Vad är din spontana reaktion på händelserna i Egypten?
 — Det är en omvälvande utveckling som sker i Egypten som de flesta haft svårt att förutsäga. Flera forskare har framför allt fokuserat på att förklara varför vi ser sådana här robusta, auktoritära regimer i Arabvärlden och sökt förklaringar till varför de har kunnat överleva i decennier. I boken The dynamics of change in the Arab world: Globalisation and the re-structuring of state power behandlade jag och Helena Lindholm Schulz, vid Göteborgs universitet, den säkerhetspolitiska förändringsprocessen, det vill säga säkerhetssektorns roll för regimens överlevnad. Och just säkerhetssektorns styrka, och inte minst viljan att använda den, är en viktig aspekt att beakta i fallet Egypten nu.
 
Tidigare var militären tätt knuten till nationsbyggandet och politiken, där bland annat politiska ledare som Nasser och Mubarak haft militär bakgrund från början. Ledarna tillsammans med militären var då en garant för stabiliteten. De senaste åren har den egyptiska militären professionaliserats, vilket haft betydelse för förändringen i ett mer långsiktigt perspektiv. Till skillnad från exempelvis Saudiarabien och Syrien har den egyptiska militären haft en starkare och längre framskriden institutionalisering och professionalisering, vilket resulterat i en mer självständig yrkesetik. Däremot är polisen och underrättelsetjänsten nära knuten till Mubaraks regim. Vad vi kan se just nu är hur militären försöker hålla en mer neutral ställning mellan demonstranter och regimtrogna anhängare. Samtidigt är militären en avgörande maktfaktor i Egypten och utövar stort inflytande även inom icke-militära områden såsom jordbruk, energi och vatten.
 
I Arabvärlden är regimens överlevnad ofta intimt sammankopplad till säkerhetssektorn. Nationell säkerhetspolitik är därmed nästan detsamma som regimsäkerhet. Det som nu visade sig i Egypten, när protesterna började, var att militären markerade fortsatt ansvar för den nationella säkerheten i landet, men att det inte likställts med regimsäkerhet.
 
Hur ser du på chanserna till en fredlig utveckling och demokratisering i Egypten?
— Demonstrationerna är starkt gräsrotsbaserade och vi kan ännu inte skönja ett entydigt ledarskap. Demokratiseringsprocesser är ofta instabila, med risk för ökat våld och osäkerhet. Detta är ett allmänt problem som man också till exempel konfronteras med när man pratar om fredsbyggande, när man går från krig till fred och där det handlar om att skapa mer hållbara institutioner och demokratiska val. Det är just denna instabilitet och osäkerhet som man är rädd för i väst, i Europa och USA. Även människorna i Egypten är rädda för social och politisk instabilitet och det är därför militären spelar en så central roll här — för om det blir ett maktvakuum kan rivaliserande grupper med våld försöka ta makten.
 
Man må vara ambivalent till delar av det muslimska brödraskapet, men de representerar samtidigt en del av befolkningen. Blir det så att man får ihop någon typ av ordnad och legitim samlings- eller övergångsregim ökar sannolikheten för en fredlig utveckling.
 
Men det är viktigt att förstå att politisk och ekonomisk liberalisering inte är liktydigt med demokratisering, det är en distinktion som ofta saknas i den praktiska politiken. Flera länder i Arabvärlden har gått igenom vad man kallar en politisk och ekonomisk liberalisering, och det är ett begrepp som ofta använts. Det gäller även Egypten, och nu säger Mubarak att de ska göra det igen.
 
Men den bittra erfarenheten som folket har från ekonomisk och politisk liberalisering under 80-talet har bland annat varit höjda priser på basvaror och riggade politiska val. Muslimska brödraskapet har inte haft möjlighet att delta som parti i de senaste valen och det har varit tydliga försämringar när det gäller mänskliga rättigheter för politiska aktivister, akademiker, journalister, etcetera. Så när man hör Mubaraks tal om politisk liberalisering och reformer så är det för befolkningen inte någonting positivt, utan nu kräver man grundläggande medborgerliga rättigheter av inflytande och demokrati.
 
Och det är som flera av dem som protesterar säger; att nu gäller det att väst ställer sig på rätt sida av historien. För det har varit oklara och sena budskap från USA och Europa under den senaste veckan där man å ena sidan tycker att protesterna är legitima, men samtidigt så uttrycks en ambivalent hållning gentemot Hosni Mubaraks regim.
 
Det är en rädsla för islamister som spelas upp, vilket avspeglar delvis en förenklad bild av Arabvärlden. Det är viktigt att bejaka variationen av islamistiska partier som finns i regionen. Det muslimska brödraskapet ser olika ut på olika platser. Hamas är till exempel en vidareutveckling av muslimska brödraskapet, men som har blivit mer radikaliserat. Den grundläggande frågan är ju främst om partierna accepterar de politiska och fredliga spelregler som gäller i en demokrati.
 
Vad krävs av Europa och övriga världen?
 — Det är väldigt viktigt att EU, om man ska ha någon trovärdighet, är tydlig i stödet för denna demokratiseringsprocess. Jag menar att det borde ligga i EU:s intresse med tanke på den utrikespolitiska profil som man försöker föra, och som man har uttryckt i sina olika partnerskap, både bilateralt och multilateralt, kring Medelhavet. Det är detta man har pratat om i årtionden, så då måste man ju nu uttryckligen stötta denna utveckling.
 
Jag hoppas också att vi går i den riktningen. Men det finns en ambivalent inställning, rädslan för vilka som kan komma till makten i dessa demokratiska processer och då är det framför allt islamister man tänker på.
 
När det gäller USA så har man sagt sig stödja rätten till de här fredliga demonstrationerna och att Egypten måste gå vidare med politiska reformer, samtidigt så har man inte krävt Hosni Mubaraks avgång. Under årtionden har USA haft ett intimt säkerhetspolitiskt samarbete med Mubaraks regim som man ser som en av de viktigaste centrala aktörerna i det maktpolitiska spelet i Mellanöstern.
 
Men ilskan mot USA, och resten av västvärlden, kommer ju växa bland befolkningen om det inte finns tydligare stöd för demonstranterna. Då tycker man att det här är hyckleri när man inte är konsistent i sin politik som säger ”ja till demokrati — men inte i Arabvärlden”.
 

Text: Anna Sandström, Riksbankens jubileumsfond

Fotnot: Karin Aggestam är en av författarna i boken The dynamics of change in the Arab world: Globalisation and the re-structuring of state power, om förändringsdynamiken i Arabvälden. Boken beskriver hur utvecklingen påverkas av politiska, ekonomiska och säkerhetspolitiska faktorer, med fallstudier från bland annat Egypten.

Artikeln är även publicerad hos Riksbankens jubileumsfond 24 /2 2011.

Anna Josephson är specialistläkare i neurokirurgi och professor i neurovetenskap vid institutionen för Neurovetenskap på Karolinska Institutet. 

Vad är en hjärnskada?
— En hjärnskada är en skada på nervceller eller nervcellsutskott, eller på fett som omger nervcellsutskotten. En förvärvad hjärnskada kan till exempel uppkomma efter trauma, hjärnblödningar och syrebrist i hjärnan, säger Anna Josephsson.

Hur upptäcks den här typen av skador?
— En hjärnskada kan upptäckas antingen i samband med ett förändrat beteende eller med hjälp av en objektiv undersökningsmetod, som till exempel undersökning med magnetkamera. Ofta utförs undersökningar på grund av symtom eller smärta någon annanstans i kroppen och det är därför viktigt att en läkare kan koppla samman magnetkamerafynd och symtom.

Vad händer om man får ett slag, eller isblock, mot huvudet?
— Får man en så kraftig smäll att skalpen spricker kommer blodet bokstavligen att spruta. Blödningen går inte att stoppa enbart genom tryck, utan såret måste sys. Men man kan också få en fraktur på kraniet och en blödning inuti eller runt hjärnan.

Något av det mest akuta som kan hända är att man får en spricka i kraniet så att benskarven likt ett rakblad skadar artären som sitter innanför tinningen, vilket leder till en kraftig blödning utanför hjärnan men innanför kraniet, en så kallad epiduralblödning.

— Vanligtvis blir den skadade personen först medvetslös en kort stund, vaknar sedan till och reser sig upp i tron att allt är lugnt. Men allteftersom blödningen i artären fortsätter ökar trycket innanför kraniet vilket kan leda till medvetslöshet igen. Det är avgörande att få hjälp på sjukhus mycket snabbt.

Vilken är den vanligaste orsaken till den här typen av hjärnskador?
— Gatuvåld och cykelolyckor. Men en hjärnskada kan också bero på bristningar i medfödda defekter, så kallade aneurysm, i kärlväggen i hjärnan. Aneurysm kan sitta vid förgreningar av hjärnans artärer, och som plötsligt en dag brister, det vanligaste är att det sker i 55—60-årsåldern. Man uppskattar att blödning på grund av brustet aneurysm inträffar hos 10 av 100 000 personer per år i Sverige men det är näst intill omöjligt att veta hur många av befolkningen som har detta.

Kan en skadad hjärna återhämta sig?
— Ja, otroligt bra. Hjärnan är fantastisk. Den kan anpassa och bygga om sig efter behov; om den del av hjärnan som styr tummens och pekfingrets motorik slutar fungera efter en hjärnskada så byggs hjärnan om så att funktionen i resten av handen fungerar bättre.

Men trots att hjärnan är människans viktigaste organ är den sämst på att reparera sig. Nervcellstrådar som gått sönder växer aldrig ihop igen. Många som överlever till exempel en hjärnblödning kan därför få en förändrad personlighet till följd.

— Rehabilitering av hela människan tillsammans med familjen är oerhört viktigt, säger Anna Josephson.

Text: Elin Melin, forskning.se

 
Fotnot: Det finns en hel del intressanta webbplatser som handlar om hjärnan och hjärnskador.

Webbplatsen Akta huvudet: http://www.aktahuvudet.se/joomla/fakta/om-projektet.html
Webbplatsen Hjärnguiden: http://www.hjarnguiden.se/

Varför arrangerar ni Science Slam?
— Jag läste om det i Die Zeit och det lät ju alldeles underbart. Folk hade trevligt och fick samtidigt veta något om forskning. Det är en lysande idé, ett sätt att sprida vetenskap till alla som är intresserade, säger Anders Marklund, filmvetare och den som tagit initiativ till Sveriges första Science slam, som hölls i Lund den 29 november 2010.
 
Det första Science slam hölls i Braunschweig 2008 och har sedan haft uppföljare i Hamburg och Berlin. Anders Marklund har själv varit nere i Tyskland och pratat med arrangörerna där.
 
— Det är inget märkvärdigt upplägg. Varje forskare får tio minuter att presentera sitt projekt i ett populärvetenskapligt föredrag — i en diskussionsvänlig miljö på någon restaurang. Publiken får sedan rösta fram vinnaren.

Vad ska man tänka på för att vinna Science slam?
— Föredraget ska inte bara vara roligt, utan åhörarna ska känna att de lärt sig något efteråt. Deltagarna får berätta om sin forskning, involvera åhörarna, visa bilder, filmer, föremål… Allt är tillåtet. Men framför allt ska man se till att publiken kommer riktigt nära ämnet, gärna genom vardagsanknytning. Men det viktiga är ju egentligen inte vem som vinner. Tävlingen är mer en förevändning, eller ett hjälpmedel, för att skapa engagerande presentationer och att involvera publiken.

Vad utmärkte Sven Strömqvists presentation, som vann i konkurrens med fem medtävlande?
— Han var kanske inte den som fick flest skratt, men han väckte nyfikenhet med sin forskning om hur språket påverkar tänkandet. Det blev en ögonöppnare för många; ”wow, kan man forska om sånt”… (Se presentationen nedan.)

Är det lättare att nå ut med humaniora än till exempel teknik?
— Nej, det tror jag inte. Det kan vara lättare att ta något som åhörarna inte vet så mycket om, många har ju redan en inblick i humanistiska ämnen.

När blir nästa Science Slam?
— Vi ska arrangera ett till i vår, även det inom humaniora och teologi vid Lunds universitet, men det vore roligt att hjälpa till att arrangera ett övergripande Science slam för hela universitetet.

Text: Eva Barkeman, forskning.se

Läs mer: Science Slam arrangerades den 29 november 2010 av HEX-gruppen vid Lunds universitet. http://hyphoff.kult.lu.se/hex/?p=452

Hur firar en svensk familj jul?
— Med mycket mat och julklappar. I dag är julbegreppet långt; man börjar fira med att dricka glögg, hänga upp julstjärnor och pyssla redan första advent. Förr förberedde man sig också, men det här var en arbetsam tid. Man skulle slakta grisen, brygga öl och så vidare. Till skillnad från förr har vi både tid och pengar att ha en längre ledighet runt jul.

Förr var det inte heller vidare stort fokus på julafton som i dag är kulmen av firandet. Det var i stället juldagen som var viktigast, då man tog det lugnt och gick i julotta. I många andra länder är juldagen fortfarande den dag man firar mest.

— Att man ändrat här har att göra med vår svenska lagstiftning. Man har förlängt ledigheten kring jul, de flesta i Sverige är arbetsfria på julafton, om man inte jobbar inom till exempel vård och handel. Det här gäller inte bara julen, utan alla våra aftnar som påskafton och midsommarafton.

Varför ger vi julklappar till varandra?
— Från början var det mest på skämt, man slängde in en träklamp till någon för att skoja. En del menar att ordet julklapp kommer från att man gav någon en skämtsam klapp, en smäll. Vid sekelskiftet blev det populärt att ge varandra presenter, ofta något handgjort.

Agneta Lilja berättar att  människor började få råd att köpa julklappar först efter 2:a världskriget, om än i betydligt mindre utsträckning än nu.

— I dag öser vi ut presenter, det ser inte ut att finnas någon hejd och nya köprekord slås varje år. Men trots detta finns en stor medvetenhet, många väljer allt mer att ge gåvor som gynnar andra, till exempel plantering av ett träd någonstans för miljöns skull.

Kalle Anka, är han på väg att dö ut?
— Nej, det verkar som folk fortfarande tittar på det, trots att det finns andra möjligheter att se programmet. Jag tror det kan ha att göra med hur man delar in tid på julafton, många har valt att strukturera tiden efter Kalle Anka. Klockan tre så tittar man på Kalle och dricker glögg och fikar.

Text: Elin Melin, forskning.se 

När kom första 50-öringen?
— Första 50-öringen kom ut 1857. Då fanns redan valörer som tjugofem-, tio- och ettöringen. Fram tills nu har nya 50-öringar präglats i stort sätt varje år. Till undantagen hör åren 1974-75. Under dessa år producerades mynt men de märktes 1973 eftersom det dröjde några år innan mynten för den nuvarande kungen kunde börja präglas.

Varför räknar vi i ören?
— Från slutet av 1700-talet fanns tre olika valutor, ett resultat av både Riksgäldskontoret och dåvarande Riksbanken gav ut sedlar som hade annan kurs än mynten. Alla tre valutorna använde sig av namnen riksdaler och skilling. Tillägen riksgälds, banco eller specie angav vilken valuta det handlade om och därmed också dess värde.

För att få ordning på mynträkningen infördes decimalsystemet och ”riksdaler riksmynt” år 1855.  Riksdalen delades in i tio och åter tio så att enheten ören bildades. Grunden till denna inledning var handens tio fingrar. Tanken var att man inte skulle behöva kunna huvudräkning för att handla med pengar.

Motsvarade 50-öringens sitt värde?
— 50-öringen bestod från början till viss del av silver. Silverinnehållet var direkt kopplat till myntets värde i handeln. Mynt av silver fick i modern tid ett högre värde än själva valören. Av denna anledning smältes många mynt ner. I dagens 50-öringar finns inget silver, men trots bytet till koppar är produktionen av 50-öringarna en förlustaffär.

De allra första 50-öringarna har dessutom ett samlarvärde, som avgörs av årtal och skick.

Varför har 50-öringen bytt utseende genom åren?
— Det är riksbanken som bestämmer utseendet på våra mynt. Förändringar görs i samband med byte av regent, myntens metallsammansättning eller vid teknikutveckling. Vi uppdaterar också mynten för att bilden på kungen ska vara någorlunda aktuell.

Förut avbildades personen på mynten dessutom mer tredimentionellt, i så kallad relief.   Reliefen blev dock mindre tydlig för varje år som mynten var i bruk. När Oscar IIs skägg var platt visste man exempelvis att myntet var rejält slitet. Med dagens plattare  mynt undviker man denna typ av slitage.

Hur påverkas vi av att många mynt inte lämnas in?
— Att 50-öringar försvinner i omloppet är en del av en större företeelse. Varje år försvinner stora mängder mynt av alla valörer. Främsta anledningen är kanske turism. Turister tar med sig pengar hem och växlar oftast bara in sedlarna. Även vi svenskar är dåliga på att växla in småmynt. Miljontals mynt blir kvar hemma i byrålådan efter det att de utgått som betalningsmedel.

Fotnot: Läs mer om 50-öringen hos Riksbanken: http://www.50oringenforsvinner.nu/pdf/50oringenforsvinner_nu.pdf

Text: Marie Palmnäs, forskning.se