Hur ser situationen ut för romer i Sverige?
— Många lever i stort utanförskap. Man uppskattar att det finns runt 50000 romer i Sverige och det talas över tre dussin dialekter av romani chib, vilket myndigheterna har svårt att hantera i till exempel modersmålsundervisning, säger Matthew Kott, forskare inom romska studier vid Hugo Valentin-centrum, Uppsala universitet.

Förr försökte man tvinga romer till assimilering, i skolorna förbjöds de prata sitt språk och barn har tidigare tvångsomhändertagits av myndigheter. Matthew Kott tycker att det fortfarande finns brister i myndigheternas åtgärder.

— Till exempel skickade en kommun för bara några år sedan polisen att hämta barnen när de inte kom till skolan, vilket skrämde föräldrarna. Om kommunen i stället tagit kontakt med en romsk förening kunde man ha skapat en dialog och försökt övertala föräldrarna att skolan var för barnens bästa och även förklarat att det är obligatorisk med skolgång i Sverige.

Varför finns det så mycket fördomar mot romer?
— Delvis är det på grund av att romer, sedan tusen år tillbaka då deras förfäder utvandrade från Indien, aldrig helt accepterades dit de kom. De fortsatte sin resa för att hitta en plats att slå sig ner, men de har aldrig blivit riktigt välkomna. Fördomar mot romer har funnits länge, och de dyker särskilt upp vid kristider. Bakom fördomarna ligger femhundra års missförstånd och kulturkrockar.

Att romer är kriminella är väl en vanlig fördom, stämmer den?
— När det gäller kriminalitet så kan det stämma att romer är överrepresenterade bland fängelsebesökarna i vissa länder, jämfört med befolkningen som helhet. Men om man i stället skulle jämföra med den samhällsgrupp som romer ofta tillhör, det vill säga lågutbildade och som lever i ett utanförskap, skulle romer inte vara en avvikande grupp.

Matthew Kott påpekar att det också finns föreställningar om romer, inte bara fördomar. En föreställning är att romer gillar att resa och själva har valt att bo i husvagn och inte rota sig.

— Det kan vara så att det är en del av deras kultur, men frågan är om de har valt den av fri vilja eller av tvång?
 
Hur kan forskningen förändra synen på romer?
— Det finns två sätt, den ena är att bjuda in romer så att de kan delta i kunskapsproduktionen. När romer har ställt upp på intervjuer blir de ofta förvånade över hur resultatet framställs och förstår inte forskarnas villkor. Forskare och romer kommer från olika kulturer, båda med starka traditioner och regler, och de här två kulturerna måste mötas. Vi måste bygga broar in till gruppen och skapa ömsesidig förståelse för att romer ska få en mer realistisk bild av forskningen. Romer ska inte bestämma över forskningen, men de borde bjudas in tidigt för att skapa en öppnare dialog.

Vad är det andra sättet?
— Man måste byta fokus från att enbart koncentrera sig på hur majoritetsamhället har behandlat romer, till att också fokusera på romers språk och kultur utifrån gruppens eget perspektiv. I stället för att placera dem i facket ”offer” kan man se vad de har bidragit med och det positiva i deras kultur, till exempel har vi flera ord i svenskan som kommer från romani. Romer har en kultur som berikar Sveriges gemensamma kultur och historia.

Text: Elin Melin, forskning.se

Lotta Reuterskiöld är universitetslektor och psykolog vid Stockholms universitet.

Vad är klaustrofobi?
— Den som lider av klaustrofobi är rädd för instängdhet, att vara fastlåst och att inte kunna ta sig ifrån ett utrymme. Ju mindre och mer instängt ett utrymme är, desto större är rädslan. Att åka tunnelbana är också jobbigt för många, som till exempel röda linjen med många stationer under jorden.

Kan gruvarbetarna i Chile drabbas av klaustrofobi?
— Jag kan tänka mig en rad saker de här gruvarbetarna drabbas av, till exempel nedstämdhet, panikattacker och trauma. För att kunna sätta en diagnos för specifika fobier krävs det att personen haft problem ett tag. Det ska störa ens vardag och ge upprepade symptom. Men man kan ju bli akut rädd i olika situationer utan att ha en diagnos.

Vilka är symptomen för klaustrofobi?
— Hjärtklappning, svettningar, hyperventilering och yrsel är vanliga symptom. Det är oftast samma symtom för de som lider av agorafobi, fast då är man rädd för att drabbas av kroppsliga symtom i sig, att det ska bli pinsamt och att tappa kontrollen medan de som lider av klaustrofobi är rädd för instängdheten i sig. 

Varför drabbas man?
— Det finns tre rutter in: För det första kan man drabbas om att man har råkat ut för något tidigare, till exempel fastnat i en hiss som barn. För det andra kan det handla om en modellinlärning, man har sett någon annan drabbas av ångest och rädsla. För det tredje kan ett barn som hör berättelser om en specifik fobi själv börja undvika samma sak. Vissa rädslor för t ex höjder, stormar och ormar är mer lättbetingade, dessa rädslor har ett överlevnadsvärde för oss.

Är det bara barn som drabbas?
— Nej, men det finns statistiskt sett två olika debuteringsvågar. Den första vågen sker i 10-årsåldern och den andra i 27-årsåldern. Det finns inga förklaringar till varför, utan det ser bara ut så. Det är ytterst ovanligt att man drabbas i till exempel 50-årsåldern.

Kan man bli botad?
— Ja, det går att behandla fobier och de allra flesta blir av med sina problem. Vi har arbetat länge med forskningsprojekt där vi behandlar ungdomar med olika specifika fobier. De behandlas i en så kallad en-sessions behandling där de gradvis exponeras för det som de är rädda för. Av vuxna som har behandlas med den här metoden har 80-90 procent blivit av med sina fobier och av alla barn som gått behandlingen har den hjälpt 55-60 procent. 

Hur kommer gruvarbetarna att må när de väl kommer upp?
— Jag tror en del kommer att klara sig med relativt få men, andra med ganska mycket men, medan vissa kommer att vara helt knäckta. Vi människor är komplexa och tidigare erfarenheter spelar stor roll för hur man klarar sig. Vilken typ av stöd de får, hur mycket information de har tillgång till, och hur stämningen är därnere kommer att påverka hur de kommer att må efteråt.

Text: Elin Melin, forskning.se

Västbergarånet har i media beskrivits som spektakulärt och där gärningsmännen kom över 39 miljoner kronor, av vilket endast en bråkdel har återfunnits. I måndags inleddes rättegången som kommer att pågå i drygt två veckor. Jerzy Sarnecki är professor i allmän kriminologi vid Stockholms universitet.  

Organiserad brottslighet och rån, kan man se några trender?
— Organiserad brottslighet är ett vagt begrepp eftersom det kan handla om flera olika slags brott där gärningsmännen är organiserade. Men om vi pratar om grova rån så kan man säga att de blir allt svårare att genomföra och därmed kräver mer organisering i dag än tidigare.

Varför är de svårare att genomföra?
— För att säkerheten ökar. Grunden till rånen är den gigantiska omfattningen av kontakter som finns. I banker, värdedepåer och transporter kan man komma över mycket pengar. Men bankerna har minskat sin kontanthantering, postkontoren (som tidigare hanterade kontanter) är nedlagda och vid värdetransporter använder man till exempel färg i väskorna som säkerhetsåtgärd. Värdedepåer är nästa steg där det också finns mest pengar.

Vilken typ av organisering krävs?
— Man kan se sådana här rån som ett större projekt som kräver olika kompetenser, till exempel bra lokalkännedom och möjlighet att forcera fysiska barriärer. Dessutom behövdes vid Västbergarånet även en helikopterförare, en expert på sprängämnen och flera olika slags fordon. Men det är ingen befintlig liga som utför rånen, utan några grovt kriminella som har kommit på idén rekryterar experter och skapar en organisation, en projektgrupp, för ändamålet. Efteråt skiljs man åt.

Så gärningsmännen känner inte varandra?
— Delvis, när kriminella träffas så pratar de mycket om projekten och en del känner varandra väl, dessa personer utgör nätverkets kärna. Resten är löst sammansatt folk som rekryterats för olika funktioner och behöver inte ens känna till varandra.

Vilka personer ingår i nätverken?
— Huvudpersonerna är toppen av samhällsbotten — grovt kriminella, med klassiskt svåra bakgrunder och splittrade familjförhållanden med missbrukande föräldrar, svårigheter i skolan och lång brottskarriär. Men de är intelligenta och har själva undvikit missbrukarträsket. Personerna som rekryteras behöver däremot inte alls ha den typen av bakgrund. De kan till exempel vara före detta militärer och säkerhetsvakter — socialt fullvärdiga personer, men som lockas av att tjäna snabba pengar.

Vad händer med pengarna från Västbergarånet? Det saknas ju en hel del.
— Att genomföra ett sådant här projekt kostar och kräver att det redan innan rånet finns pengar att investera, alltså kriminella pengar. Gärningsmännen har sannolikt också säkrat pengar som de får tillgång till när de kommer ut, det är ytterst sällsynt att myndigheter hittar dem. Men pengarna ligger inte under en sten i skogen och väntar, utan är fördelade mellan de inblandade och väl gömda på många olika ställen.

 Text: Elin Melin, forskning.se

Peter Hassmén är professor i psykologi vid Umeå universitet och forskar på hur motivation och personlighet är relaterat till prestation inom elitidrotten.

Vad behövs för att lyckas inom elitidrotten?
— Det är samma som inom allt; man måste vara motiverad för att vilja lyckas. Sedan kan man prata om vilken typ av motivation, inre eller yttre. Den yttre styrs av pengar, priser och guldmedaljer medan den inre handlar om att vilja bli bättre och prestera mer och har ett starkt förklaringsvärde för att lyckas inom elitidrotten.

Uthållighet är ett krav för framgång och elitidrottare har ofta runt tio års hård träning bakom sig innan de når toppen.

— Man måste lägga ner tid på att träna. Men träningen måste vara medveten, du måste veta hur och varför du ska träna på ett visst sätt. Kvantitet är viktigt, men kvalitet på träningen är minst lika viktigt. Man bör träna på bästa möjliga sätt och inte glömma att återhämta sig.

Idrottare har ofta höga förväntningar att leva upp till, hur hanterar de press och misslyckanden?
— Det beror på var motivationen kommer ifrån. Om den kommer utifrån, det vill säga motivation som styrs av medaljer och priser, blir det lättare att känna sig sämre när det går dåligt. Men om man fokuserar på vad man kan utan att lägga in en värdering så blir det lättare att hantera och lära sig av olika typer av misslyckanden och i stället tänka: Nej, det gick kanske inte så bra i dag, men jag kan göra på ett annat sätt nästa gång.

Kan pressen i sig fungera som en drivkraft?
— Absolut, den kan fungera som en typ av yttre motivation för olika målbilder. Man brukar prata om resultatmål, prestationsmål och känslomål. Elitidrottare har alla dessa målbilder, men ju närmare en tävling, desto större vikt läggs vid den egna prestationen. Om du har tio andra spelare på plan, så påverkar du procentuellt väldigt lite av matchen som helhet. Den egna prestationen har du i stället större kontroll över.
 
Vad gör ett lag bra?
— Lagidrott är ett socialt sammanhang och det gäller att ta ut ett lag med elva spelare som bäst fungerar ihop och inte elva spelare som var för sig är bäst. Ett vanligt misstag är att bygga laget kring en eller ett par toppspelare, till exempel som Lagerbäck (Sveriges förre förbundskapten) gjort med Zlatan, men man kan fråga sig om detta är optimalt för laget. Oavsett hur bra Zlatan är, så kan inte en ensam spelare vinna en match. Alla måste vilja samarbeta.

Vilka personlighetsdrag lönar sig inom elitidrotten?
— Vilket kontrollfokus individen har är viktigt. Framstående elitidrottare har ofta ett inre sådant och ser sig själva som ansvariga för sin prestation. Om det går dåligt i en tävling och man i stället har ett yttre kontrollfokus så hittar man förklaringar i omständigheterna, till exempel vädret eller domaren.

Att skylla på domaren i en fotbollsmatch kan ändå vara bra eftersom man på så sätt kan skydda sin egen självkänsla, vilken för idrottare är direkt kopplad till prestationen. Men en stark självkänsla i kombination med en inre kontroll över prestationen och en vilja att förbättra sig är vad som enligt Peter Hassmén kännetecknar framgångsrika elitidrottare.

— I all elitidrott gäller det att vilja bli så bra som möjligt och perfektionism i positiva former är bra så länge det är för sin egen skull. Det engelska uttrycket ‘practice makes perfect’ (övning ger färdighet) kännetecknar detta.
 
Sammanfatta de viktigaste punkterna för att lyckas:
— Tro på dig själv och fokusera på rätt saker, det vill säga på prestationen och inte på resultaten. Planera och starta rutiner och ha en positiv inställning. Det är också viktigt att skapa ett bra socialt nätverk med människor som bryr sig om dig för den du är som person, inte som idrottare, och som du vet tycker om dig utan någon värdering.

 Text: Elin Melin, forskning.se

Mår vi bättre tillsammans med en partner?
— Ja, det gör vi. Om man pratar om att må bättre generellt så har de i en parrelation psykiskt bättre hälsa i förhållande till människor utan en partner, detta oavsett om man lever i en bättre eller sämre relation. Men de som har en bra relation mår ju mycket, mycket bättre.

I fjol publicerade Ann-Christine Anderson Arntén sin doktorsavhandling vid Göteborgs universitet.  Syftet med studien var att kartlägga sambandet mellan förhållanden, hälsa och arbete. Det visade sig att människor i bra relationer också ansåg sig ha en bättre hälsa än personer i sämre förhållanden.  Kvinnor i sämre relationer upplevde till exempel mer ångest, sömnproblem och psykiska stressreaktioner jämfört med kvinnor med bra förhållanden.

Vad klassas egentligen som en bra relation?
— Det är individuellt, men gemensamt för de flesta bra förhållanden är en relation där man kommunicerar. Kommunikation och tid tillsammans är A och O. Fysisk beröring, det man brukar kalla för kel och smek, är också en viktig del. Men utan kommunikation så blir det inget kel och smek. Dessutom glider man isär. Det blir lätt vad jag brukar kalla för ”internt världskrig” och man blir ensam i tvåsamheten.  

Kan vi hålla isär jobbet från vårt privatliv?
— Nej, forskning har visat att vi inte kan det. Man tar med sig det som sker på jobbet hem och det som sker hemma tar man med sig till jobbet. Det finns ett samband mellan stressnivå på jobbet och kvalitet på parrelationen, vilket har framkommit i min egen forskning.

När man hittat sin partner, är arbetet klart då? – Nej, det är då det börjar! Ett förhållande kräver ett underhållsarbete. Det finns ju ingen människa som köper en större pryl som man vill ska vara länge, till exempel en bil, utan att vårda och underhålla den, man kastar inte bara bort den direkt efter köpet. Likadant är det med förhållanden – det är ju inte färdigt bara för att man sagt ja vid altaret.

Men varför går så många förhållanden i kras?   
— Livet ramlar på och man tar saker för givet. Många förväntar sig att det där lyckoruset ska finnas med hela livet, man älskar personen men är inte kär, och så vidare. Men om man vill ha liv i kärleken så måste man jobba på det. Det är viktigt att se vad som är bra och inte förvänta sig att någon ska vara felfri. Många försöker ändra på varandra, men just ”det där” som man försöker ta bort kanske är hela grejen och utan ”det där” är det inte alls samma person längre.  Sedan kommer man ju att förändra sig eftersom ett förhållande kräver att man anpassar sig till varandra. Och det är ju det som är så häftigt med livet, att det hela tiden förändras!

Tills döden skiljer oss åt — är vi gjorda för att leva med en person livet ut?
— I dag ser det inte likadant ut som förr när äktenskapet ”kom till”. För det första så lever vi ju längre än till 40 år och livet då var annorlunda än nu. Självklart finns det förhållanden som inte bör räddas, men jag tror att det går att ha en bra relation hela livet. Det är inte så att jag är fundamentalt emot skilsmässor, men varför ska man egentligen byta? Till vilken nytta? Det går att rädda ett förhållande om båda vill det, men det kräver att båda vill jobba för det.

Text: Elin Melin, forskning.se
 
Fotnot: Ann-Christine Anderson Arnténs doktorsavhandling Partnership Relation Quality modulates the effects of Work-stress on health finns att läsa I sin helhet på www.gu.se

Varför har man betyg i skolan?
— Man diskuterade länge betygs vara eller icke vara och ett argument för betyg har varit att vi behöver dem som ett urvalsinstrument. Innan dagens mål- och kunskapsrelaterade betygssystem (som infördes 1994) hade vi ett normrelaterat betygssystem som fick kritik på grund av att det inte sade något om kunskapsnivån utan endast rangordnade individer. Det nuvarande systemet ska mäta den kunskap eleverna har och ge feedback till dem huruvida de har uppnått målen.

Eftersom vi har fria skolval där elever själva har möjlighet att välja skola har en konkurrenssituation uppstått. Christina Cliffordson berättar att detta kan påverka hur betygen sätts.
 
— Man använder sig allt oftare av betygsresultat vid marknadsföring av skolor, vilket kan pressa lärare att höja betygen. Det säger inte heller något om utbildningskvalitén. Till exempel kan en skola med mycket nyinvandrade barn ha en lägre genomsnittlig betygsnivå, men utbildningskvaliteten kan vara lika hög eller högre än på en skola med högre betyg. Att välja skola till sitt barn på grund av skolans höga genomsnittsbetyg behöver alltså inte betyda att man valt en skola med hög kvalitet på utbildningen.
 
Finns det forskning som visar på den här typen av ”missbruk”?
— Vi vet att det har funnits betygsinflation tidigare och att snittbetygen för gymnasieskolan successivt ökade fram till 2003, men att de sedan har stått stilla. För att kunna avgöra om det fortfarande existerar någon inflation behöver det undersökas på nytt, genom att till exempeljämföra betygen med hur eleverna klarar sig på högskolan. En sådan undersökning pågår men måste slutföras innan man kan säga något mer.

Lär sig eleverna bättre med hjälp av betyg?
— Vi vet väldigt lite om det. Det finns studier, men med olika resultat. Betyg ska ju ha en motiverande funktion, men det är sannolikt väldigt individuellt hur man motiveras. Det är till exempel troligt att höga betyg kan vara sporrande för högpresterande, medan betyg för lågpresterande kan ha motsatt effekt. Visst kan betyg sporra, men inte om eleverna inte får det stöd de behöver och det beror mycket på hur man resonerar på skolorna och vilka resurser man har. Det är alltså svårt att hävda att betyg är bra eller dåligt, det beror på sammanhanget där lärarkompetens, kommunikation, resurser och annat måste vägas in.
 
Vid vilken ålder bör betyg ges?
— Enligt mitt sätt att se på det kan betyg ges från vilken årskurs som helst. Men om man bara skulle sätta ett betyg på ett papper kan det rent av vara av ondo. För att sätta betyg i årskurs 6, som är aktuellt nu, är ett argument att man på ett tidigt stadium ska kunna avtäcka eventuella problem, man vill till exempel inte upptäcka att elever i årskurs nio inte kan läsa ordentligt. Om man i stället kommunicerar betyg med elever, föräldrar och finansiärer så att det blir tydligt vilka åtgärder som ska vidtas och vilka resurser som behövs kan de definitivt fylla sin funktion. Utan resurser, åtgärder och bra kommunikation är det bättre att inte sätta betyg överhuvudtaget.

 
Text: Elin Melin, forskning.se

Fotnot: Anna Sjögren vid institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, IFAU,  lade i går (2010-06-03) fram rapporten ”Betygsatta barn— spelar det någon roll i längden” (pdf, 316.7 kB)där hon har närmat sig betygsfrågan. Hon har bland annat kommit fram till att betyg på låg- och mellanstadiet gynnade vissa barn mer än andra, beroende på kön och bakgrund.

BPA, vad är det?
— Bisfenol A, eller BPA som den förkortas, används dels som en tillsats i andra plaster för att göra dem hårdare. Dels används den som monomer, en byggsten vid tillverkning av polykarbonat (PC) vilket är en glasklar värmebeständig hårdplast där bisfenolet är i länkat i långa kedjor. Vid förslitning och upphettning släpper de enskilda bisfenolmonomererna. Ju äldre plast, desto lösare sitter molekylerna och då riskerar vi att få i oss dem, säger Monica Lind, miljötoxikolog och docent i miljömedicin vid Institutionen för medicinska vetenskaper, Arbets- och miljömedicin, Uppsala universitet.

Det finns få kemikalier man vet så mycket om och forskning har bedrivits sedan 1930-talet. Monica Lind berättar att det från början fanns ett medicinskt syfte med bisfenol som bland annat var tänkt att ges till gravida för att deras bebisar skulle växa bättre.

— Man hittade bisfenol redan 1938 i jakten på syntetiska östrogener. Dock fick man fram en mycket effektivare syntestisk östrogen och därför blev aldrig bisfenol ett läkemedel.  När en kemist sedan upptäckte att bisfenol gick att polymerarisera gick kemikalien ett annat öde till mötes.

På vilket sätt är den farlig för människor?
— Eftersom bisfenol är östrogen påverkar den östrogena vävnader och att experimentera med hormoner är alltid riskfyllt. Några nyligen publicerade epidemiologiska studier har visat att det finns en koppling till diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar hos vuxna och beteendestörningar som aggressivitet hos barn. Påverkan av bisfenol ger en tillväxt av bröstvävnad och prostatavävnad och skulle därmed kunna leda till bröst- och prostatacancer.

Hur kan vi få i oss kemikalien?
— Bisfenol finns till exempel i den plasthinna som sitter på insidan av klassiska konservburkar och eftersom upphettning är en del i konserveringsprocessen så finns det bisfenol i innehållet. Samma sak med nappflaskor och matlådor om dessa är gjorda av polykarbonatplast.
 
Finns bisfenol i fler produkter?
— Det är en av världens tio mest producerade kemikalier och användningsområdena är många. Tandfyllning, matlådor, mobiltelefoner, bonvax, självkopierande papper och även vanliga moderna kassakvitton innehåller bisfenol. På kassakvitton och självkopierande papper sitter bisfenol löst bundet och man kan därför få i sig ämnet direkt via huden på samma sätt som vi får i oss östrogen genom östrogenplåster. Naturligtvis kan man även få i sig ämnet antingen om man slickar på fingrarna eller om man tar i livsmedel som man sedan äter. Man pratar annars om exponering och innehåll i nanogram, men för just kassakvitton gäller i stället milligram per kvitto.

Flera länder har ju infört förbud mot BPA i nappflaskor, är restriktioner på väg även i Sverige?
— Jag vet inte säkert, det kanske är på g efter Andreas Carlgrens utspel för ett par veckor sedan men hittills har man inväntat direktiv från EU. Bisfenol är en väldigt lönsam kemikalie, så självklart finns det ett visst motstånd. Vi forskar ju för att ta reda på effekter men kemikalieindustrin stretar emot. Det är en hård kamp mellan forskare som är oberoende och som är beroende, det vill säga forskare som är betalda av industrin för att göra studier. Sedan kan man inte förbjuda allt, BPA är en jättebra plasthärdare och vi behöver den i en massa produkter, men jag tycker att man kan undvika att få i sig den via maten. Plast och mat hänger inte riktigt ihop.

— Jag tycker att man borde använda sig av försiktighetsprincipen eftersom det finns många studier som visar att bisfenol är skadlig vid låga doser. Därför borde vi undvika att bisfenol har direktkontakt med mat, både vad gäller bisfenol i nappflaskor och i andra livsmedelsförpackningar.
 

Text: Elin Melin, forskning.se