Genom att stimulera det mångsidiga proteinet kan forskarna aktivera flera försvarsmekanismer, samtidigt. Olika kopplingsvägar mellan nervceller förstärks, inflammationen går ner, produktionen av nervskyddande ämnen ökar och dopaminnivåerna stiger. Resultaten, som nu publiceras i tidskriften Brain, visar på en markant förbättring av de motoriska symtomen.

Substansen redan godkänd
Proteinet är sedan tidigare känt för att vara aktivt i flera skyddande processer i hjärnan men har aldrig tidigare testats i samband med Parkinsons sjukdom. Olika studier kopplade till stroke och ALS har redan visat positiva resultat och ett biotechföretag i USA kommer snart inleda kliniska försök på Alzheimerspatienter. Att substanser som stimulerar detta protein har godkänts för kliniska prövningar ger ett stort försprång, menar Angela Cenci-Nilsson, forskargruppsledare och professor vid Lunds universitet.

– Det är en enorm vinst att dessa substanser redan är godkända och testade på människa. Vi vet alltså redan att kroppen tolererar denna behandling och i teorin skulle därför kliniska prövningar för Parkinsons sjukdom kunna börja omgående.

Utnyttjar inbyggda försvarsmekanismer
Att utnyttja hjärnans inbyggda försvarsmekanismer är ännu en ganska ovanlig tanke inom parkinsonforskningen. Angela Cenci Nilsson menar dock att måltavlorna för framtidens terapier är på väg att bli fler i takt med att vi lär oss alltmer om sjukdomens komplexa påverkan på flera olika strukturer i hjärnan.

– Proportionerligt är den motoriska förbättringen vi ser här mycket större än själva återhämtningen av dopaminnivåerna. Vi tror att detta beror på att vi har kunnat skydda hjärnan mot en serie indirekta konsekvenser som dopaminförlusten ger. Exempelvis skador på flera andra nervbanor och omgivande celler som tappar synapser, sekundära effekter som en sådan här behandling kan hjälpa till att reparera.

Kliniska studier inom nära framtid
Behandlingen visade sig betydligt mer effektiv när den sattes in tidigt i sjukdomsförloppet, innan den mest aggressiva fasen av nervcellsdöd tagit sin början. Som framtida terapi skulle den därför behöva sättas in så tidigt som möjligt efter diagnos för att ge maximal sjukdomsbromsande effekt.

– Nu hoppas vi att vi kan ytterligare belägga de positiva effekterna av denna behandling för att så snart som möjligt kunna inleda kliniska prövningar, avslutar Angela Cenci Nilsson.

Text: JENS PERSSON

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet, 2 maj 2014. Artikeln är publicerad i tidskriften Vetenskap & Hälsa, där mer information finns om ämnet.

Kontaktinformation
info@vetenskaphalsa.se

– Studien visar tydligt hur viktigt det är att snabbt öppna upp det igentäppta blodkärlet vid en stor hjärtinfarkt. Görs det under en timme från första EKG har du en betydligt större chans att överleva, säger Sasha Koul som är läkare vid Kranskärlsenheten på Skånes universitetssjukhus och ingår i professor David Erlinges forskargrupp vid Lunds universitet.

Största studien i världen hittills
I en nyligen publicerad artikel i den vetenskapliga tidskriften Journal of American Heart Association presenteras resultaten från den hittills största studien i världen om hur överlevnaden påverkas av tidsfördröjningen från första sjukvårdskontakt till behandling vid en akut hjärtinfarkt.

– Det jag har tittat på i min studie är de infarkter där det är helt stopp eller nästan helt stopp i något av kranskärlen på grund av en blodpropp, säger Sasha Koul. Det är vad vi kallar för ST-höjningsinfarkt och där varje minut räknas. Nuförtiden behandlas nästan alla patienter med stora hjärtinfarkter med akut ballongvidgning, men forskningsresultaten har tidigare inte varit tydliga när det gäller hur bråttom det är att sätta in den behandlingen från första sjukvårdskontakt.

Bilden visar ett kranskärl som är stängt på grund av ett fettrikt plack. En blodpropp har bildats. Ballongvidgning trycker undan placket och blodproppen och blodflödet i kärlet kommer igång igen. Bild: David Erlinge

Kraftigt ökad dödlighet vid fördröjning över två timmar
Genom att undersöka registerdata för alla patienter i Sverige med akut ST-höjningsinfarkt (se faktaruta till höger) under perioden 2003 till 2008, har forskarna kunnat se en ökning av dödligheten med omkring 45-50 procent när det dröjde mer än 2 timmar från första EKG-undersökning till genomförd ballongvidgning jämfört med under 1 timme.

Till skillnad mot tidigare studier har forskarna utgått från när den första EKG-undersökningen görs och inte när symptomen på en hjärtinfarkt börjar.

– Det gör det lättare att få säkra data, säger Sasha Koul. Nu kan vi tydligt peka på hur viktigt det är att sjukvården organiseras så att så många som möjligt med en stor hjärtinfarkt kan behandlas med ballongvidgning inom en timme. Idag ligger medeltiden på mellan 70 och 90 minuter från första EKG.

Sasha Koul, läkare och doktorand vid Skånes universitetssjukhus och Lunds universitet

Planera vården optimalt
Sasha Koul pekar på att resultaten från studien är en viktig lärdom för de som planerar sjukvården och fördelar resurser.

– Det är viktigt att alla onödiga fördröjningsmoment slipas bort i organisationen. Om exempelvis bara transporten till sjukhuset tar över en timme behöver du verkligen tänka till eftersom den extra tiden kan göra stor skillnad, säger Sasha Koul. Man tänker kanske inte på att 75 procent av all tid är jourtid – kvällar, nätter och helger. Samtidigt behöver vi i vårdteamet tillräckligt många akuta hjärtinfarktpatienter för att jobba effektivt tillsammans. Det är en känslig balansgång mellan transporttiden för patienterna och vilka resurser som ska finnas på sjukhusen.

I studien kunde forskarna också se att inte bara fler patienter överlevde om de snabbt fick ballongvidgning vid en stor hjärtinfarkt. I regel ledde det också till mindre hjärtsvikt hos patienterna.

– Kan vi förebygga hjärtsvikt undviker vi ett enormt lidande för patienten, och en stor sjukhusbörda, säger Sasha Koul avslutningsvis.

Text: NINA NORDH

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet, 30 april 2014. Artikeln är publicerad i tidskriften Vetenskap & Hälsa, där mer information finns om ämnet.

Kontaktinformation
info@vetenskaphalsa.se.

Diabetes typ 1 är en av de vanligaste ämnesomsättningssjukdomarna i barndomen. I Sverige finns det totalt cirka 50 000 personer med sjukdomen. Av dessa är cirka 8 000 barn och ungdomar under 18 år.

Viktig utbildning
Målet med vården av barn och ungdomar när de insjuknar i diabetes typ 1, är att de ska uppnå en god hälsa, ett socialt välbefinnande och en god livskvalité. Därför är det viktigt att barn och familj får utbildning om sjukdomen, men också att de har en aktiv roll i utbildningsprocessen. Utbildningen ges av ett team bestående av barnläkare och barnsjuksköterska specialiserade inom diabetes samt dietist, kurator och psykolog.

Från chock till nyorientering
I vår forskning har det framkommit att föräldrar upplever tiden efter barnets diagnos som intensiv. Familjen ska ta in och bearbeta ny kunskap samtidigt som föräldrarna är i chock och känner sorg över att deras barn har fått en kronisk sjukdom. Detta framkommer också i internationell forskning.

Direkt efter att barnet har fått sin diagnos startar utbildningsprocessen av barn och familj. Målet är att familjen ska kunna hantera barnets sjukdom vid utskrivningen från sjukhuset. Det sker oftast efter 7-14 dagar. För att nå egenvård, får barn och familj utbildning i hur blodsockret mäts, hur de ska ge insulin samt hur mat och aktiviteter påverkar barnets kropp.

Inför utskrivning provar familjen på att vara hemma på permissioner. Föräldrarna känner en trygghet i diabetesteamets stora kunskap och erfarenhet. Dock upplever föräldrarna att utbildningen tydligare kan utgå från varje familjs individuella behov av kunskap.

Man forskar också kring sjukhusbaserad hemsjukvård jämfört med traditionell sjukhusvård. Forskningen bedrivs av Irén Tiberg (läs mer i högerkolumnen).

Den kunskap barn och föräldrar får under sjukhusvistelsen i samband med barnets diagnos är inte överförbar till familjens vardag, visar våra tidigare studier. Läs mer om detta i Anne Wennicks avhandling (se högerkolumnen).

Vidare har vi undersökt hur barn och föräldrar upplever sin hälsorelaterade livskvalité i ett längre perspektiv. Vilken inverkan sjukdomen har på familjen samt hur tillfredställda föräldrarna är med barnets vård över tid.

Preliminära resultat
Här finns ännu bara preliminära resultat. De visar att mammorna påverkas mer känslomässigt än papporna under de två första åren efter barnets diagnos. Mammorna upplever också att familjen påverkas mer än vad papporna gör.

Föräldrarna nöjda med vården
Vi frågade även både barn och föräldrar om hur de upplever att sjukdomen påverkar barnet. De mindre barnen mellan 5-7 år och deras föräldrar redovisar mer oro än barn och föräldrar i de äldre åldersgrupperna (8-12 och 13-18 år). Föräldrarna är mycket nöjda med vården både vid barnets diagnos och under de påföljande två åren efter barnets diagnos.

Förbättrade insatser
Forskningen ger ökad förståelse för hur den initiala utbildningsprocessen går till och hur familjen påverkas över tid när ett barn insjuknar i diabetes typ 1. Förhoppningsvis leder det till bättre förebyggande insatser och behandling inom hälso- och sjukvården. Vilket påverkar hur familjen hanterar upplevelsen av att en familjemedlem blivit kroniskt sjuk. I förlängningen kan det även ha betydelse för den unges följsamhet till behandling och minska risken för framtida komplikationer.

Text: ERIK SKOGH

Ovanstående text är en nyhet från Diabetesportalen vid Lunds universitet, 16 april 2014. Artikeln är publicerad i tidskriften Vetenskap & Hälsa, där mer information finns om ämnet.

Kontaktinformation
info@vetenskaphalsa.se

Johanna Mannergren Selimovic forskar om hållbara fredsprocesser, ett kunskapsområde som vuxit de senaste 20 åren, delvis som en följd av nämnda konflikter. Hennes forskningsmetod består av en stor mängd intervjuer med civila samt deltagande observation i deras vardag.

– Freds- och konfliktforskning har ofta fokus på de stora aktörerna, stater och stora organisationer. Det är lika viktigt att ta reda på hur de enskilda civila formar sina berättelser, säger hon.

Hon intresserar sig för fenomenet övergångsrättvisa, som kan innebära att det hålls sanningskomissioner och tribunaler där skyldiga döms och där offren erkänns som offer. Dylika ceremonier är läkande och kan bidra till att freden blir hållbar och erkänns av civilbefolkningen. Liksom att offren kompenseras ekonomiskt.

– Det är lättare att gå vidare om det sker konkreta förbättringar.

Hur har det gått i Bosnien och i Rwanda?
I Rwanda har en försoningskommission inrättats och folktribunaler har hållits. Tanken om försoning genomsyrar samhället och förekommer i skolundervisningen samt i offentliga dokument. Varje år är 100 dagar officiell sorgetid, från den 6 april då folkmordet påbörjades. Det finns sanningar som delvis förtigs, bland annat det faktum att tusentals hutuer dödades, men i mångt och mycket har det Rwandiska samhället läkt ihop. Den ekonomiska utvecklingen tillhör den starkaste i Afrika – Afrikas Singapore kallar man sig – trots att den rwandiska regeringen på senare tid uppvisat aktoritära tendenser.

I Bosnien har utvecklingen inte varit lika gynnsam, även om det har rått fred sedan 1995. Trots domstolen i Haag, trots att det internationella ekonomiska biståndet varit enormt, så står landet stilla. Där inrättades ingen sanningskommission och kampen pågår fortfarande om vem som var offer och vem som var förövare. De domar och de berättelser som Haag-tribunalen producerat saknar acceptans hos delar av den bosnienserbiska befolkningen. Istället uppstår nya historier om internationella konspirationer. I denna mylla av misstro är det svårt att åstadkomma läkning. Minnesmonument och -ceremonier ingår i kampen om vilken berättelse som ska gälla. Särskilt tydligt syns detta i den bosniska staden Srebrenica där 7000 civila bosniska muslimer avrättades under kriget. Idag vill bosnienserbiska befolkningen i staden inte till fullo kännas vid folkmordet utan ordnar egna ceremonier, där de egna offren hedras.

– Det blir inte bättre av ett politiskt system med tre presidenter som stoppar alla förslag som skulle kunna utveckla samhället, säger Johanna Mannergren Selimovic.

Text: Thomas Heldmark

FAKTA
Mer om Johanna Mannergren Selimovic
Mer om forskningen

Kontaktinformation
Hanna Köllerström Kommunikatör Riksbankens Jubileumsfond. Telefon: 08 506 26 435. Johanna Mannergren, johanna.mannergren@ui.se, tel 08 511 768 21

Det har länge varit känt att många äldre har en försämrad njurfunktion. Det har dock hittills varit svårt att avgöra om det beror på själva åldrandet eller om sjukdomar, i första hand hjärt-kärlsjukdomar eller diabetes som har en inverkan på njurfunktionen och är vanliga hos äldre, varit den främsta bidragande orsaken.

Sjukt behöver inte vara sjukt
En ny svensk studie från Malmö har studerat njurfunktionen hos friska (kärlsfriska och icke-diabetiker) äldre i åldersspannet 60–80+ och deras resultat visar tydligt att det sker en åldersrelaterad försämring. I studien hade mer än hälften av de som var 80 år eller äldre en njurfunktion som klassades som sjuklig.

– Man måste komna ihåg att klassificeringen är anpassad efter unga och medelålders och tar inte hänsyn till den naturliga åldersförsämringen. Så sjukt behöver inte vara sjukt, säger Karin Werner, forskare vid Lunds universitet och läkare vid Skånes universitetssjukhus i Malmö, och fortsätter:

– En målsättning med min forskning är därför att hitta sätt att smidigt utesluta sjukdom och att kunna urskilja de hos vilka försämringen är en normal del av åldrandet.

Äldre har mindre marginaler
Den naturliga försämringen av njurkapaciteten innebär att läkare måste ta hänsyn till detta när de ordinerar läkemedel. Läkemedel ska ges i doser som har effekt på den sjukdom de är tänkta att behandla men sedan måste de utsöndras från kroppen för att inte ansamlas i för höga koncentrationer i kroppen. Alla läkemedel blir giftiga när de kommer upp i tillräckligt höga doser. Många läkemedel utsöndras via njurarna. En dos som är lagom för en medelålders person med hög njurkapacitet kan därför leda till överdosering hos en äldre med sämre njurfunktion.

– Man får inte heller glömma att äldre med nedsatt njurfunktion har sämre marginaler än friska medelålders som har en stor reservkapacitet i sin njurfunktion. Det kan vara så att den äldres njurfunktion är fullt tillräckligt under normala förhållanden men om personen utsätts för någon form av stress, t.ex. drabbas av vätskebrist i samband med magsjuka, kan det snabbt uppstå problem.

Njurfunktionen försämras snabbare hos män
Malmöstudien visar också att njurfunktionen försämras snabbare hos män än hos kvinnor. Kön är alltså en riskfaktor som vi inte kan göra något åt medan andra negativa riskfaktorer, som rökning och högt blodtryck, går att påverka. Dessutom har det goda kolesterolet*  visat sig ha en skyddande effekt.

– Njurfunktionen försämras med stigande ålder men våra resultat tyder på att man kan påverka processen genom att leva sunt, äta bra och hålla koll på blodtrycket, säger Karin Werner.

Skräddarsydd behandling
Malmöforskarna planerar nu att följa enskilda individers njurfunktion och hur den ändras med åldern. Preliminära resultat tyder på att försämringen är mycket individuell och att den går allt snabbare med stigande ålder.

– Friska unga och medelålders är ganska lika varandra vad gäller njurfunktion och kan därför behandlas som en enhetlig grupp. Men ju äldre vi blir desto mer olika blir vi. Sjukvården måste vara medveten om att äldre är en heterogen grupp där varje individ kräver en skräddarsydd behandling.

Ska man då som 80-åring oroa sig och be att få testa sin njurfunktion?
– Känner man sig frisk behöver man inte kontrollera njurfunktionen. Men tar man någon medicin, vilket de flesta äldre gör, kan man fråga sin läkare om utsöndringen av medicinen är beroende av njurfunktionen. Karin Werner påminner också om att det kan vara en god idé att diskutera doseringen av mediciner som man tagit under många år med oförändrad dos.

Text: Eva Bartonek Roxa

FAKTA OM KOLESTEROL
Om man har höga halter av det skadliga kolesterolet LDL i blodet kan det lagras i blodkärlens väggar och bidra till åderförfettning. På längre sikt finns det risk för att blodkärlen täpps igen. Det nyttiga kolesterolet, HDL, skyddar mot åderförfettning genom att transportera bort det skadliga kolesterolet från kärlväggarna.

Källa: 1177.se

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet, 12 mars 2014. Artikeln är publicerad i tidskriften Vetenskap & Hälsa, där mer information finns om ämnet.

Kontaktinformation
info@vetenskaphalsa.se.

Scenariot studeras närmare i en avhandling från Caroline Bergenfelz vid institutionen för laboratoriemedicin i Malmö, Lunds universitet. Hon har undersökt hur immunceller i sina tidiga, omogna stadier agerar tillsammans med cancerceller, och med särskild inriktning på bröstcancer.

– Immunförsvaret måste reagera lagom kraftfullt för att skydda maximalt. En alltför svag reaktion ökar chansen för tumören att överleva och att växa. Men även ett överaktiverat immunförsvar kan vara skadligt eftersom det kan ge upphov till inflammationer som driver bildandet av vissa typer av cancer, förklarar Caroline Bergenfelz.

Vanlig blodförgiftning, sepsis, har fungerat som modell och jämförelseobjekt för immunförsvarets reaktion vid cancer.

– Tumörer utnyttjar inflammatoriska mekanismer i kroppen som uppstår vid cancer. Dessa är ungefär desamma som uppträder vid allvarliga infektioner som till exempel blodförgiftning, men även vid en vanlig sårläkning, berättar Caroline Bergenfelz.

Vid blodförgiftning reagerar immunförsvaret först med full kraft för att oskadliggöra de organismer som angriper kroppen. Därefter programmeras cellerna om så att de snabbt stängs av, eftersom en fortsatt reaktion skulle skada eller till och med förstöra kroppens organ.

Det är denna kraftfulla avstängningsmekanism som särskilt intresserar Caroline Bergenfelz och hennes kolleger. Samma effekt finns även vid andra infektioner och vid sårläkning, men den är då svårare att studera eftersom den är svagare.

Liksom vid sepsis kan både sår- och tumörbildning leda till att kroppens vävnader skadas. När immunförsvaret väl har avvärjt hotet och stängts av ska det därför även se till att läkningen påbörjas. Forskarnas hypotes är att en del tumörer kan lura immunförsvaret att tro att faran är över och starta läkningsmekanismerna för tidigt. Bildandet av nya blodkärl och ny vävnad ger då tumören näring och möjlighet att växa.

I forskningen framkommer bland annat att proteinet Wnt5a som kan produceras av tumörer hindrade fortsatt utveckling av immunceller redan i monocytstadiet (då cellerna ännu är omogna). Konsekvensen blev att dessa inte mognade till tumördödande makrofager eller dendritceller som kan starta skyddssystem mot cancer. Istället gynnade Wnt5a uppkomsten av en sorts tumörfrämjande monocyter.

Caroline Bergenfelz kontrollerade sedan om dessa tumörfrämjande mononcyter förekom även vid bröstcancer. Baserat på monocyternas egenskaper kunde hon konstatera att de var påverkade redan tidigt under sjukdomsförloppet och att de blev fler när bröstcancern avancerade.

Det fanns också uppenbara likheter med de tumörfrämjande monocyterna och de för avstängning omprogrammerade monocyterna i blodförgiftningspatienter, vilket tyder på att dessa celler är liknande.

Fortsatta studier kring bröstcancer och immunförsvaret planeras i forskargruppen, bl.a. kring hur lymfocyter (vita blodkroppar som ingår i immunförsvaret) uppträder i samband med bröstcancer.

Caroline Bergenfelz är doktorand vid institutionen för laboratoriemedicin i Malmö, Lunds universitet. Den 7 mars försvarar hon avhandlingen ”Immunosuppressive myeloid cells in breast cancer and sepsis”.

Länk till avhandlingen

Fakta/Bröstcancer
Bröstcancer är ett samlingsnamn för alla de olika typer av cancer som kan uppstå i bröstet. Bröstcancer är den vanligaste cancerformen bland kvinnor, både i Sverige och globalt. I Sverige får årligen 7 000 – 8 000 kvinnor diagnosen bröstcancer. Tumörer i brösten går i de flesta fall att operera bort, men om cancern sprider sig till andra organ kan den bli dödlig.

Text och foto: Björn Martinsson

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet, 6 mars 2014.

Kontaktinformation
bjorn.martinsson@med.lu.se

Henrik Owman, forskare i ortopedi vid Lunds universitet, lägger nu fram en doktorsavhandling där han undersöker en teknik för att påvisa artros långt tidigare än vad som är möjligt att göra idag. Hans slutsats är att det går att förutsäga artros sex år innan sjukdomen ger sig till känna.

Henrik Owman skriver i den populärvetenskapliga sammanfattningen av Human studies evaluating dGEMRIC as a prognostic tool for knee osteoarthritis följande:

”Artros är den vanligaste ledsjukdomen i världen, och orsakar ledvärk och stelhet. Artros leder till försvagning av brosket och sedermera förlust av allt större mängder belastat ledbrosk. För närvarande är vanlig röntgen den gyllene standarden för att diagnostisera knäartros. Dock är sjukdomsförloppet ofta väldigt långt framskridet när broskförändringar börjar synas på röntgen.

Behandlingsalternativen i detta skede sträcker sig från åtgärder för att behålla det brosk som finns kvar till operation med knäledsprotes. Att upptäcka artrosförändringar i ett tidigare stadium av sjukdomsförloppet skulle göra det möjligt att inleda botande eller förebyggande behandling långt innan vad som är möjligt idag.

Tidigt i sjukdomsprocessen förlorar ledbrosket glykosaminoglykaner (GAG), som ansvarar för fördelning av broskets belastning och broskets styvhet när det trycks samman. Kontrastförstärkt magnetkameraundersökning av brosk, eller helt kort dGEMRIC, är en metod för att uppskatta mängden GAG i brosk. Vid dGEMRIC används ett kontrastmedium som tas upp i brosket i ett omvänt förhållande till mängden GAG, vilket innebär att en låg mängd GAG ger upphov till en stor mängd av kontrastmedium i brosket. Syftet med denna avhandling var att undersöka hur dGEMRIC-tekniken kan fungera som ett prognostiskt verktyg för broskförändringar och artros i knäet.

I delarbete I studerades patienter som löpte risk att utveckla artros. Denna studie visade att dGEMRIC-metoden kunde förutsäga utvecklingen av knäartros sex år senare. I delarbete II blev ännu en grupp av patienter med risk för artros undersökta. Den här gången fanns ett samband mellan dGEMRIC-värdena och viktiga artrosfynd i knäet, nämligen ledbrosksänkning och osteofyter (beniga förändringar). Resultaten från delarbete I och II antyder att dGEMRIC-metoden har förmåga att förutsäga framtida artrosutveckling i knäet.”

Henrik Owman har även tittat på vad det betyder för ledbrosk när en led inte längre belastas. Så är, till exempel, fallet hos patienter som bryter foten och ordineras att inte stödja på benet under sex veckor: ”Avlastning av knäbrosket i sex veckor resulterade i en mätbar effekt på knäbroskets beståndsdelar som kom till uttryck genom ett minskat GAG-innehåll och ett ökat spann av dGEMRIC-värden. Dessa fynd måste beaktas när man överväger behandling av patienter som omfattar avlastning.”


Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet, 4 mars 2014. Artikeln är publicerad i tidskriften Vetenskap & Hälsa, där mer information finns om ämnet.

Kontaktinformation
info@vetenskaphalsa.se

– Vi har redan gjort en pilotstudie som pekar på att rädslan minskar. Nu hoppas vi på lika goda resultat i en större studie, säger han.

Klaas Wijma är professor i medicinsk psykologi vid Linköpings universitet. Hela sitt yrkesliv har han kombinerat klinisk verksamhet med forskning och det är framförallt kvinnors hälsa som har intresserat honom. Tillsammans med sin fru, professorn Barbro Wijma har han drivit en klinik för kvinnor som blivit utsatta för övergrepp och disputationen i början av 1980-talet handlade om psykiska reaktioner på hysterektomi, det vill säga att ta bort livmodern.

– Jag har alltid burit på en övertygelse om att kvinnofrågor är viktiga, säger han.

Just nu är han själv handledare för fyra doktorander, varav tre arbetar med förlossningsrädsla.

– Ur ett psykologiskt perspektiv händer det mycket med kvinnan under en förlossning. Om förlossningen inte går bra kan det påverka hennes psykiska hälsa. Alla vinner på att förlossningen går bra, kvinnan, barnet, partner och i förlängningen också samhället, säger Klaas Wijma.

Nytt med behandlingsstudier

Han berättar att rädslan för att föda kan delas in i tre faser. Icke-gravida kvinnor som är så rädda att de helst inte vill bli med barn. Kvinnor som är rädda under graviditeten och kvinnor som är rädda på grund av att förlossningen eller tiden efter varit svår.

– Vi har studerat alla de tre faserna. Däremot är det nytt för oss att arbeta med behandlingsstudier och för mig som kliniker känns det väldigt roligt, säger Klaas Wijma.

I princip alla gravida kvinnor är mer eller mindre rädda inför förlossningen. Men ungefär sex procent av de gravida är mycket rädda och två procent lider av förlossningsfobi.

– Den svåra rädslan går att jämföra med en ångestsjukdom. Den kvinna som dessutom lider av fobi har det extra svårt eftersom den fruktade situationen obönhörligen närmar sig och inte går att undvika. Det blir en speciell sorts ångest som upptar kvinnans tankar och känslor nästan jämt, säger Klaas Wijma.

Kejsarsnitt är inte den bästa lösningen

Hjälpen som finns varierar över landet och från klinik till klinik. På en del ställen finns läkare eller psykologer som är kunniga och kan hjälpa kvinnan. För kvinnor som bor i, eller i närheten av, en större stad finns det möjlighet att gå på specialistmödravård, så kallad Auroraverksamhet.

– Utvärderingar av Auroraverksamheten visar att kvinnornas rädsla inte minskar, men att de känner sig hjälpta. Och det är ju inte samma sak. Förtroendet för sjukvården ökar, men rädslan blir inte mindre, säger Klaas Wijma.

För många förlossningsrädda kvinnor löses situationen med ett planerat kejsarsnitt. Det är också vanligare att förlossningen slutar i akut snitt om kvinnan har en stark förlossningsrädsla, än om kvinnan inte har det.

– Om kvinnan är rädd och spänd från början leder det ofta till en ond spiral där personalen känner sig otillräcklig eller inte riktigt vet hur de ska bemöta kvinnan, vilket i sin tur kan förstärka kvinnans oro. Då är det inte ovanligt att kvinnan blir så stressad och situationen så ohållbar att akut kejsarsnitt ses som enda lösningen, berättar Klaas Wijma.

Terapiform som kan hjälpa många

Men Klaas Wijma menar att de medicinska nackdelarna med kejsarsnitt är så stora att ingreppet helst ska undvikas om det inte är medicinskt motiverat.

– Kejsarsnitt kan knappast ses som en behandlingsmetod för svår förlossningsrädsla. Rent medicinskt finns det också fördelar med att föda vaginalt, säger han.

En internetbaserad KBT-terapi som hjälper kvinnor att bli av med sin rädsla skulle lösa många problem. Förutom att den är billig och tillgänglig oavsett var i landet man bor är den också fri från väntetider. Så fort en kvinna behöver hjälp kan hon ta del av terapin på tider som passar henne och i hennes egen takt.

Tillsammans med Gerhard Andersson som är professor i klinisk psykologi testar Klaas Wijma nu internetbaserad KBT på åtta kliniker i södra Sverige. Gerhard Andersson har tidigare visat att KBT på internet fungerar bra vid tillstånd som depression, social fobi och panikångest.

Resultatet ska jämföras med en grupp kvinnor som fått terapeutledd KBT-behandling.

– Upplägget för patienterna ser i princip likadant ut oavsett om de får KBT via internet eller hos en terapeut, berättar Klaas Wijma.

I båda fallen ska de läsa olika avsnitt, moduler, i en bok och utifrån det göra övningar.  Skillnaden är att hos terapeuten får kvinnorna berätta hur de upplevt läsningen och vad de har gjort under veckan. Därpå inleder terapeuten nästa modul.

De kvinnor som får KBT via internet blir istället uppringda varje vecka för en kort avstämning. Andra studier har visat att telefonsamtalen är enormt motiverande eftersom patienterna då förstår att de är uppmärksammade.

Har arbetat fram ett världskänt formulär

Under de åtta veckor som behandlingen pågår får kvinnorna kontinuerligt fylla i ett frågeformulär som används för att mäta förlossningsrädsla – The Wijma Delivery Expectancy/Experience Questionnaire.

Men det är inte bara i Klaas Wijmas egna studier som formuläret används.

– Det används av forskare över hela världen. Det är jag såklart jättestolt över.

I sin egen aktuella studie använder Klaas Wijma svaren i formulären till att följa hur förlossningsrädslan hos en kvinna utvecklas över tid.

– Vi har redan gjort en pilotstudie för att testa forskningsmetoden och resultaten därifrån visar att det går jättefint, rädslan hos kvinnorna som får terapi på internet går ner, säger Klaas Wijma.

Senare under våren ska han också dra igång en studie med internetbaserad KBT för kvinnor som varit med om en traumatisk förlossning.

Gerhard Andersson har med framgång tidigare använt internetbaserad KBT vid posttraumatiskt stressyndrom, och nu ska de modulerna anpassas så att den passar kvinnor som varit med om en traumatisk förlossning.

– De kvinnorna är sjuka i sin ångest och lider av postraumatiskt stressyndrom. Och tyvärr har vården med åren inte blivit ett dugg bättre på att ta hand om dem, konstaterar Klaas Wijma.

Okunskapen är fortfarande stor

Att en kvinna med posttraumatiskt stressyndrom får hjälp är viktigt inte minst för hennes relation till det nyfödda barnet. Eftersom hon är upptagen med sitt trauma och återupplever händelsen gång på gång blir det svårt att bygga upp en nära relation till den nyfödda. Något som ytterligare försvåras av att barnet är så tätt förknippat med den traumatiska händelsen.

– Vi talar om kvinnor som kämpar en ständig strid mellan den kärlek de känner för sitt eget barn och sin egen fruktansvärda ångest, säger Klaas Wijma.

Text och bild: Annette Ulvenholm Wallqvist

Kontaktinformation
red@forskning.se

Projektets främsta syfte är att hitta riskmarkörer som visar vem som kan drabbas av hjärt- eller lungsjukdom. Slumpvis utvalda kvinnor och män i åldersgruppen 50–64 år kommer att kallas till en grundlig undersökning av hjärta, kärl och lungor. Man kommer bland annat att kontrollera blodfetter och blodsocker, göra olika lungfunktionstester, skiktröntgen- och ultraljudsundersökningar. Blod- urin- och avföringsprov från Malmöstudien kommer att förvaras i avancerade, datoriserade frysar på det nya Regionala biobankscentrum på Medicon Village i Lund. Man räknar med att provinsamlingen i Malmö kommer att ta tre år, därefter kan man börja analysera proverna.

Svarar på framtidens frågor
Det betyder också att biobankens värde stiger ju äldre proverna blir eftersom sambanden blir säkrare och man då även kan fastställa kopplingen till sjukdomar som tar lång tid att utveckla. Man räknar med att proverna från Scapis kommer att kunna förvaras och tjänstgöra åt forskningen under många decennier.

Men varför behöver man ta prov från så många personer – 5 000 bara i Malmö och 30 000 totalt?

Deltagare får grundlig undersökning
– Det behövs för att det ofta är många olika riskfaktorer som var och en bidrar med en liten riskökning som kan bli stor i olika kombinationer och då behövs ett stort material för att täcka in alla riskfaktorerna. Dessutom kan vi med ett stort material även studera riskfaktorer till ovanliga sjukdomar.

De som blir kallade till studien får avsätta två halvdagar för provtagning. Det kan tyckas mycket men å andra sidan får man en grundlig och avancerad hälsoundersökning. I en förstudie som genomfördes i Göteborg kom 50 procent av de som blivit kallade, något som forskarna är nöjda med. Men annat var det förr. Till en studie som påbörjades i slutet på 60-talet kom hela 95 procent av de kallade! Förmodligen beror det på att folk har mer ont om tid idag, tror Gunnar Engström.

Om 10 år?
Vad hoppas då forskarna på att de ska ha uppnått om tio år?

–Om tio år hoppas jag att vi är mycket bättre på att förutsäga vilka som löper en hög risk att drabbas av en viss hjärt- kärl- eller lungsjukdom och som behöver förebyggande behandling, och vilka som inte behöver det. Jag hoppas också att vi då har kunnat använda våra resultat till att utveckla nya verksamma läkemedel, säger Gunnar Engström.

Text: Eva Bartonek Roxå

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet., 2014-02-05. Artikeln är publicerad i tidskriften Vetenskap och Hälsa, där mer information finns om ämnet:
http://www.vetenskaphalsa.se/ny-biobank-ska-besvara-framtidens-fragor-om-hjart-och-lungsjukdomar/

Kontaktinformation
info@vetenskaphalsa.se

Fettinlagring i levern hos två patienter. Bilderna till vänster (i grå skala) är anatomiskt visande magnetkamerabilder medan bilderna till höger (i färg) är framräknade fettprocentbilder av samma patienter. Skalan till höger anger fettinnehåll i procent. Man ser ganska tydligt att den övre patienten har mer fett i sin lever än den nedre. (Foto: Kirurgiska kliniken, Skånes universitetssjukhus)

I takt med de växande problemen med övervikt görs också nya framsteg inom fetmaforskningen. I en avhandling från Lunds universitet presenteras ny mätteknik som underlättar forskning och diagnosticering av sjukdomar med koppling till fetma, till exempel diabetes och hjärt-kärlsjukdomar.

Tidigare har kroppsfett betraktats som ett passivt och enhetligt organ. Nyare forskning visar istället att det finns många olika fettyper och lagringsdepåer i kroppen, och att alltihop kan spela en aktiv roll i sjukdomsutvecklingen:

– Risken för följdsjukdomar beror på var fettet är inlagrat och vilken typ av fett det är. Badrumsvågen räcker därför inte för att bedöma vilka personer som har förhöjd risk, berättar Pernilla Peterson, doktorand vid institutionen för kliniska vetenskaper i Malmö, Lunds universitet.

Konsten att avbilda låg fettnivå
Fett inlagrat i olika kroppsorgan, som till exempel lever och hjärta, drabbar i högre grad överviktiga och det anses farligare än underhudsfettet när det gäller risken för att utveckla hjärt-kärlkomplikationer och andra följdsjukdomar. Framsteg har gjort det möjligt att med magnetresonanskamera (i dagligt tal magnetkamera) bedöma både var fettet sitter och hur stor kvantiteten är. Sedan tidigare finns forskning och klinisk diagnostik som visar att förhöjd fettinlagring i levern kan leda till inflammation och cancer.

En begränsning hittills har dock varit att magnetkameran inte har kunnat återge organ med låg fettinlagring på ett tillförlitligt vis. Pernilla Peterson har i sin avhandling utvärderat avancerade datorberäkningar av bilderna för att bredda användandet:

– Att kunna mäta fettinlagringen i till exempel hjärt- och skelettmuskulaturen är svårt i och med att den är så låg. Men genom att det går att mäta nivåer mindre än en procent fett öppnar det för forskning kring eventuella samband med folksjukdomar som typ 2 diabetes, säger Pernilla Peterson.

Vad betyder dieten?
I praktiken är det ny programvara och utbildning av personal som behövs, medan samma magnetkameror som tidigare i de flesta fall kan användas.

Pernilla Peterson har också utvecklat och felkorrigerat metoder för att mäta fettets sammansättning som varierar beroende på var och hur det sitter. Sammansättningen mäts genom att i bild skilja på olika varianter av triglycerider, kemiska föreningar i kroppen bestående av bland annat fettsyror.

Eftersom fettsammansättningen hänger samman med dieten kan det i framtiden bli möjligt att undersöka med betydligt större precision än tidigare hur våra matvanor påverkar kroppens fettinlagring. Det finns också teorier kring att olika inflammatoriska sjukdomar påverkar fettsammansättningen, och dessa skulle kunna undersökas närmare.

– Forskningen är ännu i sin linda men öppnar många nya och spännande möjligheter, säger Pernilla Peterson.

De sedan tidigare etablerade metoderna för att avbilda inlagrat kroppsfett är skiktröntgen och så kallade biopsier (vävnadsprover). Ingen av dem ger samma detaljerade bildinformation som fettmätande magnetkamera. Med magnetkameran slipper man dessutom röntgenstrålning och de fysiska ingrepp som krävs i samband med vävnadsprov.

Text: Björn Martinsson

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet, 30 januari 2014. Artikeln är publicerad i tidskriften Vetenskap & Hälsa, där mer information finns om ämnet.

Kontaktinformation
info@vetenskaphalsa.se

I avhandlingen har Anneli Orrung Wallin främst fokuserat på det som är positivt inom vård- och omsorgsboenden. Framförallt är det mötet med den äldre vårdtagaren och dess anhöriga som ger tillfredställelse:

– I min forskning har jag tagit utgångspunkt i de faktorer som bidrar till att undersköterskor och vårdbiträde faktiskt känner sig nöjda på jobbet. Det är viktigt att vi jobbar preventivt och bygger upp en hållbar modell för det som faktiskt fungerar för personalen, säger Anneli Orrung Wallin som själv är specialistsjuksköterska i vård av äldre.

Viktigast ge vård utifrån individuella behov
Att få tid och möjlighet att ge vårdtagaren vård utifrån dennes individuella behov, är alltså den viktigaste komponenten i att känna sig tillfredställd med sin arbetssituation. Andra faktorer är ett bra vårdklimat och en stödjande organisation med ett positivt ledarskap. Ett otydligt och delat ledarskap mellan enhetschefer och sjuksköterskorna är ett vanligt problem ute på vård- och omsorgsboenden.

– Vårdbiträden och undersköterskor är i hög grad utelämnade till sig själva när sjuksköterskor i större utsträckning arbetar på ett konsultinriktat sätt. Därför är det viktigt att sjuksköterskor får ett tydligare mandat med förutsättningar och stöd att leda och utveckla vårdens innehåll, menar Anneli Orrung Wallin.

Mest samvetsstress på demensboenden
Den personal som är mest utsatt för påfrestningar och samvetsstress inom äldreomsorgen är de som jobbar natt samt de som arbetar på demensboenden.

– Personal inom demensvården måste först identifiera eller tolka att det finns ett behov och sedan försöka tillgodose behovet. När det saknas personal eller tid att läsa vårdtagaren skapar det samvetsstress i en annan utsträckning än för personalen på ett vanligt äldreboende där återkopplingen är mer direkt, menar Anneli Orrung Wallin.

Text: Åsa Hansdotter

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet, 9 december 2013. Artikeln är publicerad i tidskriften Vetenskap & Hälsa, där mer information finns om ämnet.

KONTAKT
info@vetenskaphalsa.se

Kontaktinformation
red@forskning.se

Idag finns mer än 60 olika epidemiska varianter av typen HIV-1 i världen och olika geografiska områden domineras ofta av en eller två av dessa varianter.

Infekteras man av två olika varianter kan resultatet bli att egenskaperna hos dessa korsas och då uppstår vad som kallas för en rekombinant form av viruset.

– Rekombinanterna verkar vara livskraftigare och mer aggressiva än de varianter som de uppstått ur. Barnen är mer framgångsrika än föräldrarna för att använda en liknelse, förklarar Angelica Palm, doktorand vid Lunds universitet.

Studerat patientprover från Guinea-Bissau
Studierna har utförts på patientprover från Guinea-Bissau, Västafrika. Den studerade rekombinanten har beteckningen A3/02 och är en korsning mellan de vanligaste varianterna i området, 02AG och A3. Den har tidigare beskrivits av Joakim Esbjörnsson, postdoktor vid Oxford University som är medförfattare till studien.

I den aktuella studien fann forskarna att tiden från smitta till insjuknade i AIDS var den kortast rapporterade jämfört med andra HIV-1 typer, ca 5 år, och hela 44 procent snabbare än för A3.
Hittills har A3/02-rekombinanten endast påträffats i Västafrika, men andra undersökningar visar att den globala spridningen av olika rekombinanter ökar.

I länder och regioner med stor immigration, som t.ex. USA och Europa, sker en utveckling mot en alltmer blandad och komplex HIV-flora till skillnad mot tidigare då ett färre antal icke-rekombinanta varianter av viruset har dominerat.

Dynamiskt och föränderligt virus
Det finns därför anledning att vara ödmjuk inför HIV-rekombinanter i stort, menar forskarna bakom studien:

– HIV är ett extremt dynamiskt och föränderligt virus. Nya subtyper och rekombinanta former av HIV-1 har introducerats i vår del av världen och det finns med största sannolikhet ett stort antal cirkulerande rekombinanter som vi vet lite eller ingenting om. Det finns därför skäl att vara uppmärksam på hur HIV-1-epidemien förändras över tid, säger Patrik Medstrand, professor i klinisk virologi vid Lunds universitet.

Forskningen bygger på en unik långtidsuppföljning av HIV-infekterade personer i Guinea-Bissau, ett projekt som drivs av Lunds universitet. I kommande forskning hoppas Angelica Palm och hennes kolleger kunna fortsätta forska kring egenskaperna hos rekombinanta virus samt förekomsten av dessa bland HIV-bärare i Europa.

För sjukvården innebär de nya forskningsresultaten att man bör vara uppmärksam på att vissa HIV-1-typer kan vara mer aggressiva än andra, anser forskarna.

Resultaten publicerades nyligen i den amerikanska tidskriften Journal of Infectious Diseases.
Text: Björn Martinsson

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet, 29 november 2013. Artikeln är publicerad i tidskriften Vetenskap & Hälsa, där mer information finns om ämnet.

KONTAKT
info@vetenskaphalsa.se.

Kontaktinformation
red@forskning.se

Organisationer som Global Forum on Bioethics in Research och UNESCO försöker skapa en global etik för forskningen. Målet är internationell uppslutning. Men än är vi inte där.
– Det som går att forska etiskt på i ett land, kanske inte går i ett annat, säger Deborah Mascalzoni, doktor i filosofi.
Runt bordet instämmer filosofiforskare och studenter från Italien, Spanien, Egypten och Japan. De ska berätta om sina länders syn på forskningsetik.
I Sverige går många med på att lämna ut personlig information och vävnadsprover till myndigheter, och det gör att man kan forska på det. I andra länder skulle alla förutsätta att studien skulle skötas oetiskt på något sätt, och därför vägra delta.
– Tilliten till myndigheter är mindre än den är i Sverige, säger samtliga runt bordet.

Istället har man en starkare respekt för auktoriteter, som läkare, och läkarna har mer av en förmyndarroll där man inte tycker patienten behöver veta så mycket.
– Om din läkare i Italien säger att du ska vara med i en klinisk studie som han leder, så gör man det om man litar på honom, säger Dr Mascalzoni.

Etisk prövning är inte självklart
Etiska kommittéer som ska kontrollera forskningen kan ha bristande vetenskaplig kompetens på grund av resursbrist. Många forskare flyr nu från länder som Spanien och Italien på grund av den ekonomiska krisen och ersättningen för att delta i etiska kommittéer är låg. I Egypten ges oftast ingen ersättning alls.

Olika syn på livets början
Länderna i EU tar ibland gemensam ställning i vissa forskningsetiska frågor. I vissa frågor kan man inte komma överens, som till exempel när livet som människa börjar. Är det direkt efter befruktningen, när embryot består av några få embryonala stamceller? Här har Europadomstolen slagit fast att varje land får fatta sina egna beslut.

I Sverige är forskning på embryonala stamceller möjligt. Så är det inte Italien. Den katolska kyrkan och många kristna ser befruktningsögonblicket som livets början. I USA är embryonal stamcellsforskning omdebatterat. I vissa delstater är det helt förbjudet.

Islam är den största religionen i Egypten. Enligt Koranen och Hadith intar själen embryot 40-120 dagar efter befruktningen. Medan Saudiarabien forskar på embryonala stamceller så görs det för tillfället inte i Egypten.

Politisk kontroll och politiska konflikter
Även inom varje land kan det finnas olika idéer om rätt och fel.
— I Spanien är ett parti för stamcellsforskning medan ett annat är emot. Vår politik präglas tyvärr fortfarande av ett polariserat tvåpartisystem, höger och vänster, säger Daniel Pallarés Domínguez.

I Egypten kontrollerar regeringen om forskningen är politiskt godtagbar, berättar Amal Matar. Det begränsar möjligheterna att forska fram viss kunskap, till exempel görs inte opinionsundersökningar för att kartlägga vad allmänheten tycker om regeringens arbete.

Individen och kollektivet
Inte alla länder har samma fokus på individen som i Sverige. Där blir frågan om individens samtycke mindre viktig. Yusuke Inoue, doktor i folkhälsa, berättar att etiska kommittéer i Japan är benägna att besluta vilka som ska ingå i en studie, istället för att fråga personerna själva.

Reglering och misstro
Under andra världskriget utförde en japansk militär enhet oetiska medicinska försök på krigsfångar, liknande nazisternas försök på koncentrationslägerfångar. Dock ledde inte det efter kriget till en allmän medvetenhet om forskningsetik bland läkare eller forskare.
— Nej, det diskuteras mest bland historiker, inte bland medicinska forskare, berättar Yusuke Inoue. Men man är mån om att bli publicerad i internationella tidskrifter och följer därmed Helsingforsdeklarationen.

Misstron mot forskarnas förmåga att reglera sig själva är utbredd i japanska samhället. Sedan tio år är klinisk forskning i Japan starkt reglerad för att skydda försökspersoner. Regleringen skärptes efter en serie inhemska skandaler, däribland en studie där cancerpatienter dog efter fått ett nytt läkemedel utan att varit informerade om det.

”Inkonsekvent syn på djurförsök”
Forskarna från Italien och Spanien anser att man ofta har en inkonsekvent syn på djur i deras länder. Där kan djur ofta fara illa på gatan.
– Men när djur används i forskningen blir det ramaskri!
Deborah Mascalzoni tar upp ett exempel från Italien där man var tvungen att avbryta en studie där sövda grisar fick ligga i snön. Man ville veta hur man återupplivar människor som nästan frusit ihjäl i alperna. Samtidigt protesterade ingen mot den blomstrande skinkindustrin i området.
I Italien har man nyligen infört starkare restriktioner mot djurförsök. Försök på hundar, katter och apor får bara göras i undantagsfall och inga djur får utsättas för smärta utom i smärtforskning. I Japan engagerar sig vissa grupper mot djurförsök men folk i allmänhet vet inget om det eller är inte intresserade av frågan, enligt Yusuke Inoue.
– I Egypten lever 40 % i extrem fattigdom. Att hjälpa människor får faktiskt gå före djuren, säger Amal Matar om djurrättsfrågan.

I rundabordsintervjun deltog:
Deborah Mascalzoni, Doktor i filosofi, från Italien
Daniel Pallarés Domínguez, filosofistudent från Spanien
Mirko Ancillotti, filosofistudent från Italien
Amal Matar, doktorand i bioetik från Egypten
Yusuke Inoue, Doktor i folkhälsa, gästforskare från Japan

Redaktör/skribent: Anja Castensson

Materialet har faktagranskats av Stefan Eriksson, docent i forskningsetik, Uppsala universitet och redaktör för webbplatsen Codex.

Fördjupning:

1700-talet och 1800-talet
Under 1700 och 1800-talet upptäcker man fundamentala regler i naturen och börjar omsätta dem i ny teknik. Upptäcktsfärder till främmande länder ger också nya kunskaper. Samhället styrdes då som nu av allmän moral.

– Forskare grävde till exempel upp kroppar som ingen ville veta av för att skära upp och titta på. På så sätt upptäckte man blodomloppet och såg hur kroppen hängde ihop. Men det var inte riktigt acceptabelt och gjordes i skymundan, säger Stefan Eriksson, docent i forskningsetik på Uppsala universitet.

Idén om mänskliga rättigheter formuleras under franska revolutionen 1789 och då gäller deendast för fria män.

Djurförsök börjar användas mer storskaligt i medicinsk forskning under 1800-talet och möjliggör bland annat upptäckten att bakterier orsakar sjukdomar. Samtidigt reagerar många på det djuren utsätts för.
– I slutet av 1800-talet börjar motståndare till djurförsök organisera sig i både Norden och England, berättar Birgitta Forsman, docent i forskningsetik på Lunds universitet.

1900-1945 Människosyn återspeglas i forskningen
Samhället och forskningen fortsätter utvecklas allt snabbare under 1900-talet. I och med första världskriget 1914 försvinner debatten om djurförsök från dagordningen under en lång tid i Europa. Samhällets idéer präglar forskningen och i Sverige utförs rasbiologisk forskning, där man delar in svenskar efter skallform.
Under andra världskriget sker grymma och ofta dödliga försök på människor i nazismens koncentrationsläger. Läkarna i lägren publicerar till exempel vetenskapliga studier på hur länge fångar överlever i isvatten. Liknande experiment utfördes i Japan, Ryssland, USA och England, berättar Birgitta Forsman. Det var ändå nazisternas experiment som blev en väckarklocka för forskningsetiken.

1945: Etiska principer sätts upp för forskning på människan
Det som uppdagades efter andra världskriget i Nürnbergrättegångarna 1945-1947 mot Nazitysklands läkare och krigsförbrytare ledde till Nürnbergkoden 1947, en samling etiska principer för medicinsk forskning.
– Det är ofta så att forskningsetiska lagar och riktlinjer kommer till som en reaktion på skandaler och övertramp, säger Stefan Eriksson.

Birgitta Forsman lyfter som jämförelse fram att de fysiker som forskade fram atombomben också slog larm om farorna. Under 1950-talet ledde detta till en allmän debatt och några frivilligorganisationer. Men några etikkommittéer har inte bildats på det området.

1945-1978 Krav på etisk granskning av forskning införs
Förenta nationerna bildas 1945 och FN:s generalförsamling antar 1948 ett dokument med 30 artiklar vilka uttrycker de allmängiltiga mänskliga rättigheterna. Samtidigt släpar forskningsetiken efter; man fortsätter att göra studier där försökspersoner medvetet tillfogas skada.
— Ofta i utsatta grupper, på människor som hade svårt att säga ifrån, säger Birgitta Forsman.

I USA utförs 1932-1972 Tuskegee-studien där man låter svarta män med syfilis förbli obehandlade trots att penicillinet upptäcks och kunde ha använts som behandling. I Sverige görs 1945-1955 Vipeholms-studien där förståndshandikappade på ett sjukhus får olika slags godis med olika intervall för att studera hur det leder till hål i tänderna. Resultaten från studien ligger bakom dagens rekommendationer att endast äta godis en gång i veckan.

Fler etiska riktlinjer och regler kom efter Nürnbergkodexen. Mest inflytelserik är Helsingforsdeklarationen som antogs första gången av Världsläkarförbundet 1964. I den fastslås flera etiska principer som skyddar de som deltar i medicinska studier och det ställs krav på etisk granskning av forskningsprojekt. För att kunna publicera sig i en vetenskaplig tidskrift måste forskare intyga att de följt deklarationens anvisningar. På 60-70 talet införs etiska nämnder på svenska högskolor för att granska forskning där människor ingår.

1978 kom Belmontrapporten i USA som en reaktion på Tuskegee-studien. Den slår fast tre etiska grundprinciper för forskning på människor som också varit mycket inflytelserika när man bedömer forskning, till exempel i etiska nämnder.
Djurförsök fortsätter användas i stor skala för den medicinska forskningen. Under 1970-talet exploderar intresset för djuretik. Djurförsöksetiska nämnder börjar arbeta 1979.

Efter 1979 Integritet och djurrättsfrågor lyfts
På 80-talet uppkommer en stor diskussion om forskares rätt att samla in och bearbeta stora mängder data om människors liv när Metropolit-projektet avslöjas. I det följdes tusentals stockholmare från födseln till 30 års ålder utan att vara medvetna om det.
På 90-talet blir internet tillgängligt för den svenska allmänheten och det förändrar efter en tid hur vi delar information. Människors integritet hamnar åter högt på den politiska dagordningen. 1998 införs därför PuL, personuppgiftslagen. Det innebär att den som behandlar personuppgifter får ett större ansvar och att samtycke spelar stor roll.
På 90-talet börjar svenska djurskyddsrörelsen övergå till att tala om djurs rättigheter, efter att tidigare talat om djurs intressen. I det ingår rätten till liv.
Forskning publiceras också alltmer på internet. Sedan 2010 kräver Vetenskapsrådet att forskning betald av dem publiceras på nätet så att alla kan ta del av den gratis.
2004 införs Etikprövningslagen i Sverige. Med det görs de etiska nämnderna till myndigheter, ledda av domare. Juridik spelar nu större roll i bedömningen av forskning.

Redaktör/skribent: Anja Castensson

Tillfrågade experter
Stefan Eriksson, docent i forskningsetik, Uppsala universitet och redaktör för webbplatsen Codex (www.codex.vr.se)
Birgitta Forsman, vetenskapsteoretiker och docent i forskningsetik, Göteborgs universitet och Lunds universitet

Fördjupning:

Du deltar kanske i en forskningsstudie om dina internetvanor, undrar kanske över brott i samhället, eller oroar dig över en sjukdom som saknar behandling. Det är bara tre exempel där forskning har betydelse. Forskning ger kunskap, men har också ett pris.

Över hela världen pågår en ständig diskussion om forskning. Genom historien har också debatten lett till riktlinjer och lagar som styr vad forskare får göra.
– Vi har till exempel sedan 1960-talet ett forskningsetiskt skyddsnät för människor som deltar i forskning, säger Stefan Eriksson, docent i forskningsetik vid Uppsala universitet.

Inom- och utomvetenskaplig etik
Forskningsetik omfattar både inom- och utomvetenskaplig etik. Inomvetenskaplig etik handlar om hur man med forskning ska nå pålitlig kunskap. Frågor som hör hit är till exempel forskningsfusk, hur forskning ska publiceras, och att man ska vara öppen med kommersiella intressen och med sina metoder.

Utomvetenskaplig etik handlar om hur forskningsprojekt kan påverka djur, människor och världen i stort. Hit hör frågor som rör forskning på djur och hur man skyddar försökspersoner, men även konsekvenser för miljön och samhället, som nya organismer eller nya vapen.

Frågor inom forskningsetik
Frågor om etik kan ställas om all slags forskning, från forskning i arkiv och intervjuenkäter till djurförsök och forskning på människor.
– Idag rör sig diskussionen i samhället mycket kring integritet — hur vi skyddar privat information hos dem som deltar i forskningsprojekt, säger Stefan Eriksson.
Ämnen som stamceller, miljöforskning och djurförsök återkommer i samhällsdebatten. Och i forskarsamhället är diskussionen om slarv och fusk alltid aktuell.
Debatten om forskningsetik kan även handla om risker med för mycket etiska regler. Regler kostar i minskad frihet och kan leda till att mediciner blir fördröjda eller att viktig forskning inte alls utförs, påpekar Stefan Eriksson.
– Därför måste vi försöka finna en balans mellan etisk gränsdragning och forskningens frihet. Och vi får heller aldrig glömma att forskningens etik ytterst är forskarens eget ansvar.

God forskningssed
God forskningssed sammanfattades av Vetenskapsrådet 2011 i åtta punkter:
1. Du ska tala sanning om din forskning
2. Du ska medvetet granska och redovisa utgångspunkterna för dina studier
3. Du ska öppet redovisa metoder och resultat
4. Du ska öppet redovisa kommersiella intressen och andra bindningar
5. Du ska inte stjäla forskningsresultat från andra
6. Du ska hålla god ordning i din forskning, bland annat genom dokumentation och arkivering
7. Du ska sträva efter att bedriva din forskning utan att skada människor, djur eller miljö
8. Du ska vara rättvis i din bedömning av andras forskning

Redaktör/skribent: Anja Castensson

Materialet har faktagranskats av Stefan Eriksson, docent i forskningsetik, Uppsala universitet och redaktör för webbplatsen Codex.

Filosofi handlar om att studera grundläggande mänskliga frågor. Frågor om rätt och fel hamnar inom området moralfilosofi, eller som det ofta kallas: Normativ etik.

En som har normativ etik som yrke är Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi och medicinsk etik. Han har också arbetat i Socialstyrelsens rådgivande nämnd för etiska frågor samt Donationsrådets etiska kommitté.
– När man analyserar filosofi förstår man att även kloka människor är oense, säger han.
För honom och andra filosofer i etik handlar frågan om rätt och fel ett krävande intellektuellt arbete, där man djupanalyserar de olika filosofiska synsätt som leder till svaret rätt eller fel. När han arbetar i etiska råd bidrar han med sin kunskap:
– Jag kan hjälpa till att analysera en fråga utifrån olika utgångspunkter och se om det finns rum för konsensus, om det finns ett område där man kan komma överens.

Det går inte alltid att komma överens. En sådan fråga är när djurrättstanken att vi inte får döda eller plåga djur ställs mot den traditionella synen att vi får göra vad vi vill med djur.
– Där det finns fundamentala oenigheter får man göra en politisk kompromiss. Vi får idag utnyttja djur i forskning, men inte hur som helst, påpekar Torbjörn Tännsjö.

Tre etiska filosofier — tre olika synsätt
Det finns ett myller av etiska filosofier — av olika etiska synsätt. Tre är centrala: dygdetik, pliktetik och konsekvensetik. Stefan Eriksson, docent i forskningsetik berättar mer om vad de innebär.

Pliktetik
Pliktetiken fokuserar på vilka handlingar som är rätt eller orätt att göra. Det är vår plikt att handla rätt. Vilka regler som definierar en handling som rätt kan dock variera. Det rätta kan till exempel vara att följa religiösa budord, inte kränka mänskliga rättigheter eller lyda svensk lag. Att argumentera för djurs rättigheter kan också det bygga på synsättet att det är en plikt att respektera djurs rättigheter.
Här ser man inte på nyttan i handlingen, utan bedömer handlingens etik delvis eller helt oberoende av konsekvens. Till exempel ligger plikten att bevara liv ofta bakom motståndet mot dödshjälp. Argument om att detta leder till stort lidande kan enligt ett pliktetiskt synsätt ses som irrelevant.

Konsekvensetik – utilitarism
Konsekvensetiken fokuserar på handlingens konsekvenser. Leder handlingen till mer nytta än om man låter bli att handla? Denna filosofi kallas ofta utilitarism och är användbar för att väga exempelvis nyttan av forskning mot uppoffringen hos försökspersoner. På samma sätt är konsekvensetik aktuell när man pratar om djurskydd i forskning, man vill minimera djurens lidande.

Det svåra här är både att värdera nytta och vems nytta som ska räknas. Någon form av konsekvensetik finns ändå alltid med i etiska överväganden. Torbjörn Tännsjö är en av dem som uttryckligen arbetar utifrån denna etik.

Dygdetik
Dygdetik menar att goda människor gör goda handlingar. För att bli goda ska vi arbeta med vår karaktär och överväga vilka motiv vi har för det vi gör. Sin etik får man främst från andras goda exempel. Här står inte handlingen i centrum utan frågan om vilken slags människa man vill vara.

En dygdig person bör resonera utifrån både regler och konsekvenser. Forskares professionella riktlinjer understryker ofta att forskare ska vara hederliga och bidra till samhället.
Rättvis utilitarism
Drar man utilitarismen till sin spets kan den moraliskt rättfärdiga att någon utsätts för ett stort lidande i ett forskningsexperiment om tillräckligt många andra får en liten fördel.
Ingmar Persson, professor i praktisk filosofi vid Göteborgs universitet kompletterar därför utilitarismen med en rättviseprincip när han analyserar etiska problem.
– Det är orättvist att utsätta en försöksperson för en mycket stor uppoffring för att ett stort antal andra ska få det lite bättre, säger Ingmar Persson.

Redaktör/skribent: Anja Castensson

Tillfrågade experter:
Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi och medicinsk etik, Stockholms universitet
Stefan Eriksson, docent i forskningsetik, Uppsala universitet och redaktör för webbplatsen Codex www.codex.vr.se
Ingmar Persson, professor i praktisk filosofi vid Göteborgs universitet