Redaktionellt Arkiv - Sida 42 av 48

I en ny avhandling från Lunds universitet utvärderas hur olika rutiner kring mätning av blodgaser i barnets navelsträng kan påverka de erhållna mätvärdena.
Mätningarna sker i samband med födsel för att kunna bedöma om barnets hälsotillstånd är normalt.

Variationer i mätvärden
I avhandlingen beskrivs bl.a. hur värdena i navelsträngsblod ändras när man väntar med att avnavla barnet, dvs. strypa blodtillförseln från moderkakan till barnet, och först därefter utföra mätningen.

– Mina resultat visar att mätvärdena blir mest rättvisande när mätningen sker så direkt som möjligt efter förlossning, säger Parisa Mokarami, som disputerat vid institutionen för kliniska vetenskaper i Malmö och arbetar som läkare vid Skånes universitetssjukhus.

En förklaring till varför mätningen ändå kan dröja är att sen avnavling kan förespråkas av andra skäl – den extra blodtillförsel som barnet får från modern kan underlätta livet utanför livmodern. Men det råder inte något motsatsförhållande mellan tidig mätning och sen avnavling, menar Parisa Mokarami:
– Det är möjligt att mäta blodgasvärden även före avnavlingen, även om det är lite besvärligare.

Beslut om neonatalvård
En följd av att det förekommer olika rutiner för mätning är att de data som ligger till grund för forskning och utveckling inte blir korrekt:

– Mätvärdena rapporteras vidare till register som bland annat används för forskning. Det är därför viktigt att de är så korrekta som möjligt, säger Parisa Mokarami.
För barnet och föräldrarna innebär missvisande mätvärden att det i enstaka fall kan bli felaktiga beslut kring huruvida barnet är i behov av neonatal intensivvård eller ej. Det innebär inte några medicinska risker för barnet, men genom att bestämma rätt vårdnivå direkt kan man undvika att i onödan oroa föräldrar och anhöriga, menar Parisa Mokarami.

Text: BJÖRN MARTINSSON

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet, 17 juni 2013. Artikeln är publicerad i tidskriften Vetenskap & Hälsa, där mer information finns om ämnet.

KONTAKT
info@vetenskaphalsa.se.

Kontaktinformation
red@forskning.se

– Ett av mina intressantaste resultat var den tendens till professionalisering av läkaryrket som kan skönjas redan under den förra hälften av medeltiden. Läkarlön omtalas redan i de tidigaste landskapslagarna från 1100-talet och de något senare lagarna preciserar vad en laga läkare skulle kunna och att den som tillfogat någon annan en skada var den som skulle bekosta läkarvård, berättar Johanna Bergqvist.

Johanna Bergqvist har gjort en storskalig arkeologisk fyndinventering i Götaland och Svealand och studerat skriftliga källor från medeltiden och renässansen. Hon har framförallt studerat fynd från städer, klostermiljöer och borgmiljöer, det vill säga högreståndsmiljöer.

Olika läkekonst i kloster och städer
– De här materialen skiljer sig åt. I klostermiljöernas material finner man spår av en läkekonst med antika rötter i området kring Medelhavet. Detta är den bild vi har haft av den medeltida läkekonsten tidigare. Men en bred studie som min visar att klostermiljöernas material inte är desamma som städernas. Klostrens läkekonst verkar alltså inte ha spridit sig till resten av samhället som man tidigare antagit. Det förvånade mig, berättar Johanna Bergqvist.

Spåren man finner av läkekonsten i städerna, t. ex. skalpeller och salvekrus, berättar att läkekonsten var ett hantverk — en hands on-kunskap — som fördes vidare från person till person. Liksom när det gällde andra hantverk lärde man sig yrket genom att gå som lärling, ofta inom en familj eller släkt.

Klostrens läkekonst spreds
– Eftersom den här kunskapen alltså var nästan helt personburen och inte nedskriven fick digerdöden och efterföljande epidemier oerhörda konsekvenser. I och med den höga dödligheten försvann en stor del av läkarnas kunskaper om exempelvis växtbaserade mediciner, sårvård och behandling av skador, säger Johanna Bergqvist.

För att fylla det medicinska kunskapstomrum som infann sig efter pesten spred sig en delvis ny läkekonst. Den präglades då i högre grad av den kunskap och de idéer som fanns nedtecknade i lärda böcker från mer litterata delar av Europa.

Den här läkekonsten var sprungen ur andra kulturella rötter, med andra grundidéer om kroppen och andra behandlingsmetoder. Lärorna hade tidigare i Sverige framför allt varit kända i klostren.

Åderlåtningsjärn blev mer populärt
Ett uttryck för det var att åderlåtningsjärn, som tidigare framför allt funnits i klostren, blev vanligare även i stadsmaterial. Åderlåtningsjärn är ett uttryck för en specifik uppfattning av kroppen — om kroppens olika vätskor — som har antika rötter.

Under senmedeltiden verkar det även som om det blev ovanligare med kvinnliga läkare. Johanna Bergqvist menar att en förklaring till detta kan vara kvinnans förändrade roll i samhället och inom offentliga yrken. Sett i ett europeiskt perspektiv blev det ovanligare med kvinnliga yrkesverksamma under den här tiden och de blev mer knutna till hemmet.

Sjukhus bildades
Sjukhus i dagens mening kan man börja tala om i början av 1500-talet. Tidigare hade dessa inrättningar haft en kyrklig ledning, men nu kunde t ex en bardskär,* dvs en kirurg, förestå ett hospital.

Man ser nu också att läkaryrket på nytt börjar professionaliseras och delas upp i olika specialiteter. Förutom läkare fanns det till exempel bardskärer och apotekare.

Helhetstänkande
Johanna Bergqvist har även studerat synen på hälsa eller frånvaron av hälsa.
Själlandslagen från 1200-talet beskrev en sjuk person så här ”Den husbonde, siger vi er syg, som ikke kan ride til Tinge og forsvar sin Sag” och ”den Husfru er syg, som ikke kan gaa med sine Nogler og forestaa sin Husholdning”.

– Det här ju en väldigt pragmatisk syn på hälsa och den kan vara intressant att jämföra med WHO:s syn på hälsa från 1948 som säger att ”health is a state of complete physical, mental and social well-being, and not merely the absence of desease or infirmity” vilket mer är en vision av den fullkomliga hälsan, konstaterar Johanna Bergqvist.

– Men man ska inte tro att man inte månade om sina sjuka under medeltiden bara för att döden var närvarande i vardagen på ett annat sätt. I Birgittinernas regelverk kan man läsa att om en nunna var sjuk skulle hon få extra god mat, bli läst för och få vistas ute i den vackra trädgården och även de isländska sagorna berättar om hur man vårdade sina sjuka och skadade, avslutar Johanna Bergqvist.

Text: GISELA LINDBERG
Humanistiska och teologiska fakulteterna, Lunds universitet
*(efter latinets barba, skägg; barber surgeon på engelska)

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet, 11 juni 2013. Artikeln är publicerad i tidskriften Vetenskap & Hälsa, där mer information finns om ämnet.

KONTAKT
info@vetenskaphalsa.se.

Kontaktinformation
red@forskning.se

Förmågan att skapa och dra nytta av innovationer spelar en central roll för inkomster, sysselsättning och livskvalitet. Innovationer bidrar inte bara till välstånd – de blir allt mer nödvändiga för att hantera många samhällsutmaningar som vår strävan efter välstånd skapat. I en ny skrift sammanfattas 40 års studier av sambanden mellan innovationer, teknik och forskning.

Forskningsbaserad kompetens spelar en allt viktigare roll vid utveckling av innovationer och ny teknologi. För att utveckla en effektiv innovationsinriktad FoU-politik är det viktigt att förstå hur och under vilka förutsättningar forskningsbaserad kompetens kan bidra till ökat välstånd och till att möta samhällsutmaningar.

Skriftens huvudbudskap är att forskning kan bidra på många olika sätt, och i alla delar av innovationsprocessen. För att detta ska bli verklighet behöver politiken skapa utrymme för kontinuerlig samverkan där forskare och företag kan lära av varandra. Det är VINNOVAs förhoppning att skriften ska medverka till att stimulera innovationsinsatser genom ökad förståelse för långsiktiga effekter och samband mellan offentliga satsningar och hållbar samhällsutveckling.

Ladda ner publikationen här

Kontaktinformation
red@forskning.se

– De försökspersoner som åt en bra nordisk kost fick lägre nivåer av skadligt LDL-kolesterol och högre nivåer på det ”goda” HDL-kolesterolet än personerna i kontrollgruppen. Mängden av skadliga fettpartiklar i blodet minskade också, säger Lieselotte Cloetens på Enheten för biomedicinsk nutrition i Lund.

Avdelningen har varit en av 11 deltagare i en studie kallad SYSDIET, finansierad av Nordiska Ministerrådets forskningsenhet Nordforsk. Enheten för diabetesstudier vid SUS i Lund och dess ledare Mona Landin-Olsson har också deltagit i studien.

Sund nordisk kost
Det forskarna kallat för en ”sund nordisk kost” innehöll mycket närproducerad frukt, bär, grönsaker, rotfrukter, baljväxter och kål. Nötter, vilt, fågel och fisk ingick också, liksom fullkornsprodukter, rapsolja och fettsnåla mjölkprodukter.

Kontrollgruppen, som skulle äta som nordbor gör mest, åt däremot smör i stället för rapsolja samt mindre mängder frukt och grönt, och hade inga regler som begränsande intaget av rött kött, vitt bröd eller söta drycker.

Metabola syndromet
Deltagarna i studien var i genomsnitt 55 år gamla och hade tecken på det s k metabola syndromet, ett förstadium till diabetes (övervikt, högt blodtryck och ett dåligt blodfettsmönster). Alla fick en stor del av maten i sin kost gratis som ersättning för sitt deltagande i studien, som varade sex månader. Vid början av studien var det 100 personer både i försöksgruppen och i kontrollgruppen. Vid dess slut fanns det 96 personer i den hälsosamt ätande försöksgruppen, men bara 70 personer i kontrollgruppen.

– Vi fick en del avhopp från kontrollgruppen. Det var framför allt kvinnor som gått in i studien för att få bättre hälsa, men blev besvikna när de fann att de lottats till kontrollgruppen som inte skulle äta lika nyttigt, säger Lieselotte Cloetens. Hon menar ändå att deltagandet varit tillräckligt för att resultaten kan räknas som värdefulla.

Frukt, grönt och fisk ingår idag i alla dieter som framförs som hälsosamma. Det finns dock vissa skillnader mellan den sunda nordiska kosten och andra kostmönster som anses nyttiga, som Medelhavskosten. Denna innehåller t.ex. mindre bär, använder olivolja i stället för rapsolja, och rödvin ingår. ”Stenålderskosten” liknar den goda nordiska kosten genom att båda innehåller mycket nötter och vilt, men stenålderskosten innehåller inga sädes- eller mjölkprodukter alls. Den goda nordiska kosten är också ett mer realistiskt alternativ.

Nästa studie fokuserar på vikten
Medan den nyttiga nordiska kosten förbättrade försökspersonernas blodfetter, liksom värdet på inflammationsfaktorn IL-Ra, så påverkade den inte deras vikt eftersom man inte försökte få försökspersonerna att minska sitt energiintag. Därför ska lundaforskarnas nästa studie fokusera på vikten.

– De som blir försökspersoner i denna studie ska få bantningsdrycker att dricka under två månader. Förhoppningsvis går de då ner i vikt. Sedan vill vi se om det blir lättare för dem att behålla sin nya, lägre vikt med bra nordisk kost än med normal kost. Problemet för de flesta bantare är ju att hålla den lägre vikten och inte snabbt gå upp i vikt igen efter en bantningsomgång, säger Lieselotte Cloetens.

Text: INGELA BJÖRCK

Nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet, 28 maj 2013. Artikeln är publicerad på tidskriften Vetenskap & Hälsa, där mer information finns om ämnet.

KONTAKT
info@vetenskaphalsa.se.

Kontaktinformation
red@forskning.se

Louise Cornmark som har doktorerat vid institutionen för laboratoriemedicin i Malmö, har under flera år intresserat sig för celldödens roll vid cancer.

– När jag gick grundutbildningen var programmerad celldöd ett fortfarande nytt forskningsfält. Det verkade spännande och innebar också ett fysiskt sett att angripa cancer. Därför blev jag intresserad, berättar Louise Cornmark.
I sitt avhandlingsarbete har hon bland annat forskat kring mekanismer som påverkar den programmerade celldöden.

Dödsmolekyl intressant vid behandling
– I samband med två studier kring bröstcancer som ingår i avhandlingen blev vi uppmärksamma på kopplingen mellan två olika proteiner, proteinkinas C delta (PKC?) och dödsmolekylen Smac. Tillsammans inverkade dessa båda på celldöd i bröstcancerceller, förklarar Louise Cornmark.
Resultaten visade att PKC? tillsammans med Smac påverkade hur bröstcancerceller svarade på behandling av ett särskilt cancerläkemedel.

Hoppas på nya behandlingsformer
Louise Cornmark arbetar nu med fortsatta studier kring celldöd med hjälp av en kemiskt framställd molekyl som efterliknar Smac. I förlängningen hoppas hon att kunskaperna kring celldöd ska kunna leda till nya behandlingsformer.

I de ovan nämnda bröstcancerstudierna undersöktes rollen för flera olika varianter av proteinkinas C. PKC är en familj där samtliga varianter har förmågan att kemiskt påverka andra proteiner och deras egenskaper. I studierna ringades varianten PKC? in som särskilt intressant. I aggressiva bröstcancertumörer var den mer uttryckt än normalt. Den påverkade bl.a. också genen stanniocalcin-1 (STC1) som tros kunna påverka förlopp i bröstceller som har koppling till överlevnad och död.

Text: Björn Martinsson

Nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet, 8 maj 2013. Artikeln är publicerad på tidskriften Vetenskap & Hälsa, där mer information finns om ämnet.

KONTAKT
info@vetenskaphalsa.se.

Kontaktinformation
red@forskning.se

Jonatan Leffler på institutionen för laboratoriemedicin i Malmö vid Lunds universitet har under sin doktorandtid forskat kring SLE och orsakerna till sjukdomen.

SLE är en autoimmun sjukdom, dvs. den attackerar det egna immunförsvaret. Hos den som insjuknar fungerar inte kroppens uppröjning som den ska och döda celler blir kvar i alltför stor mängd, något som tros ge upphov till sjukdomen.

Protein fastnar i nätstruktur
SLE kan leda till trötthet, hudutslag och artrit (ledbesvär), och vid mer aggressiv sjukdom till inflammationer i organ och njurbesvär.

– Jag hoppas att min forskning kan bidra till att det blir möjligt att tidigt pricka in vilka som riskerar att drabbas av de mest allvarliga formerna av SLE, berättar Jonatan Leffler.

I fokus för hans intresse finns bland annat s.k. NETs, ett slags nätstrukturer som består av DNA och protein. Näten utgör en del av immunförsvaret och hjälper kroppen att skydda sig mot infektioner. Men Jonatan Leffler har påvisat att näten även kan aktivera komplementsystemet, en del av immunförsvaret, med risk för ökad inflammation.

Han har kommit fram till att ett av kroppens vanligare proteiner, med beteckningen C1q, fastnar på nätstrukturerna och att det skulle kunna förklara aktiveringen av komplementsystemet i SLE.

Frisk diskussion
I normala fall bryter kroppen ner näten efter fullgjort uppdrag. Hos en del av SLE-patienterna blir dock näten kvar, och de kan då bidra till att förvärra sjukdomen.

– Hos SLE-patienter fastnar sedan antikroppar på nätstrukturerna som bildar klumpar som kan fastna i vävnader och blodkärl. Det kan vara en förklaring till att ungefär hälften av SLE-patienterna får problem med njurarna, berättar Jonatan Leffler.

Förutom teorin att uppröjningen av döda celler och NETs är av stor betydelse för uppkomsten av SLE — finns det några konkurrerande forskningsspår kring hur SLE uppstår?

– Det är väldigt komplicerade processer med flera komponenter inblandade och även om detta är en grundhypotes så diskuteras det rätt friskt om vilka av dessa processer som är viktigast. Antagligen kan det uppstå avvikelser på flera olika ställen och detta skulle kunna förklara varför SLE kan ge lite olika symptom.

Text och foto: Björn Martinsson
Nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet, 7 maj 2013. Artikeln är publicerad på tidskriften Vetenskap & Hälsa, där mer information finns om ämnet.

KONTAKT
info@vetenskaphalsa.se.

Kontaktinformation
red@forskning.se

Roboten utvecklas just nu inom ramen för ett EU-projekt och om fyra till sex år hoppas forskarna att den ska vara klar och kunna köpas eller hyras till rimlig kostnad.

Forskare vid LTH ser till att roboten utformas på ett sådant sätt så att den möter den äldre användarens behov och önskemål.

– Är man gammal och lite skröplig men tillräckligt frisk för att bo hemma, underlättar det att få hjälp med enkla sysslor som man inte kan be om hjälp om hela tiden. Man kan se roboten som ett komplement till hemtjänsten – ett stöd som alltid är villig att hjälpa till och som bidrar till ökad trygghetskänsla, säger Susanne Frennert, doktorand i rehabiliteringsteknik vid LTH.

Testlabb i Lund
Under det senaste året har man undersökt hur äldre personer önskar interagera med roboten, bland annat i ett testlabb på LTH, där provanvändningen nu är i full gång.
Susanne och hennes kollegor har också genomfört workshops, intervjuer och enkäter. Nästa år kör man igång tester i äldre människors hem.

Flexibel och rolig
Roboten ska alltså möta de behov som följer av ålderdomen; fallolyckor, yrsel, problem med att böja sig och i förlängningen mota rädsla för att röra sig fritt i hemmet.

Bertil Granetoft testar roboten. Foto: Erik Andersson, Lunds universitet
Den ska samtidigt vara flexibel så att den möter de individuella behoven, till exempel kunna lära sig känna igen viktiga föremål, var de brukar finnas och anpassa sig till hur frågvis den ska vara.

– För att få acceptans hos målgruppen måste den ha en genomtänkt dialog, beteende och utseende. Vi tror att om roboten och användaren hjälper varandra, så kan acceptansen bli högre. Den ska vara glad, trevlig och rolig att använda, så att man vill använda den ofta och att den då finns till hands när man behöver hjälp eller sällskap, säger Susanne Frennert.

Griparm och talstyrning
– Till en början är flera skeptiska. Men ganska snart skiftar nästan alla attityd. De vill verkligen kommunicera med roboten och gör det som med en medmänniska, säger hon.

Hobbit, en robot för äldre. Foto: Erik Andersson, Lunds universitet

Till form och storlek påminner roboten om R2D2 från Star Wars; ett halvt ägg på hjul och ett huvud på 1,3 meters höjd.
Roboten, som fått namnet Hobbit, är utrustad med en griparm, vilket är en teknisk landvinning – något motsvarande finns inte till en rimlig kostnad.

Man instruerar roboten genom att tala till den, t ex ”Hobbit, hämta… värktabletter”. Man kan också använda en pekskärm, vilken också kan användas för bildtelefonsamtal eller underhållning.

Tekniken har huvudsakligen utvecklats vid Wiens tekniska universitet som också koordinerar projektet.

Text: KRISTINA LINDGÄRDE

En nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet, 3 maj 2013. Artikeln är publicerad på tidskriften Vetenskap & Hälsa , där mer information finns om ämnet.

KONTAKT
info@vetenskaphalsa.se. www.vetenskaphalsa.se

Kontaktinformation
red@forskning.se

– Ingen ändring är på gång. Frihandel, konkurrens och marknadsekonomi har gjort segertåg sedan 1980-talet genom att minska världsfattigdomen snabbare än någon hade kunnat drömma om för tio-tjugo år sedan. Ideologier som marxismen och arabisk feodalism, till exempel, har hållit ekonomier i stagnation och låga inkomster årtionde efter årtionde.

Det säger Carl B Hamilton, professor i nationalekonomi och Folkpartiets ekonomiskpolitiske talesman. Men alla håller inte med. Som vi har sett tidigare (fråga 5 och 6) finns det forskare som tror att nya ekonomiska synsätt kommer att komma fram, åtminstone för delar av samhället. Ett nytt synsättet skulle förmodligen vara att inte enbart utgå från att människan är en alltigenom rationell varelse som i alla lägen fattar vinstmaximerande beslut. Olika typer av företag och organisationer skulle kunna växa fram, där målet är något annat än så hög vinst som möjligt. Till exempel bättre miljö, säkrare sjukvård, högre livskvalitet.

Ekonomie doktor Eskil Jonsson vid Uppsala universitet, menar också att en global ekonomi måste involvera aspekter som religion och kultur, sådant som den neoklassiska skolan aldrig inkluderat.

– Problemet med att bara ha ett synsätt är att politiker och ekonomer gärna försöker lösa alla slags problem med metoder som hör till den neoklassiska skolan. Ett exempel är försöket att minska koldioxidutsläppen med hjälp av försäljningen av utsläppsrätter. Den metoden har inte minskat utsläppen, säger han.

Det finns många forskare som fortfarande tror på de klassiska modellerna, men att de går att förbättra. En stark kritik mot den neoklassiska skolan är som sagt att den lutar sig för mycket på matematiska modeller som inte alltid stämmer med verkligheten, men nu finns det idéer om hur denna matematik kan förfinas. Ett exempel finns inom internationell handel. Genom dagens möjligheter att hantera mycket stora mängder data, kan forskarna studera tusentals olika produkter, exportörer och importörer på detaljnivå.

– I den klassiska handelsmodellen finns bara två länder, två varor och två produktionsfaktorer. I dag kan man göra beräkningar baserade på olika typer av företag och på hur många varor som helst, säger Harry Flam, professor i internationell ekonomi vid Stockholms universitet.

Kanske kan utvecklingen av mer förfinade beräkningsmetoder ses som ett svar på kritiken om att den neoklassiska skolans matematiska modeller är för enkla och stelbenta, men professor emeritus Peter Söderbaum tror inte att förfinade beräkningsmetoder kan lösa den globala ekonomins problem.

– Det behövs korrigeringar inom ramen för det befintliga politisk-ekonomiska systemet och mer genomgripande institutionella förändringar. Aktiebolag är till exempel definierade i penningmässiga termer medan dagens utmaningar till stor del är av icke-monetär art. Miljöproblemen är exempelvis lika ”ekonomiska” som finansiella problem, säger han.

Texter i tema världsekonomi: Ingrid Kindahl, Jonas Ohlin och Danil Lundbäck
Redaktör: Danil Lundbäck
Illustrationer: Magnus Elweklint
Fotografier: Diapix
Faktagranskning: Mats Hammarstedt, Professor i nationalekonomi, Linnéuniversitetet

Högskoleverket har, i samarbete med Nationella sekretariatet för genusforskning, gett ut Genusperspektiv på nationalekonomi, skriven av Anne D. Boschini (fil. dr., nationalekonomiska institutionen, Stockholms universitet), Christina Jonung (fil.lic., Bryssel) och Inga Persson (professor, nationalekonomiska institutionen, Lunds universitet). Skriften är en del i en serie, där syftet är att ge en orientering om genusperspektiv inom olika discipliner, däribland nationalekonomi.

Här kan vi lära oss att inte mer än tre-fyra procent av svenska professorer i nationalekonomi är kvinnor, det vill säga totalt fyra-fem personer (2005). Skulle nationalekonomin och därmed den ekonomiska politiken sett annorlunda ut om nationalekonomi inte vore en så mansdominerad disciplin? Detta är frågor som Ing-Marie Gren, professor i naturresurs- och miljöekonomi vid SLU, funderat mycket över.

– Under min tid som lärare och forskare har jag upplevt att kvinnliga nationalekonomer i högre utsträckning intresserar sig för konkreta problem såsom arbetslöshet, ojämlikhet och miljöproblem. Eftersom det sällan är möjligt att förstå och hitta lösningar till sådana problem med en ensidig metodinriktning tror jag att med fler kvinnliga nationalekonomer och debattörer skulle det finnas en större mångfald av metoder. De skulle vara konceptuella, men troligen inte så enkelriktat matematiska. ”Marknaden” skulle ha tillmätts mindre betydelse i debatten och det skulle funnits mer probleminriktade och konkreta frågeställningar om vardagen, säger Ing-Marie Gren.

– Världsekonomins problem och lösningar skulle sannolikt framställts på ett mindre kategoriskt sätt och med större respekt för andra synpunkter än de rent ekonomiska. Det skulle finnas en större ödmjukhet för ämnets begränsningar och mer öppenhet för vad historiker, statsvetare, sociologer och andra vetenskapsmän kan bidra med.

Den feministiska nationalekonomin vänder sig inte bara mot neoklassicismen, utan även mot de alternativa synsätten. Den nationalekonomiska vetenskapen är enligt detta synsätt utvecklad av män och för män, och har en könsbias. Mäns erfarenheter och värderingar har präglat problemområden, begrepp, teorier, metoder, val av observationer och tolkningar av resultat inom ämnet. Alla dessa punkter bör utsättas för granskning ur feministiskt perspektiv, hävdar författarna till Genusperspektiv på nationalekonomi. Om även kvinnors erfarenheter och värderingar tillåts påverka och integreras i ämnet så kan detta utvecklas i en annan, mer allsidig, riktning:

”En individ fokuserad på att maximera egennyttan, oberoende av andra individer, och med givna, stabila preferenser är ingen särskilt bra beskrivning av det verkliga livet. Vi föds inte med färdiga preferenser. De utvecklas i samspel med andra personer, genom uppfostran, i social gemenskap och kommunikation, och påverkas av tradition, historia, information, kunskap, sociala strukturer, trender och reklam. Likaså påverkas vår nytta av andras glädje, andras sorg, andras konsumtion och standard. Den feministiska ekonomin vill lyfta in de sociala relationernas betydelse i den nationalekonomiska analysen.” (Boschini, Jonung och Persson, 2005).

– Kriser ända tillbaka till 1600-talet handlar om samma sak, om bubblor som spricker. Det är lite förbluffande att vi ändå lär så lite av erfarenheterna. Men vi ska komma ihåg att det finns enorma ekonomiska motkrafter när man blåser upp bubblor och att hänvisa till historien tas inte alltid så allvarligt, säger Lars Magnusson, professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet.

Om du blickar framåt, vad tror du det krävs för förändringar av det nuvarande systemet för att hålla ihop världsekonomin och undvika kriser?

– Vi måste inse att ekonomi är mer än marknader, att det handlar om förväntningar, politik och sociala frågor. Man kan hoppas att nationalekonomerna blir mindre förtjusta i sina modeller och börjar se mer på verkligheten. Jag har ingenting emot modeller, men det får inte bli någon slags övertro. Då får vi hybris och gör fel saker, säger Lars Magnusson.

Lars Magnusson menar också att forskarna inom ekonomisk historia har fått lite mer inflytande de senaste åren och att nationalekonomerna har tvingats tänka nytt. Ett exempel är att de marknadsliberala nationalekonomerna från 1980-talet och framåt ofta hänvisat till ”rational expectations”, det vill säga att individer visserligen kan ha fel, men att förväntningarna om framtiden är korrekta i genomsnitt. Detta visade sig inte stämma.

– Vi ekonomihistoriker har nog haft en mer realistisk bild av vad kriser handlar om. Vi har alltid varit skeptiska till ”rational excpectations” och menat att det alltid kommer krascher och oväntade saker.

Till skillnad från naturvetenskap brukar samhällsvetenskap ha svårare att hävda sin objektivitet. Detta gäller kanske särskilt nationalekonomin som ibland kallas just politisk ekonomi. Det går en skiljelinje mellan forskare som ansluter sig till den neoklassiska skolan och dess kritiker, där de förra lutar mer åt att nationalekonomin liknar naturvetenskapen och matematiken, medan de senare anser att ekonomisk vetenskap inte kan vara värdeneutral, att den alltid innehåller ett element av ideologi.

Ett tecken på närheten mellan den ekonomiska forskningen och politiken är att politiker i alla tider har varit nyfikna på vad som händer inom forskningen, och i vissa fall lutar sig mot teorier och modeller för att motivera sin politik.

– Det är lätt att se att politiker tar till sig nya idéer beroende på sin egen ideologiska ståndpunkt. Det var socialdemokratiska och liberala ledare som följde Keynes råd om att stimulera ekonomin under depressionen, och det var Storbritanniens konservativa premiärminister Margaret Thatcher och USA:s republikanske president Ronald Reagan som tog fasta på Friedmans monetarism, säger Klas Eklund, adjungerad professor vid Ekonomihögskolan, Lunds universitet.

Carl B Hamilton är professor i nationalekonomi och Folkpartiets ekonomiskpolitiske talesman. Han har stor erfarenhet både från forskningen och från politiken. Vi frågar honom vad han tror om vilka förändringar som krävs och vilka institutioner som behövs för att tillförsäkra de nationella politiska systemen det inflytande och det återflöde som är nödvändigt.

– Politiker är ofta mycket intresserade av den ekonomiska forskningens resultat, inte minst i Sverige. Ibland försöker politiker mana fram bättre beslutsunderlag genom ”mer forskning” på ett område. Men alla de frågor som ställs inom politiken är inte forskningsbara. Det bortser politiker ofta från. Det finns en övertro på forskningens möjligheter att lösa politikers egna problem, säger han.

– Jag anser att de neoklassiska modellerna ofta missar det väsentliga, såsom innovation och förändringar i regler, normer och fördelningsfrågor, vilket alltsammans påverkar kostnader och priser. Det verkar ofta vara viktigare att teorierna går att förklara matematiskt än att det stämmer empiriskt, säger Thomas Hahn.

Alternativa forskningsteorier är alltså sällsynta inom de nationalekonomiska institutionerna. Däremot finns de inom andra discipliner, exempelvis sociologi och ekonomisk historia och bland miljö- och beteendeekonomer.

Utmärkande för den neoklassiska ekonomin är att den utgår från matematiska modeller och från att människan alltid agerar rationellt, vilket är tänkt att skapa tillväxt och välstånd. De forskare som för fram alternativa tankesätt lutar sig hellre mot empirin, det vill säga, de studerar hur människor faktiskt beter sig och drar slutsatser utifrån det.

Monopol
Peter Söderbaum, professor emeritus vid Mälardalens högskola, talar om att den neoklassiska skolan har monopol i den meningen att alla som studerar ekonomi läser samma böcker och lär sig samma saker – över hela världen.

– Människan är inte så rationell som den neoklassiska teorin förutsätter. Hon är delvis styrd av marknaden, men inte enbart, säger han och fortsätter: I dag förväntas alla, både människor och företag, vara vinstmaximerande. Och visst måste företag tjäna pengar. Men det måste också finnas verksamhetsidéer som är icke-monetära. Jag tänker på hälsovård, skola och miljö. I den ekonomiska analysen bör man hålla isär det monetära och det icke-monetära. Sätter man ett pris på allt blir det fel.

Det finns tecken på att företrädare för de olika disciplinerna intresserar sig mer och mer för varandras arbete. Exempelvis gick Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfreds Nobels minne 2002 till psykologen Daniel Kahneman. Hans forskning har bland annat just visat att människan inte alltid är ekonomiskt rationell.

Hur folk faktiskt beter sig
En annan nobelpristagare, Elinor Ostrom (som fick Nobelpriset i ekonomi 2009), var en empiriker. Det vill säga hon utgick inte ifrån matematiska modeller (som neoklassiska teorin och i synnerhet Chicagoskolan), utan studerade istället hur folk faktiskt väljer (beteendeekonomi). Hennes studier visade sådant som nationalekonomerna tidigare hade sagt var omöjligt, till exempel att gemensamt ägande kan vara effektivt.

Ekonomie doktor Eskil Jonsson anser att tanken på fria marknadskrafter är en teknisk produkt och att ett ekologiskt paradigmskifte behövs som betonar en långsiktig och globalt hållbar utveckling. Själv skrev han en avhandling 1998 som pekade på att enbart det konventionella ekonomiska perspektivet är för snävt. Han anser att man också måste ta in sociala, ekologiska och kulturella aspekter.

– Exempel på hur sådana aspekter inte tillåts påverka är när de som ska förklara stora börsras säger att det ”bara handlar om psykologi” och att placerarna antar ett ”flockbeteende”. När det i själva verket är självklart att människor beter sig socialt, säger Eskil Jonsson.

Stewardship
Han anser att den neoklassiska skolans och Chicagoskolans vision om hur konkurrens och ekonomisk framgång ger tillväxt, inte tar någon hänsyn till om det även skapar sociala orättvisor, konflikter eller krig. Motsatsen, som han efterlyser, kallar han ”stewardship” (förvaltarskap), och han ger ordet en mycket vid mening. Det innebär att människor som ”förvaltare” måste ta ett ”ömsesidigt ansvar” tillsammans med andra för naturen och miljön och hushålla med alla resurser.

– Stewardshiptankens betoning på ömsesidigt ansvar tar särskild hänsyn till att vi lever i ett globalt hushåll, medan den moderna västerländska ekonomin präglas av ett ensidigt antropocentriskt perspektiv, där resten av världen betraktas som objekt för mer eller mindre obegränsad exploatering, säger Eskil Jonsson.

Men den neoklassiska skolan har inte stått oemotsagd. Under den stora depressionen på 1930-talet hävdade britten Johan Maynard Keynes att krisen berodde på att kapitalisternas ”djuriska drifter” fick för stort utrymme i den avreglerade ekonomin, och att staten måste reglera, stimulera och stabilisera. Men när krisen var överstånden och staten ändå blev allt mer aktiv, då upplevdes samhället så småningom istället som överreglerat och stelbent och Chicagoskolan fick gehör. Chicagoskolan är en skola inom den neoklassiska skolan och en av dess frontfigurer, Milton Friedman, neoklassisk nationalekonom och professor vid University of Chicago 1948-1977. Friedman var kritisk till Keynes och förespråkade en mer marknadsorienterad politisk ekonomi. USA:s president Ronald Reagan och Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher anammade hans förslag om avregleringar och privatiseringar, och snart följde resten av västvärlden efter.

Enligt kritikerna till den neoklassiska skolan är det Chicagoskolan som ligger bakom de senaste årtiondenas ekonomiska krascher.

– Det blev fritt fram att låna och belåna utan regleringar. Problemen förstärktes särskilt av den amerikanska centralbanken Fed och dess chef Alan Greenspan (Fed-chef 1987-2006) som höll räntan så låg som möjligt, säger ekonomie doktor Eskil Jonsson. Han har forskat i ekonomi för hållbar utveckling vid Uppsala universitet.

Detta motsägs inte helt och hållet av anhängarna till den neoklassiska skolan (se fördjupning om centralbankernas agerande), och det finns alltså flera sätt att se på det.

– Kriserna är inte en funktion av marknadsekonomin, utan av att den finansiella sektorn har vuxit sig så stor och visat sig vara mer instabil än ekonomerna hade föreställt sig, säger Carl B Hamilton, professor i nationalekonomi och Folkpartiets ekonomiskpolitiske talesman.

I sin bok ”Bortom BNP, nationalekonomi och företagsekonomi för hållbar utveckling” vänder sig Peter Söderbaum, professor emeritus i ekologisk ekonomi vid Mälardalens högskola, mot den neoklassiska synen på ekonomin. Bland annat är han kritisk till begreppet ”homo economicus”, att människan alltid skulle vara rationell och sträva mot vinstmaximering. Han vill hellre ha en bild av människan som en politisk-ekonomisk person som leds av en ideologisk orientering och är en aktör i det demokratiska samhället.

– Människan agerar egennyttigt, men inte alltid. Hon är en social varelse som bryr sig om andra människor och tar hänsyn till fler faktorer än bara det monetära. Detta tar den neoklassiska skolan inte hänsyn till, säger Peter Söderbaum.

Klas Eklund är adjungerad professor vid Ekonomihögskolan, Lunds universitet och författare till standardverket i nationalekonomi, Vår Ekonomi. Han menar att många ekonomiska forskare nu letar efter nästa teori.

– Just nu råder en skolstrid. Å ena sidan Keynesianer som menar att en expansiv politik krävs mot recessioner, å andra sidan de som pekar på problemen med de stora statsskulder som då uppstår, säger Klas Eklund.

Själv hoppas han att det är möjligt att kombinera marknadsdynamiken med en ansvarsfull stat. Han kallar det för ”kapitalism 4.0”, där kapitalism 1.0 var den låt-gå-politik som föregick 30-talets depression, kapitalism 2.0 var keynesianismen och kapitalism 3.0 var Chicagoskolan.

Många anser att mycket är långivarnas och den amerikanska centralbankens fel. Långivarna för att de skapade alltför komplicerade produkter som ingen riktigt hade grepp om, och lånade ut alltför mycket pengar till hushåll som inte klarade av att betala tillbaka när huspriserna sjönk. Den amerikanska centralbanken för att de stimulerade ekonomin alltför kraftigt genom att hålla räntorna på väldigt låga nivåer.

I Chicagoskolan, som varit den gängse modellen de senaste 40 åren, räknade man bara med den reala ekonomin (vanliga varor och tjänster) och inte med monetära fenomen (den finansiella sektorn som skulder och handeln med pengar). Idag är de flesta överens om att en överhettad och alltför uppblåst finanssektor stod bakom krisen, men den nationalekonomiska modellen Chicagoskolan undantog dessa monetära fenomen från sina kalkyler. Banker och finansiella institutioner fanns alltså inte med i de makroekonomiska teorierna och det kanske inte är så konstigt att världen blev överrumplad när bubblan sedan sprack

Ökad kritik mot Chicagoskolan
Nyliberala nationalekonomer i Chicagoskolan har de senaste decennierna haft stor makt över politiken i många länder och predikat statliga avregleringar och marknadens kraft. Dess modeller är matematiska och bygger på att människan är rationell och att markanden är logisk och självreglerande. Finanskrisen 2008 och den efterföljande globala lågkonjunkturen har alltså gjort att kritikerna till Chicagoskolan har fått nytt bränsle. Kritikerna menar att den forskningen förenklade världen och den fångade inte upp verkligheten som den verkligen var. Försvararna säger att det krävs förenklingar och att modellerna visst är bra, men att de bara behöver förfinas något.

– Idag finns det ett väldigt stort intresse för hur finansiella fenomen interagerar med den reala ekonomin och det är många som försöker koppla ihop dessa två sektorer nu, men det är fortfarande inte en del av standardteorin, säger Harry Flam, professor i internationell ekonomi vid Stockholms universitet.

Efter 2008 anser många att det är den fria marknaden, med sin brist på regleringar, som skapat den instabilitet vi nu ser på finansmarknaden. Men det är inte alla forskare som anser att det är avregleringarna som har skapat de senaste årens finansiella kriser.

– De finansiella marknaderna har de senaste 100 åren omgärdats av mycket regleringar, och de senaste kriserna har bidragit till ytterligare lagar och regler. Basel-reglerna, som styr hur bankerna ska fungera, är exempel på det, avslutar Harry Flam.

1980-talet var nyliberalismens årtionde och det var nu Chicagoskolan gjorde entré i Sverige. Men dessa avregleringar blev även den vändpunkt som några år senare drev in Sverige i en djup finanskris.

Före avregleringen av kreditmarknaden hindrade bankernas utlåningstak de flesta svenskar från att låna pengar, även till bostäder. Efter 1985 började hushållen plötsligt låna pengar som aldrig förr. Företag och privatpersoner investerade lånade pengar i både aktier och fastigheter, både i Sverige och utomlands. Det ledde till snabbt ökade fastighetspriser, räntor och aktiekurser, men det ledde också till en bubbla och den brast.

Höjde räntan till 500 procent
Det fanns ett finans- och fastighetsbolag som hette Nyckeln, och sommaren 1990 ställde Nyckeln in betalningarna. Bolaget hade erbjudit finansiering till fastighetsköp, men när fastighetspriserna slutade stiga gick de pantsatta säkerheterna förlorade. Många finansbolag hade vuxit fram i kreditavregleringens kölvatten, och de lånade i sin tur också pengar från de stora bankerna. Snart stod bankerna i en situation där både företags- och privatkunder hade lån som översteg fastighetsvärdena. Den offentliga sektorn slukade pengar samjtidigt som skatteunderlaget minskade på grund av arbetslöshet, som i sin tur delvis berodde på att den höga fasta kronkursen gjorde svenska exportvaror dyra.

Budgetunderskottet steg snabbt i förhållande till BNP – som sjönk kraftigt (begreppet BNP problematiseras i en fördjupningsartikel här intill). Många spekulanter på den internationella valutamarknaden, bland dem George Soros, ansåg att kronan var övervärderad och började spekulera emot den. Regeringen och Riksbanken beslöt att försvara kronans värde genom att höja räntan, först till 75 procent och sen till osannolika 500 procent. ”The sky is the limit”, sa riksbankschefen Bengt Dennis vid den historiska presskonferensen.

Kronan fick flyta
Till slut blev situationen ohållbar för låntagarna och lösningen var att låta kronan flyta (dvs marknaden bestämmer värdet), vilket skedde den 19 november 1992. Kronans värde sjönk därefter ner med omkring 20 procent, vilket räddade den svenska exporten. Nu började en tid av återhämtning för Sveriges ekonomi, men det krävdes en ordentlig sanering av statsfinanserna med stora besparingar och omfattande skattehöjningar. Svenska medborgare har skuldsatt sig upp över öronen och idag är vi bland de mest belånade folken i världen, till och med i jämförelse med USA. Köpfesten har nämligen fortsatt och nu undrar alla om vi inte har blåst upp en ny bubbla. Det finns ingen som kan svara på det. Vissa ekonomer menar dock att krisen under 1990-talet hade en fördel, att den lade grunden till dagens stabila svenska finanser.

– Politikerna tvingades till genomgripande reformer. Tack vare svenskarnas krismedvetenhet uppstod en vilja att genomföra dem. Just den krismedvetenhet som i dag saknas hos krisländer som Grekland och Italien, säger Harry Flam, professor i internationell ekonomi vid Stockholms universitet.

1850 – 1929
Enligt de klassiska nationalekonomiska handelsteorierna så tjänar länder på att specialisera sig på olika slags produktion och på att handla med varandra. Genom att vi tillsammans kan producera mer så kan alla öka sin konsumtion av varor och tjänster. Ökad handel och färre handelshinder (såsom tullar och regleringar) skapade tillväxt under den tidiga globaliseringen, från mitten av 1800-talet fram till första världskrigets utbrott 1914. Den liberala världsekonomin tog sina första kliv.

– Man kan säga att vi hade en globaliseringsvåg från mitten av 1800-talet till 1914, även om det fanns en viss protektionism fortfarande och många kolonier var avskärmade från resten av världen, säger Lars Magnusson, professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet.

Under denna period samarbetade många länder i den så kallade guldmyntfoten, ett valutasamarbete där alla inblandade länder knöt sina valutor till en fast guldkurs. I Sverige motsvarade till exempel ett kilo av den ädla metallen 2480 kronor och den som så krävde kunde få sina sedlar inväxlade mot guld hos Riksbanken.

Målet för de centralbanker som hade sina valutor knutna till guldet var att upprätthålla en fast växelkurs och detta system skapade stabilitet, förhållandevis hög tillväxt, låga räntor och en stabil prisnivå. Detta system bidrog också till ökade internationella ekonomiska förbindelser och en omfattande internationell rörlighet för arbetskraften.

1914 tvingades den så kallade guldmyntfoten bort. Kriget krävde omedelbar finansiering och land efter land lät budgetunderskott täckas av sedelpressfinansiering, vilket gjorde att guldreserverna inte räckte till och att valutasamarbetet sprack. Det blev hög inflation och även den svenska kronan svängde kraftigt i värde.

1929 – 1971
Avstegen från guldmyntfoten betraktades som störningar och den allmänna uppfattningen var att valutasamarbetet skulle återupprättas när kriget och de turbulenta tiderna var över. Men istället drogs världsekonomin ned i en djup kris 1929. Precis som 2008 skuldsatte sig folk för hårt och det slutade med en finanskris. Från USA spred sig krisen över världen och kulminerade 1932-33 med massarbetslöshet, hyperinflation och fallande prisnivå.

Nu blev kritiken hård mot det avreglerade samhället. Efter 1929 var det inte längre populärt att prata om den fria marknaden. Nationalstaterna ansåg sig överordnade globaliseringen och kapitalströmmarna reglerades i land efter land, och därmed var det också slut på den internationella öppenhet och rörlighet för kapital, varor och tjänster som utmärkt de senaste decenniernas liberala världsordning.

I denna nya, reglerande anda lanserade 1936 Johan Maynard Keynes sin teori, som sedermera fick namnet Keynesianismen. Den blev snabbt populär bland politiker och innebar ett slags växelbruk. Det var en idé om att nationalstaten borde styra sin ekonomi aktivt, det vill säga stimulera genom expansiv ekonomisk politik i lågkonjunktur och bromsa i högkonjunktur. I Sverige till exempel kontrollerades bland annat hyror, räntor och löner, allt för att undvika skenande priser. Keynesianismen blev den rådande makroekonomiska skolan inom nationalekonomisk vetenskap under efterkrigstiden, och Sverige blev ett skolboksexempel för hur staten styr över marknaden, tar in skatter och bygger välfärd. Detta höll i sig under efterkristiden och ända fram till 1971, vilket var året då USA avreglerade sin finansmarknad (det blev fritt fram att låna).

1971 – 2008
15 augusti 1971 fattade Nixon det historiska och chockerande beslutet att USA överger sin fasta växelkurs. Kopplingen mellan dollar och guld bröts och från och med nu inleddes papperspengarnas era i världsekonomin. Vietnamkriget hade kostat på (jämförbart med hur det var 1914) och USA behövde trycka mer pengar än vad man hade täckning för i sin guldreserv.

Vid mitten av 1970-talet blev den amerikanska penningpolitiken alltför expansiv samtidigt som växande finansmarknader började spekulera mot de växelkurser som ansågs orimliga. Det var oljekris, arbetslöshet och inflation. Hög inflation leder ofta till osäkerhet och återhållsamhet vad gäller investeringar. Även världens aktiebörser drabbades hårt och i USA noterades 1982 de högsta arbetslöshetssiffrorna på 40 år. Vid denna tid skapades Chicagoskolan, med Milton Friedman i spetsen. Det var en nyliberal variant av nationalekonomin, där lösningen på det mesta innebar mindre statlig inblandning och mer marknadsekonomi och fler privatiseringar. Under 1970-talet vann denna skola mark mot Keynesianismen. Friedman var nationalekonom och professor vid University of Chicago 1948-1977 och mottagare av Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 1976.

Det som följde under 1980-talet var en politik för allt fler avregleringar och en allt friare marknad. Skulderna ökade i takt med välståndet och den ständigt ökande tillväxten behövdes för att kunna betala räntorna på alla lån. Centralbankerna skapade mer pengar och bubblorna växte i finansvärlden. Papperspengarna blir till slut en försvinnande liten del av alla pengar i världen. De mesta av pengarna finns inte på riktigt, utan utgörs av skuldbrev som till sist backas upp av riksbanker runt om i världen. När Sveriges riksbank bestämmer sig för att nu ska vårt land ha ytterligare tusen miljarder, då skriver de bara in den siffran i sin dator och trycker på ”spara”, och pengar skapas ur tomma intet (läs mer om riksbankernas metoder i fördjupningstexten här bredvid).

Det blev till slut så att värdet av pengar inte längre behövde var kopplat till något verkligt. Pengar blev en handelsvara som vilken som helst och det skapades snabbare vägar till spekulation. Stora summor fördes över från den reella ekonomin till den finansiella sektorn och finansindustrin blev nu den största och mest lönsamma branschen. Finansinstituten tog större och större risker och under mitten av 00-talet rådde en global lånefest, den såkallade kredityran. Medelklassen ville köpa nya bostäder, bilar och hemelektronik och bankerna ställde upp och lånade ut stora summor.

De senaste 40 årens ekonomiska historia har visat på en diskrepans mellan teori och praktik. Det är vissa politiska beslut som har tagit oss hit och det är vissa vetenskapliga modeller som ligger till grund för dessa beslut. Nu är det hög tid att syna dessa modeller (med facit i hand), men vad som också är intressant är att se vilken forskning som inte har bedrivits eller kommit fram.

– Fram till 1970-talet ansågs många problem i ekonomin vara marknadsmisslyckanden och skulle alltså regleras. Det var innan Chicagoskolan slog igenom. Sedan dess har många marknader avreglerats. Idag är det nog ingen som vill gå tillbaka till en totalreglering, men ekonomer letar efter nya vägar och inser att vi kanske borde ha gått lite mindre hårdhänt fram. Jag kan nog tycka att man släppte det för långt, till exempel vad gäller avregleringar av finansmarknader, säger Lars Magnusson, professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet.