Bilderna är medvetet förnedrande. Den unge mannen sitter på golvet i en lägenhet påtvingad typiska ”kvinnokläder”.
Det var i april 2020 som rapparen Nils Grönberg, med artistnamnet Einár, kidnappades av flera män från olika kriminella gäng. Bilderna och filmerna användes för att pressa artisten på pengar. När han inte betalade publicerades såväl stillbilder som videor på sociala medier. Flera av kommentarerna anspelade på brister i mod och manlighet.
… satt och grät som en kahbe.
Han vågar it ens göra motstånd ha.
Einár återupprättade sin manlighet i rappen
Kort efter kidnappningen släppte Einár ett nytt album, Unge med mycket energi. På titellåten försökte han återupprätta den manlighet som kidnapparna ville förminska.
Och alla som snackar skit, ni vet själv att jag är man
Om man klarar nåt sånt där är man långt ifrån en fjant, ey
Jag står ändå kvar, jag är lejon, du är lamm, ey
I slutet av oktober sköts Einár till döds av okända gärningsmän.
Gängen kompenserar med hård manlighet
Inom gängforskningen finns flera begrepp för att beskriva den syn på manlighet som finns i gängmiljöer; ”hypermaskulinitet”, ”machismo”, ”protestmaskulinitet”. Jari Kuosmanen, nyligen pensionerad professor i socialt arbete vid Göteborgs universitet, föredrar begreppet ”kompensatorisk manlighet”. Det fokuserar mer på en dynamisk process än på ett tillstånd.
– Det är inte vem som helst som ansluter sig till gängen; det är killar som hamnar utanför tidigt på grund av familje- eller skolförhållanden och söker sig till gängen som de uppfattar som sin nya familj. Där skapar de kompensatoriska manliga strategier för att komma till vissa positioner – både i gänget och i samhället.
Vad är det som ska kompenseras?
– Många män med maktställning i samhället är socialt framgångsrika med goda ekonomiska resurser. Positionen är också kopplad till fysiska egenskaper och kapacitet, som ger makt och status. De här killarna har inte detta, utan kompenserar med hjälp av sina fysiska företräden, hård manlig karaktär och våld. Med hjälp av dessa resurser skaffar de sig tillhörigheter och lyxvaror som speglar institutionell makt och ekonomisk status.
Jari Kuosmanen började studera manlighet och maskulinitet för över trettio år sedan när han forskade om prostitution. Därefter intervjuade han finska män som flyttade till Sverige, bland annat om deras relation till manlighet. Den senaste tiden har han studerat män i gängkriminalitet.
Kriminella gäng hyllar ”ledare” och ”soldater”
I boken Bland bröder och fiender har han och två kollegor intervjuat 20 män som har velat lämna sin kriminella bana och gängen, samt 40 personer som arbetar i myndigheter och frivilligorganisationer med dessa män. Han beskriver de manliga ideal som finns hos gängen som dubbla. Dels finns de värden som gärna lyfts fram av gängen, som broderskap och lojalitet. Dels finns den hårdare, auktoritära manligheten – som inte sällan bidrar till att bröder blir varandras fiender.
– Vi har tittat på vilka manligheter som uppskattas i gängen. Det är ”ledaren”, han som kan hålla ihop en grupp, och det är ”soldaten”, framför allt nu när det är krig mellan olika grupper. Att ha skjutit ihjäl någon gör att man stiger på farlighetsskalan och närmar sig de mest åtråvärda manliga positionerna i dessa sfärer.
Måste försvara sitt anseende
I en sådan miljö är du en riktig man om du kan försvara dina rättigheter och ditt anseende. Svarar du inte på en oförrätt så har du förlorat kampen som råder både mellan individer och olika grupperingar.
De som tillhör kriminella gäng är nästan uteslutande män. I den miljön har våldsbrotten, framför allt skjutningar, ökat kraftigt. I samhället i stort har däremot unga mäns brottslighet minskat, enligt forskning från Stockholms universitet. En förklaring som har lyfts fram är förändrade mansnormer, att det aggressiva beteendet inte längre betraktas som lika rimligt och attraktivt hos det stora flertalet.
Hur kan man påverka värderingarna hos gängmedlemmar?
– Normer och värderingar är viktiga. Det visar till exempel forskning i Colombia där det är naturligt att göra ”karriär” i gäng. Men det gäller inte för pojkar i starkt katolska familjer, där föräldrarna aktivt tar avstånd från kriminalitet och gäng. Det är inte bara normer som bidrar till denna positiva utveckling, utan framförallt att föräldrarna visar på faktiska möjligheter att skapa ett annat liv.
Gangsterrap gör reklam för våldsam livsstil
Den som vill förändra sin manlighet mot mjukare former i gängmiljön får inget stöd av gangsterrappen, som har blivit allt populärare – bland annat genom Einár och hans kidnappare: två av de som dömdes för kidnappningen är också kända rapartister.
– En viss typ av gangsterrap är ju positiv reklam för den här livsstilen, men hur mycket den påverkar viljan att ansluta sig till, eller ingå i ett gäng, borde det forskas mer om.
Att förmå män i gängmiljö att ta till sig en annan slags manlighet kan också innebära en risk, menar Jari Kuosmanen, eftersom det kan vara livsfarligt att visa sig svag i en miljö där just karaktärsstyrkan och våldskapitalet är centrala värden.
Omvärdering av manliga ideal kan motverka gängkriminaliteten
– Alla avhopparverksamhet borde arbete med att omforma och nyansera de manligheter som männen utvecklat i dessa hårda kriminella miljöer. Men det känns som att det finns både ointresse och motstånd i Sverige att arbeta med den manliga identiteten – även om kriminalitet och framförallt gängkriminalitet är främst manliga domäner.
Anna Hedlund, forskare i socialantropologi vid Lunds universitet, publicerade tidigare i år studien ”Ingen förtjänar att dö”. Studien är baserad på djupintervjuer med sex personer i Malmö som befinner sig i en kriminell miljö. Även om syftet inte var att studera maskulinitet så var det ett tema som stack ut i nästan alla intervjuer. Det handlar bland annat om föreställningar om mäns maskulinitet kopplat till vapen, spänning och våld.
– Många lyfter fram att det är viktigt att ha attityd och skaffa sig ett våldskapital, säger Anna Hedlund.
Gängmedlemmarna vågar inte prata om hur de mår
I samtalen med Anna Hedlund kunde många prata om att de har ångest och mår dåligt, men det är inget som de pratar öppet om inom gänget.
– Där ska de ha den här tuffa attityden och vara avstängda känslomässigt, säger Anna Hedlund.
Anna Hedlund har fortsatt att intervjua personer i den här miljön; denna gång pratar hon även med yngre killar som inte ingår i ett gäng men befinner sig i riskzonen. Flera av dem håller på med musik, och där är det kommersiellt gångbart att sprida en viss bild.
Musiken romantiserar vapen och våld
– Det är många unga som hittar på allt möjligt för att det säljer, men det är oroväckande att det finns det här romantiserandet kring vapen och våld.
Ett annat ämne som kommer fram i nästan alla Anna Hedlunds intervjuer är heder. Vikten av att inte tappa ansiktet, att det skulle vara värre än de handlingar man begår.
– Vad det innebär är något som jag kommer att titta närmare på nu, säger hon.
Anna Hedlund har genomfört ungefär 40 intervjuer och studien ska vara färdig i början på nästa år.
Text: Johan Frisk på uppdrag av forskning.se
Varje år dör 8 000 svenskar i sepsis, det som tidigare kallades blodförgiftning. Att upptäcka tillståndet tidigt är avgörande, eftersom risken för komplikationer och dödsfall ökar för varje timme som går. Ungefär en tredjedel av de patienter som vårdas inom intensivvården utvecklar sepsis och dödligheten är hög. Om merparten av dessa patienter kunde identifieras någon eller några timmar tidigare än vad som är möjligt idag skulle hundratals liv kunna räddas varje år, bara i Sverige.
Snabbare diagnos med algoritm
Forskare vid Uppsala universitet har utvecklat en algoritm som kan förutspå risken för att en intensivvårdspatient ska drabbas av sepsis flera timmar innan tillståndet kan diagnosticeras med de så kallade Sepsis-3-kriterierna som idag används inom vården.
Algoritmen har utvecklats genom att undersöka befintliga data för ett stort antal patienter. Eftersom Sepsis-3-kriterierna uteslutande baseras på data kan diagnosen sättas i efterhand och det går att avgöra vid vilken tidpunkt tillståndet utvecklades, oavsett om vården upptäckt det eller inte.
Sepsis – ett livshotande tillstånd
Sepsis innebär att en infektion påverkar hela kroppen och gör att viktiga organ som hjärtat, lungorna, hjärnan och njurarna inte fungerar som de ska. Ibland kan även en lindrig infektion utvecklas till ett allvarligt tillstånd. Den som drabbas känner sig oftast mycket sjuk och har svårt att klara sig själv. Symtomen kommer ofta plötsligt. Ibland på några timmar.
Vanliga symtom:
Frossa
Feber
Svårt att andas
Förvirring
Diarré eller kräkningar
Kraftig magvärk, eller ont i rygg, muskler eller leder
Muskelsvaghet (framför hos äldre)
Man har inte alla symtom, men ju fler symtom desto större sannolikhet för sepsis. Feber är vanligt, men alla får inte det.
Med hjälp av statistiska metoder som kallas maskininlärning har en del av datan använts för att undersöka sambandet mellan ett antal variablers utveckling över tid och utvecklingen av sepsis. Baserat på dessa samband har ett antal matematiska modeller (algoritmer) arbetats fram. Den algoritm som fungerade bäst i utvecklingsarbetet utvärderades sedan i data som algoritmen inte tidigare sett, för att bekräfta träffsäkerheten.
Algoritmen är utformad för att integreras med elektroniska journalsystem och baseras på fyra timmars information om 20 variabler som rutinmässigt samlas in för intensivvårdspatienter. Utvecklingen har skett i samarbete med medicinsk expertis för att säkerställa att den kommer att kunna användas i praktiken, utan att kräva någon extra insamling av information eller provtagning än den som redan görs på kliniken.
Den kliniska effekten var lika bra för temocillin som för standardbehandlingen med cefotaxim, och även biverkningarna var likvärdiga. Att temocillin visade sig vara snällare mot bakteriefloran i tarmen innebär att det skulle kunna finnas fördelar för både patienter och samhället i stort att börja använda detta bortglömda antibiotikum mot svårare urinvägsinfektioner.
– Konsekvensen är att man får mindre selektion av resistenta bakterier i sjukhusmiljön, vilket kan bidra till att minska sjukhusrelaterade infektioner med resistenta bakterier, säger Håkan Hanberger.
Alternativ antibiotikabehandling mot resistenta bakterier
En stor del av den normala bakteriefloran i tarmen består av bakteriearten Escherichia coli (E. coli). Men om bakterierna hamnar på fel ställe i kroppen, som i blodet eller urinvägarna, kan de göra oss mycket sjuka. E. coli är till exempel den vanligaste orsaken till urinvägsinfektioner. Ofta går infektionen att behandla med antibiotikatabletter. Men del personer blir så sjuka att de behöver läggas in på sjukhus och behandlas med antibiotika direkt i blodet.
– Vid en intravenös antibiotikabehandling har standardbehandlingen länge varit cefotaxim. Men med tiden har fler och fler av bakterierna blivit okänsliga mot detta antibiotikum, både i Sverige och resten av världen. Därför finns det behov av ett alternativ till cefotaxim, säger Håkan Hanberger, professor vid Linköpings universitet och överläkare på infektionskliniken på Universitetssjukhuset i Linköping, medicinskt ansvarig för studien.
Temocillin ger mindre resistens
På uppdrag av regeringen har Folkhälsomyndigheten studerat hur redan existerande antibiotika kan användas på bästa sätt. Forskarna i studien har undersökt temocillin, som tillhör penicillingruppen, vilket är ett antibiotikum som funnits i flera årtionden. Det används i några andra europeiska länder, men marknadsförs inte i Sverige.
Temocillin är verksamt mot just E. coli och andra tarmbakterier som kan ge urinvägsinfektion. Det är positivt att temocillin inte slår brett mot en stor mängd olika bakterietyper. Det minskar risken att behandlingen slår ut den normala tarmfloran. Forskarna ville undersöka om temocillin ledde till mindre resistens i tarmens bakterier jämfört med standardbehandlingen cefotaxim.
Studien gjordes på 152 patienter med urinvägsinfektion med feber, även kallat njurbäckeninflammation, som krävde intravenös antibiotikabehandling.
– I gruppen som behandlades med temocillin ser vi tydligt mindre störningar av tarmfloran. Det beror främst på att temocillin ger mindre selektion av resistenta tarmbakterier, säger Charlotta Edlund, professor i mikrobiologi och sakkunnig utredare på Folkhälsomyndigheten.
Klimatkompensation innebär enkelt uttryckt att ett utsläpp av växthusgaser på ett ställe, kompenseras med en klimatpositiv insats på ett annat.
En sådan klimatpositiv insats kan till exempel vara pengar till bygge av en vindkraftpark som ersätter kolkraft, eller kanske att hjälpa till med att plantera skog som tar upp koldioxid ur luften – och kan utgöra en så kallad kolsänka.
Den mesta klimatkompensationen utförs av västerländska aktörer via projekt i utvecklingsländer i Afrika och Asien. Och klimatkompensation har varit en viktig del av marknadsföringen för många företag under några år. ”Vi kompenserar fullt ut och har nollnettoutsläpp”, kan det heta.
Nyplanterad skog kan utgöra kolsänka, men ingen vet hur länge träden får stå kvar.
Men fungerar det att klimatkompensera bort koldioxiden?
Frågan är komplex, och den har flera svar. Det finns två förhållningssätt:
De som talar emot menar att klimatkompensation tar fokus från det viktigaste: att minska de totala utsläppen av växthusgaser till atmosfären. Och föder tanken att det går bra att fortsätta som vanligt, om man kompenserar för utsläppen.
De som talar för klimatkompensation håller med om att vi måste få ner utsläppen, men att kompensationsprojekten är ett viktigt verktyg i det arbetet.
Det är inte svårt att hitta forskare som är tveksamma till hela idén om klimatkompensation.
– Tiden kan ha sprungit ifrån själva idén om att kompensera för våra utsläpp, säger Eva Lövbrand, som är biträdande professor vid Tema Miljöförändring vid Linköpings universitet.
”Vi måste minska de faktiska utsläppen”
Begreppet nettoutsläpp står för skillnaden mellan de klimatutsläpp man faktiskt gör och de man kompenserar.
– Frågan är om vi har råd eller tid att kompensera. Fenomenet har lite spelat ut sin roll. Vi står vid ett vägskäl, där idén om nettoutsläpp kan leda fel. De rika länderna måste gå igenom en strukturomvandling för att långsiktigt minska klimatutsläppen inom alla samhällssektorer. Vi kan inte köpa oss fria från omställningen till ett fossilfritt samhälle, säger Eva Lövbrand.
– Klimatkompensation som idé härstammar från 1990-talet då vi trodde att vi hade mer tid på oss.
Det här är invändningar som Eva Lövbrand grundar på det kalla faktum att vi med dagens utsläppstakt kommer att missa målet från Parisavtalet grovt, det vill säga att hålla den globala uppvärmningen under 1,5 grader. Detta enligt den senaste rapporten från FN:s klimatpanel IPCC.
Ett status quo – det vill säga om koldioxidutsläppen från min flygresa sugs upp av skogsplantering någonstans i Afrika – är det inte mycket vunnet med längre, menar hon.
Så vad ska vi göra för att nå klimatmålen?
– Vi måste alla hjälpas åt att få ner de globala utsläppen. Klimatkompensation leder bort från det målet, och får oss att tro att någon annan kan minska utsläppen åt oss, säger Eva Lövbrand.
Det finns några grundläggande krav på de projekt som ska kompensera för våra utsläpp:
De måste bidra med en nytta som inte hade blivit till annars. Om man exempelvis investerar i vindkraft i Indien som skulle ha byggts i alla fall så har man inte åstadkommit någon förändring.
Kan vi flyga till sol och värme, utan att bidra till ökade koldioxidutsläpp?
För det andra ska inte ett klimatkompenseringsprojekt ”läcka”. Läckage innebär ungefär att de utsläpp man äger sig förhindra uppstår någon annanstans istället. Om man till exempel planterar skog på gammal betesmark så kan det leda till att betet bara flyttar, och att ett annat skogsområde försvinner.
Det tredje kravet handlar om varaktigheten. En nyplanterad skog fungerar som en kolsänka eftersom de växande träden tar upp koldioxid från luften. Men ingen kan garantera hur länge träden får stå kvar. Och varje nytt träd blir då i princip bara ett sätt att flytta utsläppen framåt i tiden.
Plantering av skog osäker koldioxidsänka
Madelene Ostwald, som forskar kring skog och markanvändning på Chalmers i Göteborg, kan ge exempel på flera skogsprojekt från Afrika och Asien som har visat upp stora brister i alla de här tre avseendena, och det är svårt att beräkna de exakta vinsterna i form av minskade utsläpp från ett projekt, eftersom osäkerheterna i beräkningarna är många.
– Så länge man driver projekten enbart med målet att få bort kol så blir det fel. Ingen av de människor som är lokalt direkt berörda har just det som motivation. Det måste till något annat, till exempel att det ger mer mat, eller högre inkomst. I projekt som funkar finns det sådana vinster.
– Det finns massor man kan göra som privatperson i stället för att klimatkompensera. Att inte flyga, att minska sin köttkonsumtion, satsa på elbil och mycket annat, säger Madelene Ostwald.
Nollnettoutsläpp och klimatneutral – vad innebär begreppen?
Nettoutsläpp är skillnaden mellan de utsläpp man faktiskt gör och det man gör för att minska utsläppen.
Bruttoutsläpp: de faktiska utsläppet av växthusgaser.
Nollnettoutsläpp: Om man till exempel släpper ut 1000 ton koldioxid på en bilresa och planterar träd som binder upp 1000 ton koldioxid blir det 1000-1000=0.
Klimatneutral används ofta synonymt med nollnettoutsläpp, men betyder egentligen att en person, företag eller produkt inte åstadkommer någon klimatpåverkan överhuvudtaget. Då räknas förutom växthusgaser, också biogeofysiska effekter – exempelvis att skogsplantering gör jordytan mörkare och därmed sämre på att reflektera solens strålning.
Klimatpositiv: används för en person eller ett företag som klimatkompenserar för mer än 100 procent av sina utsläpp. Det kan misstolkas som att en en så kallad klimatpositiv produkt per automatik är bra för klimatet, trots att den ger höga bruttoutsläpp av växthusgaser.
Kolsänka: När upptaget av koldioxid i träd och mark är större än den mängd växthusgaser som avges (på grund av till exempel avskogning, skogsbränder eller naturlig nedbrytning).
Negativa utsläpp kallas det när man med hjälp av teknik tar upp mer koldioxid från atmosfären, än man släpper ut. Exempel på negativa utsläppstekniker är skogsplantering, koldioxidinlagring från biobränsle (Bio-CCS) och infångning av koldioxid från luften (DAC).
Klimatkompensation som affärsidé
Det krävs en grundlig dokumentation och granskning för att certifiera projekt för klimatkompensering, så att den som betalar ska veta att det håller vad det utlovar. Och det är erkänt svårt att mäta effekterna.
Men klimatkompensation har trots de här svårigheterna blivit allt viktigare för företag som gör anspråk på att ta klimatfrågan på allvar, snarare än för enskilda konsumenter. Det säger Kenneth Möllersten, forskare på IVL Svenska Miljöinstitutet.
– Just nu är det en stor och snabbt växande efterfrågan på projekt från större företag, säger han.
Det handlar då inte i första hand om att locka konsumenter att köpa enskilda ”klimatsmarta” produkter, utan om företag som vill minska klimatpåverkan från hela sin verksamhet enligt klimatmålen.
Företag luddiga om sin klimatkompensation
– Men det gäller att veta vad de klimatkompenserande företagen pratar om, säger Kenneth Möllersten.
Företagen borde kommunicera vad man faktiskt har för utsläpp, hur mycket man klimatkompenserar och vad men klimatkompenserar med.
Det finns ingen gemensam term. Vad betyder det exakt att man kompenserar? Vilka växthusgaser handlar det om? vilka utsläpp? är det kompensationsprojekt med hög kvalitet eller är de mer tveksamma? kompenserar man bara eller jobbar man hårt med att få ned de egna utsläppen och kompenserar ovanpå det?
– Man borde berätta mer, och bli mer transparent, tycker jag.
Minska de egna utsläppen är grejen
Att handla second hand spar på klimatutsläpp.
Samtidigt har regelverken för hur bra projekt ska utformas och certifieras blivit allt mer standardiserade, säger Kenneth Möllersten.
Kritiken mot klimatkompensation har i grunden två skilda utgångspunkter. För det första handlar det om osäkerheten i vad projekten åstadkommer, eller att de påverkar lokalbefolkningen negativt.
– Det andra är att de i värsta fall fungerar som ett sätt att glömma att vi faktiskt måste minska de egna utsläppen radikalt, och inte bara ”kompensera bort” vår konsumtion.
– Det finns trots allt många projekt som fungerar bra, säger Kenneth Möllersten. Jag har själv arbetat med flera.
Spisar sparade bränsle och arbete
Ett exempel på bra klimatkompensering är införandet av effektiva ved- och träkolspisar i länder som Zambia och Malawi, menar Kenneth Möllersten.
– De här spisarna ersätter matlagning över öppen eld, och spar både bränsle och arbete. Det är insatser som aldrig skulle genomförts utan pengar för klimatkompensation.
Och även Kenneth Möllersten betonar att klimatkompensation inte ersätter verkliga nedskärningar av de totala utsläppen, men att klimatkompensation är ett sätt för företagen att driva på utvecklingen.
– Problemet med Parisavtalet är att ambitionerna på lång sikt är bra – att vi ska hålla uppvärmningen till 1,5-grader – men konkreta åtgärder i närtid alltför låga. Ländernas åtaganden under de kommande åren räcker inte till.
Hur ska man då tänka när man själv handlar mat eller planerar sin semester?
Madelene Ostwald på Chalmers vill inte ge några råd mer än att man ska tänka på hur det man köper är tillverkat och transporterat.
– I dagsläget anser jag att det är dumt att prata om kompensation – det leder fel och tar fokus från det som är viktigt, nämligen att få ner de fossila utsläppen, säger hon.
Klimatkompensation – vem hittade på det?
I Kyotoprotokollet (avtal inom ramen för FN:s klimatkonvention från 1997) finns ett begrepp som förkortas CDM, Clean Development Mechanism. Det innebär i korthet att företag i rika länder i väst kan investera i klimatvänliga åtgärder i utvecklingsländer. Och räkna in de utsläppsminskningar som blir resultatet satsningen – som kompensation för sina egna utsläpp.
Efter hand har systemet under FN:s kontroll kompletterats med ett frivilligt system där oberoende organisationer certifierar de klimatvänliga projekten, det vill säga, ser till att de verkligen utförs som det är sagt, och att de har utlovad effekt. Några av de mer etablerade certifieringarna är Gold Standard, VCS, Plan Vivo med flera.
Övergången från Kyotoprotokollet till Parisavtalet 2015, innebär en ny situation för klimatkompensation. Parisavtalet ersätter CDM med en överenskommelse som gör det möjligt för alla länder att samarbeta om utsläppsminskningar. Och att alla länder, också utvecklingsländer sätter mål för hur de ska bidra till minskade utsläpp. Det innebär att det blir svårare för aktörer i rika länder att använda projekt i fattigare länder för att kompensera utsläpp, när också de fattigare länderna har ett eget intresse av att tillgodoräkna sig utsläppsminskningar.
Text: Tomas Lindblad på uppdrag av forskning.se
Mossdjur finns idag i de flesta vattenmiljöer och bildar alltid kolonier, mellan en centimeter och en meter stora. De mossdjur som vi människor oftast kommer i kontakt med bildar nätliknande kolonier på ytan av stenar, musselskal, tångruskor eller på båtars skrov.
Världens hittills äldsta fossil av mossdjur har nu hittats i en studie där forskare från Naturhistoriska riksmuseet har deltagit.
De nya millimeterstora fynden av arten Protomelission gatehousei från Kina och Australien kommer från tidig kambrium (cirka 515 miljoner år sedan). Detta betyder att Protomelission nästan är 35 miljoner år äldre än de hittills kända mossdjuren.
Geologisk period
En geologisk tidsskala är en sammanställning av den tid som har förflutit sedan jorden skapades fram tills idag. Man delar in tiden i eoner, eror, och perioder. Den geologiska perioden under eonen Fanerozoikum, från cirka 540 miljoner år sedan tills idag, delas in i följande tidsåldrar. Periodererna är baserade på rik förekomst av olika typer av fossil i olika lagerföljder.
Period
Miljoner
år sedan
Kvartär
2,6–0,0
Neogen
23–2,6
Paleogen
66–23
Krita
145–66
Jura
201–145
Trias
252–201
Perm
299–252
Karbon
359–299
Devon
419–359
Silur
444–419
Ordovicium
485–444
Kambrium
541–485
Källa: Wikipedia
– För första gången kan vi visa att mossdjuren inte alls är några senkomlingar i världshaven, berättar Christian Skovsted, forskaren vid Naturhistoriska riksmuseet. De utvecklades under kambrium, precis som alla andra djurgrupper och inte under ordovicium som man tidigare trott. Dessutom visar fynden att de redan då hade utvecklat den kolonibildande form som har gjort mossdjuren till ett av de mest framgångsrika djuren i havet och ett gissel för båtägare.
Äldre fossila mossdjur upptäcktes av en slump
Yngre fossila mossdjur är däremot vanliga eftersom många av dem haft ett hårt kalkskelett.
– Det är just för att mossdjurens fossil är så vanliga från senare epoker som vi forskare har förundrats över att de inte hittats från kambrium förrän nu, säger Christian Skovsted.
Genombrottet i forskningen kom delvis genom en slump. Artikelns försteförfattare, Zhiliang Zhang från Xi’an i Kina, hittade ett av de avgörande exemplaren under arbetet med ett helt annat forskningsprojekt.
– Jag blev direkt intresserad av det här fossilet när Zhiliang visade mig bilderna, berättar Christian Skovsted. Likheterna med mossdjuren var slående.
Protomelission var ett primitivt mossdjur där alla individer var ganska lika varandra. Kolonin blev bara några millimeter lång och liknade ett blad som stod rakt upp på havsbotten. Kolonins form och utförande liknar andra tidiga mossdjur, men det verkar inte som att skalet var förkalkat. Istället bestod det av proteiner och var ganska mjukt.
Tidiga mossdjur saknade hårt kalkskal
– Anledningen till att vi aldrig hittat några kambriska mossdjur förut är att de tidigaste arterna inte hade ett hårt skal av kalk. Det är tack vare väldigt speciella kemiska förutsättningar på fyndplatserna i Kina och Australien som vi har kunnat hitta de hittills äldsta mossdjuren, fortsätter Christian Skovsted.
Forskarna kan nu passa in mossdjuren bättre i evolutionen. Det står klart att de utvecklades samtidigt som alla andra av dagens djurgrupper under den relativt korta period på 20 miljoner år som kallas för den kambriska explosionen. Men det var senare, under ordovicium, som mossdjuren utvecklade förmågan att binda kalk i sitt skal.
Det sammanfaller i tid med ett uppsving bland många andra kalkskaliga djur under ordovicium. Med Protomelission intar alltså mossdjuren sin rättmätiga plats bland de andra djurgrupperna och vi kan nu börja förstå hur de utvecklade sin unika ekologiska nisch.
Mossdjuren lever på plankton
Numera lever mossdjur i de flesta vattenmiljöer, både i havet och i sötvatten. De bildar alltid välorganiserade kolonier där många mikroskopiska individer bygger upp en större struktur. Utöver nätliknande kolonier på stenar och båtar bildar andra arter buskliknande kolonier som kan likna träd eller små koraller.
Mossdjuren lever av att filtrera ut plankton och annan näring från vattnet med en tentakelförsedd arm, kallad lofofor. I en koloni har andra renhållningen, fortplantningen eller skyddar kolonin från angrepp. Efter ordovicium är mossdjuren vanliga som fossil eftersom många av dem har ett hårt kalkskelett och har bland annat bidragit till att bygga upp korallrev.
– Det är nu effekterna skulle visa sig, men vi har relativt låga nivåer, förutsatt att deltavarianten utsöndras i avföring lika mycket som de andra varianterna, säger Heléne Norder.
Hon är adjungerad professor i mikrobiologi vid avdelningen för infektionssjukdomar på Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, och mikrobiolog på Sahlgrenska Universitetssjukhuset.
Mäter mängden coronavirus i avloppsvatten
Hon leder den grupp virologer vid universitetets institution för biomedicin som sedan februari i fjol undersöker förekomsten av sars-cov-2 i avloppsvatten. De arbetar tillsammans med kommunägda Gryaab. Företaget hanterar avloppsvatten i Göteborg med kranskommuner, och skickar ett prov per vecka bestående av samlade dagsprover till forskarna.
Folkhälsomyndighetens tog bort föreskrifter, råd och rekommendationer riktade mot verksamheter den 29 september 2021. De prover forskarna fick veckan därpå visade inga höjda virusnivåer. Tvärtom var noteringen då nere på årslägsta.
Vattenprover visar nedgång av sars-cov-2
De två efterföljande veckorna steg halterna något, medan den senaste omgången prover visar på viss nedgång. Nuvarande nivå är jämförbart med mitten av augusti. Då hade det dock varit en obruten svit av successiv uppgång sedan halvårsskiftet.
– Efter det har det inte enbart fortsatt uppåt, vilket är väldigt skönt, konstaterar Heléne Norder.
Forskargruppen rapporterar löpande sina resultat till vårdgivare och smittskydd i Västra Götalandsregionen. Ökad virusförekomst i avloppsvattnet, och därmed ökad sjukdomsförekomst i samhället, har tidigare under pandemin kunnat förutsäga belastningstoppar i vården.
Virushalter i avloppsvatten ger en bild av smittläget
Situationen har dock förändrats med stigande andel vaccinerade, som inte behöver vård i samma utsträckning om de blir smittade och sjuka i covid-19. Mätningarna av virushalter i avloppsvatten ger en bild av virusförekomst och smittläge, men säger inget om hur allvarlig sjuka folk är.
Kontakt:
Heléne Norder, adjungerad professor i mikrobiologi vid avdelningen för infektionssjukdomar på Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, och mikrobiolog på Sahlgrenska Universitetssjukhuset, helen.norder@gu.se
Hälften av patienterna uppgav sig ha mild smärta eller obehag från sin rotfyllda tand under uppföljningstiden (upp till tre år) men trots detta var alltså det stora flertalet nöjda. De ångrade inte sitt val att låta rotbehandla i stället för att låta dra ut tanden.
När en tand rotfylls beror det ofta på att dess inre mjuka vävnad, pulpan, inflammerats eller infekterats. Rotbehandlingen genomförs i olika steg, vid flera tillfällen. Mjukdelar avlägsnas, och rotkanalerna fylls slutligen med en kombination av naturligt gummi och en slags cement.
Rotbehandling är fortfarande en vanlig och nödvändig åtgärd, trots en allmänt god tandhälsa. I Sverige, liksom i de flesta länder, utförs de flesta rotbehandlingar av allmänpraktiserande tandläkare – både inom folktandvård eller privat tandvård.
Kindtänder extra svåra att rotfylla
I flera av delstudierna analyserades data om en grupp patienter, inledningsvis 243 personer, som alla påbörjade rotbehandling på någon av de tjugo folktandvårdsklinikerna i regionen. Patienterna följdes sedan under ett till tre år.
De flesta rotbehandlingarna som studerades startades i samband med tandvärk på tänder med karies och stora fyllningar, och avslutades med rotfyllning inom ett år. Undantag var kindtänder där bara drygt hälften nådde målet med en rotfyllning. Istället fick många kindtänder dras ut.
– Det förefaller vara svårare att få ett bra resultat vid behandling av kindtänderna trots investerad tid och resurser. Rotbehandling är komplicerat. Man jobbar på tandens insida där man inte ser något, och är det längre bak i munnen blir det svårare, säger Emma Wigsten ,disputerad vid institutionen för odontologi på Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet och fortsätter:
– Rotbehandlingar av kindtänder medför betydligt större utmaningar än övriga tandgrupper. Det kan därför vara angeläget att undersöka om rotbehandlingar av kindtänder i större utsträckning skulle utföras av tandläkare specialiserade på rotbehandling.
Bättre hälsa efter rotbehandling
I sitt avhandlingsarbete har tandläkare Emma Wigsten studerat olika aspekter av rotbehandlingar som utförs i svensk allmäntandvård, med Folktandvården i Västra Götaland som bas.
I ytterligare en delstudie av 85 patienter på sex folktandvårdskliniker i Västra Götalandsregionen, som antingen påbörjade rotbehandling eller fick en tand borttagen. Hos gruppen som inledde rotbehandling sågs en något förbättrad hälsorelaterad livskvalitet, men inte hos dem som fick tanden utdragen.
– Studierna visar att patienternas livskvalitet påverkades positivt av rotbehandling. Däremot är det oklart om behandlingen är kostnadseffektiv i jämförelse med att ta bort tanden, vilket särskilt gäller för kindtänderna, avslutar Emma Wigsten.
På vintern sitter bina tätt tillsammans som i en boll för att gemensamt skydda sig mot kylan. En Klimatförändringarna kan störa honungsbinas övervintringsstrategier i nordliga klimat, tror forskare vid Högskolan i Skövde.
Under vintern sitter bina tätt tillsammans som i en boll, så kallade vinterklot. Drottningen sitter i mitten och arbetsbina roterar för att turas om att sitta ytterst. Temperaturen kan ligga på ca 20 grader i mitten även om det är minus 20 grader ute. För att hålla värmen äter bina fodret eller honungen för att få energi till att värma sig.
Forskare vid högskolan och djurparken Nordens ark i x har
Honungsbin har minskat på flera håll runt om i världen och vintern i nordliga klimat är en utmaning för hela bikolonins överlevnad.
– I kalla klimat är vintern en flaskhals för honungsbin och det är viktigt att få en grundlig förståelse för bikoloniernas förmåga att överleva kyla och hur de skyddar sig vid lägre temperaturer, säger Sonja Leidenberger lektor i biovetenskap vid Högskolan i Skövde.
Det pågår för närvarande flera forskningsstudier med bin i fokus på Högskolan i Skövde. Forskare har i samarbete med Nordens Ark studerat viktminskning vintertid hos olika underarter av honungsbiet, bland annat det inhemska nordiska honungsbiet.
I den här studien har vi undersökt hur mycket 32 kolonier med fyra olika underarter av honungsbin fördelat på två bigårdar, en vid Uddevalla och en vid Nordens Ark, minskade i vikt under en vinter. Vid båda bigårdarna finns väderstationer som registrerade både vind och temperatur med fem minuters intervall
Viktminskningen i bikolonierna var i allmänhet låg och ungefär lika stor som hos sydligare bikolonier. Att det va så beror på att mätningarna gjordes under exceptionellt milda vintrar, menar forskarna. Och att det behövs ytterligare studier för att kartlägga de effekter klimatförändringar kan få på honungsbins överlevnad.
Bin strategier för att klara kallt klimat
Sedan tidigare vet man att det europeiska honungsbiet har utvecklat olika strategier för att klara det kalla klimatet. Det handlar bland annat om möjlighet att påverka kroppstemperatur, långsiktig resurslagring och maximering av reproduktiv förmåga. Binas förmåga att överleva vintern beror på flera olika saker.
– De kan skapa ett isolerande och roterande lager av bin vid ytterkanten av vinterklotet som bina skapar och bina kan även stå för endotermisk värmeproduktion. Andra viktiga överlevnadsfaktorer är hur bikupan är isolerad, hur mycket honung bina samlat in under sommaren och förekomsten av kvalster.
Utifrån väderdata och viktmätningar utvecklade forskarna tre modelleringsmetoder och samtliga kolonier vägdes dagligen från 26 oktober 2019 till 15 mars 2020.
– Vi såg att viktminskningen i allmänhet var låg och jämförbar med den hos kolonier längre söderut. Det beror troligen på att vintern 2019/2020 var exceptionellt mild, säger Niclas Norrström.
Bisamhälle utan drottning minskade mest i vikt
Även om bisamhällena från början var väldigt snarlika i antal individer och storlek kom de att variera under studiens gång. Totalt minskade samtliga kolonier mindre än nio kilo i vikt under experimentet, med undantag för ett samhälle utan drottning som förlorade tolv kilo under mätperioden.
– Vi såg att bisamhällena placerade vid Nordens Ark förlorade något mer i vikt per dag, än de i bigården vid Uddevalla. Vi såg också att mindre kolonier inte tappade lika mycket i vikt som de lite större, säger Sonja Leidenberger.
Att bisamhället utan drottning stod för den största viktminskningen menar forskarna kan bero på att den kolonin hade sämre förutsättningar att både behålla och producera värme eftersom den tydliga vinterklotstrukturen i samhället inte fungerade utan drottning.
Värme och ljus ledde till viktminskning
–Vi fann små skillnader mellan underarterna, men de mer ingående analyserna indikerar att underarten svenskt honungsbi (Apis mellifera mellifera) skulle kunna ha en mer återhållsam resursförbrukningsstrategi. Inom experimentets temperaturintervall (-7 till +13 ° C) ledde ökande temperatur och ljusintensitet till snabbare viktminskning. Om både ljus och temperatur påverkar resursförbrukningen i övervintrande honungsbikolonier kan klimatförändringar, med stigande temperaturer men liknande ljusförhållanden, störa honungsbinas övervintringsstrategier i nordliga klimat, säger Niclas Norrström.
Trion menar att ytterligare forskning behövs för att kunna uttala sig mer specifikt om underarternas olika anpassningsstrategier samt för att kunna mildra klimatförändringarnas potentiellt negativa effekter på honungsbins överlevnad.
Effekterna av klimatförändringar kan eventuellt påverka honungsbinas övervintringsstrategier och framgång under övervintringar eftersom temperaturen förväntas förändras men ljusintensiteten förväntas förbli densamma. Ett beroende av både ljus och temperatur för att styra resursförbrukningen kan således potentiellt begränsa honungsbinas förmåga att anpassa sig till ett förändrat klimat.
En bikoloni är en superorganism. Om man ser alla bin som en enda organism ser man saker man inte ser om man studerar varje bi för sig. Därför En superorganism är varje sammanslag av enskilda organismer som uppträder som en enhetlig organisme. Medlemmar av en superorganism har högt specialiserade sociala kooperativa instinkter, arbetsfördelningar och kan inte överleva från sin superorganism under mycket länge. Standardexemplet på en superorganism är en myrkoloni, men det finns många andra – termitkuggar, bikupor, getingar, korallrev, svampkolonier, lundar av genetiskt identiska träd etc.
Det finns väldigt få populationsbaserade studier som undersöker immuniteten mot covid-19 hos unga vuxna, trots att de i stor utsträckning bidrar till smittspridning. Därför har forskare vid Karolinska institutet följt cirka tusen ovaccinerade unga vuxna i Stockholm under tiden oktober 2020 till juni 2021.
Målet var bland annat att kartlägga förekomsten av sars-cov-2-specifika antikroppar (IgG-, IgA- och IgM) och minnesceller i immunsystemet (B-celler och T-celler) som skyddar mot covid-19.
– Unga vuxna riskerar att sprida smittan eftersom många inte märker av sjukdomen eller har väldigt milda symtom. Drygt 60 procent i åldersgruppen 18–29 år har hittills fått två doser vaccin, vilket kan jämföras med 80–90 procent i åldersgruppen 40–69 år. Det är viktigt att unga vuxna fortsätter att vaccinera sig så fort tillfälle ges, både för att skydda sig själva och andra, säger Erik Melén, professor i pediatrik och projektledare för studien.
Covid-19 bland unga – resultat av studien
Under studieperioden hade drygt 28 procent av deltagarna påvisbara antikroppar mot sars-cov-2, med en topp på 45 procent under maj 2021. Antikropparna var mätbara i åtminstone åtta månader efter infektion.
Av de unga som haft covid-19 var det färre än i andra åldersgrupper som hade mätbara nivåer av B- och T-minnesceller.
Cirka hälften av de som haft covid-19 rapporterade att de varit sängliggande på grund av symtom, men vård på sjukhus var ovanligt. En majoritet rapporterade att de drabbats av lukt- och/eller smakbortfall.
Färre än en av tio hade symtom som varade i mer än fyra veckor och en av sju rapporterade inga symtom alls.
Covid-19-projektet inom BAMSE är ett samarbete mellan Södersjukhuset, Karolinska Institutet, Region Stockholm, KTH och SciLifeLab.
Lägre andel minnesceller
Hos fler än 100 deltagare i studien mättes också nivåerna av sars-cov-2-specifika minnesceller i immunsystemet, som kan aktiveras om viruset återigen tar sig in i kroppen.
Hos de i studien med antikroppar hade 70 procent påvisbara nivåer av minnes-B-celler (de minnesceller som bildar antikroppar) och 55 procent hade minnes-T-celler. Detta är lägre andelar minnesceller än vad som uppmätts i tidigare populationsstudier, där man hittat mätbara nivåer av minnesceller hos de flesta som haft covid-19.
– Vi kan inte säkert säga vad det beror på, men tidigare studier har ofta tittat på äldre och sjukare individer. Det skulle kunna vara så att det milda sjukdomsförloppet som ofta ses hos unga personer resulterar i lägre nivåer av minnesceller, säger Qiang Pan-Hammarström, professor i klinisk immunologi vid institutionen för biovetenskaper och näringslära, Karolinska Institutet.
– Vi kommer nu att fortsätta studera hur länge B- och T-cellsimmuniteten varar efter mild infektion hos unga vuxna samt hur vaccination påverkar nivåerna av dessa immunceller.
Postcovid hos unga – det saknas kunskap
I ett nytt delprojekt kommer forskarna också att studera långtidscovid hos unga vuxna.
– Vi vet att även unga vuxna kan bli svårt sjuka i covid-19, även om det är ovanligt, men vi har fortfarande ganska lite kunskap om långvariga symtom och hur detta påverkar hälsan på sikt, säger Sophia Björkander, forskare vid institutionen för kliniska vetenskaper och utbildning.
BAMSE-projektet startade 1994 och har sedan dess följt 4 089 deltagare från födseln upp till vuxen ålder med regelbundna enkäter och kliniska undersökningar. Covid-19-projektet inom BAMSE är ett samarbete mellan Södersjukhuset, Karolinska Institutet, Region Stockholm, KTH och SciLifeLab.
Vetenskaplig artikel:
SARS-CoV-2 specific B- and T-cell immunity in a population-based study of young Swedish adults(Sophia Björkander, Likun Du, Fanglei Zuo, Sandra Ekström, Yating Wang, Hui Wan, Natalia Sherina, Lisanne Schoutens, Juni Andréll, Niklas Andersson, Antonios Georgelis, Anna Bergström, Harold Marcotte, Inger Kull, Lennart Hammarström, Erik Melén, Qiang Pan-Hammarström, and the BAMSE COVID-19 Study Group) The Journal of Allergy and Clinical Immunology.
– Ofta ses monstret som något negativt. Men inom monsterteorin är de varken positiva eller negativa. Om vi blir rädda borde vi fråga oss: varför blir jag rädd? Då kan jag få en ny förståelse av vad jag själv anser vara normalt och icke-monstruöst, säger Line Henriksen, som har en bakgrund inom litteraturvetenskap och kulturteori.
Monsterteori
Monster ger nycklar till att förstå den kultur som skapade dem, menar monsterteoretiker.
Monsterteorin betraktar odjur, demoner och freaks som symboliska uttryck för kulturell oro som genomsyrar ett samhälle och formar dess kollektiva beteende.
Teorin är tvärvetenskapligt och har sina rötter bland annat i feministisk teori och queerteori.
Begreppet myntades av Jeffrey Jerome Cohen, författare till Monster Theory (1996). Men även vetenskapsteoretikern Donna Haraway, vars texter ligger till grund för monsterteorin, skrev redan 1985 i sitt cyborgmanifest: ”monster har alltid definierat gemenskapens gränser”.
På monstret kan människan projicera all sin rädsla, begär och fantasi.
– När vi skapar en norm skapar vi också en opposition till normen. Vem är människa och normal – och vem är det inte och vad får det för etiska och politiska konsekvenser? Jag och många andra monsterteoretiker är väldigt intresserade av den här processen, säger Line Henriksen.
Spöken på Zoom och Facebook
Line Henriksens forskning handlar om den digitala gotiken. Under senare år har berättelser på nätet som kombinerar det gotiska med det digitala blivit populära. Monsterskildringar exemplifierar ängslan och fascinationer kring digitala medier.
– Hur lever man med osäkerhet? Spöken och spökande konkretiserar hur det kan kännas för oss att hela tiden förhålla oss till och leva med tekniken. Att varken vi eller IT-tekniker vet varför datorn eller mobilen krånglar. Så vi startar om och hoppas på det bästa, säger Line Henriksen.
Digital gotik är online-berättelser som kombinerar det gotiska – en litterär genre upptagen av det övernaturliga och okända, ofta uttryckt genom manifestationer av monster och spöken – med det digitala.
Ett exempel på digital gotik är filmen ”The Host” som producerades under pandemin och handlar om en grupp som träffas på Zoom för att hålla en seans. Men något går riktigt, riktigt fel. Eller som filmens tagline säger: ”Someone has joined the meeting”.
– Det exemplifierar hur lätt det är för oss att berätta om skräck med digitala medier. Vi är närvarande, men samtidigt frånvarande, och vi saknar kontroll, säger Line Henriksen.
På nätet finns kopior av många av oss genom bilder, ljudinspelningar och videoklipp som vi själva eller andra lagt upp. Det här gör Line Henriksen en något skrämmande tolkning av:
– Vi gör egna spöken – kopior av oss – som kommer existera när vi inte finns längre.
Det här har skräckberättelser som cirkulerar på nätet – creepypasta – tagit fasta på. I en berättelse blir en man hemsökt av sin döda flickväns Facebook-profil. Hon är tillbaka och hon vill något.
Creepypasta är en samlingsterm för korta, användargenererade berättelser som är avsedda att skrämma publiken. Det kan handla om mord, spöken, zombies eller hemsökta tv-program och videospel.
Syftet med creepypasta är att övertyga publiken om att det hänt på riktigt. Publiken interagerar med författaren och blir en del av berättelsen.
– Precis som i filmen med Zoom-seansen berättar dess popularitet för oss att det här är något som känns träffande: vi kan med dessa berättelser ta del av hur det är att leva med en teknik som verkar ha ett ”eget sinne”. Vi blir hemsökta av dåtiden och framtiden på ett sätt vi inte blev förut. Tid och rum blir svårare att förhålla sig till, säger Line Henriksen.
Varför blir vi skrämda och fascinerade av monster? Det är monsterforskare intresserade av. Bild: Vipul Uthaiah/Unslplash.
Våra monster säger något om vår tid
Under 1950- och 1960-talen handlade många skräckberättelser i USA om ”de andra”, det okända. Då handlade det om skräcken för kommunismen. Monstren var då annorlunda och skulle därför omedelbart utrotas. I nyare berättelser är bilden av monster ofta mer nyanserad. Fler berättelser skrivs ur monstrens perspektiv och deras marginalisering problematiseras.
Det finns förstås alltid undantag som i tv-serier som Game of Thrones eller The Walking Dead. Men även i fall där populärkulturens monster framstår som omänskliga kan monsterteorin användas för att upptäcka nyanserna i hur de skildras och vad de berättar om sin samtid, menar Line Henriksen:
– Vem är det som blir monstergjord och varför? Ofta finns det mycket mer saker vi har gemensamt med monstret än vi tror. Om monstret inte på något sätt har något att berätta om oss själva, skulle det då vara lika läskigt?
Line Henriksen, postdoktor och monsterteoretiker vid Malmö universitet, line.henriksen@mau.se
– I vissa åldersgrupper har vi kunnat se en sexfaldigt ökad risk att dö i infektionssjukdomar för personer med bipolär sjukdom och psykossjukdom. Det gör att man borde diskutera om att sätta in mer förebyggande åtgärder för dessa grupper, säger Niklas Nilsson, en av forskarna bakom studien.
Studien omfattar hela Sveriges vuxna befolkningen och är baserad på dödsfall och sjukhusinläggningar under perioden 2018 – 2019. Forskarna tittade på hur stora andel av alla personer med psykossjukdom eller bipolär sjukdom som dog eller blev inlagda på sjukhus kopplat till influensa eller lunginflammation, jämfört med personer utan svår psykisk sjukdom.
Dubbelt så stor risk att dö i influensa
Man fann då att risken att avlida i influensa eller lunginflammation var dubbelt så hög för de svårt psykiskt sjuka jämfört med den övriga befolkningen. I åldersgruppen 40 – 59 år var risken för död sex gånger högre än för de icke svårt psykiskt sjuka.
Även risken att bli inlagd på sjukhus eller avlida i blodförgiftningssjukdomen sepsis studerades. Det visade sig att personer med svår psykisk sjukdom drabbades av betydligt fler sjukhusinläggningar och löpte 60 procent högre risk att dö i sepsis.
Psykisk sjukdom en riskfaktor i sig själv
Studien svarar inte på varför de svårt psykiskt sjuka löper denna kraftigt ökade risk att bli sjuka och dö i infektionssjukdomar. En möjlig delförklaring skulle kunna vara att psykiskt sjuka oftare också lider av andra underliggande kroppsliga sjukdomar och därför är skörare. Detta verkar dock inte alltid vara orsaken.
Även när forskarna tog hänsyn till riskfaktorer som diabetes, högt blodtryck och hjärtkärlsjukdom, var risken att dö i influensa eller lunginflammation fortfarande nästan tre gånger så stor för vissa svårt psykiskt sjuka som för befolkningen i övrigt.
– Utifrån våra resultat talar mycket för att svår psykisk sjukdom i sig bör ses som en stark riskfaktor för infektionssjukdom, säger Martin Maripuu, forskare i psykiatri vid Umeå universitet och projektledare till studien.
Ökad risk att dö i covid-19
I vintras kunde forskare i Umeå visa att svårt psykisk sjuka löpte ökad risk att dö i covid-19. Efter det var det flera länder som valde att prioritera denna grupp för vaccination.
– En slutsats är att det kanske är dags att prioritera de svårt psykiskt sjuka även vid vaccination mot säsongsinfluensa och mot lunginflammationsbakterien pneumokocker, säger Niklas Nilsson.
Niklas Harry Nilsson, forskningsassistent/AT-läkare, Institutionen för klinisk vetenskap, Umeå universitet/Östersunds sjukhus, niklas.nilsson@umu.se
Martin Maripuu, universitetslektor/överläkare, Institutionen för klinisk vetenskap, Umeå universitet/Östersunds sjukhus, martin.maripuu@umu.se
– När jag kom till gymnasieskolan i innerstaden hade jag förväntningar om att förortsslang skulle ha låg status eftersom tidigare forskning visar att förortsslangen har blivit förknippad med en massa negativa saker som skolmisslyckanden eller bristande språkförmåga.
Det säger Henning Årman, lärare i svenska och historia som disputerat med en avhandling i barn- och ungdomsvetenskap, om ungdomars syn på vad som är ett bra och ett dåligt språk.
Men i innerstadsskolan använde eleverna slangorden från förorten, även om de alltid bott i innerstaden. Det kunde väcka missnöje hos elever som själva kom från förorten. Flera elever uppmärksammade att förortsslangen användes som ett slags skämt av eleverna i innerstaden.
Ett sätt att använda språket respektlöst
– Om man har kämpat hårt för att komma till den skola man vill gå på och där sedan möter en språklig karikatyr av en förortselev är det inte konstigt att man reagerar. Elever påpekade också hur slangord användes på fel sätt i innerstaden och att elever här helt missade nyanserna i förortens språk. En elev tyckte att det var som att titta på ett barn som försöker gå i högklackat.
På skolan diskuterades begreppet kulturell appropriering mycket. Det vill säga att ta något från en annan kultur och använda det respektlöst. Innerstadselevernas användning av förortsslang var en form av kulturell appropriering, menade några elever.
– Så här skedde en form av uppvärdering av förortsslangen som en språklig stil med egenvärde. Samtidigt väcker det intressanta frågor om vem som har rätt att bestämma vilka som får använda ett språk.
Oro för att råka säga fel
– Den ständigt pågående diskussionen om språk och inkluderande och exkluderande språkbruk i relation till frågor om jämställdhet, hbtq-frågor och rasism, skapade nervositet för att inte hänga med i den politiska jargongen. Och en oro att råka visa sig omedveten genom att använda något problematiskt ord. Det skapade också trötthet och matthet inför det politiskt korrekta.
Ett resultat av elevernas språkaktivism var att den vände på skolans språkliga hierarkier.
– Intuitivt tänker man sig att det är lärarna som är de språkliga auktoriteterna och de som upprätthåller språkliga normer i en skola. Men i diskussionerna om det sexistiska och rasistiska språkbruket var eleverna så slipade att det snarare var de som skapade språknormerna.
Henning Årman, doktorand, Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet, henning.arman@buv.su.se
En klinisk väg in till sjukvården för tandläkare samt en utveckling av mjukvaran som kan diagnostisera benskörhet. Det är två framgångsfaktorer för att tandvården ska kunna bidra till upptäckten av benskörhet, menar forskaren Joanna Gullberg.
Benskörhet innebär en försvagning av skelettet och kan leda till benbrott. Dessa benbrott innebär ett stort lidande för patienten, men är också bland det mest kostsamma för sjukvården. Särskilt höftfrakturer kräver lång tid på sjukhus.
Benskörhet
Osteoporos är en tyst sjukdom som i många fall märks först vid ett benbrott. Årligen sker cirka nio miljoner osteoporosrelaterade frakturer i världen. Av dessa sker en tredjedel i Europa och Sverige, Norge och Danmark ligger i topp med över 500 benbrott per 100 000 invånare. Utöver benskörhet är ålder, tidigare benbrott eller benbrott hos närmaste släktingar, vissa mediciner och sjukdomar samt rökning och alkohol riskfaktorer för benbrott. Benskörhet är vanligare bland kvinnor än bland män.
För kostsamt att screena riskpatienter
Det anses inte hälsoekonomiskt försvarbart att inom sjukvården screena riskpatienter för att upptäcka benskörhet (osteoporos). Oftast görs bedömningen istället efter en första fraktur. Men tidigare studier har visat att det finns ett samband mellan åldersrelaterade förändringar i käkbenet och i övriga delar av skelettet. Det är här som tandläkaren Joanna Gullberg menar att resurser inom tandvården kan användas för att upptäcka individer som är i riskzonen för att drabbas av benskörhet och benbrott.
– Röntgenbilder av tänder och käkar tas regelbundet, särskilt i Sverige där de flesta går till tandläkaren årligen. Dessa bilder tas ändå och kan även användas för bedömning av benskörhet, säger Joanna Gullberg som nu disputerar vid Odontologiska fakulteten, Malmö universitet.
Kvinnor i riskgruppen villiga att betala
I avhandlingen har hon genom fokusgruppintervjuer undersökt inställningen bland tandläkare och riskpatienter till att introducera en bedömning av benskörhet hos tandläkaren. Inställningen var överlag positiv men det finns frågetecken.
–Det handlar om att ha tiden men också rätt kunskaper. Tandläkare undrar över hur man upptäcker sambandet mellan käkbenet och övriga skelettet vad gäller benskörhet. Vad det finns för verktyg och hjälpmedel, säger Joanna Gullberg.
I en andra enkätstudie undersökte hon även betalningsviljan bland kvinnor i riskgruppen för tandläkarens bedömning av röntgenbilderna.
– De var i snitt villiga att betala 385 kronor för tiden det tar för tandläkarens att bedöma risken för benskörhet, säger Joanna Gullberg.
Ljumt intresse bland tillfrågade läkare
Ett annat hinder är att det generellt saknas etablerade kontaktvägar för tandläkare till sjukvården. Sådana är avgörande för att motverka att patienten hamnar mellan stolarna, menar Joanna Gullberg som också studerat en mjukvara som kan användas för automatisk analys av käkbenet.
–Den finns men behöver utvecklas för att förbättra förmågan att upptäcka patienter i riskgrupp.
Främsta knäckfrågan är nog det ljumma intresset bland läkare att etablera ett samarbete. Joanna Gullberg ville göra fokusgruppintervjuer även med allmänläkare, men trots upprepade försök lyckades hon inte få ihop en enda grupp. En specialistläkare deltog och ställde sig positiv till tankarna.
–Jag tror läkarnas skepsis beror på hög arbetsbörda. De är rädda för att trycket ska öka ännu mer, säger Joanna Gullberg.
I Sverige har mer än 1 000 barn drabbats av uppgivenhetssyndrom. Sjukdomen, som tidigare kallades för apati, uppmärksammades första gången i Sverige 1998. Den drabbar barn och ungdomar som söker asyl i Sverige och har kommit att betraktas som ett resultat av traumatiska upplevelser i hemlandet och stressen av att leva under utvisningshot i Sverige.
Så yttrar sig uppgivenhetssyndrom
Patienter som drabbas av uppgivenhetssyndrom förlorar funktioner och blir till slut oförmögna att röra sig och kommunicera. De reagerar inte på smärta och behöver tillföras näring till exempel genom en sond.
Behandlingsmetod utan stöd
I Socialstyrelsens vägledning till hälso- och sjukvården för behandling av uppgivenhetssyndrom anses familjens roll vara central för att barnet ska tillfriskna, liksom att familjen beviljas uppehållstillstånd. Förra året gjordes en utredning som visade att det saknas stöd för den behandlingsmetod som rekommenderas.
I en ny studie har forskare vid Uppsala universitet studerat behandling och hälsotillstånd för 13 barn som vårdats för uppgivenhetssyndrom på ett behandlingshem. Studien baserades på journaler från hälso- och sjukvården, samt på akter från socialtjänsten och behandlingshemmet. På behandlingshemmet fick barnen så kallad stimuleringsterapi, en metod som skiljer sig från den som rekommenderats av Socialstyrelsen.
Vårdades ensamma och blev friska
Åtta av de tretton barnen hölls separerade från sin familj och alla de barnen blev friska. Av de fem barn som vårdades i närvaro av sin familj tillfrisknade bara ett. Fem barn fick uppehållstillstånd men bara ett av de barnen tillfrisknade.
Barnens tillfrisknande kan ha berott på separationen eller på att asylprocessen inte involverades i behandlingen, eller båda dessa i kombination.
I dokumentationen framkom tre fall av simulering.
– Det här är den första vetenskapliga studien som jämför olika behandlingsmetoder och resultaten är tydliga. Varken familjenärvaro eller uppehållstillstånd är nödvändiga för tillfrisknande, snarare tvärtom. Vi anser att våra resultat bör föranleda en omprövning av behandlingen av barn med uppgivenhetssyndrom. Dessutom måste risken för simulerad sjukdom alltid beaktas vid uppgivenhetssyndrom, säger Karl Sallin, doktorand vid Centrum för forsknings- och bioetik vid Uppsala universitet och barnneurolog på Astrid Lindgrens barnsjukhus i Solna.
”Eftersom behandlingen av uppgivenhetssyndrom ofta varit långdragen och då tillståndet innebär ett stort lidande samt tar stora resurser i anspråk är det viktigt att den behandling som erbjuds fungerar. (…)
Vidare måste man ställa sig frågan om inte den nuvarande behandlingsmetoden och det synsätt som motiverat den kan ha bidragit till att tillståndet kommit att uppträda just i Sverige. Det är väl känt att så kallade funktionella symptom kan komma att anta epidemiska proportioner om de rätta omgivningsfaktorerna inträder. Historien är full av sådana exempel även om förståelsen av hur de uppkommer är begränsad. Det är likväl viktigt att inse att sättet sjukvården, media och samhället i stort förhåller sig till funktionella symptom kan avgöra vilken spridning de får och alltså hur mycket lidande som uppkommer.
Sjukdom uppstår inte alltid som ett resultat av en biologisk mekanism utan ibland till följd av omvärldsfaktorer. Det gör emellertid inte symptomen falska eller lidandet påhittat.
Patienter med funktionella symptom skattar ofta sin livskvalitet sämre än de med allvarliga sjukdomar där en biologisk mekanism är känd.”
Forskarna påpekar att studien är liten och att det inte går att veta hur väl de 13 barnen i studien representerar den större gruppen barn med uppgivenhetssyndrom. Forskarna har inte heller följt barnens behandling i realtid utan studerat journaler och annan patientdokumentation i efterhand. Resultaten måste därför tolkas med försiktighet.
Vägledningen för personal i hälso- och sjukvård från 2013 är nu bortplockad från Socialstyrelsens webbplats.
Karl Sallin, doktorand vid Centrum för forsknings- och bioetik vid Uppsala universitet och barnneurolog på Astrid Lindgrens barnsjukhus i Solna, karl.sallin@crb.uu.se
Vad tycker du om att det snart är dags för vintertid?
– Det är bra. Vi behöver morgonljuset under årets mörkaste månader. Låt oss säga att vi skulle ha permanent sommartid, Stockholm skulle då ha 70 dagar om året då solen skulle gå upp efter klockan nio. När vi har vintertid går solen aldrig upp efter klockan nio.
Varför behöver vi morgonljus?
– Morgonljuset ser till att vår dygnsrytm blir tidigarelagd. Bland annat kommer kroppstemperaturen att öka tidigare på morgonen och produktionen av sömnhormonet melatonin att starta tidigare på kvällen och göra oss sömniga. Då ökar sannolikheten att vi kommer i säng ”i tid”, vilket ökar sömnlängden och förbättrar sömnkvalitet.
Morgonljuset har också fördelen att vi kommer i gång lättare under dagen. Ljuset gör oss omedelbart pigga och dämpar påslaget av melatonin. Är vi aktiva på morgonen drar vi också nytta av stresshormonet kortisol som börjar höjas redan vid tre-tiden på morgonen och hjälper oss att vakna.
Vi måste komma ihåg att det ljus som dagsljuset ger är mycket starkare än det elektriska ljuset. Om jag går ut en molnig dag på vintern får jag 5 000 lux. Normen för ljus inomhus är 50 lux och det ger ingen som helst biologisk påverkan.
Men det är många som förespråkar sommartid som normaltid, hur ser du på det?
– Till att börja med vore det ett gigantiskt experiment med folkhälsan. Det är faktiskt något vi aldrig har levt med. De allra flesta människor drar åt kvällspigghet. Därför är morgonljuset det vi verkligen behöver i samhället eftersom det gynnar återhämtning. Vi har redan problem med sömnbrist och anledningen är att många inte kan somna på kvällen. Med evig sommartid skulle det bli ännu svårare att somna.
Hur skulle hälsan påverkas?
– Vi skulle missa en timmes dagsljus på förmiddagen och det skulle leda till att vi försenar vår biologiska dygnsrytm som faktiskt är 24,2 timmar. Med ljusare eftermiddagar blir vi mer aktiva på eftermiddagen, vi får svårare att somna och ännu fler skulle lida av konstant sömnbrist eftersom vi behöver gå till arbete och skola samma tid som vanligt. Risken för depression skulle öka eftersom sömnbrist kan vara en inkörsport till depressiva tillstånd.
Vintertid stämmer med soltiden, borde vi ha det jämt?
– Det vore bättre än evig sommartid. Men min prioritering är solklar. Behåll det vi har idag. Det är bättre än innan tidsomställningen infördes 1981. Nu har vi det bästa av två världar. Med sommartid får vi extra ljus på kvällarna utan att morgnarna blir mörka och med vintertid har vi ljusa morgnar.
Är forskningen är överens eller finns det resultat som pekar i andra riktningar?
– Här är vetenskapen enig. Forskarna vill ur hälsosynpunkt värna om morgonljuset och har också lämnat in flera remissvar till EU om de negativa följderna av att ta bort tidsomställningen.
Text: Lotta Nylander på uppdrag av forskning.se
Sverige testade sommartid första gången 1916
Sommartid innebär att lokal tid justeras fram en timme under en del av året för att bättre utnyttja den ljusa delen av dygnet under sommaren för människor som stiger upp vid fasta klockslag. I länder närmare polerna, som i de nordiska länderna, gör sommartid mest skillnad under vår och höst men inte lika stor skillnad under sommaren då det ändå är så ljust.
Sverige införde sommartid på försök 1916, 15 maj–30 september, men bönderna protesterade så mycket att försöket inte upprepades.
Först år 1980 införde vi sommartid igen i landet. Sedan 1996 har hela EU gemensam sommartid; den börjar sista söndagen i mars och slutar sista söndagen i oktober.
Källa: Wikipedia
Kaledonierna och den Svekonorvegiska provinsen kan för den oinvigda låta som två självutnämnda fantasiländer. Men den geologiskt bevandrade vet att namnen betecknar de bergskedjor av Himalayatyp som finns i Skandinavien. Kaledonierna är vår stora fjällkedja med 400 miljoner år på nacken, medan den 1 000 miljoner år gamla Svekonorvegiska löper mellan sydvästra Sverige och södra Norge.
En sammanfattning av den här typen av storslagna bergskedjor runt om i världen publiceras nu i den vetenskapliga tidskriften Nature Reviews Earth & Environment. Ett forskarlag, där bland annat Lunds universitet ingår, har undersökt hur mäktiga bergskedjor av Himalayatyp bildats genom historien.
Äldre bergskedjor bildades inte under högre temperatur
– Man skulle förvänta sig en allmän trend med ökande metamorfa temperaturer i bergskedjor med stigande ålder, men en sådan trend kunde vi inte urskilja. Bergskedjebildning av Himalayatyp verkar ha skett på ungefär samma sätt i åtminstone 1800 miljoner år, säger Charlotte Möller, geologiforskare vid Lunds universitet.
Metamorfa bergarter har formats utan att smältas
Metamorfa bergarter har genomgått en omvandling av antingen struktur, textur, mineralsammansättning – eller en kombination av dessa – utan att ursprungsmaterialet har smälts ner.
Den metamorfos, eller förvandling, som en bergart har genomgått kan indelas i en intensitet beroende på vilken temperatur metamorfosen skett under.
Låg metamorfos sker vid temperaturerna 200–320 grader, intermediär vid 320–600 grader och hög metamorfos vid temperaturer över 600 grader.
Himalaya bildades vid krock mellan kontinenter
Den studerade sortens bergskedjor bildas när två kontinenter kolliderar och jordskorpan förtjockas upp till 80 kilometer. I det specifika fallet Himalaya är det alltså bara ”toppen på isberget” som sticker upp 8 800 meter över havet. Djupt där inne sker en metamorfos och bergarterna förändras på grund av temperatur, tryck och deformation.
– När kontinentalplattorna flyttas och bygger upp stora kontinentmassor och tjocka bergskedjor påverkar det havsströmmar, luftströmmar, klimat och livsbetingelser. Under årmiljonerna har detta styrt hela planetens utveckling, säger Charlotte Möller.
Ökar förståelsen av jordens utveckling och historia
Forskarna hoppas att den nya studien kan bidra till en ökad förståelse kring hur bergskedjor av Himalayatyp byggs upp och utvecklas. Men också ge värdefulla nycklar till framtidens geologer som ska fortsätta analysera processerna bakom de dramatiska bergslandskapen.
– Bergskedjebildning är en av jordens mest storskaliga processer. Att känna till dess skeenden så bra som möjligt är grundläggande för vår förståelse av planetens utveckling och historia under årmiljonerna, säger Charlotte Möller.
Fotnot:
Förutom Lunds universitet har följande lärosäten och organisationer deltagit i arbetet: University of Cambridge, University of Portsmouth, Geological Survey of Canada, Memorial University of Newfoundland.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these cookies, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may have an effect on your browsing experience.
