– Det finns en sådan risk, säger Sofia Näsström, demokratiforskare vid Uppsala universitet. Om du misslyckas i dina val faller ansvaret också på dig, och om ansvaret blir för tungt att bära för individen, så kan det i sin tur slå tillbaka och äventyra stödet för demokratin.

Hon tar ett exempel från en föreläsning där en student sa att hon uppfattar det som en inskränkning i hennes frihet att behöva gå och rösta vart fjärde år. Sofia Näsström tror att detta handlar om en trötthet, när privatiseringstrenden i samhället har förlagt allt mer av politiskt ansvar på de enskilda individerna.

– Därmed förlorar vi rätten att kunna vara med och påverka och samtidigt vila i förvissningen om att ansvaret för politiken delas av alla. Att gå och rösta uppfattas som ytterligare en börda i stället för en garant för frihet.

Valfriheten kan trötta ut oss
Medborgarna idag befinner sig i en rävsax. De förväntas att som privatpersoner komma med individuella lösningar på kollektiva problem, samtidigt som de uppmuntras att inte tänka på annat än sin egen person. Ett visst mått av valfrihet kan vara bra, men när det tar formen av en systematisk styrmodell för exempelvis skola och hälsovård, så riskerar det att undergräva det som krävs för att demokratin ska fungera och reproducera sig själv över tid.

I sin forskning har Sofia Näsström visat att demokratin har sitt eget fundament, och det utgörs inte av vare sig individuell frihet eller nationell patriotism, utan av ömsesidigt delande av ansvar. Frågor som miljöproblem eller kollektivtrafik är till sin natur inte sådana att de kan lösas av individen. Det är kollektivt konstruerade problem och den typen av problem löser vi bäst genom att konkurrerande uppfattningar möts i politisk konflikt, det vill säga genom kollektiva beslut.

– Läggs ansvaret på dig och mig har vi någonstans slutat tro på demokratins möjligheter, anser hon.

En bieffekt av privatiseringarna är alltså att både medborgarna och politikerna själva tröttnar och i stället för att bära politiken tillsammans får vi bära avsaknaden av politik.

– Valfriheten börjar då ironiskt nog begränsa våra politiska möjligheter. Jag kan välja att ge pengar till frivilligorganisationer, men jag kan inte genom valfriheten påverka den övergripande inriktningen på fördelningspolitiken i landet, exemplifierar hon.

Segregeringen i skolan bidrar
Staffan I. Lindberg, professor i statsvetenskap i Göteborg, har liksom Sofia Näsström noterat en uppgivenhet hos många ungdomar. De senaste tjugo årens tilltagande segregering i den svenska skolan har bidragit till att skillnaderna har ökat när det gäller folkets möjligheter att utöva demokratiskt inflytande.

En studie visar att var fjärde svensk 18-29-åring tycker att det vore bra om Sverige styrdes av en en diktator, och nästan lika många tycker att det är oviktigt om de lever i en demokrati eller inte.

– Många ungdomar går i en skola där de från början ser att de inte har en chans. Om man känner på det viset så är det inte så konstigt om man också börjar fråga sig vad demokratin egentligen är bra för, eller vad den har gjort för mig, säger Staffan I. Lindberg.

Han menar att det är kommunaliseringen av skolan, den fria etableringsrätten och det fria skolvalet som ligger bakom segregeringen och de ökade klyftor som har uppstått.

– Samtidigt ser ungdomarna att alla partier utom Vänsterpartiet vill behålla detta system. Då tycker man kanske att det är bra om det kommer en stark ledare och styr upp det hela, säger han.

Text: Bengt Rolfer, frilansjournalist
Redaktör: Danil Lundbäck, forskning.se
Intervjuade forskare: Sofia Näsström och Staffan I. Lindberg

När Olof Palme 1968 höll ett tal vid Almedalen inför ett hundratal åskådare på ett lastbilsflak kunde han inte veta att det skulle resultera i vår tids starkaste arena för svensk opinionsbildning. Eller vår tids största politiska media- och PR-jippo, beroende på vem man pratar med. Palme var dock en föregångare när det gäller att utnyttja medierna för att nå ut till folket. Sedan dess har politiken medialiserats och medialandskapet utvidgats. Politikerna har blivit allt skickligare på att anamma den kunskap och de verktyg som finns inom PR- och marknadsföring och vi har idag en politisk sektor som säljer in sina ideologier hos väljarna, via bland annat den etablerade pressen. Att nå ut i det tilltagande mediabruset är en utmaning för såväl politiker som deras strateger.

– Alla våra riksdagspartier är mer eller mindre säljorienterade och inriktade på att övertyga väljarna om att partiets politik är den rätta. De paketerar sitt budskap och lyfter fram de delar som aktuella undersökningar visar att väljarna efterfrågar, säger Jesper Strömbäck, forskningsledare och professor i journalistik vid Mittuniversitetet och som deltar vid flera seminarier under årets Almedalsvecka.

I medierna rapporteras dagligen om opinionsmätningar, dess orsaker och konsekvenser; feministiskt initiativ gör ett kanonår, moderaterna tycks ha en identitetskris och kristdemokraterna riskerar att åka ur. Utifrån opinionsmätningarna tar partierna fram strategier för att förbättra eller vända opinionssiffrorna.

– Till viss del kan alla partiers politik och ideologiska grund förändras, men detta har snarare att göra med en anpassning till det samhälle och den tid vi lever i och är oftast ingen medveten strategi för att vinna röster. Men definitionen av ett säljorienterat parti är att det inte förändrar sin ideologi, utan tillämpar marknadsföringskunskaper för att sälja sina argument, säger Jesper Strömbäck.

Flexibel ideologi för större partier
Med utgångspunkt i ett säljorienterat läge finns två andra begrepp som partier förhåller sig till i den politiska kommersen, produktorientering och marknadsorinetring. Mindre partier i Sverige kan luta mer åt ett produktorienterat håll, så som miljöpartiet och kristdemokraterna. De har en starkare ideologisk särprägel och är mindre benägna till att förändra sin politik även om det blir ett negativt valresultat. Men för marknadsorienterade partier är politikens innehåll inte heligt, de är istället villiga att forma sin politik och kommunikation utifrån vad som efterfrågas av väljarkretsen. När till exempel moderaterna blev nya moderaterna justerade de sin ideologi och anammade en mer socialliberal och folklig hållning. I deras fall blev det en framgångsfaktor, men i Sverige där vi har ett flerpartisystem och en trängre politisk arena är det redan svårt att urskilja sig från mängden. Här är det bättre att förlita sig på sin historiska och ideologiska grund, än att försöka anpassa sig efter marknaden. Att nya moderaterna kunde vinna fler väljare på sin förändring och samtidigt behålla sina gamla väljare kan förklaras av att partiet inte hade någon konkurrent på högerkanten – väljarna hade inget annat val än att lägga sin röst på dem. Men enligt den senaste SIFO-undersökningen har förtroendet för moderaterna nu sjunkit.

– Generellt kan man säga att större partier tenderar att gå mer mot ett marknadsorienterat håll, de har den stabilitet och dynamik som krävs för att ändå behålla sina väljare.  Men många av de väljare som är benägna att byta parti är rörliga och problemet med dessa är att de lätt rör sig vidare, berättar Jesper Strömbäck.

Ideologin i fokus – ny strategi
Anpassningen och kappvändandet har gjort att många inte längre ser skillnad mellan socialdemokraternas och moderaternas politik. Likriktningen har blivit ett problem; få partier sticker ut och missnöjespartierna växer som följd. Det faller på strategerna att komma till rätta med de dalande siffrorna och antagligen var Reinfeldts tal på Almedalen ett resultat av detta. ”Gör inte detta mot Sverige”, uppmanade han gällande ett potentiellt regeringsskifte till de rödgrönas fördel och markerade tydligt var moderaternas ideologiska grund vilar. Att debattörer, sakkunniga och politiker själva har spekulerat i huruvida årets riksdagsval blir ett värderingsval, där idéerna kommer att väga tyngre än sakfrågorna, ligger också i linje med den strategin. Kanske har folk tröttnat på mediavana politiker som säger precis vad man förväntas vilja höra. Kanske behöver väljarna ett parti där ideologin är bestående och där partiet står fast i tron på vad som gör samhället bra. Men Jesper Strömbäck köper dock inte bilden av att värderingar skulle vara viktigare i valet i höst än annars.

– Det går inte att särskilja värderingar på det sättet. Man kan inte diskutera värderingar i det politiska samtalet fristående från sakfrågorna, säger han.

Media missar helheten
På samma sätt som partier profilerar sig utifrån vad väljarna vill ha, rapporterar också många medier utifrån vad som säljer bäst, vilket kan resultera i att journalister missar att bevaka en hel del intressanta sammanhang. Många lyfter nog på ögonbrynen åt att Sveriges radio och SVT tillsammans har skickat 200 reportrar för att bevaka Almedalsveckan. Kritiker menar att public service agerar i politikers intressen när de istället för att bevaka samhällsfrågor, bevakar ett politiskt utspel i en PR- och lobbyaktivitet.

– Almedalsveckan är delvis ett mediajippo, med ett mindre antal privatpersoner och istället otroligt många branschmänniskor. Men det är också mycket som faller utanför mediernas radar, som är dåliga på att se helheten. Här sker möten mellan forskare, organisationer och vanliga medborgare. Almedalen utgör en del av en fortlöpande process för opinionsbildning, säger Jesper Strömbäck.

Processen fortsätter, även om Almedalsveckan är slut för i år. Att ideologier måste utvecklas och anpassas till sin tidsanda var något som Palme belyste redan före hans första tal i Almedalen. Att partier gör sitt yttersta för att få röster gör inte idéerna mindre sanna eller riktiga. Forskning visar dessutom att partierna oftast håller vad de lovar och att politiker i hög grad lever upp till sina vallöften. I den meningen kan man lita på den politiska reklamen. Samtidigt kan vi inte lämna över makten och den politiska dagordningen till reklambranschen och lobbyister. Det är upp till media, som skildrar vår verklighet, att kritiskt granska makten och selektivt välja nyheter utifrån vad folket behöver få veta, inte alltid vad vi vill läsa.

Text: Elin Melin, forskning.se
Redaktör: Danil Lundbäck, forskning.se
Foto: Olof Palme på ett lastbilsflak, Almedalen 1968 (Källa:Wikipedia)
Intervjuad forskare: Jesper Strömbäck, forskningsledare och professor i journalistik vid Mittuniversitetet.

Jönköping, 1 maj 2014. Svenskarnas parti har fått tillstånd att demonstrera öppet på gatorna. När medlemmarna går genom staden möts de av sittande människor som blockerar deras väg – en sittaktion i protest mot nazism. Samtidigt tar kyrkan ställning genom att låta klockorna ringa i två timmar – en varning för fara. Sittaktionen får blandad kritik i traditionell media och totalt väcks fem åtal mot personer som vägrar att flytta på sig. Vissa hävdar att aktionen är en demonstration mot demonstrationsrätten och inte mot nazismen. Andra menar att blockaden är en del av den antirasistiska våg som behövs för att knäcka högerextremismen. Även om bägge sidor tycker att det är viktigt att visa motstånd mot rasism, så väcker de olika infallsvinklarna en fråga om vilket tillvägagångssätt som är rätt.

Nazismen i backspegeln
Med färska resultat från årets EU-val ser det ut att gå framåt för högerextrema partier. Även om många av dessa partier förvisso backade i flera länder, så ökade antal mandat totalt sett, framför allt genom franska Front National och Storbritanniens UKIP, som vardera fick 22 respektive 23 mandat. När uttalat fascistiska partier får fotfäste i en demokratisk union är det viktigt att minnas förra gången mänskligheten stod inför en omfattande nazistisk och fascistisk våg. Den gången krävdes ett världskrig med 60 miljoner offer för att få stopp på nazismen och deras bundsförvanter. Enligt Håkan Blomqvist, docent i historia vid Södertörns högskola, är skillnaderna stora mellan de olika tidernas ideologiska landskap. Då var det på caféer och ölhallar som de hetsiga diskussionerna fördes. Politik handlade om muntlig agitation, blockader och fysiskt självförsvar.

– Frågan under mellankrigstiden var inte om man skulle ta debatten – utan om man skulle ta striden, säger Håkan Blomqvist.

Nazisterna fick in representanter i tyska riksdagen 1924. På den tiden existerade inte de lågmälda politiska samtal, partiledarintervjuer och paneldebatter som vi är vana att se idag, där Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson debatterar mot vänsterpartiets Jonas Sjöstedt. Håkan Blomqvist förklarar:

– På den tiden var det gräl, ideologiska strider, kamp och slagsmål. Att kommunistordföranden Ernst Tählmann skulle ha debatterat med Adolf Hitler var helt otänkbart för dem båda. Hitler debatterade överhuvudtaget inte med någon politisk opponent, han var ju ledaren och hans ord var lag.

Idag vägrar många att diskutera med eller ens vistas i närheten av personer med främlingsfientliga åsikter, och de politiska samtalen som förs på krogen, caféer och i hemmen kännetecknas istället ofta av en samstämmighet, där åsikter och värderingar ältas med personer som tycker lika. Det politiskt korrekta bidrar till en polarisering och istället för att bemöta rasismen ersätts den öppna politiska diskussionen av ett moraliserat förmanande till att inta en politiskt korrekt attityd. Samtidigt tycks en ny rörelse mot rasism växa fram och motståndet är mycket starkare idag än för 20 år sedan, när Ny demokrati kom in i riksdagen. I Kärrtorp samlades upp emot 20 000 personer i december i fjol för att visa sitt motstånd mot nazism. Aktionen i Jönköping i maj är ytterligare ett exempel på hur folk med gemensamma krafter hindrar rasister från att framföra sina åsikter offentligt – ett sätt att ta debatten men också striden.

Under 1920-1930-talen var rasism och nationalism överideologier och frågan om nazister skulle släppas in i debatten existerade inte. Istället kunde det etablerade samhället snarare diskutera det omvända, om personer med socialistiska värderingar skulle släppas in i debatten:

– Ska vi verkligen debattera med dessa extremister, socialister, judar och samhällsomstörtare, som talar om alla människors likhet? Jag tror att det är svårt för människor idag att ens föreställa sig hur annorlunda tidsandan och de dominerande ideologisystemen var, säger Håkan Blomqvist.

Ekonomisk oro grogrund för nazism
Samhällsproblemen var under den här tiden många. Europa hade kommit ur första världskriget med 12-13 miljoner döda, samt ytterligare många miljoner offer på grund av inbördeskrig och revolutioner. I Tyskland rådde hyperinflation och efter den stora börskraschen 1929 bredde arbetslöshet och växande fattigdom ut sig. Nationalism var ett självklart tankesätt bland den tyska eliten, de intellektuella och inom vetenskapen. Striden stod mellan högernationalister av olika schatteringar, arbetarrörelsens socialdemokrater och kommunister, samt en del allt svagare liberala riktningar. Demokrati i vår tids mening – parlamentarisk partidemokrati – var på den här tiden nytt och många människor var inte alls säkra på att demokrati var något bra.

– Tvärtom så försökte de stå ut med den, precis som i dagens Irak och i Afghanistan. Men till sist blev demokratin, under trycket av depressionen, alltför kraftlös och hade inte en chans att lösa de katastrofala samhällsproblemen, säger han.

De ekonomiska villkoren framhålls av vissa debattörer som den enda egentliga orsaken till nazismens dåtida genombrott. Andra hävdar att det berodde på att motkrafterna förlorade den ideologiska striden. Men det är inte antingen eller utan både och, understryker Håkan Blomqvist.

Trygga människor ett effektivt vapen
Ekonomisk oro är således en viktig orsak till att högerpopulism vinner gehör och får framgångar såväl i Tyskland på 30-talet som i Europa idag. Vid ekonomiska kristider är folk mer mottagliga för enkla lösningar på komplicerade problem. Detta faktum utnyttjas av nationalister som skyller krisen på syndabockar. På 30-talet var det judarna. Idag är det muslimerna, romerna, invandrarna och flyktingarna, men det kan också vara homosexuella, handikappade eller vilken annan utsatt grupp som helst. Krisen har egentligen inte med de grupperna att göra.

– Människor som känner sig nöjda med sina liv, känner trygghet, framtidstro och inte behöver kämpa om smulorna är därför det effektivaste vapnet mot extremhögern, säger Håkan Blomqvist. Då utgör en liten nazistisk sekt inget större hot.

När en rasistisk rörelse är liten så finns ingen poäng att ge den uppmärksamhet, då kan den bästa strategin vara att bara försöka tiga ihjäl den, menar Håkan Blomqvist. Men de rasistiska rörelserna är inte obetydliga idag. I till exempel Ungern marscherar fascisterna i Jobbik, landets främsta högerextrema parti, på gatorna utan att möta motstånd. Delar av partiets politik har till och med tagits upp av det regerande borgerliga Fidesz och därmed normaliserats.

– Just nu är det ingen katastrof, bedömer Håkan Blomqvist. Men om den ekonomiska krisen fortsätter, arbetslösheten går upp och de fattigare blir allt fattigare – kombinerat med yttre nationella konflikter som den om ungerska minoriteter i grannländerna – så riskerar detta sammantaget att leda till en skräckinjagande utveckling.

Ta debatten – lämna inte walk over
Istället för att rikta all kraft mot att stoppa nazisternas frammarsch i 20-talets Tyskland ägnade sig socialdemokraterna och kommunisterna sig åt att bekämpa varandra. Hitler fick hållas, de borgerliga partierna anpassade sig efter nazisternas krav och Hitler fick stöd från de borgerliga som rikskansler i tyska riksdagen 1932.

– Det är viktigt att stoppa nazisterna i ett tidigt skede, annars blir det ohyggligt svårt senare. Det finns en kritisk tröskel när rasistiska rörelser börjar växa av egen kraft och den nationalistiska logiken förstärker sig själv. Först på 40-talet lyckades omvärlden stoppa nazisterna, men till priset av 60 miljoner döda i andra världskriget. En mycket dyrköpt historisk lärdom, konstaterar han.

Aktioner som den i Jönköping utgör en demonstration mot demonstrationsrätten, men det är i slutändan dessa typer av aktioner och uppslutningar som behövs för att bekämpa rasism. Håkan Blomqvist menar att motsatsen – om rasistiska budskap kunde framföras utan protester – skulle vara ett skrämmande uttryck för demokratins tillstånd.

– Den största tjänst man kan göra nazisterna är att dra sig in i sitt skal och hoppas att allt ska gå bra. Tar man inte debatten lämnar man walk over. Det lämnar fältet fritt för åsikter och påståenden som inte bemöts, avslutar Håkan Blomqvist.

Text: Elin Melin, forskning.se
Redaktörer: Danil Lundbäck, forskning.se och Elin Melin, forskning.se
Intervjuer: Joakim Frieberg, frilansjournalist
Intervjuad forskare: Håkan Blomqvist

Yttrandefriheten är en av demokratins grundförutsättningar, men den är i praktiken inte självklar – inte ens för statsanställda i ett demokratiskt land som Sverige. Det finns idag många exempel på chefer som försöker komma åt uppgiftslämnaren istället för problemet självt, och med fler privata entreprenörer i offentlig verksamhet får traditioner och synsätt från näringslivet ett allt starkare fäste.

– Idag är det oerhört svårt att ge uttryck för sin mening utan att råka illa ut. Jag rekommenderar alltid folk att lämna meddelanden anonymt till medierna om de inte är säkra på att de har chefer som uppskattar att man säger ifrån, säger Lennart Lundquist, professor i statsvetenskap vid Lunds universitet.

Effektivt skydd saknas
Som statsanställd har du rätt att – utan repressalier eller efterforskningar – föra ut dina åsikter eller klagomål om din arbetsgivare, enligt meddelarfriheten. Men för personer som lämnar information, så kallade visselblåsare, behövs ytterligare skydd mot dessa efterforskningar, vilket redan finns lagstiftat i andra länder. USA var det första landet med en specifik lagstiftning: Whistleblower Protection Act, 1989, och sedan dess har allt fler länder antagit särskilda lagar för skydd av visselblåsare: Storbritannien 1998; Nya Zeeland 2000; Sydafrika 2000; Japan 2004; Rumänien 2004; Norge 2007; Kanada 2005; Indien 2010; Jamaica 2011; Irland 2013 och Australien 2013. Sverige saknar en sådan lag.

Begreppet whistleblower växte fram under 1960-talet i USA, även om protester mot oegentligheter har förekommit betydligt längre än så. Det finns flera kända exempel på visselblåsare. En är Ingvar Bratt, som på 1980-talet avslöjade att företaget Bofors AB sålde vapen till länder det enligt lag var förbjudet att handla med. Ett annat aktuellt exempel är Edward Snowden – den 29-årige CIA-agenten som avslöjade de övervakningsprojekt som USA i hemlighet genomfört runt om i världen. Sedan uppgifterna läckte ut har han befunnit sig i exil eftersom han i sitt hemland betraktas som en brottsling och där riskerar att dömas till livstids fängelse – trots att hans avslöjande visade på missförhållande inom den amerikanska säkerhetstjänsten och trots Whistleblower Protection Act.

Personer som Edward Snowden och Ingvar Bratt tycks vara få. Studier har visat att arbetstagare som får kännedom om missförhållanden idag ofta avstår från att slå larm. Vi människor har en förmåga att ignorera saker som sker runt omkring oss, vilket riskerar att leda till maktmissbruk och att brott får fortgå. Problemet är att myndigheterna ofta går på visslaren istället för innehållet, det vill säga de missförhållanden som personen lyfter fram. Istället för att ta informationen på allvar kan cheferna istället hämma debatten och isolera obekväma medarbetare. Även kollegorna reagerar ofta negativt mot visslaren, vilket till exempel Ingvar Bratt belyser i en videointervju för SVT där han berättar om hur människor gav sig på honom med blickar, svordomar, kommentarer och hotbrev.

Det privata möter det allmänna
Så varför tycks vi människor vara så benägna att blunda för det som sker på våra arbetsplatser? Ett vanligt skäl är rädslan för att drabbas av repressalier – som ju inte får ske enligt lag. Lennart Lundquist är bekymrad över utvecklingen med allt fler privata entreprenörer som arbetar på uppdrag av kommuner, landsting och statliga myndigheter. Entreprenörerna för med sig en kultur som i många stycken går på tvärs med den som råder i offentlig sektor. De verkar och uppträder på ett sätt som smittar av sig på myndighetschefer och politiker.

– Privata företag som driver offentlig verksamhet på entreprenad präglas också i hög grad av effektivitetstänkande och i ambitionen att få ner kostnaderna finns sällan utrymme för frågor om medarbetarnas inflytande, säger han.

Som expert på offentlig förvaltning och yttrandefrihet ägnar han stort intresse åt den tystnad som han menar breder ut sig på arbetsplatser inom den offentliga sektorn. Den som säger ifrån kan råka illa ut, särskilt de många anställda som har tidsbegränsade och på andra sätt svaga anställningsformer. Enligt Lennart Lundquist pågår det en urholkning av demokratin i Sverige.

– Yttrandefriheten är en grundpelare för demokratin och alla hinder mot människors rätt att uttala sig och påtala missförhållanden är därför farliga.

Om vi tycker att medborgarna har rätt att få insyn i hur det allmänna bedrivs så kan vi inte tillåta att lojalitetskulturen från företagsvärlden flyttas in i den statliga verksamheten. Även Ulf Petäjä, statsvetare vid Högskolan i Halmstad, som forskat på yttrandefrihet och demokrati, ser problem med det ökade inflödet av idéer från näringslivet till offentlig sektor.

– Tänker man mer företagsekonomiskt, går företaget först. Takhöjden blir lägre för de som har kritiska röster, säger han.

Meddelar- och yttrandefriheten är två av våra viktigaste verktyg för att motverka korruption och slöseri av skattemedel. Kritiska röster borde i så fall uppmuntras, inte tystas, och ett nytt lagstadgat skydd för dem kan göra skillnad. Enligt forskare på området krävs det också att ledningen utbildas i vad det innebär att vara chef för en statligt finansierad verksamhet.

Text: Bengt Rolfer, frilansjournalist. Elin Melin, forskning.se
Redaktör: Danil Lundbäck, forskning.se
Intervjuade forskare: Lennart Lundquist, Lunds universitet. Ulf Petäjä, Högskolan i Halmstad.

”Politiskt korrekt” eller PK är olika i olika tider och på olika platser. PK i Sverige är inte detsamma som PK i Danmark och PK i Sverige idag är inte heller detsamma som PK i Sverige på 1930-talet, då till exempel Karl Gerhards kritik mot nazismen censurerades av vad man skulle kunna kalla PK-högern. Kupletten ”Den ökända hästen från Troja” fick inte sjungas i Stockholm, men blev istället ett exempel på ett uppror mot dubbelmoralen under andra världskriget. Scenografin vid uppsättningen i revyn Gullregn 1940 bestod av en dalahäst ur vilken baletten hoppade fram iklädda tyrolerhattar. Hästen hade munkorg och nattmössa och istället för att sjunga sången läste Karl Gerhard upp förbudet och lagparagrafen.

PK i debatten
Uttrycket PK används ofta som ett slagträ i till exempel invandrardebatten. Begreppet kommer från USA där det började användas på 1990-talet av den kulturkonservativa högern. Det politiskt korrekta stämmer väl överens med åsikterna hos det ledande kulturskiktet i frågor som rör politik och samhälle, vilket idag präglas av en särskild medvetenhet rörande minoriteter och diskriminering. Kärnan i begreppet utgörs inte enbart av sin konkreta innebörd, utan framför allt i form av ett retoriskt grepp för att skapa effekt. Eller som Stefan Jonsson – professor i etnicitet vid Linköpings universitet – beskriver det: ”att definiera det politiskt korrekta handlar lika mycket om att beskriva en retorisk manöver som att utreda ett begrepp”.

Antidemokratisk retorisk strategi
Vissa menar att det är viktigt att motarbeta det politiskt korrekta eftersom det bidrar till en inskränkt yttrandefrihet och hindrar människor att tala och tänka fritt. Bara av staten och massmedierna godkända åsikter tillåts. Andra menar att hotet mot att tala och tänka fritt tvärtom kommer från de som stämplar personer och yttranden som PK. I stället för att respektera andras hållningar och yttranden förlöjligas eller fördöms de som politiskt korrekta.

Stefan Jonsson anser själv att begreppet används på ett antidemokratiskt sätt i debatten när det riktas i första hand mot förespråkare för etniska minoriteters, kvinnors och homosexuellas rättigheter.

– Att använda PK-argumentet är ett bedrägligt sätt att just undvika debatt och istället förminska och förlöjliga för att tysta meningsmotståndare. En antiliberal och antidemokratisk retorisk strategi, menar Stefan Jonsson.

En som inte håller med Stefan Jonsson i frågan är Göran Adamson, universitetslektor i sociologi på Malmö högskola. Han vänder sig emot det sätt som dessa jämlikhetsvärderingar ingjuts i befolkningen, inte emot värderingarna i sig.

– Debattklimatet som präglas av politisk korrekthet bygger på en misstro mot medborgarnas förmåga att utveckla en självständig solidarisk medvetenhet. Istället för att stävja rasism ersätts en öppen politisk diskussion av ett moraliserat förmanande om att inta en politiskt korrekt attityd, säger Göran Adamson.

Det demokratiska problemet med ett sådant lågt tak i debatten är att politiskt korrekta attityder lätt kan bytas ut till sin motsats vid ett skifte av rådande samhällssyn på humanism och demokrati. En självständigt förankrad övertygelse grundad på öppen debatt låter sig inte anpassas på samma sätt.

– Därför präglas debatten i Sverige av polarisering och starka känslor och ger litet utrymme för en vetenskaplig diskussion, säger han.

Leder till värderelativism
Även Pernilla Ouis, docent i Hälsa och samhälle med inriktning på etniska relationer på Malmö högskola, är kritisk till det svenska debattklimatet. Hon påpekar att det idag finns en rädsla för att kritisera en kultur eller kulturellt betingande övertramp, till exempel  hedersvåld.

– Vi behöver kunna diskutera hedersvåld och dess patriarkala strukturer, men den svenska offentligheten har drabbats av en beröringsskräck för att ta i de här frågorna. Bland myndigheter och massmedier finns en motvilja och konflikträdsla, en rädsla för att peka ut och riskera stigmatisera – socialt brännmärka – vissa etniska grupper. Det finns en rädsla för att anklagas för rasism, säger Pernilla Ouis.

Hon menar att detta har lett till en värderelativism, en moralfilosofisk hållning där allt är relativt och varje kulturell betingelse måste ses utifrån sin egen kontext.

– En kulturyttring  får inte anses bättre eller sämre än andra eftersom respektive kultur inte har samma referensramar, säger Pernilla Ouis.

Enligt Göran Adamsson baseras den politiska korrektheten på den rådande ”multikulturalismen”. Även han menar att detta lett till en värderelativism med skilda regler och tillämpningar för olika grupper i samhället. I hans aktuella bok ”Svensk mångfaldspolitik – en kritik från vänster” (Arx förlag, 2014), har han studerat mångfaldsplanerna på svenska universitet och högskolor. Med dessa som exempel vill han föra ut en kritisk diskussion om multikulturalismens dominerande ställning i samhällsdebatten och dess, enligt honom, dolda ideologiska grunder.

– Multikulturalism, är en ideologi som tillmäter alla kulturer samma värde oavsett om de står för en jämlik eller patriarkal människosyn. Kritik mot multikulturalismen avfärdas ofta som fördomsfull, fobisk eller rasistisk. Ideologin framställs ofta som vänsterprogressiv men står egentligen för samma konservativa människosyn som SD, säger Göran Adamson.

En trojansk häst
Det vällovliga syftet med mångfald är att aktivt synliggöra, lyfta fram och stärka svaga etniska grupper.

– SD vill särbehandla svenskarna och multikulturalisterna vill särbehandla alla andra etniska grupper, men båda förespråkar särbehandling på etnisk grund. Multikulturalisternas idéer kan te sig liberala och humanistiska, men visar sig också vara en trojansk häst, för när de talar om etnicitet, rötter och historia, så för de samtidigt in samma språkbruk i debatten som rasisterna, menar Göran Adamson.

Detta kan yttra sig i form av positiva beskrivningar som man låter gälla för alla invandrare. Ett exempel kan vara att ”de för med sig spännande nya maträtter och kultur”. Genom att säga så exotiserar, idylliserar och romantiserar man invandrargrupper och deras kultur – en form av nationalism å andras vägnar. De tillåts inte vara människor på gott och ont och ha den mångfald och pluralism av identiteter som andra svenskar utan ses bara som representant för sin etnicitet – ett uttryck för en distanserande, imperialistisk, von oben-attityd.

– Synsättet riskerar låsa in invandrargrupper i ett ”Skansen”, ett hinder för utveckling och förståelse mellan människor och ett hinder för att komma in i det svenska samhället, säger han.

Mångfald och rättigheter
Frågorna är alltså inte oproblematiska. Mångfald utgör å ena sidan ett politiskt slagträ i kampen för ett mer jämställt samhälle. Till exempel för homosexuella i kampen mot att det finns något som är ”normalt”. Samhället tillämpar kvotering, så kallad positiv särbehandling, för att motverka den strukturella diskrimingering som anses finnas inbyggt i samhället. Detta görs för att till exempel inte få en helt vit och manlig poliskår, för att inte alla som heter Mohammed ska sållas bort vid anställningsintervjuer och för att kvinnor ska få samma förutsättningar som män.

– Kritiken mot mångfalden riktas inte mot pluralism eller variation av individer, utan mångfald av etniska grupper. All kollektivism drabbar individens fria val. Mångkulturalismen ser individen bara som representant för sin etniska grupp medan svenskar erkänns som individer med individuell variation. Svenskar och invandrare måste istället ges samma rättigheter – om multikulturalismens antirasism ska anses trovärdig, säger Göran Adamson.

Stefan Jonsson, Linköpings universitet, påpekar att alternativet – ingen mångfald – är ännu värre.

– Det beror helt på vilken betydelse man lägger i begreppet. Om folk med olika kulturell bakgrund isolerar sig i sina grupper och inte möts och utvecklas, så blir multikulturalismen destruktiv. Om den däremot står för ett positivt bejakande av kulturella skillnader och utvecklande möten, är det positivt för samhället, säger Stefan Jonsson.

Innebörden av att försvara ett mångkulturellt samhälle kan alltså vara
att visa respekt inför andra kulturer, utan att det för den skull
behöver innebära att vi accepterar alla dess yttringar eller avvarter,
om dessa till exempel samtidigt strider mot svensk lag eller mot FN:s
deklarationer om de mänskliga rättigheterna.

Text: Elin Melin, forskning.se och Danil Lundbäck, forskning.se
Redaktör: Elin Melin, forskning.se
Intervjuer: Joakim Frieberg, frilansjournalist
Intervjuade forskare: Göran Adamsson, Malmö högskola. Stefan Jonsson, Linköpings universitet och Pernilla Ouis, Malmö högskola

Frågan går först till Michael Karlsson, docent i medie- och kommunikationsvetenskap vid Karlstads universitet. Hans spontana svar är att sociala medier inte hart betytt särskilt mycket i det avseendet, och om det har betytt något så är det knappast positivt för demokratin, säger han.

En faktor som begränsar sociala mediers betydelse är helt enkelt att alla inte har internet, inte ens i Sverige. Här står cirka 10 procent av befolkningen utanför och räknar man in övriga sociala medier blir det ännu fler. Forskningen visar att varje teknisk innovation har mekanismer som stänger ute folk. Men inte ens bland de som faktiskt använder sociala medier har de särskilt stor betydelse.

– Sociala medier diskuteras ofta med positiva förtecken, ungefär som en katalysator för socialt engagemang. Men i takt med att utbudet växer blir det också viktigare att se vilka användarna är och vad de har för intressen, säger Michael Karlsson.

Han konstaterar att en allt större andel människor är ”nyhetsundvikare”. Många söker sig i stället till underhållning, förströelse och innehåll som ligger i linje med de egna intressena. Därför kan värdet för politiker att vara flitiga användare av sociala medier ifrågasättas – hur modernt det än kan verka.

TV är fortfarande större
– De flesta människor är inte på nätet för att ta del av politik. Risken är att du som politiker bara når dina redan frälsta. Vill man nå ut till många är tv än så länge det bästa mediet, säger Michael Karlsson.

Vi behöver bara gå till oss själva för att inse hur det fungerar och vilka vi når. Som individer tar vi våra positioner i den virtuella miljön utifrån våra positioner i den sociala miljön.

– 90 procent av mina Facebookvänner är medieforskare, säger han.

Ser man till vad som produceras på sociala medier är det tydligt att det politiska innehållet tappar mark till förmån för underhållning och livsstil. Detta är en internationell trend, att sociala medier talar mer till det konsumerande jaget än det politiska.

För vem av vem?
En annan fråga är vem som producerar innehållet på sociala medier. Forskarnas svar är att det framför allt är aktiva medborgare, men också organiserade intressen inom den politiska högern, främst långt till höger. Informations- och konsultbranschen ökar väldigt mycket.

– Man kan säga att det har blivit många fler informationstränade som producerar innehållet och långt färre tränade journalister som granskar det, säger Michael Karlsson.

Hans slutsats är att sociala medier inte har någon stor betydelse för demokratin – i alla fall inte om målet är att få till ökat deltagande och högre kvalitet på det offentliga samtalet. Möjligen spelar de sociala medierna rent av en negativ roll. Observera att detta gäller för Sverige. I länder med auktoritära regimer som Egypten under den arabiska våren skedde stora sociala förändringar som delvis (inte enbart) var kopplade till sociala medier.

Christian Christensen, professor i journalistik vid Stockholms universitet, tar även han upp den arabiska våren och att det vi såg där var en demokratisk utveckling som var kraftigt kopplad till användningen av Facebook och Twitter. Även om det sedan slog tillbaka tror han att de sociala medierna kan bidra till att utveckla demokratin.

­– De ger tillgång till information, möjlighet att sprida den och att som medborgare delta själv på ett helt annat sätt än för 30 år sedan, säger han, men påpekar samtidigt att man delvis överdriver vad man kan göra med all den information som sprids. Det är till exempel inte många vanliga medborgare som kan hantera Wikileaks. De är beroende av de etablerade mediernas rapportering. Det handlar om ett samspel mellan etablerade och sociala medier.

– Sociala medier är både bra och dåligt för demokratin. Vi får inte glömma att de – precis som andra medier – inte enbart används i demokratiska syften, utan också för övervakning och förtryck, avslutar Christian Christensen.

Text: Bengt Rolfer, frilansjournalist.
Redaktör: Danil Lundbäck, forskning.se
Intervjuade forskare: Michael Karlsson och Christian Christensen

Henrik Ekengren Oscarsson, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, anser att Sverige har blivit en ”tyckokrati” och han har myntat uttrycket ”åsiktskorridoren” för att beskriva det snäva debattklimatet i Sverige: ”den buffertzon där du fortfarande har ett visst svängrum att yttra en åsikt utan behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd”.

Enligt Oscarssons forskning finns det åsikter som är rätt utbredda bland befolkningen, men som nästan helt saknas i det offentliga rummet. Ett exempel är att 45 procent av svenskarna säger sig tro på Gud, men den som flaggar för gudstro i samhällsdebatten kommer att bli attackerad på olika sätt.

– Det är klart att man får tycka vad man vill, men man måste vara beredd på att man kan få det hett om öronen. Den som uttrycker åsikter som inte är så ofta företrädda i samhällsdebatten riskerar att bli smutskastad.

Det som Henrik Ekengren Oscarsson i första hand vill komma åt är just tonen i debatten. Han menar att vi lever i en ”tyckokrati”, där människor hela tiden tycker en massa saker. Debatter idag handlar ofta om sekundsnabba avfärdanden istället för en intellektuell nyfikenhet på motståndarens argument.

Vems är felet?
– Det är en otrevlig debattkultur som har vuxit fram som vi måste göra något åt. Folkrörelsesverige har försvunnit och resultatet har blivit mer av pajkastning i sandlådan. Vi behöver få tillbaka folkbildningen i det här landet och vi behöver öva oss dagligen i att debattera och lära oss att visa intresse och respekt för våra meningsmotståndares argument. Detta kommer att generera en hälsosam debattlust och ett brett, folkligt engagemang för ett bättre samhälle.

En önskvärd utveckling vore att det förs in fler sakargument i debatten. Det ska inte räcka att bara flagga åsikter, vi bör också ta oss tid att tala om varför vi tycker som vi gör och vilka argument som ligger bakom. Detta hinns inte med idag när allting ska gå så fort.

– Ibland måste man stanna upp och ta lite tid på sig för det är av sakargumenten vi lär oss någonting. Vi som gillar politik tycker det är njutbart att lyssna när ståndpunkter bryts mot varandra och sakargument läggs upp på bordet och nagelfars, säger Henrik Ekengren Oscarsson.

Han efterlyser också lite mer av intellektuell hederlighet, att man visar respekt för motståndaren och ödmjukhet inför att andra kan ha kommit fram till motsatta uppfattningar än man själv. De som missgynnas av det snäva debattklimatet är framför allt unga människor som inte redan har färdiga åsikter i samhällsfrågor. De behöver forum där argumenten bryts mot varandra.

Vad är lösningen?
– En snäv åsiktskorridor gör att vi riskerar tappa det folkbildande debattklimatet, där människor kan lära sig nya saker och inte bara vem som tycker vad och vilka som står i konflikt med vem. Det innebär en förlust för demokratin. Jag inser att vi inte kan förvandla den svenska samhällsdebatten till ett akademiskt seminarium, men vi måste hitta en bättre balans mellan sandlådan och seminariet. Debatten ska absolut inte bara vara till för proffstyckare med färdiga åsiktspaket att slå varandra i huvudet med. Det vet vi som håller på med opinionsmätningar dagarna i ända, att oavsett vilka frågor vi ställer,
så är ändå det allra vanligaste att människor inte har någon färdig åsikt.

Hans lösning är att släppa loss debattglädjen och sakargumenten och att ha en intellektuell nyfikenhet på motståndaren, vilket kräver mer tid och plats.

– Visst ska man få tycka vad man vill, det är något vi ska vara rädda om. Just därför måste vi se till att åsiktskorridoren blir så bred att det får plats en levande debatt så att det blir lustfyllt och meningfullt att debattera. Debatten måste även få vara till för de som inte har tvärsäkra åsikter, avslutar han.

Vi har svårt att ändra oss
Medieforskaren Michael Karlsson vid Karlstads universitet konstaterar dock att personer med en bestämd politisk åsikt i en sakfråga har väldigt svårt att ändra uppfattning, även om nya kunskaper kommer fram som talar emot denna uppfattning.

– De flesta tycker att det är bekvämt att hålla fast vid sina åsikter och väljer gärna bort sådant som går emot den uppfattningen. Sverigedemokraterna går till exempel inte så gärna in på DN:s kultursida.

Enligt Michael Karlsson är det en grundtes inom all propaganda att det inte går att övertyga folk om annat än att behålla den åsikt de redan har. Att det fungerar så beror inte bara på att folk tycker att det är jobbigt att byta åsikt, utan också på att de faktiskt ignorerar kunskap. Trots detta händer det ändå att folk byter parti mellan valen, men det beror på att många inte har en fast åsikt och att politik inte är så viktigt för dem, säger Michael Karlsson.

Text: Bengt Rolfer, frilansjournalist.
Redaktör: Danil Lundbäck,forskning.se
Intervjuade forskare: Henrik Ekengren Oscarsson och Michael Karlsson

Den allmänt spridda bilden av svensken är en blond- och blåögd person, ett utseende som långt ifrån alla svenskar har. Om vi ser till respektive storstad (Stockholm, Göteborg och Malmö) är drygt 40 – 50 procent av alla under 18 år antingen födda utomlands eller har två föräldrar som är det. I förorterna är det betydligt fler. Den bild som finns av svensken stämmer helt enkelt inte överens med det Sverige vi lever i idag.

– Vi är ett mer blandat folk än många är medvetna om, vilket dels beror på att städer som Stockholm är väldigt segregerade. Som vit, svensk innerstadsbo kan man tro att Sverige ser ut på ett visst sätt eftersom det i innerstan endast bor runt sju procent med utomeuropeisk bakgrund, säger Catrin Lundström.

Hon är sociolog och verksam vid Tema Kultur och Samhälle vid Linköpings universitet och har i olika forskningsprojekt sett hur såväl klass, etnicitet och ras hänger ihop och är kopplade till huruvida vi uppfattar någon som svensk eller inte. I sitt avhandlingsarbete där hon följde unga, svenska kvinnor med latinamerikanskt påbrå framkom att kvinnorna i möte med vita infödda svenskar blev betraktade som invandrare – trots att de hade bott i Sverige i hela sitt liv och själva såg sig som svenskar.

– Det var en negativ känsla förstås, de drog slutsatser om att man måste vara född här för att vara svensk, men att de själva som var födda här ändå inte uppfattades som svenskar. Samtidigt framkom det att personer med påbrå från andra länder än latinamerikanska såg dem som svenska, utifrån att kvinnorna delade synen på sexuell frigjordhet som finns i Sverige, säger hon.

Alltid bättre att vara svensk?
I Sverige finns ett socialt krav på och strävan efter att invandrare ska integreras i samhället och passa in i den svenska modellen, som ofta anses vara bättre. Men när det gäller det omvända, att vi svenskar bosätter oss i andra västländer, finns inte samma krav på integration. Att framhäva sin nationella identitet kan istället generera ett så kallat ”rasifierat kapital”. I studier som har gjorts på kvinnor som emigrerat från Sverige till exempelvis USA är detta rasifierade kapital tydligt. Kvinnorna, som trots att de har bott i utlandet större delen av sina liv, identifierar sig själva som svenskar vilket de också drar vinning av. Sverige uppfattas som ett rikt, välorganiserat och med amerikanska mått jämlikt och framgångsrikt land. I USA kan de göra en klassresa uppåt genom sitt svenska ursprung.

– Det rasifierade kapitalet är också kopplat till skönhetsideal och uteseende. Att vara svensk, med vit hy, blond och blåa ögon anses vara vackert. Genom att framhäva sitt ursprung förstärks också bilden av svenskar som blonda och blåögda – trots att det inte förhåller sig så idag.

Motsvarande kapital kan också finnas hos de latinamerikanska kvinnorna bosatta i Sverige, men förutsätter att personen rör sig inom rätt kretsar och har en bakgrund inom medelklassen.

– I relation till den latinamerikanska musikvåg som drog över Sverige under 2000-talet kan kvinnorna uppfattas som mer intressanta. Men motsvarande kvinna från arbetarklassen signalerar framför allt förortstillhörighet, med de stereotyper som knyts till denna, säger Catrin Lundström.

Behovet av identitet är naturligt
År 2007 orsakade Sverigedemokraternas, SD:s, talesperson för invandringspolitik Mattias Karlsson stort rabalder när han sa att den svenskfödde fotbollsstjärnan Zlatan inte var svensk, att han hade ett kroppsspråk som inte var svenskt. Partiledaren Jimmie Åkesson beskrev Zlatan som en legosoldat i det svenska landslaget. Även sportjournalister beskrev honom som ickesvensk innan han slog igenom.

– Att kunna definiera svensk identitet är centralt för SD. Om fokus i den politiska debatten riktas mot den typen av så kallas identitetspolitik, känslobaserade frågor om vem är jag, vilka är de andra, då vinner SD på det, säger Anders Hellström, docent i statsvetenskap på MIM, Malmö Institute for Studies of Migration, Diversity and Welfare, Malmö högskola.

Samtidigt menar Anders Hellström att det är naturligt att ha behov av en identitet, känna tillhörighet och ha en trygg plats där man känner sig hemma.

– Hos SD:s meningsmotståndare har å andra sidan antinationalismen blivit en viktig identitet. Ja, även som nationell identitet paradoxalt nog. Vi är svenskar, och som sådana är vi emot nationalism, för alla människors lika värde, för solidaritet och för en generös flyktingpolitik.

I takt med att Sverigedemokraterna gått framåt i opinionsunderskningarna har en motopinion vuxit sig ännu starkare, som står för mer tolerans och människors lika värde. Inför EU- och riksdagsvalen i år har utvecklingen av den här opinionen nu fått karaktären av en folkrörelse, konstaterar Anders Hellström. Nästan överallt i landet där SD håller valaktiviteter visar den här rörelsen sitt missnöje mot SD:s politik. I huvudsak använder de fredliga medel genom att vända ryggen till talarna och protestera mot att partiet bjuds in till arbetsplatser. 

Svenskheten är konstruerad och föränderlig
Vad den etniska identiteten betyder för olika individer är olika. Vi människor har alltid varit i rörelse och de etniska identiteterna idag är mångfacetterade och skapas i olika kontexter, man kan till och med ha flera under en och samma dag. Catrin Lundström tror att bilden av svensken kommer att förändras framöver, men hur lång tid det tar är svårt att svara på. I Storbritannien, som haft en stor invandring under den postkoloniala tiden, har integrationen varit mer framgångsrik. Men att jämföra Sverige med Storbritannien är inte riktigt rättvist eftersom där har de haft en relation till sina kolonier. Till Sverige flyttar folk från massvis med länder som vi inte har en historisk koppling till.

– Bilden av svenskheten kommer skrivas om, det är oundvikligt. Då är det plötsligt okej att vi ser olika ut, vi uppfattas ändå som svenskar. Det är bara att vänja sig, säger Catrin Lundström.

Text: Joakim Frieberg, frilansjournalist
Redaktör: Elin Melin, forskning.se
Intervjuade forskare: Catrin Lundström samt Anders Hellström.

– I den allra enklaste formen av demokrati ”Valdemokrati” (se nedan punkt 1), bestämmer folket dels vilka som ska sättas vid makten och dels vilka som ska avsättas. Det betyder att vi som folk ska kunna göra oss av med våra folkvalda makthavare – ”throw the rascals out” som engelsmännen säger – antingen för att vi är missnöjda med deras åsikter eller deras insatser.

Med denna begränsade definition är det visserligen folket som bestämmer, men så fort frågeställningen fördjupas från att ”bara gå och rösta” till något som innebär att folket även tillåts vara med och styra politikens innehåll på olika sätt, ja då blir frågan genast mer komplicerad.

– Om vi tar modellen deltagandedemokrati (punkt 5) – det kan vara deltagande i form av att skriva en artikel eller att själv bli aktiv i ett politiskt parti – så krävs det oerhört mycket mer av folket, politiken och de politiska institutionerna. Människor har väldigt olika förutsättningar att utöva demokrati på det sättet, framför allt på grund av utbildningsnivå och socioekonomisk ställning. Man behöver inte vara professor i statsvetenskap för att se att ,här finns en risk för politisk ojämlikhet, säger Staffan I. Lindberg.

Hur vi bildar oss en uppfattning
En viktig fråga i detta sammanhang är hur det går till när folket bildar sig en uppfattning i olika frågor och hur välgrundade deras val egentligen är. Valforskarna har märkt att klassröstningen (alltså att man röstar utifrån sin klasstillhörighet) minskar och att åsiktsröstningen ökar (det vill säga att vi gör allt mer välgrundade val).

– Mycket tyder på att det är allt fler som sätter sig in i sakfrågorna innan de bestämmer sig. Samtidigt är det en större andel som är osäkra på vilket parti de ska välja. Därtill finns en “mättnadseffekt” – de som redan har sin uppfattning klar och inte tycker att de behöver ompröva den, säger Staffan I. Lindberg.

Demokratiforskaren Sofia Näsström vid Uppsala universitet ser också problemen med politisk ojämlikhet.

– För att demokratin ska fungera måste det finnas forum för debatt där alla har chans att kritiskt granska makten och bilda sig en åsikt. Att rösta är inte bara att säga ja eller nej, det är vägen dit som räknas, säger hon.

Utifrån detta perspektiv menar hon att vi, för att besvara frågan om folket verkligen bestämmer, först måste definiera vad ”folket” är och vilken arena som är ”rätt” forum för respektive debatt. I ljuset av ökad globalisering och migration är begreppet folk en ytterst omstridd fråga, menar hon. När besluten i allt högre utsträckning fattas på en annan nivå än där vi utkräver ansvar i nationella val uppstår problem. Möjligheten att utöva vår demokratiska rätt minskar.

– Den ekonomiska krisen i Europa har drabbat länderna väldigt olika. I många länder väcks kritik mot det faktum att konsekvenserna av den ekonomiska politik som förs på överstatlig nivå ska hanteras av respektive land, utan att dessa har inflytande över den politik som förs. Om den asymmetrin inte åtgärdas kan det i längden undergräva demokratin i nationalstaterna. Det vore en farlig utveckling, säger Sofia Näsström.

Transnationell demokrati
För att hantera detta dilemma skissar hon på något slags ”transnationell demokrati” – en teoretisk demokratimodell för att skapa bättre symmetri mellan politiska beslut och ansvarsutkrävande. Denna kan vara förenlig med flera av de sju modellerna nedan. Det handlar mer om själva formen för demokratin – på vilket sätt den kan organiseras över nationsgränser – än dess natur. Hur det ska gå till att skapa en sådan modell i praktiken är politikernas och folkets/folkens uppgift.

– Det är en enorm utmaning, men samtidigt helt nödvändigt, anser Sofia Näsström.

Världen har förändrats snabbt under de senaste 200 åren och delvis sprungit ifrån begrepp som folk och demokrati. Nu behöver vi se över och modernisera dessa definitioner för att få till en meningsfull debatt kring medbestämmande i det moderna samhället.

De sju demokratimodellerna

1. Valdemokrati: Kärnan i en modern demokrati. Fokuserar på möjligheten att välja och avsätta politiska ledare i öppna och rättvisa val. Vissa politiska fri- och rättigheter upprätthålls även mellan valen, främst åsikts- och yttrandefrihet samt organisations- och mötesfrihet.

2. Liberal demokrati: En företrädesvis amerikansk demokratisyn där värdet av individens frihet och värdet av att motverka en ”majoritetens tyranni” ges stor betydelse.

3. Majoritetsdemokrati: Principen att man sätter störst värde på att majoriteten i en demokrati faktiskt ska kunna genomföra sin vilja. Institutioner utformas med betoning på maktkoncentration och maximalt genomslag för folkmajoritetens åsikter.

4. Konsensusdemokrati: En demokratisyn som utgår från värdet av att alla grupper syns och hörs och får en del av den politiska makten för att lojalitet med demokratin ska upplevas som meningsfullt.

5. Deltagardemokrati: Har djupa rötter i visionen om direktdemokratin. Den betonar maximalt folkligt deltagande i alla samhällets och politikens sfärer. I modern tappning kan institutioner som gör det enkelt att hålla folkomröstningar på alla nivåer räknas hit.

6. Deliberativ demokrati: En nyare trend som framför allt betonar värdet av att demokratin karakteriseras av ett rationellt åsiktsutbyte och förnuftsbaserat politiskt samtal i den offentliga sfären.

7. Egalitär demokrati: Har sina rötter inom socialliberalt och socialistiskt tänkande. Framhäver värdet av att alla medborgare ska ha samma faktiska – inte bara formella – möjligheter att utnyttja sina politiska rättigheter.

Text: Bengt Rolfer, frilansjournalist.
Redaktör: Danil Lundbäck,forskning.se
Intervjuade forskare: Staffan I. Lindberg och Sofia Näsström

Johan Fornäs är professor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Institutionen för kultur och lärande vid Södertörns högskola och pratar gärna om flaggor, men försöker också förklara hur symboler och identiteter förändras över tid.  Det vi kanske tror är något som alltid har varit på ett visst sätt, har inte det.

Nationell identitet är en europeisk 1800-talskonstruktion, som går emot myten om nationen som evig och naturlig. Det skapas kollektiva minnen som utger sig för att stå på evig och orubblig grund, men egentligen är föränderliga. Centralmakten kan använda sig av medveten patriotisk propaganda för att mobilisera stöd, men identitet är också beroende av en folklig massrörelse som bygger på grundläggande psykologiska behov av närhet och gemenskap. Identiteter skapas genom långvariga processer, med många samverkande idéer och historiska omvälvningar. Nationer förvaltar sedan sina mytologiska arv i en historieskrivning som lyfter fram det man har användning för av politiska symboler, språk och kultur, medan övrigt hamnar på den idéhistoriska soptippen. På det viset har den svenska flaggan gamla anor, som går tillbaka många hundra år i tiden. Det gula i svenska flaggan står mest troligt för guldet i de gyllene tre kronor. Kanske var gult och blått Karl Knutsson Bondes favoritfärger. Ingen vet längre exakt varför flaggan ser ut precis som den gör, men den väcker i alla fall många olika starka känslor beroende på i vilken tid och i vilket sammanhang den förekommer.

– Den nationella identiteten är inte evig, naturgiven eller oföränderlig, säger Johan, den är tvärtom stadd i ständig evolution. Nationen är en konstruktion och det är inget fel med det – Europa är också en konstruktion (äldre än Sverige dock). Konstruktion är inte synonymt med illusion eller falskt påhitt. Sverige och Europa existerar, även om de inte alltid har gjort det, men identiteterna förändras hela tiden och övergår i något annat. Vissa symboler och idéer utvecklas vidare av senare generationer och andra faller i glömska. Inget konstigt med det.

Flaggan i debatten
Nationell identitet är seglivad, men ingenting är evigt och världsekonomins globalisering och den nya tidens integrationsprocesser håller sakta på att nöta ner våra traditionella uppfattningar om stat och land och folk. Då är frågan, vilka nya identiteter kan vi se fram emot istället? Kan vi som EU-medborgare i framtiden eller kanske redan nu identifiera oss med EU-flaggans budskap? Ja, vad har den för budskap egentligen? Det visar sig att även om EU-flaggan är ett nytt påfund, så kan den väcka minst lika mycket diskussion som den svenska.

– EU-flaggan, som egentligen borde heta europaflaggan, eftersom den används som symbol för hela Europa och av alla länder i Europa, även de som inte är med i EU (till exempel Norge), har använts som slagträ på båda sidor av debatten, av både EU-skeptiker och EU-förespråkare, men även bland EU-förespråkarnas undergrupperingar; federalister vs antifederalister och mångfaldförespråkare vs enhetsivrare.

Europaflaggan känner vi alla till, men det många inte vet är att Europeiska unionen också har ett motto: Förenade i mångfalden.

– EU-förespråkarna menar att stjärnornas storlek, att alla är lika stora, visar att vi alla är ”förenade i mångfalden” och att alla länder är lika viktiga. EU-skeptikerna å andra sidan hånar flaggan för att den är tom i mitten och menar att det illustrerar avsaknaden av en gemensam kulturell identitet och att alla länder är så olika att det är omöjligt att samsas under en och samma symbol och värdegrund. Mångfaldförespråkarna ser mångfalden mer som en resurs än som ett hinder och anser att den tomma ytan i mitten istället signalerar att det inte finns någon centralmakt och att alla medlemsstater är likvärdiga, där alla stjärnor har samma avstånd till centrum, vilket också är en bild av den offentliga arenan, eller den grekiska agoran.

Men det är bara tolv stjärnor, trots att det aldrig var en stjärna för varje land. Antalet stjärnor valdes för sin symboliska innebörd, för att symbolisera något som är upphöjt och heligt, dels genom att låna ur den kristna mytologin kring tolvtalet och helgonglorian, men att det även gäller andra begrepp, som antalet månader och timmarna på dygnet. Stjärnorna konnoterar även de något som är högre och mäktigare än det värdsliga perspektivet, med nationell osämja och andra jordnära trivialiteter.

– Dels antyder stjärncirkeln att Europa uppfattar sig som på något vis upphöjt och upplyst. Å andra sidan är stjärnorna jämlikt stora, vilket antyder en demokratisk grundsyn som också stärks av att stjärncirkelns mitt (d.v.s. maktens centrum) inte är ockuperat av någon fast härskare. Men samtidigt saknar de identiska stjärnorna något uttryck för den nationella och kulturella mångfalden, vilket lett till att man ibland försökt utveckla alternativa varianter, exempelvis när gayrörelsen gett stjärnorna regnbågsfärger eller när EU lät arkitekten Rem Koolhaas utforma den kompletterande symbolen med en streckkod som sätter samman medlemsländernas flaggfärger i ett glatt spektrum.

Myterna modifieras
Det finns många lobbyorganisationer som har försökt och hela tiden fortfarande försöker påverka och styra mytbildningen av det europeiska och påverka den symbolskapande processen på olika sätt. En sådan organisation är Paneuropeiska unionen, en kristen partipolitiskt obunden sammanslutning av 36 medlemsföreningar i 26 länder i Europa, som grundades redan på 1920-talet. De har själva en flagga med ett gul-rött solkors i mitten, som de föreslog att Europarådet också skulle anta, men det förslaget blev nedröstat av alla länder, inklusive Sverige, för att man vill ha det mer sekulärt. Paneuropeiska unionen har numera satt dit Europastjärnorna runt sitt kors, och det är inte ovanligt att europaflaggan på det sättet kompletteras med en symbol i mitten, för att signalera att man i just det sammanhanget vill fokusera på en specifik fråga inom EU. Turkiet hade till exempel en halvmåne i mitten vid ett symposium i Istanbul om europeisk identitet. Den svenska flaggan får enligt lag 1982:269 inte på det sättet ”förses med märken, bokstäver eller andra tecken”, vilket alltså tycks tillåtas och hos vissa grupper kanske rentav även uppmuntras inom EU – åtminstone pekar det på en inneboende symbolisk möjlighet med stjärncirkeln, att inbjuda olika aktörer till att framträda och mötas på den arena som flaggan representerar.

– Att tillhöra en grupp har alltid varit psykologisk viktigt för människan, men det hindrar inte att vi samtidigt också kan se nyktert på våra identiteter och acceptera att de är föränderliga och anpassningsbara, avslutar Johan Fornäs.

 

Text: Danil Lundbäck, redaktör forskning.se