– Skolan är viktig för den här åldersgruppen. Hade de varit vuxna hade flera av dem blivit sjukskrivna – men när man går i skolan måste man vara fysiskt närvarande, säger Sara Thunberg, forskare som forskar om socialt arbete.
Flera av de brottsutsatta ungdomarna som hon intervjuat i en studie, har inte klarat av att vara i skolan. De har varit borta i flera veckor eller bara förmått vara på plats några timmar om dagen.
Ungdomarna i studien var mellan 15 och 19 år när de utsattes för brott. Det handlar om till exempel misshandel, hot, stöld, rån och våld i nära relationer. De har polisanmält brotten och målet har gått vidare till tingsrätten. Intervjuerna har skett tre år efter rättegången. Flera av ungdomarna har inte kunnat ta sin examen och andra har inte fått de betyg de önskat.
– Det finns få möjligheter att komma igen ordentligt i systemet. Flera berättar att de hade lärare som försökte hjälpa dem men att det ändå var svårt, säger Sara Thunberg.
– Det finns en risk att hamna i utanförskap och få problem långsiktigt om skolarbetet blir lidande. Skolan har givetvis inte hela ansvaret för situationen och behöver ibland lotsa vidare till andra stödinsatser, säger Sara Thunberg, som nu analyserar intervjumaterialet för att sedan analysera det med fokus på skolans roll..
, som är klar med intervjuerna och nu ska gå vidare och analysera materialet med fokus på skolans roll.
Sara Thunberg ska också, tillsammans med kollegan Anna Petersén, ta fram en utvärderingsplan av en befintlig arbetsmodell, som används när det finns misstanke om att barn blir utsatta för våld i familjen.
Målet med arbetsmodellen är att ge stöd, information och förhindra ytterligare våld men också att undvika en situation där barnen ensamma måste möta sina föräldrar, som kan vara upprörda, efter att de blivit förhörda av polisen. Barnen, föräldrarna och professionella från till exempel socialtjänst och polis kommer att ingå i jobbet med utvärderingen.
– Det är en modell som gör det möjligt att sätta in stöd till familjen tidigt även om det pågår en polisutredning. Den har testats i flera kommuner men är ännu inte vetenskapligt utvärderad, säger Sara Thunberg.
Sara Thunberg forskar om ungdomar och brott ur flera olika perspektiv. Hennes avhandling handlar om hur ungdomar som blivit utsatta för olika typer av brott ser på sig själva som brottsoffer, och om hur deras behov av stöd ser ut.
Hon undersöker också hur det påverkar barn att bo på skyddat boende när deras mammor flytt en våldsam partner. Få ungdomar söker och får stöd efter att ha utsatts för brott. I stället söker de stöd hos familj och vänner. Många unga uttrycker också att de själva bär ett ansvar för det som hänt.
– Det kan exempelvis vara att de medger att de kan ha provocerat fram våldet genom att de förolämpat förövaren eller att de själva har deltagit i slagsmål tidigare.
Även om de unga uttrycker att själva brottshändelsen är fel, påverkar synen på sin egen delaktighet i det som har hänt hur omgivningen bemöter dem.
– Ju mer man avviker från samhällets generella syn på vem som är ett brottsoffer, desto svårare upplever ungdomarna att det är att få acceptans för sitt offerskap och de upplever ofta att de inte har tillgång till stöd, säger Sara Thunberg.
Victimization, Positioning and Support – Young Victims’ Experiences of Crime.
Sara Thunberg, forskare i socialt arbete vid Örebro universitet, sara.thunberg@oru.se
– Trenden är tydlig, det går sakteliga uppåt nu, även om det inte är några större mängder, säger Heléne Norder, adjungerad professor i mikrobiologi vid avdelningen för infektionssjukdomar på Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, och mikrobiolog på Sahlgrenska Universitetssjukhuset.
Heléne Norder leder den grupp virologer vid universitetets institution för biomedicin som sedan februari i fjol undersöker förekomsten av sars-cov-2 i avloppsvatten. Arbetet sker i samarbete med kommunägda Gryaab, som hanterar avloppsvatten i Göteborg med kranskommuner, och skickar ett prov per vecka bestående av samlade dagsprover till forskarna.
Efter den nedgång av nivåerna som inleddes vecka 20, och den bottennotering som följde vecka 27-28, alltså under första halvan av juli, har det skett en gradvis ökning av halterna. Även om nivåerna är fortsatt relativt låga, en tiondel av toppnoteringen under pandemins andra våg, är de senaste resultaten oroväckande, menar Heléne Norder.
– Det är oroande eftersom vi är uppe i fem gånger lägstanivån, och det innan skolorna har kommit igång ordentligt. Det betyder att vi har en spridning runt om i Göteborg, även om den inte är stor. Vi ser inga kluster av det slag vi haft tidigare, utan spridningen är troligtvis jämt fördelad, säger hon.
Under pandemin har forskargruppen löpande rapporterat till vårdgivare och smittskydd i Västra Götalandsregionen. Ökad virusförekomst i avloppsvattnet har kunnat kopplas till ökad smittspridning och i förlängningen ökad belastning på sjukvården.
– Det vi kan säga är att mängden virus vi hittar i avloppsvattnet relaterar till sjukdomsförekomst, men vi kan inte relatera till hur svårt sjuka folk är. Innan vi hade vaccin såg man efter någon vecka effekter inom vården, nu får vi se hur det blir med det, det beror på hur många som vaccinerat sig då de troligtvis inte kommer att behöva sjukhusvård om de blir smittade, säger Heléne Norder.
– Jag hoppas att vi inte får den situationen igen, men covid-19 är en lömsk sjukdom där behovet av vård oftast uppstår först efter mer än en vecka efter insjuknandet. Man kan inte nog betona vikten av vaccination för att undvika svår sjukdom, säger hon.
Heléne Norder, professor i mikrobiologi vid avdelningen för infektionssjukdomar på Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, helen.norder@gu.se
Den 14 augusti i år mätte forskare vid Tarfala forskningsstation Kebnekaises sydtopp till 2 094,6 meter över havet (med felmarginal på ±0,2 meter). Det är den lägsta höjden som uppmätts sedan 1940-talet. Den mätning som gjordes 7 augusti 2020 visade att sydtoppens höjd då var 2 096,5 meter över havet (och sedan smälte ned ytterligare en halv meter till mitten av september). Avsmältningen är alltså närmare två meter det senaste året.
Från mitten av 1940-talet finns en obruten serie av mätningar av Kebnekaises sydtopp utförda av forskare vid Stockholms universitets forskningsstation i Tarfala. Mätningarna visar att sydtoppens snödriva under 1900-talet varierat i både höjd och form. Höjden varierar två–tre meter mellan sommar och vinter. Normalt är toppen som högst i maj och lägst i september.
Sedan år 2000 har högsta toppens höjd drastiskt minskat samtidigt som drivan också har ökat i tjocklek på vissa ställen. Toppens höjd är starkt kopplad till Storglaciärens massbalans.
– Höjdens variation är därför en god symbol för glaciärernas respons på ett värmande klimat i Sverige. När vandrare idag bestiger toppen passerar de en platt del – en ”förtopp”, som inte existerade i början av 2000-talet. Sedan 2020 har toppen blivit 2,2 m lägre, men ”förtoppen” har vuxit med upp till 1,2 meter, säger Per Holmlund, professor i glaciologi och som är på plats vid Tarfala forskningsstation för fortsatta mätningar.
I genomsnitt har hela drivan minskat i tjocklek med 0,5 meter sedan 2020. Det motsvarar cirka 26 000 ton vatten eller 96 procent av Kaknästornets volym. Toppens minskning och drivans ändrade utseende kan främst förklaras med en stigande lufttemperatur men även förändrande vindförhållanden, vilket påverkar var snön samlas på vintern.
I FN:s klimatpanel, IPCC:s nyligen presenterade sjätte stora kunskapsutvärdering Summary för Policymakers betonas att avsmältningen av glaciärer runt om i världen är ”utan motstycke” de senaste 2 000 åren och förutspås att glaciärerna kommer att fortsätta att minska i storlek i flera århundraden framöver.
Recent climate-induced shape changes of the ice summit of Kebnekaise, Northern Sweden.
Per Holmlund, professor i glaciologi och stf föreståndare för Tarfala forskningsstation, per.holmlund@natgeo.su.se
Belysning i ladugårdar är ett lagkrav och många har upptäckt fördelarna med det energisnåla LED-ljuset. Genom att byta till LED-belysning i en ladugård kan energikonsumtionen för belysning minska betydligt. Det går dessutom att utnyttja fler av LED-teknologins möjligheter, till exempel att använda ljus med olika färger.
Hur kor påverkas av detta har inte studerats vetenskapligt, men det har framförts tankar om att vissa färger i belysningen skulle kunna ha positiv effekt på kornas mjölkproduktion. Det har bland annat hävdats att blått ljus kan öka kornas aktivitet. För att bringa klarhet i denna fråga har forskare från Sveriges lantbruksuniversitet undersökt hur olika färger på belysningen påverkar mjölkkors produktivitet, aktivitet och dygnsrytm.
– Det är viktigt med bättre kunskap om kors dygnsrytm, säger Sofia Lindkvist, som är doktorand inom projektet. Vårt mål är att kunna ge väl underbyggda rekommendationer om LED-ljusprogram i stallbyggnader för mjölkkor, för minskad energiförbrukning och för bibehållen eller ökad aktivitet och produktion.
I försöket placerades korna i ett stall där ljusmiljön kunde kontrolleras till fullo, och de stod i detta ”ljuslabb” under fem veckor. Effekten av rött, blått eller vitt ljus under dagtid jämfördes efter dessa fem veckor genom att titta på mjölkproduktion, aktivitet och halten av sömnhormonet melatonin i blodet. Resultaten visade inga skillnader mellan de olika färgerna – mjölkproduktionen var oförändrad efter de fem veckorna och dygnsrytmen påverkades inte av färgen på dagbelysningen.
– Vår slutsats är att valet av färg på belysningen i en ladugård bör göras utifrån stallpersonalens önskemål, eller andra behov, eftersom vi varken kunde se positiva eller negativa effekter på korna, säger Sofia Lindkvist.
Förutom effekterna på melatoninhalt och mjölkproduktion undersökte forskarna även pupillens storlek i de olika ljusmiljöerna, för att få en bättre uppfattning om hur ögat bidrar till regleringen av sömnhormon. Koögats pupill är stor och rund i mörka miljöer och dras ihop till en oval, horisontell pupill i ljusa miljöer. Denna studie visade att den stora runda pupillen bibehölls i rött ljus, även om ljusstyrkan ökade, medan pupillen drogs ihop i blått eller vitt ljus. Detta visar att korna förmodligen uppfattar rött ljus som mörkare än blått och vitt ljus. Eftersom dygnsrytmen bibehölls när korna stod i rött dagsljus måste det röda ljuset ändå stimulera de celler i näthinnan som påverkar utsöndringen av sömnhormon hos korna.
I ljuslabbet var korna uppbundna, och det ganska grova mått som användes på djurens aktivitet var om korna stod upp eller låg ned. Det är fortfarande intressant att undersöka hur kor kan navigera i olika ljusmiljöer, eftersom flertalet mjölkkor i Sverige idag hålls i lösdriftssystem där djuren även nattetid kan ströva fritt, och kanske gå till en mjölkrobot. Forskarna fortsätter nu att undersöka hur kor navigerar i olika ljusmiljöer genom att låta dem gå genom en hinderbana. Denna studie, som har fokus på nattbelysning, genomförs under sommaren 2021.
Sofia Lindkvist, doktorand, Institutionen för husdjurens utfodring och vård, Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala, sofia.lindkvist@slu.se
Konsekvenserna av att havsängar går förlorade, visas i en ny studie av forskare vid Göteborg universitet, Stockholms universitet, Åbo Akademi och Syddanskt universitet. Förluster av ålgräs ger upphov till betydande utsläpp av både kol och näringsämnen till miljön.
Forskarna jämförde sediment i ålgräsängar och områden där ängarna försvunnit i södra Bohuslän där stora förluster av ålgräs skett sen 1980-talet. Resultaten visar att Bohusläns ålgräsängar är ovanligt effektiva på att lagra in både kol och näringsämnen i sedimentet, framför allt ängar i vågskyddade områden som uppvisar ovanligt höga halter.
– Dessa ängar kan ha flera meter tjocka lager av organiskt rika sediment, vilket gör de till globala ”hot-spots” för kol- och kväveinlagring, säger Per Moksnes, forskare vid Institutionen för marina vetenskaper vid Göteborgs universitet.
Studien visar också att halterna av kol och kväve är flera gånger lägre i sedimentet där ålgräsängar försvunnit, och indikerar att åtminstone 35 cm av det organiskt rika sediment eroderat bort och frisatt kol och kväve till miljön.
Resultaten visar också att ängar i vågskyddade områden, med de största lagren av kol och kväve, är de som har känsligast sediment, och lättast eroderas efter en förlust av ålgräs. Beräkningar skattar att för varje hektar ålgräs som försvinner frisätts i medeltal över 60 ton kol och 6,6 ton kväve till miljön.
– Utsläppet av kväve från en hektar förlorad ålgräs är i samma storleksordning som det genomsnittliga årliga utsläppet från en fiskodling i Sverige. Det är därför viktigt att dessa utsläpp beaktas vid dispens- och tillståndsärenden som rör skador på ålgräs.
Studien visar också att kostnaden för samhället för att kompensera för dessa utsläpp är avsevärt högre för kväve (1,3 miljoner kronor per hektar förlorat ålgräs) än för kol (71 000 kronor per hektar) och att Bohusläns ålgräs därför är extra viktigt för att motverka övergödning.
I fjordområdena innanför Marstrand i södra Bohuslän har nästan 10 kvadratmeter ålgräs försvunnit sedan 1980-talet, vilket resulterat i ett skattat utsläpp på över 60 000 ton kol och 6600 ton kväve över en tjugo år lång period.
– Det beräknade utsläppet av kväve från denna förlust är tre gånger större en den årliga belastningen av kväve till Skagerrak från alla svenska vattendrag, och skulle kosta samhället ca 1,3 miljarder kronor att kompensera.
Resultaten stärker bilden av att ålgräsängar är mycket viktiga både för miljön och människan, där gamla ängar i vågskyddade områden är extra betydelsefulla eftersom de skyddar sina stora sedimentlager av kol och näringsämnen från läckage.
– Ålgräsängar i vågskyddade områden är idag extra utsatta eftersom människan gärna bygger bryggor och småbåtshamnar i dessa områden, och de lösa sedimenten är extra känsliga från svall från båtar.
– Vi hoppas att studien kan belysa vikten av att identifiera och öka skyddet av dessa värdefulla och känsliga ålgräsängar, säger Per Moksnes.
Ålgräsängar spelar en viktig roll för kustekosystem och förser människan med flera värdefulla ekosystemtjänster. De utgör viktiga uppväxthabitat för bland annat torsk, ökar den biologiska mångfalden och ger klarare vatten genom att stabilisera botten.
Ålgräsängarna fångar också upp och lagrar organiskt material rikt på kol och näringsämnen under lång tid i sedimentet, vilket minskar klimateffekter och övergödning. Den pågående förlusten av ålgräsängar längs bland annat den svenska Västkusten oroar forskare att kol och näringsämnen kan frisättas från sediment när den skyddande ängen försvinner. Studier på detta har dock saknats.
Studien har utförts inom det tvärvetenskapliga forskningsprogrammet Zorro vid Göteborgs universitet () i samarbete med forskare vid Stockholms universitet, Åbo Akademi i Finland samt Syddansk Universitet i Danmark
Major impacts and societal costs of seagrass loss on sediment carbon and nitrogen stocks(Moksnes P-O, Röhr E, Holmer M, Eklöf JS, Eriander L, Infantes E Boström C) Ecosphere
Per Moksnes, lektor vid Institutionen för marina vetenskaper, Göteborgs universitet per.moksnes@marine.gu.se
Johan Eklöf, lektor vid institutionen för ekologi, miljö och botanik, Stockholms universitet, Johan.eklof@su.se
Christofer Boström, biträdande professor vid institutionen för miljö- och marinbiologi, Åbo Akademi, christoffer.bostrom@abo.fi
Marianne Holmer, professor vid Biologisk Institut, Syddanskt universitet, holmer@sdu.dk
Vintrarna i norr har blivit blötare och detta har lett till ökad spridning av sorkfebervirus bland gnagare, som orsakar sjukdomen sorkfeber hos människor (läs mer om sorkfeber längre ner). Särskilt viktigt för antalet sorkfeberfall är mängden regn som faller i november. Det visar forskning från Sveriges lantbruksuniversitet och Umeå universitet.
I studien har forskarna lyckats hitta den saknade pusselbiten som förklarar varför antalet mänskliga sorkfeberfall kan variera stort mellan vintrarna och varför det blev ett stort sorkfeberutbrott i norra Sverige 2007.
En viktig förklaring är hur många skogssorkarna är, då skogssork är det enda kända värddjuret. Antalet skogssorkar är dock inte den enda förklaringen.
– Redan 2014 kunde vi se att antalet skogssorkar i kombination med antalet regndagar under vintern förklarade 84 procent av alla sorkfeberfall i norra Sverige. Men det var oklart varför just regn spelade en avgörande roll för infektion hos människor, säger Frauke Ecke, projektledare och universitetslektor vid institutionen för vilt, fisk och miljö vid SLU i Umeå.
Forskarna backade därför bandet och undersökte i stället vad som händer med sorkfeberviruset bland skogssorkar vintertid. Genom att kombinera tidsserier över infektonsgraden hos skogssork med nederbördsmängden, och om nederbörden kom som regn eller snö, kunde forskarna avslöja ett tydligt mönster.
– Vi såg att ju mer nederbörd som föll som regn under novembermånaderna, desto större var infektionsgraden hos skogssork, säger Saana Sipari, postdoktor vid samma institution.
Så kallade regn-på-snö-händelser med isbarksbildning som följd leder antagligen till att skogssorkar söker skydd och trängs ihop i små markutrymmen som inte är fyllda med vatten eller is, att sorkarnas hälsostatus försämras eller att viruset överlever bättre i miljön – alla dessa mekanismer bidrar till att förklara en ökad smittspridning bland skogssorkar vintertid.
Studien är relevant av flera anledningar. Det spelar stor roll när under vintern det regnar. Mycket regn under mitten av vintern (december–mars) hade ingen effekt på infektionsgraden hos sorkarna. Perioden innan det finns ett skyddande snötäcke, ofta november, verkar därför vara känsligast för smittspridningen. Smittskyddsenheter i norr kan därför förvänta sig ett ökat antal sorkfeberpatienter under vintrar med mycket sork och mycket regn under november.
– Många studier förutspår en ökad risk för utbrott att djurspridda sjukdomar i ett framtida och allt varmare klimat, framför allt i nordliga regioner. Vår studie visar emellertid att detta faktiskt redan har hänt, säger Frauke Ecke. Framtiden är redan här!
Sorkfeber är en så kallad zoonos, det vill säga en infektionssjukdom som sprids från djur till människa, och hos människan orsakar dess virus en blödarfeber med njursymptom. Sorkfeber orsakas av Puumala orthohantavirus och har skogssorken som enda kända värddjur. Viruset sprids bland skogssorkar främst genom nära kontakt, men viruset kan också överleva utanför värddjuret och skogssorkar blir då infekterade när de snappar upp viruset från sin omgivning. Spridningen av viruset bland gnagarna sker framförallt vintertid när sorkpopulationerna främst består av vuxna individer som är mottagliga för infektion.
Överföringen av viruset till människor inträffar framförallt när vi kommer i kontakt med luftburna viruspartiklar från skogssorkens avföring eller urin, något som till exempel sker i vedförråd, uthus, lador, sommarstugor med mera. Sjukdomen smittar inte mellan människor.
Människor kan blir ganska sjuka av sorkfeber, men de flesta blir helt friska igen. Symptomen är hög feber, muskelvärk, ont i huvudet och smärtor i magen och ryggen. Njurarna blir påverkade vilket märks på att man kissar mindre i början av sjukdomen.
Det största kända utbrottet av sorkfeber i Sverige bland människor skedde 2007, med 313 patienter per 100 000 invånare enbart i Västerbotten.
Climate change accelerates winter transmission of a zoonotic pathogenAmbio.
Frauke Ecke, universitetslektor, Institutionen för vilt, fisk och miljö, Sveriges lantbruksuniversitet, Umeå, frauke.ecke@slu.se
Saana Sipari, postdoktor, Institutionen för vilt, fisk och miljö, Sveriges lantbruksuniversitet, Umeå, saana.m.sipari@jyu.fi
Forskare har för första gången lyckats ta fram en högupplöst bild av fotosystem II – fotosyntesens centrala komplex – i modellväxten backtrav. Det enorma komplexet ansvarar för den livsviktiga syrgasproduktionen i fotosyntesen som en gång möjliggjorde liv på vår planet. 3D-strukturen har skapats med hjälp av kryoelektronmikroskopi.
– Strukturen vi kan se ger oss detaljerad information om de olika kofaktorerna såsom klorofyll och fettmolekylers bindningar i fotosynteskomplex II. Vi har också lyckats visa exakt var och hur detergenter binder och påverkar komplexets stabilitet, säger Wolfgang Schröder, professor på kemiska institutionen vid Umeå universitet som lett studien.
Växtforskarnas ”försöksråtta” har de senaste 25 åren varit växten backtrav, Arabidopsis thaliana. Anledningen till detta är att ”ogräset” växer snabbt även på våra breddgrader och år 2000 lyckades forskare sekvensera alla dess gener.
I centrum för den fotosyntetiska processen står fotosystem II-komplexet. Det innehåller närmare 30 olika proteiner och en rad så kallade kofaktorer, som olika pigment och metaller, och det är utan tvekan ett av de största komplexen i växternas kloroplaster.
Den nu publicerade strukturen i studien har samma höga upplösning som de två tidigare strukturerna som tagits fram från spenat och ärta, vilket för första gången möjliggör en jämförelse av växternas fotosystem II-komplex på samma detaljnivå.
– Jag har jobbat med detta komplex sedan jag blev doktorand i växtproteinkemi vid Lunds universitet 1983, det blir hela 38 år!, säger Wolfgang Schröder. Jag minns att jag som doktorand skojade vid fikat att tänk om man skulle kunna dyka in i fotosystem II och titta runt. Och i dag med ny teknik och min extremt duktiga doktorand André Graça och mina två fantastiska forskarkollegor Michael Hall och Karina Persson har vi nu kunnat göra det ”omöjliga”!
Film av fotosyntesens centrala komplex (34 sek). Källa: Umeå universitet
Tekniken som forskarna har använt kallas kryoelektronmikroskopi (Nobelpriset i kemi 2017) och den går i korthet ut på att biologiska prover skjuts ner i flytande etan (-190 grader Celsius). Man tar sedan närmare 100 000 tvådimensionella EM-bilder av de slumpmässigt frysta partiklarna. Därefter får en dator göra bildanalyser och sammanställer en 3D-struktur.
– Extra spännande var att se om våra tidigare biokemiska analyser av komplexet var korrekta, lite som ett facit. Oftast är det större forskarlag från olika laboratorier som publicerar strukturer med denna storlek och upplösning, eftersom det krävs mycket datatid och arbete, men i detta fall är vi fyra Umeåforskare inom nätverket Integrated Structural Biology, ISB, som åstadkom denna struktur så det är ”lokalproducerad” forskning, säger Wolfgang Schröder leende.
High-resolution model of Arabidopsis Photosystem II reveals the structural consequences of digitonin-extraction. (Graça, A.T., Hall, M., Persson, K. et al.) Scientific Reports11, 15534 (2021).
André T. Graça, Kemiska institutionen vid Umeå universitet, andre.graca@umu.se
Wolfgang P. Schröder, Kemiska institutionen vid Umeå universitet, wolfgang.schroder@umu.se
Den nuvarande covid-19-pandemin har belyst behovet av metoder för att identifiera nya eller återanvända befintliga läkemedel som antivirala läkemedel.
Forskare vid Uppsala universitet och Karolinska Institutet har hittat en screeningmetod som fokuserar på att identifiera de morfologiska förändringar (profiler) som viruset framkallar i de infekterade cellerna, alltså hur cellernas form och uppbyggnad förändras när ett virus tar sig in.
Det görs med hjälp av en modifierad version av Cell Painting-protokollet, en etablerad analys som använder en cocktail av fluorescerande reagens för att färga olika delar av cellen. Dessa morfologiska profiler används sedan som bas för att screena efter läkemedel som kan vända de virusframkallade effekterna.
Läs mer: När får vi medicin mot coronavirus?
I en enda analys som kombinerar Cell Painting med antikroppsbaserad detektion av virusinfektion på enskild cellnivå har forskarna inte bara kunnat bekräfta den antivirala effekten av kända referensläkemedel utan också identifierat nya föreningar som potentiella antivirala medel.
Metoden inkluderar bild- och dataanalysflöden med CellProfiler, en populär bildanalysprogramvara, som forskarna har gjort öppet tillgänglig för att underlätta användningen och spridningen av den nya metoden.
De flesta metoder för att upptäcka antivirala läkemedel som finns tillgängliga idag fokuserar på effekterna av läkemedel på ett visst virus, dess proteiner eller enzymatiska aktivitet. Däremot försummas ofta vad läkemedlet får för konsekvenser för värdcellerna, de celler viruset infekterar.
– Detta är ett problem, eftersom potentiell toxicitet som påverkar den övergripande fysiologin hos värdceller kan dölja effekterna av både virusinfektion och läkemedelskandidater. Med vår metod kan vi däremot bedöma värdcellernas allmänna hälsa och parallellt identifiera antivirala egenskaper hos olika kemiska föreningar, säger Jordi Carreras-Puigvert, universitetsadjunkt vid forskargruppen för farmaceutisk bioinformatik, institutionen för farmaceutisk biovetenskap vid Uppsala universitet.
– Resonemanget bakom vår strategi var att skaffa objektiva morfologiska profiler hos värdcellen för att kunna studera virusinfektion och samtidig behandling i en enda analys. Vi modifierade Cell Painting-protokollet och kombinerade det med en virusspecifik antikroppsfärgning. Därmed kunde vi välja de virusinfekterade cellerna med hög precision och till och med relatera de morfologiska profilerna till de virala proteinnivåerna i varje cell, säger Jonne Rietdijk, doktorand i forskargruppen vid Uppsala universitet.
Forskarna visar att deras metod framgångsrikt kan fånga virusframkallade fenotypiska signaturer hos humana lungfibroblaster (bindvävsceller) infekterade med humant coronavirus.
De visar också att metoden kan användas vid fenotypisk läkemedelsscreening med hjälp av en panel med nio värd- och virusinriktade antivirala medel. Behandling med effektiva antivirala föreningar förändrade den morfologiska profilen hos värdcellerna mot ett icke-infekterat tillstånd.
– Genom att bara göra mindre justeringar av bildanalysflödet som vi tillhandahåller, räknar vi med att vårt breda tillvägagångssätt kommer att möjliggöra andra applikationer som använder olika (mänskligt härledda) cellinjer, liksom olika virus, säger Jonne Rietdijk.
– Vi ser två huvudsakliga användningsområden för metoden. En är screening för redan medicinskt tillgängliga läkemedel som skulle kunna återanvändas som antivirala medel, den andra är screening för nya kemiska föreningar. Eftersom vi skapar specifika signaturer för varje förening kan vi sedan jämföra dessa med en uppsättning signaturer extraherade från föreningar med kända verkningsmekanismer och därigenom potentiellt identifiera målet för en ny förening, i detta fall ett antiviralt medel, säger Jordi Carreras-Puigvert.
Bakgrunden till arbetet är covid-19-pandemin och det har möjliggjorts genom finansiering inom SciLifeLabs nationella forskningsprogram om covid-19 och Knut och Alice Wallenbergs stiftelse.
Jordi Carreras-Puigvert, universitetsadjunkt vid institutionen för farmaceutisk biovetenskap, Uppsala universitet, jordi.carreras.puigvert@farmbio.uu.se
Jonne Rietdijk, doktorand vid Institutionen för farmaceutisk biovetenskap, Uppsala universitet Jonne.Rietdijk@farmbio.uu.se
A phenomics approach for antiviral drug discovery (Jonne Rietdijk, Marianna Tampere, Aleksandra Pettke, Polina Georgie, Maris Lapins, Ulrika Warpman-Berglund, Ola Spjuth, Marjo-Riitta Puumalainen and Jordi Carreras-Puigvert) BMC Biology.
– Mot covid-19 kunde effektiva RNA-vacciner tas fram med rekordfart, baserat på många års grundforskning och framsteg inom vaccinplattformstekniker som adenovirusvektor och mRNA. Men det är många sjukdomar som lämpar sig för RNA-baserade vacciner. Vi behöver metoder att snabba på och effektivisera framtagningen även av andra nya vaccin, både för att minska kostnaderna och för att korta utvecklingstiden, säger Ali Harandi, som leder en forskargrupp inom immunologi och vaccinforskning vid institutionen för biomedicin, Göteborgs universitet.
Läs mer: Så testas covid-vaccinerna.
Han är en av de forskare från Göteborgs universitet som ingår i det internationella forskningsprojektet som ska snabba på processen att ta fram nya vaccin. Den europeiska läkemedelsindustrin och EU satsar tillsammans 33 miljoner euro på samarbetet. Med i projektet finns också forskare från Lunds universitet.
Vaccinutveckling är både tidskrävande och dyr. Enligt European Vaccine Initiative, som ska samordna det nya projektet, tar det i genomsnitt mer än tio år att ta fram ett nytt vaccin, till en kostnad av minst 800 miljoner euro. Att människor kunde börja vaccineras mot covid-19 redan ett drygt år efter utbrottet av pandemin var exceptionellt.
I det stora tvärvetenskapliga projektet, Inno4Vac, samarbetar totalt 41 parter från akademi och läkemedelsindustri i 11 länder. Tillsammans ska forskarna utveckla och tillämpa nya modeller baserade både på immunologi och datavetenskapliga algoritmer, som kan användas för att förutsäga vilka vaccinkandidater som kommer fungera bäst i kliniska prövningar.
– Potentiella vacciner testas idag först i cellodling, sedan i djurmodeller och därefter i flera steg i kliniska prövningar på människor. Det är tyvärr mycket vanligt att vaccinkandidater som ger bra resultat i djurstudier fungerar betydligt sämre för människa. Målet är att ta fram modeller och metoder som tidigt kan användas för att välja den bästa kandidaten, för att spara både tid och pengar, säger Ali Harandi.
Projektet ska ta fram humana 3D-modeller för utvärdering av vaccin mot infektion i luftvägar och mag-tarmkanal, och även för sexuellt överförbara sjukdomar. Den modell som Ali Harandi och hans kollegor vid Göteborgs universitet ska vara med och utveckla ska kunna användas i framtagningen av vaccin mot bland annat genital herpes. En prototyp finns, skapad av mänsklig slemhinnevävnad.
– Vi kommer att bygga vidare på prototypen för att utveckla en mänsklig urovaginal modell i 3D för att testa skyddande effekt av vaccinkandidater. Detta inkluderar optimering av modellsystemet för virustillväxt, validering av modellen med neutraliserande antikroppar samt mänskliga prover från kliniska prövningar som nyligen avbrutits, säger Ali Harandi.
Läs mer: Coronavaccin – alla våra artiklar
Ali Harandi, forskare, Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, ali.harandi@microbio.gu.se
Hans forskargrupp är en av de första i världen som kunnat visa upp AI-baserad navigering av autonoma drönare i gruvor, vilket direkt kan överföras till luftburen utforskning av planeter.
Sedan i april har forskarna en robothund, Spot. Den är tillverkad av Boston Dynamics och George Nikolakopoulos beskriver den som en av de mest avancerade robotarna som kan gå.
– Det finns inte många universitet i Europa som har tillgång till den här typen av robot. Vi utvecklar och lägger till vår egen mjukvara till Spot, som är ett väldigt viktigt komplement till den teknologi vi redan har. Vi har nu full utrustning på universitetet för att kunna utveckla autonoma uppdrag för olika terränger och miljöer.
Ett viktigt syfte med forskningen och utvecklingen av allt mer avancerade autonoma drönare och robotar är att öka säkerheten för människor.
– Nyttan är stor vid naturkatastrofer, tunnelbaneolyckor, gruvras och andra typer av situationer och miljöer dit det är farligt eller svårt att skicka människor. Teknologin finns men är inte kommersialiserad än, men jag tror inte att det är mer än ett par år bort innan det används i större utsträckning på jorden.
En stor del av utvecklingsarbetet sker i ett bergrum bara fem minuter bort från universitetsområdet i Luleå. I de flera hundra meter långa tunnlarna – djupt under strövstigar och grillplatser – programmerar, testar och förfinar forskarna den självgående teknologin.
– Det är extremt svårt att programmera för helt okända miljöer. Att hitta sätt så att en robot inte faller ner för stup, går in i väggar och liknande. Att vi kan träna i en underjordisk miljö där det är mörkt, kallt och stort är en väldig fördel. Bergrummet är vårt fältlaboratorium.
Inom tio år tror George Nikolakopoulos att det är fullt möjligt att skicka robotar liknande Spot till Mars. Den självgående teknologin – och att det går att utrusta robothunden med bland annat värmekamera och minidrönare – öppnar för undersökning av grottor och skrevor. Alltså den typ av miljöer där det bedöms vara mest sannolikt att hitta eventuella spår av liv på den röda planeten.
För planetutforskning är laddningen av en robots eller drönares batterier en av många stora utmaningar forskarna har att ta sig an.
– Alternativen är solpaneler eller metoder där man drar nytta av de stora temperaturskillnaderna på Mars. Vi pushar oss hela tiden att hitta lösningar på utmaningarna vi ställs inför, säger George Nikolakopoulos.
Häromåret blev forskargruppen från Luleå tekniska universitet kontaktad av Nasa/Jet Propulsion Laboratory (JPL) som efterfrågade ett långsiktigt samarbete. Nasa ville bland annat ha med Luleåforskarna i sitt lag Costar i den prestigefyllda tävlingen DARPA Subterranean Challenge. Det är bara forskare från två lärosäten i hela Europa som är utvalda att vara med i tävlingen, vars syfte är att utveckla innovativa tekniker för underjordiska miljöer som gruvor, tunnel- och grottsystem.
I september går den sista deltävlingen av stapeln, i en kalkstensgruva i Kentucky i USA. Costar har tidigare vunnit en deltävling och kommit tvåa i en.
– Vi har goda chanser, men det är en fantastisk erfarenhet bara att vara med och att samarbeta med Nasa/JPL. Vi lär oss enormt mycket och utvecklar tillsammans teknik och robotar som fungerar helt autonomt, säger George Nikolakopoulos och tillägger:
– Tävlingen är också ett bra tillfälle att visa upp vilken avancerad teknologi vi har och hur långt fram vi på Luleå tekniska universitet ligger.
Se filmen där George Nikolakopoulos berättar mer om framtagandet av nästa generations autonoma robotar (3.05).
George Nikolakopoulos, professor i robotik och artificiell intelligens vid Luleå tekniska universitet, geonik@ltu.se
Denisovamänniskan blev känd för vetenskapen 2010 genom dna-sekvensering från fingerben och tänder som hittats i Denisovagrottan i Sibirien. Trots bra genetisk information är det ännu en gåta vilka de här människorna var då endast små benbitar och tänder från dem har påträffats. Därför använder sig forskarna av dna-teknik för att försöka ta reda på var de levde, hur de såg ut och vad som hände med dem.
Genom sådana analyser vet vi i dag att de fick barn med både våra förfäder och neandertalare och att deras gener, precis som neandertalarnas, finns kvar i moderna människor. Framför allt hos människor i delar av Oceanien är de här inslagen större än de genetiska spår neandertalarna lämnat efter sig i dagens människor.
Den nya studien är en del i ett projekt med syfte att ta reda på hur Filippinerna befolkades. Tidigare delresultat från studien har visat att den etniska folkgruppen negritos, som ayta magbukon hör till, var de första moderna människorna att bosätta sig på öarna. De nya resultaten pekar på att de kom i kontakt med denisovamänniskor som redan fanns på plats och att de fick barn tillsammans vilket lett till att ayta magbukon har en hög andel denisova-gener i sin arvsmassa.
– Trots att negritos långt senare har blandats upp med östasiatiska gruppen med liten andel denisova-dna, kunde vi se att deras andel var märkbart högre än för andra folkgrupper. Jämfört med australier och papuaner hade negritos upp till 46 procent högre genetiskt inslag från denisova, säger Maximilian Larena vid Uppsala universitet och studiens förstaförfattare.
Forskarna har samarbetat med kulturinstitutioner på Filippinerna, flera lokala universitet och intresseorganisationer för urfolken i landet och analyserades cirka 2,3 miljoner genotyper från 118 etniska grupper i Filippinerna, däribland från olika grupper som identifierar sig som negritos. Även heltäckande genom från australopapuaner och ayta magbukon negritos ingick.
I kombination med upptäckten 2019 av en småväxt människosläkting kallad Homo luzonensis, tyder de nya resultaten på att flera ålderdomliga folkgrupper levde på Filippinerna innan den moderna människan anlände och att de olika grupperna kan ha varit genetiskt besläktade.
Studien ger också ytterligare en pusselbit till gåtan om denisovanerna, hur de interagerade med de moderna människorna och vad som sedan hände med dem.
Forskarna menar att fynden sammantaget avslöjar en komplex och sammanflätad historia för moderna och ålderdomliga människoformer i Oceanien, där distinkta öpopulationer av denisovaner blandade sig med moderna människor på flera olika platser och vid olika tidpunkter.
– Den här blandningen ledde till att mängden denisova-generna varierar i genomet hos filippinska negritos och hos andra grupper. På öarna i Sydostasien blandade sig negritos senare med människor som kom dit från östra Asien och som hade lite denisova-gener, vilket ledde till att mängden denisova-gener späddes ut. Men vissa grupper, som ayta magbukton, blandade sig i liten grad med dem som senare flyttade till öarna. Det är anledningen till att ayta magbukton behöll merparten av sina denisova-gener och därför har de högsta nivåerna i världen av sådana gener, säger Mattias Jakobsson.
– När vi i framtiden sekvenserar mer genom kommer vi att få en bättre inblick i flera olika frågor, däribland hur det arkaiska arvet påverkat vår biologi och hur det bidragit till vår anpassning som art, säger Maximilian Larena.
Philippine Ayta possess the highest level of Denisovan ancestry in the world, Current Biology.
Mattias Jakobsson, professor vid institutionen för organismbiologi vid Uppsala universitet, mattias.jakobsson@ebc.uu.se, Maximilian Larena, forskare vid institutionen för organismbiologi vid Uppsala universitet, maximilian.larena@ebc.uu.se
Sverige har tagit ett kliv framåt när det gäller jämställdhet i nyhetsinnehållet. Det visar rapporten Räkna med kvinnor 2020. I Sverige är andelen kvinnor som syns och hörs i nyhetsflödet 38 procent, vilket kan jämföras med 25 procent globalt.
I och med det har svenska nyhetsredaktioner brutit ett stillastående läge med omkring 30 procent kvinnor i press, radio och tv och avviker därmed också från det globala nyhetsflödet där situationen är i princip oförändrad – på tio år har andelen kvinnor i nyheterna i världen ökat med bara 1 procentenhet, till 25 procent år 2020.
En förklaring till det svenska resultatet är att flera redaktioner har systematiserat sitt genus- och jämställdhetsarbete. Många tar numera även hjälp av digitala mätverktyg för att hålla koll på synligheten för kvinnor och män.
– Det är roligt att se att redaktioner skapar rutiner för mer balanserade nyheter, men nyheterna är fortfarande inte jämställda, varken i Sverige eller globalt, säger Maria Edström, docent i journalistik, medier och kommunikation vid Göteborgs universitet.
Rapporten Räkna med kvinnor 2020 ingår i den globala nyhetsstudien Global Media Monitoring Project (GMMP).
GMMP genomfördes första gången 1995 inför FN:s kvinnokonferens i Peking. Då var 17 procent kvinnor med i det globala nyhetsinnehållet. Studien genomförs vart femte år och granskar hur kvinnor och män skildras i nyhetsflödet under en dag. År 2020 deltog 116 länder. Flera av de nytillkomna länderna är partners till Medieinstitutet Fojo, som alltså genomfört den senaste svenska granskningen tillsammans med JMG.
– Kunskapen om den skeva könsbalansen i nyheterna finns ännu inte i alla länder, men tack vare Fojo:s partners i Kambodja, Myanmar och Ryssland så täcks ytterligare några vita fläckar på kartan i GMMP 2020, säger Agneta Söderberg Jacobson, jämställdhetsrådgivare på Medieinstitutet Fojo.
Räkna med kvinnor 2020 beskriver också redaktionella initiativ för att öka andelen kvinnor i nyheterna samt statistik över könsfördelningen i medieföretagens styrelser och vd-positioner.
Studien omfattade i Sverige elva dagstidningar, sex tv-sändningar, fem radiosändningar och sju nyhetssajter.
Räkna med kvinnor 2020 har tagits fram vid Institutionen för journalistik, medier och kommunikation (JMG) vid Göteborgs universitet tillsammans med Medieinstitutet Fojo.
Maria Edström, docent i journalistik, medier och kommunikation, nationell koordinator för GMMP Sverige samt redaktör för Räkna med kvinnor 2020, maria.edstrom@jmg.gu.se
– Dessa fynd ökar kunskapen om fettvävens funktion. De visar att fettvävens kapacitet att regleras av insulin bestäms av andelen och funktionen hos en specifik undertyp av fettceller, vilket kan ha betydelse för sjukdomar som fetma, insulinresistens och typ 2-diabetes, säger Niklas Mejhert, forskare vid institutionen för medicin, Huddinge, på Karolinska Institutet och en av studiens korresponderande författare.
I studien, som publicerats i tidskriften Cell Metabolism, har forskarna identifierat 18 cellklasser som bildar kluster i vit fettvävnad hos människa. Av dessa utgjorde tre klasser mogna fettceller med distinkta fenotyper.
För att testa om fettcellstyperna var kopplade till någon specifik funktion studerade forskarna bland annat hur dessa undertyper reagerade på ökade insulinnivåer genom att injicera insulin hos fyra personer. Resultatet visade att insulin aktiverade genuttrycket i undertypen AdipoPLIN men påverkade inte de andra två undertyperna. Svaret på insulinstimuleringen var dessutom proportionell mot individens insulinkänslighet.
– Våra fynd utmanar den nuvarande synen på störningar i insulinkänslighet som ett generellt reducerat insulinsvar i vävnadens fettceller. Vår studie tyder snarare på att insulinresistens, och möjligen typ 2-diabetes, kan bero på förändringar i en särskild sorts fettceller. Detta visar att fettväven är en mycket mer komplex vävnad än vad man hittills trott. I likhet med muskelvävnad har människor flera fettcellstyper med olika funktion vilket öppnar upp för framtida interventioner riktade mot de olika fettcellstyperna, säger Mikael Rydén, professor vid samma institution och en av studiens korresponderande författare.
I studien har forskargruppen använt en speciell teknik, så kallad spatiell transkriptomik, som bland annat utvecklats av samarbetspartnern Patrik Ståhl, universitetslektor vid KTH och SciLifeLab. Spatiell transkriptomik genererar information om vävnadens utseende via mikroskopi och genexpression via RNA sekvensering.
– Studien där vi applicerat spatiell transkriptomik på fettvävnad är helt unik givet vävnadens speciella karaktär och sammansättning. Vi är väldigt glada att tekniken fortsätter bidra till att lösa biologiskt komplexa frågeställningar i ett ökande antal forskningsområden, säger Patrik Ståhl, studiens tredje korresponderande författare.
Spatial Mapping Reveals Human Adipocyte Subpopulations with Distinct Sensitivities to Insulin, (Jesper Bäckdahl, Lovisa Franzén, Lucas Massier, Qian Li, Jutta Jalkanen, Hui Gao, Alma Andersson, Nayanika Bhalla, Anders Thorell, Mikael Rydén, Patrik L. Ståhl, Niklas Mejhert), Cell Metabolism, online 10 augusti, 2021
Niklas Mejhert, forskare, Institutionen för medicin, Huddinge, Karolinska Institutet, niklas.mejhert@ki.se
Mikael Rydén, professor, överläkare, Institutionen för medicin, Huddinge, Karolinska Institutet, mikael.ryden@ki.se
Patrik Ståhl, universitetslektor, KTH och SciLifeLab, patrik.stahl@scilifelab.se
– Vi vill visa bredden inom genusvetenskaplig forskning, att det finns så många olika synsätt på kön och genus och det inte alls är en åsiktskorridor som alla måste anpassa sig till, säger Evelina Johansson Wilén, genusvetare vid Örebro universitet och redaktör för antologin Vad är en kvinna? Språk, materialitet, situation.
Tanken på boken föddes för drygt tre år sedan hos Evelina Johansson Wilén och antologins andra redaktör, Johanna Sjöstedt, som har en masterexamen i idéhistoria och genusvetenskap från Göteborgs universitet.
– Vi var frustrerade över att genusvetenskaplig forskning i debatten ofta framställdes som enhetlig och fick kritik för att inte vara en vetenskap utan i stället beskrevs som förtäckt politik som inte tillät konflikter mellan olika teoretiska perspektiv. Den bilden var långt ifrån vår verklighet, säger Evelina Johansson Wilén.
Frustrationen ledde fram till frågan, den som en gång formulerades av den franska filosofen och förgrundsfiguren inom feminismen Simone de Beauvoir. I sin Det andra könet utgiven 1949, ställde hon just denna fråga – och gav sitt numera klassiska svar: ”Man föds inte till kvinna, man blir det”.
Med syftet att visa bredden inom genusvetenskaplig forskning fick elva forskare och skribenter uppdraget att fritt skriva utifrån ”Vad är en kvinna?”. Undertiteln till boken – Språk, materialitet, situation – blev till när redaktörerna sorterat och analyserat bidragen. Det visade sig att många av författarna behandlade språket – en analysmetod med djupa rötter inom feminism – och hur själva frågan ”Vad är en kvinna?” kan förstås. Andra bidrag utgick från en analys av kvinnors materiella och kulturella villkor.
Debatten om feminism och genusvetskap hettar till då och då, med starka åsikter och skarpa ställningstaganden från högprofilerade debattörer.
– Den här boken är inget debattinlägg utan vi vill visa på bredden av perspektiv och positioner inom genusvetenskaplig forskning och texterna ska ge underlag för reflektion, säger Evelina Johansson Wilén.
Antologin vänder sig till allmänheten, studenter och forskare inom genusvetenskap och andra ämnen. Texternas tillgänglighet för den icke insatte varierar, och redaktörerna inleder med en guide för läsarna för att skapa reda bland genusvetenskapens inriktningar, begrepp och förgrundspersoner. Evelina Johansson Wiléns bidrag till antologin finns under rubriken Kvinnan, kapitalismen och den sociala reproduktionen.
– Teorin om den sociala reproduktionen är ett sätt att förstå kvinnors villkor med fokus på det betalda och obetalda arbete som de gör. Dessutom hjälper den oss att analysera skillnader mellan olika kvinnors situation i relation till klass och etnicitet, säger hon.
I sitt kapitel – Att sätta citattecken runt ”kvinnor” – lyfter Lena Gunnarsson att genusvetenskapen i Sverige i sina analyser har tenderat att tona ner förtryck av vita, heterosexuella kvinnor, trots ett ”fortsatt skriande behov av analys”, som manifesterade sig i #metoo.
Evelina Johansson Wilén, redaktör för antologin och genusvetare vid Örebro universitet, evelina.johansson-wilen@oru.se
Enligt Världshälsoorganisationen, WHO, är depression en ledande orsak till funktionshinder över hela världen och sjukdomen drabbar mer än 360 miljoner människor varje år. Risken att drabbas påverkas både av genetik och miljöfaktorer.
De mest förskrivna antidepressiva läkemedlen, som exempelvis så kallade SSRI, påverkar nervsignalering via monoaminer i hjärnan. Men det kan ta lång tid innan dessa läkemedel hjälper och över 30 procent av de drabbade upplever ingen lindring alls.
Behoven av nya typer av antidepressiva läkemedel med snabbare verkan och bredare effekt är därför mycket stort. Ett viktigt genombrott är narkosmedlet ketamin som sedan några år är registrerat i form av nässpray för behandling av svårbehandlad depression.
Till skillnad från klassiska antidepressiva läkemedel påverkar ketamin den nervsignalering som sker via glutamatsystemet, men det är oklart exakt hur den antidepressiva effekten uppstår. När medicinen har effekt lindrar den depressiva symtom och självmordstankar mycket snabbt.
Ketamin kan dock ge oönskade biverkningar som hallucinationer och vanföreställningar och det kan finnas risk för missbruk så alternativa läkemedel behövs. Forskarna vill bättre förstå hur ketamin fungerar för att kunna hitta substanser som kan ge samma snabba effekt men utan biverkningar.
I en ny studie har forskare vid Karolinska Institutet vidare undersökt de molekylära mekanismer som ligger bakom ketamins antidepressiva effekter. Med hjälp av försök på både celler och möss kunde forskarna visa att ketamin minskade den så kallade presynaptiska aktiviteten och den ihållande frisättningen av neurotransmittorn glutamat.
– Förhöjd glutamatfrisättning har kopplats till stress, depression och andra humörsjukdomar så sänkta glutamatnivåer kan förklara vissa effekter av ketamin, säger Per Svenningsson, professor vid institutionen för klinisk neurovetenskap, Karolinska Institutet och huvudansvarig för studien.
Vid nervsignalering sker överföringen från en nervcell till nästa via synapser, en klyfta där de två nervcellerna möts. Forskarna kunde se att ketamin direkt stimulerade AMPA-receptorer, som sitter postsynaptiskt, det vill säga den del av nervcellen som tar emot signaler och detta leder till ökad frisättning av neurotransmittorn adenosin som hämmar presynaptisk glutamatfrisättning.
Effekter av ketamin kunde motverkas genom att forskarna hämmade presynaptiska adenosin A1-receptorer.
– Det tyder på att ketamins antidepressiva verkan kan regleras genom en återkopplingsmekanism. Det är en ny kunskap som kan vara en förklaring till vissa av de snabba effekterna av ketamin, säger Per Svenningsson
I ett samarbete med Rockefeller University har samma forskargrupp också nyligen rapporterat kring sjukdomsmekanismen vid depression.
Resultaten, som även de publicerats i tidskriften Molecular Psychiatry, visar hur molekylen p11 spelar en viktig roll vid uppkomsten av depression genom att påverka celler som sitter på ytan av hjärnans hålrum, ependymala celler, och flödet av ryggmärgsvätska.
Läs också: Sluta med antidepressiva läkemedel
Per Svenningsson, professor, Institutionen för klinisk neurovetenskap, Karolinska Institutet, per.svenningsson@ki.se
På vattenytan syns inte mycket mer än bojar och bommar där linorna för odlingen är fästa. Där under gror det. I vattnen utanför Strömstad på den svenska västkusten kan makroalger som sockertare, rörhinna och havsallat växa från millimeterstora embryon till skördeklar gröda på bara några månader.
Underifrån ser odlingarna ut ungefär som upp- och nedhängande skogar. De drar till sig djur som kräftdjur och fiskar.
– Det blir lite mer biologisk mångfald inne i algodlingen än vad det annars skulle finnas på platsen. Odlingarna har en del positiva effekter för miljön, berättar Fredrik Gröndahl, algodlare inom det tvärvetenskapliga forskningsprojektet Seafarm och docent i industriell ekologi vid KTH.
Algerna växer genom fotosyntes. Utöver vatten och sol tillgodogör de sig kväve och fosfor som läckt ut från övergödning av åkermark.
– Vi har övergödda hav. Det är därför algodling går så bra här. När vi skördar algerna tar de kväve och fosfor med sig upp. Så algodlingen är ett sätt att dammsuga havet på överflödiga näringsämnen, säger Fredrik Gröndahl.
I Sverige äter vi ungefär 13 kilo fisk och skaldjur per person och år. Tre fjärdedelar av dessa livsmedel importeras. Fredrik Gröndahls förhoppning är att vi i högre grad ska bli självförsörjande. Inom forskningscentrumet Blå mat, där han är samordnare, samarbetar flera svenska lärosäten med företag och organisationer för att utveckla det hållbara havsbruket i Sverige. Avsikten är att producera mer mat, och av fler slag.
Forskningscentrumet Blå mat syftar till att etablera ett nationellt sjömatscentrum med målsättningen att utveckla svensk hållbar produktion av sjömat. I dag går endast 40 procent av den fisk som tas upp i Sverige till matproduktion. Målet är att det ska bli mer. Därutöver ska Blå mat driva utvecklingen för ett modernt vattenbruk för fisk, skaldjur och alger.
Blå mat koordineras av KTH i samverkan med Göteborgs universitet, Chalmers, SLU, Uppsala universitet, Rise, IVL och Innovatum och ett 70-tal företag och organisationer.
– Det vi vill åt är mer sjömat till rimliga priser. Hummer och fiskfilé och sådant kommer alltid att vara dyrt, men det finns så mycket annat.
Utöver alger har djurarter som musslor, sjöpungar och ostron framgångsrikt odlats på västkusten. De fäster sig också till linor, alternativt korgkonstruktioner, som egentligen inte kräver mer än tillsyn då och då. Fredrik Gröndahl är den som har myntat begreppet ”blå åkrar”. Precis som på land är en odling till havs något man måste förhålla sig till. Det går inte att köra rakt över med en båt.
– 71 procent av jordens yta är hav, så det finns plats. Det kommer inte att vara ett stort problem om vi upptar en liten del av den ytan för odlingar, så länge man inte lägger dem enbart inne i skärgården.
Inom Blå mat ska forskare och andra aktörer se över hur lagar och förordningar kan uppdateras för att förenkla produktion av sjömat. Regelverken sätter i dag stora käppar i hjulet.
– Sverige behöver bli bättre på att underlätta för dem som ska producera lokal svensk havsmat. Politikerna är medvetna om problemen, men det går långsamt, säger Fredrik Gröndahl.
Förklaringen, menar han, är att vattenbruk är en liten nisch möjlig att ignorera. Särskilt krångligt är det att få odla alger. I miljöbalken nämns specifikt musselodling medan algodling, som har större ekologiska fördelar, i princip bara kan bedrivas som försöksverksamhet i dagsläget.
Alger är Fredrik Gröndahls passion. Det är en gröda med enorm potential. Det är alger, inte fisk, som är upphovet till den livsnödvändiga fettsyran omega-3. Sedan länge används alger för att ge mat färg och konsistens. Blandas rödalgen Asparagopsis taxiformis i kraftfoder minskar de klimatskadliga metanutsläppen från kornas matsmältning. Förutom att algerna går att äta, kan de användas som biomassa för att skapa allt som oljan kan åstadkomma – och lite till, säger Fredrik Gröndahl.
– Det är detta som är den nya oljan. Att odla alger är mer energisnålt än motsvarande jordbruk på land. Algerna är energirika; vi kan använda dem för att framställa både etanol och biogas. De kan också användas för att framställa nedbrytbara plaster och papper – det är egentligen bara fantasin som sätter stopp.
Forskningscentrumet Blå mat har främst siktet inställt på professionellt fiske och vattenbruk. Men tänk om vi också, var och en, skulle kunna ha en liten havsodling? I Danmark finns i skrivande stund omkring 20 marina kolonilotter, som tas om hand av sammanlagt 1 000 engagerade havsbönder. Föreningen Havhøst, danska för ”havsskörd”, har varit drivande och bland annat utverkat ett slags hobbytillstånd för privata havsodlingar.
Vid Tjärnö marina laboratorium i Strömstad utvecklar marinbiologen Maria Bodin, inom ramarna för projektet Marint gränsforum Skagerrak, en modell för svenska förhållanden.
– Det är mycket som ska stämma, först och främst det biologiska. Vi kan inte flytta arter hur som helst. I piloten här tittar vi på vilka arter som kan fungera, metoder och tillstånd.
Lotten är placerad vid en befintlig brygga på forskningsstationen. Där har Maria Bodin placerat två bommar och fäst linor med sockertare-skott, band för blåmusslor att sätta sig och olika korgar för att förvara ostron, snäckor och krabbor. Algerna förodlas på laboratorium och sätts sedan på en tråd som lindas runt en lina.
– Alger är extremt olika, de har olika typer av livscykler, säger Maria Bodin.
– Vi vet hur de ser ut, men att odla dem är något helt annat.
I likhet med odlingszoner på land skiljer sig förutsättningarna åt till havs. I de salta vattnen vid Strömstad där Maria Bodin driver pilotprojekt för marina kolonilotter är blåmussla, europeiskt ostron, sockertare, strandsnäcka, strandkrabba, tångräka och sandräka lämpliga arter.
Odlingarna placeras ut i september och skördas i april–maj. Då är det lågsäsong för fisket, vilket innebär att blå odling skulle kunna komplettera yrkesfiskeverksamhet.
Intresset för den lilla lotten har varit stort. Restauranger har hört av sig: på samma sätt som de har ett trädgårdsland vill de ha en marin odling. Även aktörer inom turismbranschen är intresserade, liksom privatpersoner. Maria Bodin ser en stor potential i små odlingar.
– Livsmedelsproduktionen är en del av detta. Men det handlar också om sammanhanget, om kunskapen om havet, att man vet vad havet innebär och vilka resurser det rymmer, men också att det faktiskt inte är oändligt.
Av Jenny Damberg på uppdrag av forskning.se