiska incitament skulle kunna påverka tidpunkten för någons död, fortsätter han, men det finns anhöriga och vårdpersonal som kan vittna om dödssjuka som har ”gett upp” och att det därefter gick väldigt fort.
Kämpar lite extra
Omvänt borde man alltså även kunna hålla sig vid liv längre, åtminstone marginellt, om man fortsätter att ”kämpa”.
En studie i Australien där arvsskatten avskaffades 1979 gav dock ett liknande resultat: cirka fem procent av de som ”borde” ha dött i slutet av året flyttades fram till första veckan i januari.
Marcus Eliasson är dock noga med att betona att det kan finns andra, yttre mekanismer som kan ligga bakom ”uppskjutandet”:
– Det kan även vara så att livsuppehållande behandling avslutades senare eller att korrekt dödsdatum inte registrerades eller kanske till och med manipulerades. Vi kan helt enkelt inte skilja på dessa potentiella mekanismer.
Risken att dö ökar efter jul
Det finns andra studier som pekar på att även symboliskt viktiga högtider kan hålla döden borta. Den döende kämpar lite extra för att vara med om exempelvis en betydelsefull födelsedag eller en sista bröllopsdag.
Enligt en studie från 1988 fann forskarna vid universitetet i Kalifornien, San Diego, att dödstalet för judiska män minskade precis innan och under judisk påsk för att öka starkt direkt efter. Samma forskare undersökte senare dödstalet hos kineser boende i USA före och efter Harvest Moon Festival och kom fram till att dödstalet hos äldre kvinnor sjönk kraftigt strax innan högtiden – för att öka signifikant veckan efter.
Samma forskare har även kunnat bevisa att risken för att dö är betydligt högre på vintern och speciellt runt jul och nyår. Huruvida detta beror på rent viljestyrka vet forskarna inte, men de tror att det bland annat beror på dålig mat, stress och oviljan att söka vård under dessa datum.
Stort stöd för dödshjälp
Dessa studier till trots så finns det i dag endast ett fåtal sätt att verkligen bestämma över dödsögonblicket. Eutanasi eller dödshjälp innebär att man på medicinsk väg orsakar eller bidrar till en patients död på patientens eller nära anhörigs begäran.
I Sverige är det tillåtet med passiv dödshjälp, vilket innebär att livet förkortas genom att man undviker eller avbryter livsuppehållande åtgärder. Däremot är det förbjudet med aktiv dödshjälp. Trots detta ansåg, enligt en SIFO-undersökning från 2010, 66 procent av allmänheten att dödshjälp ska vara tillåtet, förutsatt att personen är obotligt sjuk och finner sitt lidande outhärdligt.
– Studie efter studie visar att folk i allmänhet är positivt inställda till dödshjälp. Samtidigt finns det ett aktivt motstånd mot dödshjälp, framförallt från religiösa kretsar och handikapporganisationer, men varför de har så starkt inflytande är svårt att förstå, säger Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet och författare till boken ”Filosofisk tröst – en bok om döden”.
Tidigare var det vanligt att läkare var emot eutanasi, något som har förändrats de senaste åren. Enligt Torbjörn Tännsjö finns det två grundläggande förklaringar.
– Den ena är att vi tar länge tid på oss att dö, vilket till slut tvingar läkare att ta beslut när en person ska dö. Det andra är den ökade respekten för patienters autonomi, det vill säga att man ska få bestämma över sitt eget liv.
Dödshjälp billigare än palliativ vård
I dag är det knappt en handfull länder som tillåter aktiv dödshjälp, bland andra Schweiz, Nederländerna och fem delstater i USA. På självmordskliniken Dignitas i Schweiz, som grundades 1998, kostar ett avslut av livet drygt 30 000 kronor.
– Det är egentligen ingen dyr medicinsk åtgärd om vi jämför med vad vård i livets slutskede kostar. Det är snarare så billigt att det finns en ”risk” att man väljer det istället för utdragen palliativ vård, säger Torbjörn Tännsjö.
Det är en anledning till att han inte tror att dödshjälp kommer att tillåtas i Sverige inom den närmaste framtiden, trots det folkliga stödet. Politikernas har en ovilja att beröra ämnet.
– Det krävs en så radikal förändring av sjukvårdens praxis att det måste komma uppifrån. Dessvärre vill folk inte tänka på döden så man vinner inga väljare på dödshjälp.
Text: Izabella Rosengren, på uppdrag av forskning.se
Fakta
Passiv dödshjälp: Passiv dödshjälp innebär att livet förkortas genom att man undviker medicinska och tekniska hjälpmedel för att hålla en döende person vid liv. Passiv dödshjälp är ofta lagligt i västvärlden och praktiseras bland annat i Sverige på människor som ligger i till exempel koma eller som avstår från fortsatt behandling av en dödlig sjukdom.
Assisterat självmord: Innebär att en läkare hjälper en patient att ta sitt liv genom att till exempel skriva ut ett preparat i lämplig dos. Patienten måste dock själv aktivt utföra den dödande handlingen, exempelvis inta preparatet. Metoden är olagligt i de flesta länder med undantag för Schweiz, Nederländerna, Belgien och delstaterna Oregon och Washington i USA. I Sverige är läkarassisterat självmord inte kriminaliserat, så länge den avgörande handlingen som leder till dödsfallet utförs av patienten själv. Läkaren riskerar alltså inget straff, men kan riskera att bli av med sin läkarlegitimation.
Aktiv dödshjälp: Innebär att man på medicinsk väg orsakar eller bidrar till en patients död på patientens eller nära anhörigs begäran. Detta sker vanligen genom att administrera höga doser morfin, barbiturater eller en så kallad cocktailpåse, en blandning av droger. Aktiv dödshjälp är förbjudet i stora delar av världen.
Grunden för Cecilia Parsbergs arbete är att vardagliga handlingar och reaktioner gentemot en annan människa kan synliggöras estetiskt med en etisk klangbotten.
– Min undersökning utspelar sig i första hand i gaturummet och i medierna. Det är hela tiden bilderna som är utgångspunkten för resonemangen och de gestaltande verken. Bilder som både separerar och länkar samman kroppar, säger Cecilia Parsberg och fortsätter:
– Vilka bilder är i spel i tiggeriets och giveriets sociala koreografi? Hur kan bilder i detta sammanhang aktiveras på nya sätt? Hur kan nya genereras?
Tiggandets och givandets kör
Hon menar vidare att tiggandet är en uppmaning till social interaktion, och vare sig givaren socialt interagerar eller inte med den tiggande människan på gatan så involveras givaren i det europeiska samfundets asymmetriska värdesystem.
– I min första gestaltning anlitas en professionell marknadsundersökare för att ta reda på hur en tiggare i Sverige skulle kunna göra för att bli framgångsrik. Det blir en film som jag sedan visar mittemot en film där tiggande pratar om hur givare ger.
Ur detta verk följer så en rad gestaltningar och en interdisciplinär teoretisk diskussion med bland andra Judith Butler, Sara Ahmed och Hannah Arendt, samt med en rad konstnärers arbeten, kring hur bilder – och kroppsliga handlingar – är kopplade till samhällsbilden och samhällskroppen?
Körernas uppställning i gestaltningen Tiggandets kör och Givandets kör anger ett utrymme för social interaktion och demonstrerar därmed en annan ordning som kräver andra insatser, i språk, rörelse och attityd gentemot varandra.
– Det är en social koreografi: när körerna tränade och sjöng tillsammans uppstod en politisk form. Min förhoppning är att estetiskt synliggöra ett politiskt handlingsutrymme mellan tiggandet och givandet som kan utnyttjas för fortsatta etiska förhandlingar, och nya gestaltningar.
Avhandlingen How Do You Become a Successful Beggar in Sweden? An inquiry into the images of begging and giving 2011 to 2016 (Hur blir du en framgångsrik tiggare i Sverige?) finns alltså publicerad endast digitalt, detta för att kunna visa hela materialet som består av text, fotoserier och filmer.
Avhandlingen som är den första från Konsthögskolan vid Umeå universitet ges ut som en digital publikation på svenska och engelska och innehåller nio textkapitel och sex gestaltningar med foton och filmer.
Om disputationen:
Måndag 14 november försvarar Cecilia Parsberg, Konstnärliga fakulteten, Lunds universitet och Konsthögskolan vid Umeå unitversitet, sin avhandling Hur blir du en framgångsrik tiggare i Sverige? Cecilia Parsberg presenterar avhandlingens sex gestaltningar kl. 10.00-11.00. (Presentationen hålls på engelsk). Disputationen äger rum kl. 12.00 i Flexhallen, Bildmuseet, Ö Strandgatan 30 B i Umeå. Opponent är Stefan Jansson, professor, Institutet för forskning om migration, etnicitet och samhälle (REMESO), Linköpings universitet. (Disputationen hålls på svenska)
Hur vi hanterar våra döda medmänniskor har varierat över tid och plats. I Sverige begravdes de döda i hällkistor ovan jord under stenåldern. Under bronsåldern brändes de. Först under järnåldern började vi gräva ner liken i jorden, en praktik som från och med att Sverige kristnades kring 1000-talet var den enda formen av gravsättning i landet – fram till 1800-talet då kremering introducerades. I dag kremeras drygt 80 procent av alla avlidna i Sverige. Detta trots att metoden historiskt är främmande inom både kristendomen, judendomen och islam.
– Att gräva ner kroppen så att den blir en del av jorden är en gammal tanke och att bli kremerad strider egentligen mot idén om kroppens värde och idén om återuppståndelsen, säger Christer Hedin, religionshistoriker, docent och lektor vid Stockholms universitet.
I stort sett alla kulturer har man dock en stor respekt för döden. Den största skillnaden menar han ligger just i behandlingen av den döda kroppen före begravningen.
– Både judar och muslimer har traditionen att tvätta liket för att hedra kroppen. Man tar hand om kroppen under det tillstånd som är mellan döden och uppståndelsen. I Sverige tänder vi i stället ljus och låter anhöriga sitta hos den döde och ta farväl tills de känner att den döde har lämnat dem. Självklart snyggas kroppen till på sjukhuset, men vi tvättar inte kroppen som en rit innan begravning.
Döden mer främmande i dag
Det senaste århundradet har den svenska välfärden gjort att döden blivit alltmer främmande. Tidigare var döden lika självklar som livet och i det gamla bondesamhället låg exempelvis den döda kroppen kvar hemma fram till jordfästningen. I dag har många av oss aldrig sett ett lik.
– Döden är mer tabu i dag än förr i tiden när den var mer närvarande. Då tog man för givet att man skulle förlora några av sina barn, men idag ses det som en fullständig katastrof. I dag har man kanske bara två barn och räknar med att ha kvar dem livet ut. Givetvis blir döden en större katastrof då, säger Christer Hedin.
Inte så konstigt att vi helst inte vill tänka på döden. Alls.
Gröna begravningar på frammarsch
Men trots vår ökade distansering till döden, kommer den inte undan samhällstrenderna. Dagens miljömedvetenhet sträcker sig bortom livet efter detta.
– Yngre människor är mer miljömedvetna och vill tillbaka till jorden. När någon har avlidit ligger miljöaspekten väldigt långt bak i huvudet och det är kanske tio av tusen som frågar efter det. Men även om det är en väldigt långsam trend, tror vi nog att om vi skulle fråga yngre människor om deras begravningspreferenser så skulle många välja jordbegravning, säger Ulf Lerneus, förbundsdirektör för Sveriges begravningsbyråers förbund.
Utomlands har man kommit betydligt längre vad gäller ekologiska begravningar. I USA och Storbritannien har det på senare tid blivit populärt med ”green funerals” där principen är att varje enskild detalj ska vara väl genomtänkt för att undvika onödig miljöbelastning. På en speciell begravningsplats kan den avlidne begravas i en nedbrytbar kista eller urna av ull, bambu eller återvunnen kartong och istället för en gravsten planteras ett träd ovanpå graven. På vissa ställen planteras ingenting alls och graven lokaliseras istället med hjälp av GPS.
År 2001 introducerade den svenska biologen Susanne Wiigh-Mäsak en alternativ begravningsmetod som går ut på att kroppen frystorkas och blir till näringsrik mull. Denna ekologiska begravningsidé rönte stor uppmärksamhet när det begav sig.
Bäst att inte göra något alls
I Australien tillämpas en metod som kallas resomation, vilket går ut på att kroppen läggs i en stor centrifug och utsätts för en 170 grader varm högtryckstvätt bestående av vatten och alkaliska joner. Efter tre timmar återstår bara poröst skelett. Denna teknik har dock sina nackdelar då det fortfarande saknas hållbara alternativ till vad som ska hända med det vatten som innehåller det som en gång var en människa.
Allra bäst för miljön torde ändå vara luftbegravning, vilket tillämpas i Himalaya, Tibet. Marken i dessa områden är oftast frusen och eftersom luften är fattig på syre samtidigt som virke är värdefullt så är kremering inte alltid det självklara alternativet. Istället styckas kroppen och läggs på en bergstopp blottat för väder, vind och diverse rovdjur. Enligt Ann-Sofie Pålsson, rättsläkare och arkeolog vid Rättsmedicinalverket i Uppsala, är detta den mest miljövänliga metoden.
– Om syftet är att snabbt bryta ner kroppen för att kroppens olika beståndsdelar ska kunna återgå till det naturliga kretsloppet, vore det bästa att lägga ut kroppen på marken i en skog eller på en äng. Därefter låter man väder och vind, mikroorganismer, insekter och djur ta hand om nedbrytningen av kroppen. På sommaren med en fuktig och hög värme kan en kropp bli skeletterad på en vecka, säger hon.
Något liknande tillämpas inom zoroastrismen, fast av helt andra skäl. Enligt religionen, som var dominerade i Persien under flera tusen år, och haft stort inflytande på judendom, kristendom och islam, anses de döda vara så orena att de varken får begravas eller brännas. Istället ska de sättas ut till fåglarna i torn på höjder eller bergstoppar, något som fortfarande sker i Indien.
Text: Izabella Rosengren, på uppdrag av forskning.se
För inte så länge sedan var döden betydligt mer närvarande i våra liv än i dag – åtminstone för oss i den relativt trygga västvärlden. Vi tog hand om de döda hemma tills de skulle begravas och vi levde med vetskapen att minsta förkylning kunde leda till döden om det ville sig riktigt illa. I dag är läget annorlunda och många av oss har aldrig sett en död människa. Trots det har döden inte upphört att fascinera.
Det börjar tidigt. Redan små barn uppvisar någon slags hatkärlek till skräcken när de skrikande av förtjusning blir jagade av fiktiva monster och spöken. Beteendet följer oss genom åren med högtider som Halloween och bus eller godis, tonårens anden i glaset och senare skräckfilmer som vi – trots att vi vet att de lämnar oss sömnlösa – inte kan sluta titta på.
Döden är så obegriplig
I en Sifo-undersökning från 2012 svarade 21 procent att de trodde att människor kan gå igen. Lika många svarade att de själva hade upplevt, sett, varit i kontakt med eller haft en förnimmelse av en person som är död.
Liselott Frisk, professor i religionsvetenskap vid Högskolan Dalarna, misstänker att det är dödens obegriplighet som ligger till grund för att dessa trosföreställningar – och att de är så utbredda.
– Det finns tankar och idéer kring att något slags liv fortsätter efter döden i de flesta kulturer, både i etablerade religioner och i den lösare hållna folktron, och att det därmed också, under vissa omständigheter, kan gå att uppfatta och eventuellt kommunicera med de döda, säger hon.
Skräckfilmer populära
Vår fascination för skräck syns även i populärkulturen. Skräckfilmer är de mest inkomstbringande efter romantiska komedier, enligt den amerikanska filmstatistiksajten The Numbers. Men enligt Per Israelson, litteraturforskare och skräckvetare vid Stockholms universitet, handlar det inte om ”riktig” skräck.
– Den typen av skräck som syns och är populär just nu är egentligen inte läskig. Det är mer som skräckens klichéer. Nu har filmer dessutom utvecklats till sinnliga spektakel vilket passar skräckfilmer oerhört bra, säger han.
Får oss att känna oss levande
En annan förklaring till skräckgenrens popularitet är att de kan fungera definierande. Till exempel kan zombies få oss att känna oss mer levande och en ondsint mördare få oss att känna oss goda. Dessutom speglar ofta berättelserna samhället vi lever i.
– Skräckgenren är ofta politisk och problematiserar samhällsproblem. Den visar vad som kan hända om vi inte ändrar på oss. Det är en kamp mellan rätt och fel, gott och ont och normer och värderingar, säger Anna Höglund, skräck- och monsterforskare vid Linnéuniversitetet.
Rädsla ger njutning
När en person blir rädd går hjärnan in i ett kamp-eller-flykt-tillstånd. Handflatorna blir svettiga, pupillerna utvidgas och kroppen pumpas full med dopamin och adrenalin. Detta sker oavsett om rädslan är äkta eller påhittad.
Det är dock sammanhanget som avgör om känslan klassas som positiv eller negativ. Nyligen kunde forskare vid Vanderbilt University i USA visa att människor som gillar att bli skrämda, till exempel av skräckfilmer, har ett synnerligen effektivt dopamin- och belöningssystem.
Enligt forskningen saknas nämligen bromsar för dopaminfrisättning. Mätning av puls, pupillvidgning, andningsfrekvens och andra fysiologiska aktiviteter visade även att det är svårt att skilja på en person som är upphetsad och en person som är rädd. Detta eftersom de fysiologiska reaktionerna liknar varandra och till och med anses vara nära besläktade.
För en del människor verkar således rädsla – på en säker plats – vara en källa till njutning och något som får dem att må bra. Enligt vissa forskare fungerar rädslan även som en boost för självförtroendet eftersom man tar sig igenom en skrämmande situation.
Kanske något att tänka på nästa gång man går ensam över en kyrkogård på natten?
Text: Izabella Rosengren, på uppdrag av forskning.se
Skogskyrkogården, Stockholm 4 november 2017.
Alla helgons dag och halloween – vad är skillnaden?
Alla helgons dag är en kristen högtid som utan avbrott har ingått i det svenska kyrkoåret sedan medeltiden. Högtiden markerar slutet på sommaren och vinterhalvårets början och firas till martyrers och helgons ära. Man trodde att de döda i samband med sommarens slut och vinterns början återvände hem och behövde vägledas med ljus och eldar, vilket lever kvar i den moderna seden att tända ljus, smycka och vaka över anhörigas gravar.
Högtiden inträffade tidigare alltid den 1 november men flyttades 1772 till närmaste söndag. Hette fram till 1953 Allhelgonadagen, då den bytte namn till Alla helgons dag och flyttades till den lördag som infaller mellan den 31 oktober och 6 november.
Halloween
I anglosaxiska länder motsvaras dagen före Alla helgons dag av den folkliga Halloween – en förvrängning av det ursprungliga All Hallows’ Eve (alla helgons afton) – med barnupptåg av olika slag. Seden har varit populär i USA sedan 1800-talet och sedan mitten av 1990-talet har den även vunnit spridning i Sverige. Halloween inträffar den 31 oktober.
Ursprungligen härstammar halloween från den keltiska helgen Samhain då de dödas själar ansågs återvända till jorden. Människorna klädde ut sig och gick och tiggde mat och dryck till festen. Ljusprydda pumpor sattes ut för att mota bort ondskan.
Enligt en rapport författad av forskaren Niklas Arvidsson, universitetslektor i industriell dynamik vid KTH, dröjer det inte många decennium innan Sverige i princip kan kallas helt kontantfritt. Men redan nu tar många butiker enbart emot kort och många banker har helt slutat att hantera kontanter.
Det har fått Pensionärernas riksorganisation, PRO, att reagera starkt. I somras överlämnade de 139 064 namnunderskrifter till finansmarknadsministern där de kräver att få fortsätta använda kontanter även i framtiden.
– Vi välkomnar ny teknik, men alla måste ha möjlighet och kunskap att använda den. Det viktigaste är att man själv ska kunna bestämma om man vill använda den, säger Christina Tallberg, ordförande för PRO.
Hon berättar att hon nyligen fick ett brev från en 90-årig kvinna som skrev att hon tyckte att det kändes obehagligt att betala med kod eftersom hon inte visste vem som stod bakom henne. Hon var även rädd att inte komma ihåg sin kod och för att göra fel.
– Många känner även ett stort obehag inför att ta ut pengar. Alla vet vad du har för ärende vid en bankomat och folk med dåliga avsikter kan lätt se var du stoppar ner pengarna.
En annan nackdel är att det i dag behövs antingen ett kort eller en smartphone för att besöka allt från offentliga toaletter till att köpa en bussbiljett, något som Christina Tallberg menar känns stressande för de som är äldre de kanske inte har de mest moderna telefonerna och har svårt att memorera koder.
Önskar långsam övergång Trots protestlistorna är PRO inte kritiska till den tekniska utvecklingen. Tvärtom, menar Christina Tallberg, så finns det mycket som är bra. Hon tackar tekniken för mycket av den välfärd vi har i dag.
– Välfärdstekonologi diskuteras flitigt just nu, till exempel kameror i hemmet. För den som inte vill bli störd av personal flera gånger under natten kan en kamera ge trygghet. Men det får aldrig vara påtvingat och det ska ses som ett komplement.
En annan fördel som hon nämner är miljön. PRO:s kongress 2015 genomfördes exempelvis helt digitalt utan ett endaste papper. Istället hade deltagarna tillgång till surfplattor och teknisk support som kunde hjälpa till om någon kände sig osäker.
– Vi hade många utbildningar innan och de som var med gick ut raka i ryggen med stärkt självförtroende.
Tiggare drabbas hårt Det är inte bara äldre och teknikoerfarna som förväntas få det svårt i en kontantlös framtid. Även tiggare och hemlösa kan komma att drabbas hårt av bristen på slantar.
– Vissa grupper kan komma att drabbas relativt hårt om kontanterna försvinner. Tyvärr gäller det inte minst grupper som inte alltid har det så lätt, till exempel ideella föreningar, de som bor i glesbygd och immigranter. Dessa grupper har sina berättigade platser i samhället och därmed blir det i mångt och mycket en politisk fråga i vilken mån kontanterna ska avskaffas, säger Peter Öhman, professor i företagsekonomi vid Mittuniversitetet Sundsvall.
En grupp som i högsta grad ingår bland de utsatta grupperna är tiggarna, ibland kallade EU-migranter. Eftersom de flesta saknar en fast adress i Sverige kan de inte skaffa ett bankkonto, vilket gör att möjligheten att ta emot kort- och mobilbetalningar via Swish försvinner. Och även om de mot förmodan skulle utrustas med en mobil rimmar det illa med hur vi föreställer oss en tiggare, något som kan få konsekvenser.
– Det är givetvis en empirisk frågeställning. Men hypotes är att den inte skulle gynna dom. Smartphones är fortfarande delvis en statussymbol och det skulle sticka ut om dom hade det. I allmänhet uppfattas personer bättre om de matchar sin grupps stereotyp. Så tiggare ger förmodligen ett bättre intryck av att vara fattig och luggsliten. Och en trasig kaffekopp med en slänt i ses mer matchande än ett elektronisk betalsystem, säger Sverker Sikström, professor i kognitiv psykologi vid Lunds universitet.
Kort ökade försäljningen Peter Öhman tror att utvecklingen mot mindre kontanter med all säkerhet kommer att leda till förändrade beteenden.
– Det skulle naturligtvis bli en förändring om kontanterna försvinner, men samtidigt kan frivilligorganisationer och andra komma att arbeta på andra sätt för att hjälpa utsatta människor.
Ett sådant exempel är gatutidningen Situation Stockholm som för några år sedan skapade världsrubriker när deras hemlösa försäljare blev de första i världen att kunna betalt med kort. Tack vare ett samarbete med Telia och iZettle kunde säljarna utrustas med mobiler och kortläsare trots att flera av dem inte har någon permanent bostadsadress. I dag kan man även betala med Swish.
Några siffror på hur många fler tidningar som sålts sedan kort och Swish infördes vill Situation Stockholms VD Pia Stolt inte ge eftersom de blir missvisande då tidningen tappat i upplaga, men hon menar att det oavsett har underlättat för kunderna.
Text: Izabella Rosengren på uppdrag av Forskning.se
Strax utanför Lund växer ett nytt landmärke fram vid motorvägen E22. I den gamla skånska åkerjorden sträcker sig nu en över halv kilometer lång tunnel och runt den pågår febril verksamhet. När allt är klart kommer 23 byggnader att tillsammans utgöra världens kraftfullaste neutronmikroskop och synas långt över slätten. Det europeiska samarbetsprojektet ESS, European Spallation Source, ska ge ny kunskap om olika material ned på atomnivå.
Det är mycket prestige och pengar som ligger i potten. Uppförandet av den stora anläggningen måste därför lyckas. Den 537 meter långa tunneln i anläggningens hjärta tog två år att färdigställa och den ska nu fyllas med utrustning som kan accelerera atomkärnans positivt laddade protoner till nära ljushastigheten. Vid tunnelns mynning pågår ett intensivt arbete med att bygga målet för protonerna, den så kallade målstationsbyggnaden som blir motsvarande nio våningar hög.
Skurar av neutroner avslöjar strukturer
– Vi behöver påla extremt mycket i marken eftersom den så kallade monoliten som omsluter själva målhjulet i målstationsbyggnaden är så massiv. Byggnaden ska inte kunna sätta sig och hamna ur läge, säger byggchefen Kent Hedin, som ansvarar för att det stora projektet håller ihop.
Monoliten kommer att bestå av 5800 ton stål och betong, bli 13 meter hög och kapsla in ett roterande hjul av grundämnet volfram. När protonerna träffar hjulet frigörs skurar av neutroner, atomkärnornas oladdade partiklar. Processen kallas spallation och är själva poängen med det nära 18 miljarder kronor dyra bygget. Dessa neutroner kan nämligen avslöja strukturer ned på atomnivå och många liknar därför ESS vid världens största mikroskop även om det inte fungerar på samma sätt som ett förstorande ljusmikroskop. Det är när neutronerna passerar genom olika typer av material som man kan räkna ut hur de ser ut.
Förutom att det krävs många och stora byggnader måste ESS uppföras på ett annorlunda sätt jämfört med de flesta andra byggprojekt. Forskarna vill ha den senaste utrustningen och därför får Kent Hedin och hans mannar anpassa metoderna för att ge utrymme för ändringar under byggtiden.
– Vi blandar massa olika typer av byggnation på en tidsskala som är konstig för byggarna. Vissa hus är knappt ritade och andra står i princip färdiga. Men forskare blir aldrig färdiga, de jobbar i cykler och vi har valt att arbeta på så sätt med hela bygget, säger Kent Hedin.
Testkörning av mikroskopet 2019
Än så länge går allt enligt planerna. 2019 kommer det att vara möjligt att testköra mikroskopet, men först 2023 beräknas ESS öppna för externa forskare. Då gäller det att anläggningen blir framgångsrik. Det är inte minst viktigt för värdlandet Sverige som satsat sex miljarder kronor. Genom att ESS lockar forskare och företag från hela världen hoppas man få tillbaka på investeringen, men det kräver arbete.
– Sverige måste vara en aktiv värd och det är viktigt att det finns en stark forskarbas i landet som har möjlighet och intresse av att använda ESS, säger Marie-Louise Ainalem. Hon är själv forskare med erfarenhet av neutronspridning som forskningsmetod, men arbetar idag på ESS med bland annat relationerna till värdlandet Sverige.
– Vi har alla möjligheter i världen att skapa magi här i den skånska myllan, men det kommer inte ske av sig självt.
Den magi hon pratar om handlar om vad som inträffar när forskare möts över gränser, tar intryck av varandra och för vetenskapen framåt. Hon tror att området runt ESS kommer att kunna bli en sådan mötesplats. Granne med ESS ligger redan forskningsanläggningen MAX IV, som också är ett slags mikroskop baserad på röntgenstrålning. Mellan de båda kommer en så kallad “Science Village” att etableras.
Kartlägga kroppsmaskineriet på atomnivå
Just för att Sverige ska få mesta möjliga nytta av att det europeiska jätteprojektet ligger på svensk mark har Vetenskapsrådet tagit fram en strategi som nu ligger på regeringens bord. Mycket handlar om att samordna det svenska värdskapet med alltifrån internationella samarbeten till att den svenska akademin satsar på forskningsfält där ESS kan komma till nytta.
En aspekt som kan leda till att ESS får mer betydelse för svensk forskning är neutronkällans unika prestanda. ESS genererar många gånger fler neutroner än någon annan anläggning i världen och det öppnar för användning inom områden man tidigare inte har associerat tekniken med.
Ett exempel är livsvetenskaperna där det nu kan bli möjligt att kartlägga kroppens biologiska maskineri mer detaljerat än någonsin. Om man till exempel kan avgöra exakt hur atomerna sitter i proteiner på cellernas yta öppnar det en viktig väg mot nya läkemedel som kan påverka cellerna.
Ett annat exempel är arkeologi och möjligheten att studera känsliga fynd utan att förstöra dem. Neutronerna passerar igenom utan att skada och kan avslöja hur föremålen ser ut inifrån och ut. De arkeologiska fynd som gjordes i den gamla åkermarken innan grävmaskinerna kom för att bygga ESS kommer man att kunna studera i neutronmikroskopet när det är klart.
– Man kan helt enkelt genomlysa en värdefull målning eller urna eller liknande utan att föremålet tar skada. Utvecklingen av instrument för att möjliggöra sådana studier på ESS pågår så att vi ska kunna ha det på plats från början, säger Marie-Louise Ainalem.
För närvarande planeras 22 olika forskningsstationer som använder neutronerna som anläggningen genererar, men det blir troligen flera. ESS ska nämligen vara aktivt till minst 2065 och mikroskopet kan komma till användning på sätt som vi idag inte kan förutspå.
ESS (European Spallation Source)
Kostnad: Cirka 18 miljarder svenska kronor. Sverige står för sex av dessa miljarder.*
Byggtid: Från första spadtaget knappt 10 år.
Anläggningens yta: Två kvadratkilometer
Betongåtgång: 50000 kubikmeter
Antal pålar ner i berget: 6400
Antal anställda vid full drift: 450
Antal gästforskare: 2000-3000 per år
Text: Dag Kättström på uppdrag av Forskning.se
För fyra år sedan beslutade landstinget i Kronoberg att begränsa antalet vårdinrättningar där patienterna skulle kunna betala sina avgifter med kontanter. Från och med nu var sedlarna portade från samtliga kassor förutom de som fanns på Centrallasarettet i Växjö och på lasarettet i Ljungby. Men beslutet överklagades, och i september 2015 levererade Högsta förvaltningsdomstolen domen: landstinget bryter mot riksbankslagen.
Landstingets försök att bli av med sedlarna och mynten visade vilka som blir vinnare den dagen vi lever i ett kontantlöst samhälle: alla som hanterar kontanter.
För kontanter kostar. De ska förvaras, räknas, transporteras och sedan deponeras. Dessutom drar kontanter till sig rånare, vilket medför kostnader för säkerhet. Den butik som trots säkerhetsåtgärder drabbas av rån får betala dyrt. Enligt en beräkning som Handelsanställdas förbund gjorde 2005 kostar varje rån cirka 100 000 kronor utöver själva bytet. Då tillkommer det psykiska lidandet för personalen som var på plats vid rånet.
Det finns även butiker som har föregripit det kontantlösa samhället och satt upp skyltar som talar om att de inte accepterar kontanter.
– Det blir mer och mer vanligt att handlare gör så, men de är fortfarande i en klar minoritet, säger Niklas Arvidsson, docent och lektor i industriell dynamik vid KTH.
När Niklas Arvidsson publicerade rapporten Det kontantlösa samhället.., i januari 2013, trodde han inte att det skulle inträffa inom de närmaste 30 åren.
– Det som har hänt efter det är att utvecklingen har gått mycket snabbare än jag trodde då.
Bankerna vinnare när kontanter försvinner
År 2020, om drygt tre år, är det nya budet. Då kan vi befinna oss i ett samhälle där kontanter har en marginell betydelse. Niklas Arvidsson kallar det för det kontantfria samhället, som till skillnad från det kontantlösa har en viss mängd sedlar och mynt i omlopp. De stora vinnarna i ett sådant samhälle är också de som mest framgångsrikt, åtminstone mer framgångsrikt än landstingen, driver på utvecklingen: bankerna.
För bankerna innebär kontanterna en kostnad, dels för de enskilda kontoren men också för företaget Bankernas depå som ägs av de fem största bankerna. För att minska kostnaderna har bankerna stängt ner hundratals bankomater och höjt avgifterna för hanteringen av sedlar. De har även gemensamt lanserat betalningssystemet Swish, som har blivit en stor succé för betalningar mellan privatpersoner.
– Det som sannolikt händer i första skedet är att man börjar använda tjänster som tillhandahålls av bankerna och som är kopplade till kort, säger Niklas Arvidsson. Sedan försvinner bankernas kostnader i hantering av kontanter.
Men bankernas förmåga att tjäna pengar på det kontantlösa samhället hänger till stor del på hur bra de är på att hitta nya affärsmodeller. På kort sikt har bankerna en fördel, men på lång sikt kan nya, snabbrörliga företag se möjligheter som de stora kolosserna inte upptäcker.
– Vi ser redan att det dyker upp företag som levererar tjänster som erbjuder betalningar ovanpå den infrastruktur som finns, och på längre sikt skulle de kunna utmana bankerna också, säger Niklas Arvidsson. Så bankerna blir inte ensamma om att kunna utnyttja marknaden för den här typen av tjänster.
En del av marknaden består av tjänster som ska underlätta för de som blir förlorare i ett kontantlöst samhälle, däribland äldre, funktionshindrade och nyanlända. För att underlätta för de här grupperna har staten, genom länsstyrelserna, utlyst en innovationsupphandling av nya typer av betaltjänster. Enligt upphandlingen innefattar den här gruppen 1,5 miljoner personer. Upphandlingstiden gick ut i slutet av september.
Pensionärer inte lika positiva
Förutom banker och andra företag som levererar betalningstjänster är också staten en vinnare i ett samhälle utan kontanter. Skatteverket räknar med att de årligen går miste om 60-70 miljarder kronor på grund av svartarbete, en verksamhet som skulle försvåras avsevärt i ett samhälle där kontanter är ett undantag.
Alla som hanterar kontanter är dock inte vinnare i det kontantlösa, eller kontantfria, samhället. Det finns trots allt de som tjänar pengar på att transportera sedlarna utan att någon lägger beslag på dem. Björn Eriksson, ordförande för Säkerhetsbranschen, tog för ett drygt år sedan initiativet till vad som kallas Kontantupproret. Kampanjen har stöd av organisationer som PRO, Sveriges hembygdsförbund och Torg och marknadshandlarnas ekonomiska riksförening. Uppropet har när det här skrivs drygt 4000 underskrifter.
Det går inte att dra allmänna slutsatser utifrån studierna, påpekar Anna L Jonhed (tidigare Anna Forsell). Urvalet är inte slumpmässigt utan barnen uppfyller ett antal kriterier: utsatta för våld, mellan 3 och 13 år och svensk – eller engelskspråkiga.
Med dessa förbehåll kan Anna L Jonhed konstatera att tre av fyra av de intervjuade barnen har umgänge med sina våldsamma fäder, som främst misshandlat sina partners. Hos nästan två tredjedelar av barnen fanns också tecken på att de blivit utsatta för direkt våld. Hälften av barnen i den senare har dessutom oövervakat umgänge. Anna L Jonhed har en förklaring till att fädernas våldsbenägenhet inte är ett hinder för att träffa barnen:
– En pappa som vill ha umgänge agerar helt enligt de familjeideal vi har. En mamma som hävdar att pappan inte är lämplig agerar i motsatt riktning.
Villorat umgänge ett alternativ
Det kan också vara att mammor anser att en vårdnadstvist innebär en för stor risk, och därför istället väljer att inte strida enligt Anna L Jonhed. Det kan också vara att våldet inte bedöms som särskilt allvarligt.
Anna L Jonhed anser att den svenska lagen, föräldrabalken, borde skrivas om för att barnens perspektiv ska vägas in i besluten om umgänge:
– Lagen talar om behov av nära och god kontakt, men idag handlar umgänget om kvantitet och inte om kvalitet. Med kvalitet som främsta begrepp kan man vid behov villkora kontakten med papporna.
Ett villkor kan vara umgängesstöd i det fall barnen vill träffa sin pappa. Anna L Jonhed argumenterar för att det i så fall ska finnas en stödperson som ser till barnens bästa och en stödperson som hjälper pappan.
Barnens rätt borde komma i första hand
Det är ingen brådska att fatta beslut om umgänge vid en skilsmässa där pappan är våldsam enligt Anna L Jonhed som hänvisar till en av studierna i avhandlingen:
– Jämför man barn som har umgänge med sin pappa och de som inte har umgänge så mår de lika bra, eller dåligt.Teoretiskt borde de barn som träffar sin pappa må bättre, men så är inte fallet.
Barn har också fått ge sin syn på sina pappors förmåga till omsorg i allmänhet. Den visar att barnen anser att dessa fäder är oengagerade och ställer höga krav, alltså ytterligare faktorer som talar för att barnens omdöme borde spela roll i beslut om umgänge.
Barnens rätt måste komma i första hand på ett helt annat sätt än idag enligt Anna L Jonhed. Och så behövs det mer studier:
– Här är det mammor och barn som deltar, papporna saknas. Men sådana studier är svårt att få till, konstaterar hon.
Peter Jansson undersöker i sin avhandling möjligheterna till ett integrerat forskningsperspektiv på mäns våld. Utgångspunkten är att många olika faktorer samverkar vid mäns våld och att det därför är viktigt att anlägga en helhetssyn.
– Genom att följa en våldsdömd genom livet får man en mer komplex och rättvisande bild av varför personen reagerar med våld. Har han själv blivit utsatt för våld i barndomen? Hur fungerade det i skolan? Har det varit svårt att få jobb och hur har det fungerat på arbetsplatsen?, förklarar Peter Jansson.
Resultaten visade att de män som utsatts för våld i barndomen är mer skambenägna och ofta reagerar våldsamt när de blir kränkta.
– Våld och aggressioner föregås ofta av skamkänslor. Skam är en av de allra starkaste och smärtsammaste känslorna som kan drabba en människa. Istället för att rikta ilskan inåt, mot sig själv, är det vanligt att man riktar aggressionen utåt. Det är en skyddsmekanism.
Marginaliserad miljö förvärrar skamkänslorna
Studierna visade också att män från marginaliserade samhällsskikt var mer benägna att omsätta skammen i våldshandlingar, vilket också relaterades till påverkan från maskulinitetsnormer.
Peter menar att män som utsatts för våld och övergrepp i barndomen, och som har växt upp i ett bättre socialt sammanhang, kan klara av att hantera sina känslor på ett mer konstruktivt sätt än de män som växer upp i en marginaliserad miljö och under påverkan av maskulinitetsnormer med tuffhet, aggressioner och våld.
Hans förhoppning är att avhandlingen ska leda till vidare forskning inom området – och på sikt ge underlag till nya behandlingsformer. Avhandlingen presenterar bland annat material som kan underlätta i kontakten mellan terapeuten och våldsverkaren.
Våld överförs mellan generationer
– Skam är en känsla. Då fungerar det inte med enbart kognitiv beteendeterapi, utan den måste kompletteras. Våld överförs mellan generationer och därför är det väldigt viktigt att bryta mönstret. Kan vi bara hjälpa några få, så att våldet inte förs vidare, så kan effekten bli stor över tid.
Peter Jansson önskar också att hans avhandling ska bli en dörröppnare för den här typen av forskning i Sverige.
– Internationellt är det integrerade perspektivet vanligt. I Sverige tillämpas det inte alls. Idag är det offren som ligger till grund för teoribildningen men jag anser att det är lika viktigt att förstå förövaren. Istället för att begränsa sig till enbart ett könsmaktsperspektiv och därmed producera bilden av ett kvinnligt offer och en manlig förövare, behöver vi anlägga ett bredare synsätt där förövaren också kan vara ett våldsoffer som dessutom är påverkad av sin position i klasstrukturen.
– Övergrepp sker i miljöer där unga finns; på nätet, i skolan, på fester. Även på festivaler, men det kanske är att lägga fokus på fel ställe eftersom det bara är en bråkdel av ungdomars vardag, säger professor Carl Göran Svedin, kliniker och forskare på medicinska fakulteten vid Linköpings universitet.
Han har arbetat med ungas utsatthet för sexuella övergrepp sedan 1995 då han startade traumamottagningen Elefanten BUP i Linköping. Det var efter en stor ökning av anmälningar kring sexuella övergrepp under åren 1993-1994.
– Ökningen berodde på att vi hade tagit intryck av USA där sexuella övergrepp hade debatterats och funnits på agendan i tio år. Medvetenheten i Sverige ökade ganska drastiskt. Då började också anmälningarna komma in och det har varit en konstant ökning sen dess. Men ingen menar att det är en reell ökning. Snarare beror det på att vi accepterar mindre, blir kunnigare och anmäler mera, även om de flesta ärenden trots allt aldrig blir anmälda.
Stabila siffror
Svedin har gjort tre undersökningar tillsammans med Gisela Priebe vid psykologiska institutionen i Lund där de har frågat elever som går sista året på gymnasiet om deras utsatthet för sexuella övergrepp. Undersökningarna utfördes år 2004, 2009 och 2014. Planen är att göra en ny undersökning år 2019.
– Grundtanken har varit att ha ett antal återkommande frågor som är konstanta för att kunna jämföra mellan åren.
Undersökningarna visar på ganska stabila siffror i Sverige. Om man tittar på både killar och tjejer så har ungefär en av fem unga utsatts för sexuella övergrepp, allt från ofredanden till grövre övergrepp. Fördelat på könen handlar det om 10 procent bland killar och 30 procent bland tjejer.
Bland de som blev utsatta i yngre barndom var det ofta en närstående vuxen som var förövare. Om det skedde i tonåren var hälften av alla övergrepp utförda av ungefär jämnåriga. Där tycker Carl Göran Svedin att vuxenvärlden har svikit ungdomar.
– Det pågår mycket i den så kallade ungdomskulturen, i möten mellan barn och ungdomar. Vi tenderar att negligera det och se fallen där en vuxen förgriper sig på ett barn som det stora eländet. Vår forskning visar att det är precis lika allvarligt att bli utsatt av en jämnårig. Det kan till och med vara ännu jobbigare att prata om eftersom man inte vill ha ut det i kamratgruppen, ens kompisar kan ha enklare förstå och ta ens parti om det är mot en vuxen.
Vuxna har vaknat
Det är relativt vanligt att den som har utsatts för sexuella övergrepp berättar för någon. Oftast för en jämnårig; en kompis, pojkvän eller flickvän. I mindre omfattning för föräldrar. Och i ännu mindre omfattning för professionella.
Övergreppen är ofta förknippade med skam och skuld vilket kan göra det svårt att berätta. Svedins och Priebes undersökningar visar även att ungdomar är oroliga för vad som händer när socialtjänst och polis kommer in, att det ses som ännu jobbigare snarare än som en hjälp.
– Mindre än 10 procent av alla sexuella övergrepp blir anmälda till myndigheter. Och där ser vi att saker som sker i publika sammanhang, till exempel på festival, är lättare att prata om än om du blir utsatt för ett övergrepp i en trappuppgång hemma i hyreshuset.
Carl Göran Svedin tror inte att de senaste årets mediala uppmärksamhet kring sexuella övergrepp bland har påverkat unga till att anmäla större utsträckning. Snarare har det lett till att vuxna har vaknat. Ungdomar är redan plågsamt medvetna om vad som pågår.
– Jag tycker det är bra att vuxenvärlden sätter fokus på det här, vad som händer ungdomar emellan. Vi har tagit för lite ansvar och säger saker som att pojkar är pojkar, det är inget att bry sig om, så var det när jag var ung också. Vi borde vara lika upprörda när det sker mellan unga som när vuxna förgriper sig. Oavsett är det någon som går över gränsen och tvingar någon annan till något de inte vill vara med om.
Händer varje dag
Nina Rung är kriminolog och arbetar som utredare på Stockholmspolisens barnenhet. Hon jobbar med våldsprevention och är särskilt engagerad i mäns våld mot kvinnor. Hon möter många av de ungdomar som den mediala debatten har kommit att handla om.
– När polisen är ute på festivaler är det många unga som säger: ”det här händer mig varje dag.” Den typen av vittnesmål får vi hela tiden. De utsätts i alla typer av miljöer och festivaler står bra för en bråkdel av fallen. Främst är det över nätet, via sociala medier, på privata fester samt i skolan som ofredanden sker.
Sexuella ofredanden, till exempel att någon blottar sig för en eller tar en på könsdelar mot ens vilja, är den vanligaste formen av sexuella övergrepp. Det är också ett brott med ett väldigt stort mörkertal. Dels eftersom det ofta är oerhört skamfyllt att utsättas. Dels eftersom det är väldigt normaliserat och många unga inte vet att det de utsatts för är ett brott.
– Den kunskapen förmedlas inte. Jag är ofta ute i skolor och det är ingen som vet var gränsen går för vad som är brottsligt eller hur lagen ser ut kring sexualbrott. De allra flesta kvinnor minns hur de blivit tafsade på av olika män, lärare, killar i klassen eller främlingar ute på krogen, men oerhört få har anmält vad de utsatts för. Där spelar normalisering, skam, och okunskap kring brotten väldigt stor roll.
Då är det positivt att sexuella ofredanden uppmärksammas. Dock sker det på ett ganska enkelspårigt och ibland direkt missvisande sätt. Efter sommarens larmrapporter var det till exempel många föräldrar som började fundera på om de skulle låta barnen gå på festival. Nina Rung menar att frågan lika gärna hade kunnat handla om huruvida de ska låta barnen gå till skolan där oerhört många fler liknande brott begås.
– Det här är barns vardag, de blir tagna på könsdelar mot sin vilja hela tiden, på en mängd olika platser. Och det tycker jag är bra att vi, både vuxenvärlden och myndigheter, uppmärksammar. Så länge vi inte hemfaller åt förenklade förklaringsmodeller som att det bara handlar om att det är personer från andra kulturer. Det är inget vi kan se vare sig i statistik eller i någon faktisk ökning. Snarare är det så att fler vågar anmäla och det är positivt.
Fokusera på ungdomars vardag
Nina Rung menar att ett viktigt steg är att börja arbeta förbyggande.
– Ge barnen kunskap genom en ordentlig sexualundervisning om könsnormer och maskulinitetsskapande som bygger på barns sexuella integritet snarare än på deras sexuella frihet. Vi behöver också införa ämnet som obligatoriskt på lärar- och socionomutbildningar samt för alla ledare inom idrottsrörelsen.
Hon skulle vilja se samma uppmärksamhet som lagts på sommarens festivaler riktas mot det som sker på sociala medier. Där kan känslan av utsatthet vara minst lika påtaglig och framförallt mer varaktig.
– En 14-årig tjej som blir tagen på rumpan på en festival kan känna sig väldigt kränkt. Men tänk någon som hela tiden utsätts för sexuella ofredanden via sociala medier, som kanske hängs ut, får bilder skickade till sig, ser att folk skriver saker om henne och att det aldrig tar slut. Man kan inte stänga av sin telefon för det är genom den som unga, liksom vuxna kommunicerar. Det är en utsatthet som bara fortsätter.
Även Carl Göran Svedin menar att vi måste lyfta blicken från festivalerna och fokusera mer på ungdomars vardag.
– Vi måste börja i attityder och värderingar. Och ska vi prata om förebyggande arbete är det förstås i skolan vi ska lägga krutet. I våra undersökningar har vi föreslagit en moderniserad sexualundervisning som tar upp relationskunskap, vad som är respekt, vad som är en bra kompis, vad som är ett ja respektive ett nej. Ungdomar kan redan mycket om det tekniska kring sex. De behöver kunskap kring hur de ska vara med varandra. Vi måste få till stånd en etikdiskussion om allt det där som barn får tåla fast de inte ska behöva det.
Fakta – Sexuella övergrepp
Sexuellt övergrepp är både en egen brottsrubricering och ett samlingsbegrepp som inbegriper allt från sexuella ofredanden till grov våldtäkt. Det avser psykiskt och fysiskt kränkande handlingar som begås mot din vilja. Den vanligaste formen av sexuellt övergrepp är olika typer av sexuella ofredanden, till exempel blottning eller tafsande.
Text: Cecilia Köljing på uppdrag av Forskning.se
Det ekonomiska värdet av offentlig upphandling i Sverige ligger nånstans på drygt 600 miljarder kronor årligen, cirka 15 procent av BNP. Vad stat, kommuner och landsting upphandlar har alltså stor effekt. Inte bara för de enskilda företag som vinner upphandlingen och får leverera sina produkter för stora summor, utan också för miljö och arbetsrätt. Upphandling kan därmed användas som politiskt styrmedel för att uppnå ett mer hållbart samhälle.
Sverige skulle egentligen ha infört EU:s nya upphandlingsdirektiv i april 2016, men har skjutit på det till januari 2017. Regelverket är omfattande och propositionen är en diger lunta på 2849 sidor. Bakom direktiven fanns just en politisk vilja att minska den offentliga konsumtionens miljöpåverkan och använda upphandlingen för att påverka sociala missförhållanden.
Mathias Sylwan var under tio år förbundsjurist på Sveriges Kommuner och Landsting. Idag delar han sin tid mellan en tjänst som upphandlingsjurist i Lidingö kommun och konsultarbete i den egna firman. Han har länge kritiserat svenska myndigheters ovilja att se lagen om offentlig upphandling som ett verktyg för politisk påverkan.
– Det har rått en rättslig osäkerhet kring vad som har varit juridiskt möjligt, säger Mathias Sylwan. Här har svenska jurister på myndigheter och domstolar haft en restriktiv hållning när det gäller möjligheten att ta den här typen av hänsyn. Man har sett det som en lagstiftning som tillåter hårda värden som pris, möjligen kvalitet i snäv bemärkelse men om man pratar om rättvisemärkt eller andra krav har inställningen varit att det är tveksamt om det är tillåtet.
Slut med lägsta pris som tilldelningsgrund
En upphandlande myndighet har fram till nu kunnat välja mellan två olika tilldelningsgrunder; ”lägsta pris” eller ”ekonomiskt mest fördelaktiga anbud”, där det senare har inneburit vissa möjligheter att ställa krav på saker som kvalitet, leveranstid och miljöegenskaper. Enligt konkurrensverket har ”lägsta pris” som tilldelningsgrund ökat kraftigt i Sverige och användes under 2014 i hälften av upphandlingarna. I EU:s nya direktiv finns ”lägsta pris” inte längre med. Belgaren Marc Tarabella, socialdemokratisk ledamot i Europaparlamentet, som har lett arbetet med de nya direktiven, har sagt att det nu är ”slut på det lägsta prisets diktatur.”
Möjligheten att ställa krav har funnits tidigare, menar Mathias Sylwan, men nu tvingas svenska myndigheter att använda det nya regelverket.
– Svenska myndigheter har sett hela rättsordningen från EU som något som handlar om fri rörlighet för företag, och det kanske var sant när romfördraget antogs. Men sedan dess har EU genomgått en utveckling där välfärdstjänster har fått mer utrymme och sociala hänsyn får tas vid upphandling.
Upphandling som strategiskt verktyg
Mathias Sylwan beskriver det som att Sverige har levt i en bubbla, mycket beroende på att svenska domstolar, till skillnad från domstolar i andra länder, inte har lyft tvister kring hållbar upphandling till EU-domstolen.
Lina Wedin Hansson forskar om hållbar offentlig upphandling, med fokus på byggupphandling, vid Lunds universitet. Hon menar att direktiven lyfter upphandlingen som strategiskt verktyg.
– Det blir ett ökat fokus på upphandling som strategiskt verktyg för att nå samhällsmål, möjligheten att ställa krav blir tydligare och det jämnar ut vikten mellan ekonomiska och andra aspekter, säger Lina Wedin Hansson. Dessutom kan man straffa social dumpning på ett annat sätt i och med att man måste utesluta orimligt låga anbud.
Länge handlade de krav som ställdes i upphandlingar om miljön, men på senare år har sociala hänsyn blivit vanligare. När det gäller byggsektorn kan upphandlaren ställa krav på anpassning till funktionshindrade eller att hänsyn ska tas till jämställdhet. Andra krav handlar om arbetsrätt och att kräva av utländska underleverantörer att de betalar skäliga löner.
Skiljer på effekt och effektivitet
Flera kommuner, bland dem Örebro, har använt upphandlingen för att motverka lokal arbetslöshet och utanförskap.
– Örebro var långt framme för flera år sedan och testade ett nytt sätt att ställa krav i upphandlingar där de la vikt vid förmågan att tillhandahålla arbetstillfällen för de som bodde där, säger Lina Wedin Hansson. De skapade ett långsiktigt samarbete med entreprenören för att förbättra sociala förhållanden i området.
Men bara för att möjligheten finns att ställa miljömässiga eller sociala krav i en upphandling är det inte säkert att det, ur ett samhällsekonomiskt perspektiv, är en bra idé att göra det. Det menar Sofia Lundberg, docent i nationalekonomi vid Umeå universitet. Hon och kollegan Per-Olov Marklund har publicerat ett par rapporter som rört om i debatten om hållbar upphandling, en debatt som annars brukar utgå ifrån att ju hårdare krav desto bättre.
Sofia Lundberg menar att det är viktigt att skilja på effekt och effektivitet. En åtgärd kan ha en effekt, men behöver därför inte vara effektiv. En upphandlare som ställer miljökrav kan mycket väl uppnå en viss effekt, på kort eller lång sikt.
– Men för att veta om det är effektivt måste en jämförelse göras med antingen till exempel måleffektivitet eller kostnadseffektivitet. Det förra syftar till förmågan att leda till att samhällets miljökvalitetsmål nås, det senare till att nå målet till lägsta möjliga kostnad för samhället. Ett styrmedel som är måleffektivt behöver inte vara kostnadseffektivt, och vice versa.
– Om man har en krona att satsa på en miljöpolitisk åtgärd vill man få ut så mycket som möjligt, och då kan man välja mellan olika åtgärder, säger Sofia Lundberg.
Skattekrav starkare än krav i upphandling
Jämfört med att ställa krav i en upphandling har till exempel en skatt flera fördelar, enligt Sofia Lundberg.
– En skatt är alltid kostnadseffektivt för du behöver inte tala om för företagen vad de ska göra utan de vet att det kostar att göra det. Skatten verkar direkt, medan den offentliga upphandlingen är ett indirekt styrmedel.
En annan fördel med en skatt är att det inte går att komma undan. Kraven i en upphandling kan undvikas genom att inte delta i upphandlingen.
Men även om upphandling kommer långt ner på Sofia Lundbergs lista över effektiva styrmedel, finns situationer där den kan användas.
– Styrkan ligger i upphandlingens förmåga att kunna anpassas till lokala miljöproblem som inte finns på andra ställen. En skatt slår ju över hela landet.
En sak är Sofia Lundberg och förespråkarna för grön upphandling överens om, att det behövs mer forskning.
– Det tog en stund innan forskningen fick upp ögonen för det här som fält. Men grön upphandling är en trend som vi ser också utanför Europa, som i Kina. Så med tiden kommer det nog att skrivas mer om det.
Text: Johan Frisk, frilansskribent på uppdrag av forskning.se
År 1661 utfärdade Stockholms Banco, en föregångare till den svenska centralbanken, Europas första sedlar. De tycktes på ett tjockt vattenstämplat papper med bankens sigill och åtta handskrivna signaturer.
Förra året lanserades Sveriges allra nyaste sedlar – denna gång en aning tunnare och utan handskrivna signaturer som för 370 år sedan. Men frågan är hur mycket dessa sedlar kommer att användas? Enligt den brittiska dagstidningen The Guardian är det nämligen bara en tidsfråga innan Sverige blir världens första kontantfria samhälle. Exakt när detta sker är enligt tidningen – och forskarna – dock oklart.
Kostar mer än de smakar
– Det kommer nog att dröja innan Sverige är helt utan kontanter, även om utvecklingen går snabbt i den riktningen och viljan att helt avskaffa kontanter ganska snart kan bli ett mål i sig. Redan nu hävdar bankerna att kostnaderna för kontanter vida överstiger nyttan med att använda mynt och sedlar, säger Peter Öhman, professor i företagsekonomi vid Mittuniversitetet Sundsvall.
Hans kollega, Heléne Lundberg, docent i företagsekonomi, menar att det i högsta grad är ett politiskt beslut.
– Det är svårt att ge en tidsangivelse eftersom det beror på vilka krafter som är starkast. Bankerna driver på för ett kontantlöst samhälle och frågan är om det finns någon eller några som vill bromsa utvecklingen?
Enligt henne kan kontanterna komma att behållas mycket längre än ”nödvändigt” som en service för de som inte kan ta till sig den nya tekniken, till exempel äldre.
Mobilbetalningar tar över
I Sverige har det de senaste åren varit omöjligt att köpa en bussbiljett med kontanter. Vill du köpa en biljett på Öresundstågen i Skåne och Danmark får du istället 800 kronor i böter.
Enligt Riksbanken utgjorde kontanttransaktioner endast två procent av alla betalningar förra året och siffran förväntas att sjunka till 0,5 procent år 2020. I butiker står kontanter för drygt 20 procent av alla transaktioner, vilket är hälften jämfört med för fem år sedan. Globalt står kontanter för 75 procent av alla transaktioner. Enligt Visa använder svenskarna kortet tre gånger så ofta som den genomsnittliga europén, vilket i snitt innebär 207 betalningar per kort och år. Dessutom har runt 900 av 1600 banker slutat att hantera kontanter.
Anledningen till att Sverige ligger så långt fram vad gäller digitala betalningar beror till stor del på de mobila betalsystemen Swish och iZettle. Exempelvis så gör Swish nio miljoner betalningar per månad.
– Man brukar tala om något som heter ”first mover advantage” och som innebär att de som leder utvecklingen och är först med något har fördelar framför dem som följer i spåren. Det kan vara en drivkraft för företag att vara först med att utveckla smidiga och användarvänliga elektroniska betalningssätt, säger Peter Öhman.
Fördelar och nackdelar
Även om det kan kännas märklig med en framtid utan kontanter finns det enligt forskarna flera fördelar med ett sådant samhälle. Bland annat reduceras kostnaderna förknippade med kontanthantering, till exempel transporter mellan olika depåer. Dessutom minskar risken för rån.
– Många butiksinnehavare upplever ett obehag när de går med sin kontantkassa till insättningslokalen, säger Heléne Lundberg.
En annan fördel med mindre kontanter i omlopp är att den svarta marknaden förväntas att minska eftersom den handeln till stor del sker med sedlar och mynt.
Som med allt annat finns det såklart även nackdelar med ett kontantfritt samhälle. Enligt en rapport vid namn ”Det kontantlösa samhället” av Niklas Arvidsson, docent och lektor i industriell dynamik vid KTH, är det framförallt småhandlarna som riskerar att råka illa ut om kontanterna försvinner.
Å ena sidan minskar kostnaderna för kontanthantering när kontanterna försvinner, å andra sidan hamnar de i en svår förhandlingssits mot kortföretag och banker när det gäller avgifter för kortbetalningar som i regel är höga. Men om ökad konkurrens leder till lägre kortavgifter kan även småföretagare få fördelar.
Sedlar känns mer verkliga
En annan potentiell nackdel är att människor riskerar att bli mer slösaktiga så fort de inte har pengarna i handen.
– Man behöver bara gå till sig själv för att uppleva att beloppen blir tydligare och pengarna mer verkliga när man står med sedlarna i handen.
Hon får medhåll av Peter Öhman.
– Digitala pengar kan få en karaktär av ”monopolpengar” över sig och vissa kan ha svårt att förhålla sig till detta, till exempel de som fascineras av spel och dobbel. Det är nog ingen slump att program som Lyxfällan använder ”riktiga pengar”, det vill säga sedlar när programledarna försöker förmå människor att ändra sina beteenden.
Text: Izabella Rosengren på uppdrag av Forskning.se
Panama papers, den senaste i raden av läckor från skatteparadis, består av drygt 11 miljoner dokument. Även om dokumenten inte säger något om hur mycket pengar som göms undan kan de berätta att hundratals politiker, däribland flera nationella ledare, har kopplingar till företag i skatteparadis. Listan innehåller även kända idrottsprofiler och filmstjärnor. Dessutom framkom att storbanker, däribland svenska Nordea, hjälpt förmögna kunder att öppna brevlådeföretag i länder med liten eller ingen insyn och låga skatter.
Den vanliga medborgaren, i den mån det finns en sådan, kan lätt få bilden att skattefusk är något som alla sysslar med. Åtminstone de som har en möjlighet. Varje stort avslöjande brukar åtföljas av debattartiklar och ledare som menar att de inblandade har brutit samhällskontraktet, och att en följd blir att beteendet sprider sig.
Att det är så är inte helt säkert. Ett skäl är uppenbart: de flesta har inte någon möjlighet att fuska med skatten. Arbetsgivaren betalar in och vid deklarationen är blanketten redan ifylld.
Men det finns ju andra möjligheter att fuska, som att tjuvåka på bussen eller söka bidrag man inte har rätt till.
– Det är riktigt att en känsla av att många smiter från skatt kan skapa en vilja att själv smita, vi är ju flockdjur, säger Roger Persson-Österman, professor i finansrätt vid Stockholm universitet.
De som själva fuskar känner ofta andra fuskare
Men även om rapporter om elitens fuskande kan få näven att knyta sig i fickan, är det av större vikt hur människor i ens närhet beter sig.
– Hur människor beter sig beror på en mångfald av betingelser. Framför allt hänger det på vad din granne gör, ditt sociala nätverk. Om du blir tagen som skattefuskare vad kommer det att betyda i ditt nätverk?
I Skatteverkets senaste medborgarundersökning bekräftas den bilden. Medborgarundersökningen genomförs med några års mellanrum och mäter bland annat medborgarnas och företagens syn på skattefusket. Vid den senaste undersökningen, från 2012, ställdes för första gången frågan om man själv har arbetat svart eller på något annat sätt fuskat med skatten de senaste fem åren. De som uppgav att de själva fuskar känner i högre utsträckning än andra någon som fuskar, och befinner sig i en omgivning där fusk är accepterat. I den här gruppen uppgav 26 procent att de hade fuskat. Bland dem som inte känner andra fuskare var det endast två procent som själva fuskat.
Skatteverket utgår ifrån att det finns en skattemoral och lägger mycket kraft på att förmå folk att göra rätt från början. Men det är inte alla forskare som är övertygade om att skattemoral har någon betydelse.
– Det finns forskning som säger att det bara handlar om ekonomiska drivkrafter, om du tjänar på att betala skatt så gör du det.
Katarina Nordblom, docent i nationalekonomi vid Göteborgs universitet, forskar om skatter och beteendeekonomi. Hur tror hon att rapporterna om skattefusk påverkar skattebetalarna?
– Det finns studier som visar att ju lägre förtroende man har för politiker och andra med höga positioner desto mer okej tycker man att det är att själv fuska och desto vanligare tror man att det är med fusk. Sedan är det här saker som tar lite tid, sociala normer är trögrörliga. Ibland ser man omedelbara effekter efter en skandal men då handlar det om att folk börjar tänka till, men normförändringarna tar ofta längre tid.
Ofta en gråzon
Rapporterna om skattefusk handlar inte bara om privatpersoner, även företag har avslöjats med händerna i skatteparadisens anonyma syltburkar. I många fall är företagens skatteplanering laglig, eller befinner sig åtminstone i en gråzon.
I rapporten CSR i företagsbeskattning ställer författarna Roger Persson-Österman och Carl Svernlöv frågan om skatteplanering är förenligt med företagens sociala ansvarstagande. Bör företag, med hänvisning till sitt sociala ansvar, avstå från lagliga möjligheter att minska skatten? Svaret hänger inte på de enskilda befattningshavarnas skattemoral, utan på om företaget kan anses gynnas ekonomiskt. Vilket i sin tur påverkas av hur omgivningen ser på företaget.
Rapporterna om elitens kopplingar till skatteparadis har därmed en indirekt effekt på företagens vilja att utnyttja de kryphål som finns.
Lotta Björklund Larsen, socialantropolog vid Linköpings universitet, leder ett forskningsprojekt om Skatteverkets möjlighet att stärka företagens skattemoral.
– De svenska företag som jag har varit i kontakt med menar att skattemoralen har stärkts. Idag gör företagen inte de skatteplaneringar som de gjorde för tio, femton år sedan. Vad det beror på vet jag inte men det är en bra fråga.
Enligt Skatteverkets medborgarundersökning har andelen som säger att de inte skulle undanhålla skattemedel om de hade en möjlighet ökat från 57 procent 2006 till 78 procent 2012. Det här var före de stora avslöjandena baserade på läckor från skatteparadis. Samtidigt visar läckorna bara upp en liten del av det som föregår i skatteparadisen.
– Fonseca är en stor spelare i Panama, men det finns tusentals Fonseca runt om i världen, säger Torsten Fensby, expert på internationell skatteflykt.
Mossack Fonseca är den advokatbyrå i Panama där den senaste läckan hade sitt ursprung. Torsten Fensby, som förhandlat fram avtal med många skatteparadis för såväl nordiska länder som OECD, menar att summan av de pengar som göms undan är så stor att siffran blir svår att ta in.
Men även om läckorna mångfaldigas, och människor lyckas ta in siffrornas storlek, tror inte Torsten Fensby att folks beteende kommer att förändras. Inte än.
– Jag tror inte att det kommer slå igenom så länge systemet håller, men däremot den dagen då det kommer en kris. Jag brukar säga att nästa kris är inte bara ekonomisk utan politisk, folk kommer ställa sig frågor om vilket system vi har skapat.
Text: Johan Frisk, frilansskribent på uppdrag av forskning.se
Den senaste stora skattereformen genomfördes 1991, efter många års debatt och utredningar. Inkomstskatterna blev mindre progressiva och företagen fick sänkta skattesatser i utbyte mot färre avdragsmöjligheter. Ledordet var enkelhet, inspirationen kom från USA och många forskare var delaktiga i förarbetet.
– Den stora skattereformen var inspirerad av forskningen, säger Lennart Flood, professor emeritus i nationalekonomi vid Göteborgs universitet.
Sedan dess har både skattesystemet och forskningens villkor förändrats. Politikerna har infört ett par hundra undantag i skattelagstiftningen. Inkomstskatterna har blivit mer progressiva igen, med en värnskatt för höginkomsttagare, en rad nya avdragsregler har skapats. Samtidigt har förmögenhetsskatten avskaffats, liksom skatten på arv och fastighetsskatten har ersatts med en låg kommunal avgift. Bolagsskatten har sänkts i flera steg. Sammantaget har det skett en förskjutning mot lägre skatt på kapital och högre på arbete, något som många idag ser som ett viktigt skäl att genomföra en ny reform.
– Fler och fler verkar vara överens om att det behövs en reform, säger Lennart Flood.
Kraven kommer både från höger och vänster. De tre fackliga centralorganisationerna har alla påpekat vikten av att skattesystemet förändras, samma krav har hörts från Liberalerna och flera företrädare för näringslivet.
I februari 2014 publicerade LO en debattartikel där de krävde att en ny skattereform ska vara på plats senast 2018. Men artikeln tycks inte ha gjort något större intryck på politikerna.
– Min bedömning är att man borde ha inlett ett bredare utredningsmaskineri, säger Torbjörn Hållö, LO-ekonom. Det var så man gjorde för 25 år sedan, det var ett antal utredningar som rullade ett tag.
Var finns motståndet?
– Jag vet inte. Det är väl uppenbart att moderaterna inte är så intresserade, men vad jag förstår så finns andra partier som är intresserade av en översyn, säger Torbjörn Hållö.
Men även om politikerna skulle enas om att utreda en ny skattereform så skulle de snart stöta på problem. För samtidigt som skattesystemet har blivit mer komplicerat så har forskningen påverkats av globaliseringen och blivit mer internationell. Den som vill meritera sig måste publicera texter i internationella tidskrifter, och där har forskning om svenska skatter inte så hög status.
Åsa Hansson, docent i nationalekonomi vid Lunds universitet, var med i den danska Skattekommissionen 2008-2009. Hon har också, trots chefens avrådan, deltagit i den svenska Företagsskatteutredningen. För något år sedan fick hon en fråga från Timbro att ta fram ett förslag till en skattereform, men tackade nej.
– Generellt sett är forskarvärlden inte så involverad i svensk skattepolitik, det är inget som är meriterande för oss att göra. Det har blivit svårare att hitta oberoende forskare som vill sitta med i skatteutredningar.
Var det annorlunda 1990-1991?
– Då var det ett helt annat klimat, den var mer driven av akademiker och det var meriterande att vara med i sådana utredningar, säger Åsa Hansson.
En annan skillnad är att då, för 25 år sedan, ansågs läget vara mer akut.
– Det var uppenbart att systemet var perverst, det är inte lika uppenbart idag. Men samtidigt händer det mycket.
Ideologin skiftar
Vid den förra stora reformen fanns en rörelse bland ekonomer i många länder för att göra skattesystemen mindre progressiva. De skatteskalor som gällt i många västländer under efterkrigstiden med marginalskatter på 70, 80 procent eller mer skulle ersättas med plattare skatt och kapitalskatterna skulle sänkas.
– En skatt som sänker progressiviteten på arbete kommer att leda till ökad ojämlikhet och då får man ta ställning vad som är viktigast, tillväxt och produktivitet eller jämlikhet. Det är grundpelaren i all skattepolitik, säger Lennart Flood.
Idag kommer ekonomernas invändningar från ett delvis motsatt håll, där inte minst den uppmärksammade franske ekonomiprofessorn Thomas Piketty argumenterar för en återgång till ett mer omfördelande skattesystem, med ”konfiskatoriska” nivåer i beskattningen av riktigt höga inkomster.
Förutom alla ändringar som har genomförts i det svenska skattesystemet har den internationella skattekonkurrensen ökat. Dessutom har England beslutat att lämna EU, något som förändrar spelplanen.
– Om England sänker bolagsskatten kommer inte resten av Europa att titta på utan att följa med, även om det är sämre för alla, säger Åsa Hansson.
Hur länge kan Sverige vänta med en reform?
– Det är ingenting man kan göra över en natt utan det måste utredas grundligt, det tar år innan det blir verklighet. Då är det bra om man tar tag i det så fort som möjligt istället för att det blir ett hastverk.
Lennart Flood menar att det över huvud taget är svårt att få unga forskare att delta i utredningar. Inom skatteområdet kan han komma på tre unga forskare som skulle kunna delta i utredningar.
– Det borde vara 50, säger han.
Forskning om det svenska skattesystemet har länge burits av god tillgång på bra registerdata. Det här har lockat forskare från andra länder att studera det svenska systemet. För att få tillgång till registren har de varit tvungna att arbeta med svenska forskare, vilket har gynnat den svenska forskningen.
– Men på senare år har vi försvårat tillgången till registerdata, istället har andra länder som Danmark blivit mer intressanta, säger Lennart Flood.
Samtidigt, menar Lennart Flood, bör man inte överdriva den svenska skatteforskningens betydelse. Den stora reformen var en blåkopia från USA och även jobbskatteavdraget var inspirerat av liknande reformer från USA. Däremot kan det bli svårare att genomföra en kvalificerad utredning om förväntade effekter av en reform utan kunniga forskare.
– Den stora fördelen med att ha en avancerad nivå på forskarutbildningen är att det kommer att spilla över på utredningskvaliteten, ett minskat intresse för skatteforskning riskerar att påverka möjligheten för utvärderingar av olika förslag inom skatteområdet. Och du genomför inte en skattereform utan en ganska noggrann utredning.
Text: Johan Frisk, frilansskribent på uppdrag av forskning.se
Forskarna har intresserat sig för hur duktiga politikerna är på att fatta beslut och hur väl deras sociala bakgrund stämmer överens med befolkningen som de är satta att representera.
Egenskaperna hos alla svenska politiker i alla kommunalval mellan 1982 och 2010 har kartlagts och studien har fått namnet Who becomes a politician.
Där framträder en tydlig bild av svenska politiker som både intelligenta beslutsfattare och skickliga ledare. Jämfört med befolkningen i övrigt tillhör de den mest begåvade tredjedelen. Och ju högre upp i den politiska hierarkin desto mer kompetenta politiker.
Forskarna jämförde även politikerna med yrken som anses dra till sig talangfulla personer som verkställande direktör, medicinare, jurister och universitetsanställda samhällsvetare.
– Då kan vi konstatera att kommunstyrelsens ordförande är i genomsnitt lika smart som verkställande direktörer i företag med mellan 25 och 250 anställda, säger Torsten Persson. De är lite mindre smarta än medicinare, jurister och samhällsvetare på universitet. Men de är betydligt bättre ledare. Resultaten gäller alla politiker och alla partier.
Samband mellan lön, IQ och ledarskap
För att identifiera politikernas förmågor har Torsten Persson och hans kollegor använt flera metoder. Dels resultat från mönstringen till militärtjänsten som innehåller mått på både ledarskapsförmåga och intelligens. Men eftersom det inte täcker kvinnor och heller inte alla män har också politikernas löner jämförts. Genom att kontrollera för faktorer som ålder, utbildning, kön, bostadsort etc. graderar forskarna lönerna inom grupper med samma förutsättningar. Resultatet visar att ju högre lön en person har i varje grupp desto mer lämpligare är den personen. Mot detta kan invändas att ekonomisk framgång kan framstå som ett konstigt mått på politisk skicklighet. Men Torsten Persson säger att det finns starka samband mellan nivå på lön, resultat på IQ-tester och ledarskapstalang belagt i tidigare forskning.
För att mäta hur väl politikernas sociala förhållanden speglar sammansättningen i befolkningen som helhet har forskarna bland annat utgått från inkomsterna hos politikernas föräldrar. De tre största partierna i kommunerna har undersökts, socialdemokraterna, moderaterna och centerpartiet. Sammantaget bildar den informationen en gemensam beskrivning av svenska kommunpolitikers ekonomiska bakgrund.
– Hos socialdemokraterna är låginkomsttagare och höginkomsttagare underrepresenterade och medelinkomsttagare överrepresenterade bland föräldrarna. När det gäller moderater dominerar höginkomsttagare och inom centern finns det flest låginkomsttagare. Slår vi ihop det här får vi en väldigt representativ politikerkår, säger Torsten Persson.
En annan fråga som intresserat forskarna är om politiska eliter reproducerar sig själva eller om systemet belönar de mest lämpade oavsett bakgrund. Därför jämfördes politikernas IQ med deras syskons. Politikerna visade sig då vara betydligt intelligentare än syskonen. Det pekar på att det inte är ärvda förmåner som styr urvalet av vem som får bli svensk politiker. Den slutsatsen får också stöd av att politikernas sociala bakgrund stämmer överens med befolkningen som helhet, säger Torsten Persson.
Duglighet säger mycket – men inte allt
Drivkraften för att engagera sig politiskt är för många en stark vilja att påverka samhället. Ofta är det viktigare än status, karriär och hög lön. Det visar tidigare forskning. Men Torsten Persson konstaterar att de mer egennyttiga målen inte ska underskattas.
– Vi försöker kasta ljus över vad som ligger bakom människors val att engagera sig i politiken. Vi finner då att det inte går att frikoppla samhällsengagemang från materiella motiv. Ekonomiska ersättningar tycks påverka hur smarta politiker som rekryteras. Till exempel verkar mer dugliga personer engagera sig politiskt i kommuner där kommunstyrelsens ordförande har högre lön.
Har du större förtroende för Sveriges politikerkår nu?
– Ja det har jag nog. Men duglighet och representativitet är ju inte allt. Man skulle också vilja veta något om politikers integritet . För att tjäna samhället vill man ju ha hederliga personer som inte låter sig korrumperas. Men hur mäter man det?
Text: Lotta Nylander, på uppdrag av forskning.se
Tips! På seminariet Vem vill bli politiker föreläser bland annat Torsten Persson om detta. Det hålls den 16 september i Stockholm, men går att se live på nätet från kl 10.00. http://bambuser.com/channel/framtidsstudier
Vi använder kakor för att ge dig en bättre upplevelse av vår webbplats.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these cookies, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may have an effect on your browsing experience.
