Generna avslöjar fjällämmeln som en av världens yngsta däggdjursarter

Med hjälp av ny genteknik har en forskargrupp vid Stockholms universitet lyckats kartlägga arvsmassan från både nutida och forntida fjällämlar. Analysen som avslöjar artens evolutionära historia, visar att fjällämmeln är en av världens senast utvecklade däggdjursarter. Studien som är publicerad i tidsskriften PNAS visar att arten skiljdes från sin närmaste släkting, den västsibiriska lämmeln, för cirka 35 000 år sedan – strax innan den senaste istidens kallaste period.

Fjällämmeln är en viktig art på den skandinaviska tundran, bland annat som föda för många rovdjursarter, som den utrotningshotade fjällräven. Men den är också en intressant art ur ett evolutionärt perspektiv, bland annat för att förstå hur däggdjur har utvecklats innan, under och efter den senaste istiden.

– Fjällämmelns evolutionära historia har inte studerats med hela arvsmassor tidigare. Vår studie fyller den luckan och visar vilka avgörande insikter de genomiska verktyg vi har tillgång till kan ge när det gäller kunskap om hur evolutionen har påverkats av miljöförändringar, säger David Díez del Molino, huvudförfattare till studien och forskare vid Centrum för paleogenetik och Zoologiska institutionen vid Stockholms universitet.

Inget genflöde

Studien bekräftar inte bara att fjällämmeln och den sibiriska lämmeln är separata evolutionära linjer, den visar också att det inte finns några spår av hybridisering mellan arterna – ett överraskande resultat enligt forskargruppen, med tanke på hur nära i tiden de två arterna delade på sig och att deras utbredning nästan överlappar varandra geografiskt. Bristen på genflöde står i kontrast till utvecklingen hos många andra däggdjursarter, där en nyligen inträffad artbildning ofta följs av en hybridisering, det vill säga utbyte av gener mellan arterna.

– Våra resultat tyder på att fjällämmeln är en av de yngsta däggdjursarterna, och att den utvecklats i en annan riktning än sin systerart, den västsibiriska lämmeln, under ett anmärkningsvärt kort tidsdjup. Det verkar också som om arterna har förblivit isolerade, eftersom vi inte hittar några tecken på hybridisering mellan dem, säger Edana Lord, och huvudförfattare till studien och tidigare verksam vid Centrum för paleogenetik.

Forskarna identifierade även hundratals mutationer unika för fjällämmeln, särskilt i gener relaterade till pälsfärg, fettmetabolism och till och med beteende. Dessa genomiska skillnader bidrar troligen till fjällämmelns särpräglade svartgula päls, samt hjälper lämmeln att hålla sig aktiva under vintern, egenskaper som tros vara anpassningar till det hårda klimatet på den skandinaviska tundran och till hotet från rovdjur.

Separat art

Genom att lösa lämlarnas släktträd så stöder studien också klassificeringen av den Östsibiriska lämmeln som en separat art – Lemmus paulus – och klargör därmed taxonomin för en däggdjursgrupp där det tidigare funnits oklarheter gällande de evolutionära sambanden mellan de olika arterna.

– Studien utgör ett stort framsteg vad gäller vår förståelse av lämmelns artbildning och evolution. Den banar också väg för spännande framtida forskning, särskilt vad gäller att utforska förhistoriska hybridiseringar samt att klargöra när fjällämmelns unika genetiska anpassningar uppstod. Studien bidrar också till insikter om hur klimatförändringar, även dagens, snabbt kan bidra till isolering och artbildning, säger Love Dalén, medförfattare till studien och professor i evolutionär genomik vid Centrum för paleogenetik och Zoologiska institutionen vid Stockholms universitet.

Läs mer:

Hitta studien “Genome analyses suggest recent speciation and post-glacial isolation in the Norwegian lemming” av Edana Lord et al., publicerad i PNAS, 2025.

DOI: 10.1073/pnas.2424333122

Centrum för paleogenetik (CPG):

Centrum för paleogenetik (CPG) är ett samarbete mellan Stockholms universitet och Naturhistoriska riksmuseet.

Läs mer om forskningen som görs på CPG: https://palaeogenetics.com/

Forskarkontakter:

Edana Lord, postdoktoral forskare vid Centrum för paleogenetik och Zoologiska institutionen vid Stockholms universitet, huvudförfattare till studien. +61 437 791 874 | edana.lord@zoologi.su.se

David Díez del Molino, forskare vid Centrum för paleogenetik och Zoologiska institutionen vid Stockholms universitet, seniorförfattare till studien. +46 739 512 922 | david.diez@zoologi.su.se

Love Dalén, professor i evolutionär genomik vid Centrum för paleogenetik och Zoologiska institutionen vid Stockholms universitet, medförfattare till studien. +46 707 772 794 | love.dalen@zoologi.su.se