Världens hittills äldsta människa blev 122 år. Fransyskan Jeanne Calment avled 1997 och är den enda som blivit mer än 120 år gammal. Amerikanskan Sarah Knauss blev 119, därefter kommer två kvinnor som blev 117. Japanen Jiroemon Kimura är den man som blivit äldst med sina 116 år. Endast 30 personer i världshistorien har bevisligen blivit mer än 115 år gamla.

Sveriges äldsta människa genom tiderna är Astrid Zachrisson, som dog 2008, på sin 113:e födelsedag. Endast cirka 20 svenskar någonsin har blivit mer än 110 år. Däremot är cirka 1700 svenskar just nu över 100 år gamla och antalet har tiofaldigats sedan 70-talet. Då innebar en hundraårsdag telegram från kungen och stor pressuppvaktning. I dag är det högtidligt, men inte sensationellt att bli 100 (även om man fortfarande får telegram från kungen).

Sällan äldre än 110
Bakgrunden till 100-årsexplosionen är främst att vården blivit bättre på att hantera många av de hälsoproblem som ledde till en tidigare död. Samtidigt är det slående att en människa även med god omvårdnad, bra genetiska förutsättningar och tur i allmänhet inte kan bli mycket mer än 110.

I dag kartlägger forskarna många människor som är riktig gamla och jämför deras livshistoria med deras genuppsättning. Vad är det i deras kroppar eller sätt att leva som har lett till att de blivit så gamla? Resultaten kan användas för att hjälpa andra att hålla sig friska, men också för att hitta ledtrådar till vilka processer som är de viktigaste orsakerna till åldrande. Och det kan mycket väl finnas möjlighet att gripa in i dessa processer, säger Brun Ulfhake, professor på Karolinska Institutet.

– Jag tror att med en kombination av läkemedel och livsstilsförändringar så skulle vi kunna förlänga livet mer än vad vi har gjort hittills. Tills nu har vi tagit bort saker som har dödat oss. Nu kan vi rikta in oss på att förändra saker som gynnar livsfunktionerna i våra celler.

Hitta processerna som håller oss friska
Nästan inga forskare pratar om att målet med forskningen är fler år i livet. Det handlar istället om att ge människor fler friska år, upp till den gräns där det inte går längre. Den amerikanske biologen Craig Venter blev världsberömd när han kunde presentera människans genom, en kartläggning av hela DNA-koden. Nu vill han DNA-testa en miljon gamla och unga, sjuka och friska människor och ur all data hitta de processer som kan hålla oss friska.

– Vi försöker inte nödvändigtvis förlänga människors liv, vi försöker förlänga deras hälsosamma liv genom att förstå systemen och ta fram preventiva åtgärder. Istället för att som sjukvården gör i dag satsa jättesummor på att hantera hälsoproblem när de uppstår, säger Craig Venter under ett besök i Sverige.

Livet på jorden är utvecklat för reproduktion och därmed nya kombinationer av gener som gör arten bättre rustad för sina miljöer. Men om det snart kommer fram att det med hjälp av mediciner går att förlänga antalet år i livet, då uppstår svåra framtidsfrågor som har med etik, politik och religion att göra. Hur länge vill vi leva? Hur länge bör vi leva? Professor Brun Ulfhake funderar mycket på frågorna.

– Vi är programmerade för att till varje pris inte dö. Men om man ställer sig lite ovanför människan och funderar, vad skulle människan som art tjäna på att vi kunde leva mycket längre? Det känns väldigt tveksamt, tycker jag. Vad har vi för glädje av att bli 300 år? För dig och mig kanske det finns skäl, men för människan som art? Det blir stagnation. Evolutionen behöver skaka om boxen med tärningar för att få ett bättre resultat. Vår största livförsäkring mot att människan inte ska utrotas som art är vår mångfald, säger Brun Ulfhake.

Delat sig i tusentals år
Craig Venter beskriver det som att vi nu håller på att ändra evolutionens kurs och han är inte heller ute efter att förlänga sitt eller andras liv, men utesluter ändå inte att det kan hända. Det finns exempel på liv där samma celler har delat sig i tusentals år, till exempel granen “Gamle Tjikko” i Dalafjällen, så det är ingen naturlag att molekyler som bygger livsprocesser inte skulle kunna hålla igång dessa under mycket lång tid.

– Vi har många andra problem att lösa på planeten än att förlänga människors livslängd, klimatförändringarna inte minst. Men det kan hända att vi i vår forskning hittar preventiva preparat som skulle kunna förlänga våra liv, för det är ingen självklarhet att biologiska system ska sluta fungera, säger Craig Venter.

Tillfrågade experter:
Brun Ulfhake, professor i anatomi, Karolinska Institutet.
Craig Venter, ph.D, genetiker, USA

Skribent: Dag Kättström, frilansjournalist
Redaktör: Agneta Ringaby

Maskiner som kan utföra arbete har länge funnits inom industrin, men vården och specifikt äldreomsorgen är också sektorer som robotforskare intresserar sig för. Där kan robotar komma till nytta genom att avlasta personalen, bidra till säkrare miljöer för de äldre och till med fungera som ett slags sällskap.

EU-projektet Hobbit är ett exempel på ett robotprojekt som är skräddarsytt för äldre personer med hjälpbehov. Roboten kan rulla runt i en lägenhet och har sensorer som hela tiden bevakar en människas position. Om den gamle har fallit går ett larm, men roboten kan också meddela att det är dags att röra sig efter några timmar i tv-soffan. Hobbit kan även lära sig att hämta saker och påminna om rutiner i vänlig ton.

Robotar aldrig arga
– En robot kan inte bli irriterad, och det är utmärkt. Det gäller att hitta områden där maskiner faktiskt är bättre än människor så att de kan komplettera oss. De kan påminna en människa 100 gånger om att ta sin medicin utan att förlora kontrollen, säger Susanne Frennert, doktorand på avdelningen för rehabteknik vid Lunds tekniska högskola.

En annan möjlig användning för robotar är att montera på kamera och bildskärm och koppla upp hemtjänstpersonal och anhöriga för en pratstund. Inte minst barnbarnen har i de försök som gjorts i Sverige med roboten Giraffen gillat att på distans prata och styra roboten hemma hos farmor.

Att vara omgiven av kameror och sensorer, kopplade till nätet, innebär både ett säkerhets- och integritetsproblem. Det kan kännas tryggt, men också som ett ingrepp i den personliga integriteten.

Hjälp med toalettbesök
– Det handlar mycket om hur man gör detta. De äldre måste få välja själva och inte pådyvlas några lösningar de inte accepterar. Man kan inte bara sätta upp kameror. Det måste vara valfritt, säger Susanne Frennert.

En annan aspekt av integriteten är den där robotar kan hjälpa till med hygien på toaletten utan att hemtjänstpersonalen måste ingripa. I Japan finns mycket utveckling både inom toalett- och duschområdet, där automatiska system hjälper de gamla. Kostnaderna är fortfarande höga, men de utvärderingar som gjorts har visat att de äldre upplever en ökad värdighet.

Steget till att roboten får en social funktion är inte så långt. Ensamheten kan potentiellt bli mindre tung att bära med ett slags sällskap som också har en trygghetsfunktion. Enligt Susanne Frennert får de robotar som i dag rullar hemma hos gamla svenskar snabbt namn och egenskaper. De får ett slags husdjursfunktion, men måste framför allt ses som verktyg, säger Susanne Frennert.

Kompletterar människan
– Om man tittar på de robotar vi har i dagsläget, så är de inte något annat än hjälpmedel, det måste finnas människor med i bilden. Det kan vara ett komplement, men inte en ersättning. Men utvecklingen går snabbt och det kan komma nya lösningar.

Att robotar kommer att spela en roll i framtidens äldrevård är helt klart. Hur stor rollen blir återstår att se. Socialgerontolog Mats Thorslund, KI, är försiktigt positiv.

– Äldreomsorg handlar mer om personal och bemötande. Det är ju inte som den högspecialiserade medicinen när man hittar nya tekniska innovationer. Jag tror heller inte besparingspotentialen är så stor inom äldreomsorgen, men man måste ju diskutera möjligheterna. I bland kan tekniken ligga längre fram än vår förmåga att ta till oss de positiva sakerna.

Tillfrågade experter:
Susanne Frennert, doktorand på avdelningen för rehabteknik vid Lunds tekniska högskola.
Mats Thorslund, KI, professor i socialgerontologi, verksam vid Aging Research Center – ett forskningscenter som drivs gemensamt av Karolinska Institutet och Stockholms universitet.

Skribent: Dag Kättström, frilansjournalist
Redaktör: Agneta Ringaby

Antalet hjärnceller minskar med åren, speciellt i områden som är viktiga för minne och planering. Även kopplingarna mellan hjärncellerna förändras och blir färre, liksom flödena av signalsubstanser. Minnet och de mentala processerna, kognitionen, påverkas tydligast av denna nedgång.

Processen börjar så smått redan i 30-årsåldern. Förmågan att ta in och registrera information försämras inte nämnvärt, däremot går det långsammare att bearbeta information man “håller i huvudet”, i det så kallade arbetsminnet. Episoder i vardagen, det man gör och är med om, blir allt svårare att få tydliga minnesbilder av, men inlärda faktakunskaper finns tillgängliga på samma sätt även med åldrade nervbanor.

Hjärnceller återbildas hela livet
Hjärnan kan kompensera för tillkortakommanden och det finns många som är över 100 år gamla och som kan uppvisa i princip intakta kognitiva färdigheter. Hos andra fungerar det sämre och i bland kan nedgången i hjärnfunktionerna accelerera till det vi kallar demens. Alzheimer är en sjukdom där först minnet och sedan andra funktioner slås ut på grund av att nervcellerna förstörs i stor omfattning.

Tidigare trodde forskarna att hjärnceller inte kunde återbildas, men i dag vet man att det sker nybildning av hjärnceller hela livet. Speciellt i hjärnor som används och är aktiva. För att motverka sämre hjärnfunktioner och hålla minne och mentala processer igång är aktivitet receptet.

– Både fysisk och intellektuell aktivitet är viktigt. De flesta studier visar att det är de mest effektiva motmedlen vi har, säger Boo Johansson, professor i geropsykologi vid Göteborgs universitet

Samtidigt gör ett sämre fungerande system för signalsubstanser som exempelvis dopamin att man som gammal inte har samma drivkraft till aktivitet, påpekar professor Brun Ulfhake på Karolinska Institutet.

Emotionellt stabilare
– När man är liten irrar man omkring till synes helt planlöst. Det är inte bara för att det är kul, det har ett väldigt stort överlevnadsvärde och håller igång unga människor och det där verkar ju tyvärr försvinna när man blir äldre. Då sätter man sig gärna i en bekväm fåtölj och slutar göra det som håller en ung.

Förutom att hjärnans funktioner sakta försämras blir signalerna till hjärnan från våra sinnen sämre. Syn, hörsel, lukt och smak påverkas. Det är lätt att tänka att med all denna nedgång skulle depression vara en naturlig följd, men enligt Boo Johansson är det inte på det sättet.

– Det finns en ångestproblematik hos äldre, men tittar vi på hela spektrat i populationen har vi också folk som mår ytterst bra högt upp i åldern. De tyder på att det inte är ett generellt fenomen utan att det handlar om hur livet ser ut. Att lämna arbetslivet är till exempel en potentiell riskfaktor för en del. Änka/änklingsproblematiken, att bli ensam, är en annan.

När de mentala processerna fungerar sämre kan det också bli tuffare att hantera motgångar och sortera i livets utmaningar. Samtidigt visar forskningen att människor blir mer emotionellt stabila med åren och att det finns goda förutsättningar att hantera de svårigheter som kommer.

Gå att lära gamla hundar sitta
– Det psykologiska åldrandet handlar väldigt mycket om hur vi kan bemästra både inre och yttre förändringar i kroppen. Men i dag är medelåldern ett ideal även en bra bit in i pensionsåldern och vi har en helt annan kravnivå på hälsa och funktion. Det gäller även den psykologiska delen, säger Boo Johansson.

Förskrivningen av antidepressiva mediciner ökar mest i de äldre grupperna, och det menar Boo Johansson beror på att det är den enkla vägen att gå. Han skulle önska att fler gamla med psykiska problem fick samtalsterapi.

– En gång i tiden fick vi lära oss att det inte går att lära gamla hundar att sitta och att det inte går att behandla äldre personer, men forskningen är väldigt entydig om att psykoterapi fungerar för gamla personer och även vid mild demens. Så där kan vi prata om någon slags ålderism i den mening att äldre inte erbjuds den behandling som de kanske skulle må bäst av, säger Boo Johansson.

Tillfrågade experter:
Boo Johansson, professor i geropsykologi , Göteborgs universitet.
Brun Ulfhake, professor i anatomi, Karolinska Institutet.

Detta är en brännande politisk fråga, som forskarna också intresserar sig för. I undersökningen Global AgeWatch 2013 mättes parametrar som ekonomisk standard, vård, möjligheter och frihet för äldre. Sverige hamnade på första plats, med Norge och Tyskland strax efter. Det förvånar inte professorn i socialgerontologi Mats Thorslund vid Aging Research Center – ett forskningscenter som drivs gemensamt av Karolinska Institutet och Stockholms universitet.

– Det är ju så att vi har väldigt höga ambitioner, familjerna ska inte behöva ta ansvar, man ska inte behöva sluta jobba, det offentliga ska ordna det. Sådana förväntningar finns ju inte i andra länder. Men de uttalade ambitionerna att staten fixar det här, har vi i dag och sannolikt i än högre grad i morgon svårt att leva upp till.

Äldreomsorgen får allt mindra pengar
Forskningen visar att finansieringen av äldreomsorgen i Sverige ända sedan 1990 stadigt har minskat i förhållande till storleken på den åldrande befolkningen. Detta leder oundvikligen till att servicenivån sjunker. Framförallt har antalet platser på äldreboenden minskat, konstaterar Marta Szebehely, professor i socialt arbete med inriktning mot äldre på Stockholms universitet.

– Man måste vara väldigt sjuk i dag för att få plats på ett äldreboende. Antingen dement, eller väldigt sjuk. I Norge har man till exempel nästan dubbelt så många platser och fler kommer in i ett tidigare skede av livet.

I ett internationellt perspektiv håller svenska äldreboenden en hög kvalitet, men utbudet minskar. Det leder till att det görs fler hemtjänstbesök i Sverige än i andra länder, men att dessa besök också är kortare och stressigare för personalen.

Var femte äldre har psykisk ohälsa
Socialstyrelsen genomförde 2013 en enkätundersökning som gick ut till 140000 personer med hemtjänst eller särskilt boende. Den visade att mellan 80 och 90 procent är nöjda med det omhändertagande de får. Samtidigt uppgav över 60 procent att de kände ängslan, oro eller ångest. Och enligt Socialstyrelsen har 20 procent av alla äldre personer en konstaterad psykisk ohälsa.

Det är höga siffror och visar en annan bild av hur det är att bli gammal i Sverige. Professorn i geropsykologi Boo Johansson från Göteborgs universitet ser två anledningar till de höga siffrorna på psykisk ohälsa bland gamla i landet.

– Tidigare har det varit en klar underrapportering inom grupper av äldre. Ingen har brytt sig om att fråga. Vi har dessutom en helt annan kravnivå i dag på hälsa och funktion och det gäller även den psykologiska delen, säger Boo Johansson.

Negativa attityder mot äldre
Yngve Gustafsson, professor i geriatrik vid Umeå universitet, har också intresserat sig för varför gamla i Sverige mår dåligt, trots i övrigt väldigt bra förutsättningar.

– Det vi ser nu i Sverige är att andelen gamla med psykisk ohälsa ökar väldigt snabbt. Då måste vi ju fundera på vad anledningen är. Är det samhällets attityder där gamla känner sig som en belastning för samhället? Vi har skickat enkäter till 15 000 äldre och väldigt många upplever att politiker har negativa attityder till äldre människor. Det kan vara en förklaring, säger Yngve Gustafsson.

Tillfrågade experter:
Mats Thorslund, KI, professor i socialgerontologi, verksam vid Aging Research Center – ett forskningscenter som drivs gemensamt av Karolinska Institutet och Stockholms universitet.
Marta Szebehely, professor i socialt arbete med inriktning mot äldre på Stockholms universitet.
Boo Johansson, professor i geropsykologi, Göteborgs universitet.
Yngve Gustafsson, professor i geriatrik, Umeå universitet.

Skribent: Dag Kättström, frilansjournalist
Redaktör: Agneta Ringaby

Texterna är faktagranskade av de forskare som medverkar i artiklarna samt övergripande av professor Elisabet Cedersund, Linköpings universitet, föreståndare för NISAL – Nationella institutet för forskning om äldre och åldrande.

Demograferna, som forskar om befolkningssammansättning, har konstaterat att Sverige på hundra år har fått dubbelt så stor andel äldre personer över 65 år, medan andelen barn har halverats. Den klassiska befolkningspyramiden med många unga i botten och en smalnande topp med allt färre överlevande äldre, ser inte ut som en pyramid längre. Snarare som ett torn med stora mängder 40-talister som gått in i pension och snart når de ålderskategorier där allt fler behöver hjälp.

Samtidigt har medellivslängden stigit konstant sedan 1900-talets början. Då var den runt 50 år. På 50-60-talet kom den upp i 70 år för att nu ha nått över 80 år och det mesta tyder på att den fortsätter öka. Det gör att andelen äldre blir ännu större, och detta är en svår politisk nöt att knäcka, säger socialgerontologen Mats Thorslund, professor Karolinska Institutet.

Arbeta längre
– Det finns en medvetenhet hos politikerna att de står inför en gediget svår utmaning. De inser att de stora kullarna med äldre kommer att innebära ett problem – och då kommer den svåra biten: Hur ska det offentligt finansierade systemet kunna hantera den här ökningen? Hur ska pengarna räcka?

En signal som redan skickats ut från svenska politiker är att vi måste fortsätta arbeta längre tid än nu. Pensionsreglerna är på väg att anpassas uppåt och målet är att det så småningom ska vara naturligt att arbeta upp emot 70 års ålder istället för dagens gräns på 65 år. Denna regelanpassning kommer att ske stegvis och ta många år, men riktningen är utstakad.

I dag går 2,6 procent av BNP till äldreomsorg. Om 20 år behöver den siffran öka med mellan 50 och 70 procent enligt de beräkningar som gjorts. Och då blir det fråga om politiska prioriteringar, säger professor Marta Szebehely från Stockholms universitet.

Kortare fjärde ålder
– Jag tror det är väldigt viktigt att se till att äldreomsorgen inte är underfinansierad. Vår konstruktion är att alla har rätt till samma äldreomsorg oavsett plånbokens storlek. Om äldreomsorgen då inte finansieras så kommer de med större plånbok att söka andra alternativ, säger Marta Szebehely.

En annan faktor som kan komma att spela en roll är teorierna om att äldre människor parallellt med ökad ålder kommer att vara friska en längre tid. Många av de som blivit mycket gamla har haft en slående kort period av sjukdom innan de dött. Den fjärde åldern, då man behöver mycket hjälp, skulle alltså kunna bli kortare till förmån för en längre, aktiv tredje ålder, och trycket på att få omsorg skulle i så fall minska.

– Det har varit ett hopp, men det finns i praktiken inget stöd för det i dagens forskning vare sig i Sverige eller internationellt. Den tid man är sjuk och skröplig, den tycks vara konstant, säger Mats Thorslund.

Tillfrågade experter:
Marta Szebehely, professor i socialt arbete med inriktning mot äldre på Stockholms universitet.
Mats Thorslund, KI, professor i socialgerontologi, verksam vid Aging Research Center – ett forskningscenter som drivs gemensamt av Karolinska Institutet och Stockholms universitet.

Skribent: Dag Kättström, frilansjournalist
Redaktör: Agneta Ringaby

Texterna är faktagranskade av de forskare som medverkar i artiklarna samt övergripande av professor Elisabet Cedersund, Linköpings universitet, föreståndare för NISAL – Nationella institutet för forskning om äldre och åldrande.

Jag träffade forskaren Eva Hoff en solig eftermiddag i början av sommaren för ett samtal om kreativitet, men vi började i stället prata om självkänsla. Kreativitet och självkänsla hänger nära samman. Din självkänsla växer många gånger i en kreativ miljö, och kreativiteten kan blomma ut när du känner dig trygg och får spelrum för ett fritt tänkande.

Eva Hoff är utvecklingspsykolog på Institutionen för psykologi vid Lunds universitet, och forskar bland annat om kreativitetens villkor i skolan.

– Jag måste först få berätta om den senaste studien som vi just nu håller på att sammanställa resultatet från, säger Eva Hoff och sprudlar av engagemang. I en enkätstudie har vi jämfört ungdomars självkänsla idag med hur det såg ut för trettio år sedan. Det kommer att lägga grunden för ett stort självbildsprojekt som vi hoppas kunna gå vidare med under nästa år.

Sämre självkänsla hos flickor
Ännu är inga resultat klara med det finns indikationer på att självkänslan hos flickor i högstadiet och första årskursen i gymnasiet är betydligt sämre idag än för trettio år sedan.

– Jag undrar om vi fostrar flickor på ett sådant sätt idag att de får en negativ syn på sig själva och sin kropp, funderar Eva Hoff. Jag skulle vilja gå vidare och utforska nya sätt att uppmuntra till en bättre självbild hos våra ungdomar.

Resultaten från självbildsstudien förväntas vara publicerade under våren 2015. I några andra skolprojekt som Eva Hoff har genomfört de senaste åren har hon också studerat vad som främjar respektive hämmar kreativiteten i skolan.

Vad gynnar kreativitet?
Eva Hoff har i sin forskning identifierat åtta viktiga faktorer som gynnar kreativa miljöer (se faktarutan intill).

– Vi tänker kanske många gånger på kreativitet som den skapande processen när vi kommer på nya idéer, men kreativitet är så mycket mer. Du behöver förbereda dig och läsa in dig på området så att du har en kunskapsbas att stå på. Sedan gäller det också att genomföra idéerna och verkligen skapa något nytt och användbart.

Det låter som att det mycket handlar om att eleverna lär sig arbeta i projektform, och Eva Hoff bekräftar det.

– Man skulle kunna säga att lärandet i sig är en kreativ process. Du lär dig nya saker och sätter in dem i ett annat sammanhang. Utan den kreativa processen blir kunskap bara något du rabblar upp, säger Eva Hoff.

Kreativitet handlar också om att utmana sig själv, och tro på att du klarar av att lösa en uppgift, berättar Eva Hoff.

– Att eleverna gör sina egna veckoplaneringar kan vara ett sätt att fostra dem till utmaningar på sin egen nivå. Det brukar vara en pedagogik som ger grunden för ett kreativt arbetssätt. Det brukar också vara bra om eleverna får jobba två och två eller i grupp. Det frigör också tid för läraren att stötta både de svagare eleverna, och de elever som behöver extra mycket utmaningar.

Kreativitet finns hos alla
– Alla har en potential att vara kreativa, säger Eva Hoff. Hos en del hämmas kreativiteten av den miljö de växer upp i, medan andra lyfts av sin uppväxtmiljö.

Är då skolan kreativ idag? Eva Hoff påminner sig om sin egen utbildning till lärare.

– Vi fick lära oss att skolan skulle individualisera och anpassa lärandet till alla elever, men i praktiken upplever jag att många fortfarande undervisar till klassen som en grupp. Då missar du att ge de allra svagaste och de allra duktigaste det stöd de behöver. Det här är både svårt och viktigt, och det krävs bra lärarutbildningar.

I en skola där lärare tyngs av en alltför hög arbetsbörda är det i praktiken inte lätt att hinna individualisera undervisningen. Inte heller att uppmuntra till ett kreativt lärande.

– Enligt läroplanen är det femte kunskapsmålet i skolan att undervisa eleverna så att de blir kreativa, men det finns ingen vägledning där om hur du når dit, säger Eva Hoff. I den forskning som vi har gjort här hos oss har vi också sett att det finns utrymme att lyfta flickornas kreativitet mer än idag. Många gånger stimulerar kreativa klassrum i första hand pojkar har jag märkt.

Text: Nina Nordh

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet och Region Skåne, 5 september 2014. Artikeln är publicerad på forskningssajten Aktuellt om vetenskap & hälsa, där mer information finns om ämnet.

Kontaktinformation
info@vetenskaphalsa.se

Statsvetare brukar mestadels fokusera på faktorer som kan relateras till miljöaspekter så som utbildning och klasstillhörighet när de analyserar politiskt beteende. För cirka tio år sedan kom dock de första resultaten som pekar på det genetiska arvets betydelse för människan som politisk varelse. Det resulterade då i en het debatt, men sedan dess har forskare inom olika fält intresserat sig för frågan. En av dessa är Sven Oskarsson, docent i statsvetenskap vid Uppsala universitet. I ett av hans forskningsprojekt fick 25 000 vuxna tvillingpar svara på frågor som handlade om deras åsikter och hur de engagerade sig politiskt på andra sätt. Det visade sig att så mycket som 30-50 procent av det politiska engagemanget kan förklaras av genetiska faktorer.

– Detta gäller inom olika aspekter som huruvida man röstar, demonstrerar och vilken ideologisk ståndpunkt man har, berättar Sven Oskarsson.

För att avgöra ärftlighet är logiken egentligen väldigt enkel, enligt Sven Oskarsson. Medan tvåäggstvillingar är som vanliga syskon med i genomsnitt cirka 50 procent gemensam arvsmassa, är enäggstvillingar i princip genetiska kopior av varandra. Genom att jämföra dessa kan man sedan statistiskt beräkna hur stor del av det politiska engagemanget som kan härledas till sociala respektive genetiska faktorer. Man kan också titta på hur lika enäggstvillingar som har vuxit upp isär visar sig vara för att särskilja miljö från arv.

För att förstå vad resultaten innebär kan vi leka med tanken att vi uppnår ett helt jämlikt samhälle där vi tar bort alla sociala skillnader.

– Då kommer det ändå finnas skillnader i vårt politiska deltagande som istället förklaras till 100 procent av gener, säger han.

Både arv och miljö påverkar
Inom ramen för ett annat projekt studerade han barn som adopterats bort, vilket fram till 1970 skedde inom landets gränser. Med hjälp av det flergenerationsregister som vi har i Norden kan forskare peka ut både adoptivföräldrar och biologiska föräldrar för att upptäcka samband mellan generationer utifrån olika aspekter så som inkomst, utbildning och politiskt engagemang.

– Studien visade att det är sannolikt att en person röstar om adoptivföräldrarna gör det och sannolikheten ökar ytterligare om han eller hon dessutom har en biologisk förälder som röstar. Många av dessa personer vet inte ens om att de är adopterade vilket gör resultaten ännu starkare, säger han.

Han påpekar samtidigt att det är viktigt att man ser till mönstren i den här typen av forskning och inte försöker dra för tajta slutsatser. Människans personlighet och beteende formas utifrån ett samspel mellan arv och miljö och förståelsen för hur detta samspel fungerar har ökat ytterligare efter att epigenitiken vuxit fram under 1990-talet. Att en handfull specifika gener avgör om vi tänker gå och rösta eller inte är det ingen som menar, utan det handlar om 1000-tals gener som tillsammans ger upphov till ärftlighet.

– Det är inga raka spår, utan en lång kedja där generna påverkar vår personlighet som i sin tur påverkar vårt politiska engagemang, säger han. Resultaten har absolut inget med biologisk determinism att göra; att tänka ’jaha, då är det kört vi kan lika gärna ge upp att försöka påverka eftersom man är född in i det’ är helt fel, påpekar han.

Olika förutsättningar – trots jämlik spelplan
Under perioder har den allmänna debatten om arv och miljö varit väldigt svartvit, där man tar ställning för antingen det ena eller det andra istället för att acceptera det faktum att bägge faktorer är av betydelse. Även om har debatten idag har svalnat så är det nog flera som höjer på ögonbrynen åt att söndagens valutgång till viss del sitter i befolkningens arvsmassa.

– Vi kan göra allt vi kan för att skapa en jämlik spelplan för folk om vi tycker det är bra. Men vi är inte oskrivna blad när vi föds. De som reagerar starkt på dessa resultat måste utgå från att vi föds exakt lika och med samma förutsättningar, säger Sven Oskarsson.

Att alla människor rent genetiskt inte har möjlighet till samma förutsättningar är dock ett faktum som kan utnyttjas av vissa och underminera argument för andra.

– Precis som med all forskning så finns det risker för att resultat misstolkas och används medvetet inom fascism, rasism men också kommunism. Men den här forskningen handlar som sagt inte om antingen eller – det är både miljö och arv som påverkar människan som politisk varelse, säger Sven Oskarsson.

Text: Elin Melin, forskning.se
Intervjuad forskare: Sven Oskarsson, docent i statsvetenskap, Uppsala universitet

Kontaktinformation
red@forskning.se

Stora och ekonomiskt starka kommuner klarar i regel välfärdens krav bättre än små och svaga. Sedan 1995 har befolkningen minskat i 170 av Sveriges 290 kommuner, samtidigt som antalet invånare ökat totalt i landet. 80 kommuner har färre än 10000 invånare. För att lösa gemensamma problem och skapa fungerande välfärd, stordriftsfördelar och synergieffekter, så har samarbetet mellan småkommuner ökat i Sverige de senaste 20 åren. Samarbete över kommungränserna skapar oklarheter i ansvarsutkrävandet, eftersom medborgarna kan få svårt att se var det politiska ansvaret ligger.

Gissur Erlingsson, statsvetare vid Centrum för kommunstrategiska studier, Linköpings universitet, ser tecken på ett stigande intresse för en kommunreform i Sverige.

– Många småkommuner får svårt att klara framtidens välfärdsutmaningar, inte minst inom äldreomsorgen. Problemet fördjupas av att det är folk i arbetsför ålder som flyttar.

Gissur Erlingsson pekar på tre sätt att komma till rätta med småkommunproblematiken i Sverige

  1. Slå samman mindre kommuner till större och starkare enheter.
  2. Förstatliga eller regionalisera vissa uppgifter hos svaga kommuner med liten befolkning.
  3. Hitta vägar till att anpassa kostymen när kommunen krymper, alla kan inte ha målet att växa.

– Om inget börjar göras mer seriöst i frågan kommer situationen sannolikt att bli ohållbar, och de mindre kommunerna tvingas till enorma skattehöjningar. Någon slags tumskruvar ovanifrån kommer nog att krävas för att komma tillrätta med småkommunproblemet, säger Gissur Erlingsson.

Norge och Finland är mitt uppe i en liknande process och i Danmark drev regeringen för några år sedan igenom en hårdbantning av antalet kommuner.

Norge
Demokratiaspekten är det viktigaste argumentet när den norska regeringen nu aviserar en omfattande kommunreform. Målet är att gå från dagens 428 kommuner till cirka hundra, bland annat för att få bort det omfattande och nära samarbetet mellan grannar. Stödet för en reform har ökat de senaste åren, i takt med att det växt fram fler interkommunala samarbeten. Bristen på demokratisk kontroll i verksamheter som styrs genom indirekt representation har också blivit extra tydlig genom några uppmärksammade avslöjanden om korruption. Ett konkret förslag om hur den norska kommunreformen ska genomföras väntas i slutet av året.

– När kommunerna samarbetar är det svårt att veta vem man ska ställa till ansvar, säger Asbjørn Røiseland, professor i statsvetenskap vid Universitet i Nordland i Bodö.

Finland
Regeringen i Finland har haft förhoppningar om att få ner antalet kommuner från dagens drygt 300 till ett 70-tal, men Siv Sandberg, statsvetare vid Åbo Akademi i Finland, tror inte att det är realistiskt. Oviljan har varit stor, särskilt i storstadsregionerna där välfungerande kranskommuner inte vill hålla fattigare grannar under armarna.

– Ska man lyckas med att lägga samman kommuner måste det nog till ett visst mått av tvång, konstaterar Siv Sandberg.

Danmark
2007 bantade Danmark antalet kommuner från 270 till 98. Den genomgripande reformen drevs igenom med fast hand av den danska regeringen.

– Man kan gott säga att kommunerna blev påtvingade reformen. Alla kommuner med färre än 30000 invånare fick i uppdrag att finna ut vilken eller vilka andra kommuner de skulle slås samman med, säger Martin Bækgaard, statsvetare vid Aarhus Universitet.

Reformens mål var att skapa effektivare och resursstarkare kommuner. Utvärderingar som gjorts visar att effektiviteten stärkts, men på bekostnad av demokratiska värden. Många medborgare uppger att de känner sig mer alienerade i de nya storkommunerna och därmed har valdeltagandet har sjunkit.

– Men reformen har också gagnat demokratin. Med större kommuner har det blivit lättare för fler partier att ställa upp i val och fler synpunkter blir representerade, säger Martin Bækgaard.

Ett nytt demokratiskt problem uppstår alltså med valdeltagandet. Förhoppningen om att stärka legitimiteten genom att minska mellankommunala samarbeten bygger på att folk accepterar den nya indelningen.

Text: Torbjörn Tenfält, frilansjournalist
Redaktör: Danil Lundbäck, forskning.se
Intervjuade forskare: Gissur Erlingsson, Asbjørn Røiseland, Siv Sandberg och Martin Bækgaard

Kontaktinformation
red@forskning.se

I Birte Tornøes forskning har målgruppen främst varit flickor mellan 9 och 18 år med huvudvärk i genomsnitt 20 dagar i månaden.

Resultatet av studien visar att dålig kondition och svag muskelstyrka i skuldermuskulaturen ökar risken för huvudvärk, men att styrketräning av skuldernas muskler tre gånger i veckan kan reducera antal huvudvärksdagar.

– Ungdomar med ont i huvudet drar sig tillbaka och undviker aktiviteter, kan ha svårt att koncentrera sig på skolarbetet, är trötta och stannar kanske hemma från skola, säger Birte Tornøe, doktorand vid Lunds universitet och fysioterapeut vid Herlevsjukhuset i Köpenhamn.

Stress och spänningar i nacke och skuldror
Anledningen till spänningshuvudvärk är inte helt känd, men den kan utlösas av stress och i viss mån spelar spänningar i nacke och skuldror in.

Huvudvärksgruppen kan delas in i de med frekvent huvudvärk då man har ont upp till 14 dagar i månaden, samt kronisk huvudvärk då man har ont varannan eller varje dag i minst tre månader.

– Om man märker att ens tonåring ofta klagar på huvudvärk är det viktigt att en läkare först och främst utesluter att det ligger en allvarlig sjukdom bakom. Därefter bör man titta på livsstilsfaktorer som sömn, kost, skärmtid och träning, menar Birte Tornøe.

Höja pulsen en timme per dag
Birte Tornøe betonar vikten av att vara fysisk aktiv. Enligt WHO´s riktlinjer så ska unga röra sig minst en timme varje dag på ett sätt som är pulshöjande. Utöver det bör de utöva en sport minst tre gånger i veckan.

– Den ungdomskultur vi har nu med mycket skärmtid och inaktivitet påverkar kroppen negativt. Det är ett hälsoproblem som alla föräldrar behöver ta ställning till – inte bara de som har ungdomar med huvudvärk. Vi behöver mer forskning för bättre träningsprogram för hur vi kan förebygga huvudvärk och få ett mer aktivt liv. Det är viktigt med aktiv balans i livet för att förebygga sjukdomar- avslutar Birte Tornøe.

Avhandlingens titel: The child with tension-type headache. Physical factors and interactive interventions.

Text: ÅSA HANSDOTTER

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet, 3 september 2014. Artikeln är publicerad i tidskriften Vetenskap & Hälsa, där mer information finns om ämnet.

Kontaktinformation
info@vetenskaphalsa.se

– Jag är yrkeshygieniker och har jobbat med att undersöka inomhusmiljön i offentliga byggnader sedan 80-talet, berättar Jan-Eric Karlsson vid Arbets- och miljömedicin i Lund.

– Ett genomgående problem genom åren har varit just inomhusmiljön i skolor och förskolor. Det började med energikrisen på 70-talet när man började bygga energisnålt. Ibland placerades också skolor och förskolor på mark som tidigare inte ansetts lämplig att bygga på, till exempel på grund av för mycket fukt i marken.

”Sjuka hus-syndromet” på 80-talet
Många gånger byggdes skolorna och förskolorna i ett plan med platt tak som senare visade sig kunna ge fuktproblem. Att bygga på ”platta på mark” blev också populärt. Nya byggmaterial introducerades – flytspackel, vattenbaserade limmer, nya plastmaterial och så vidare. Det var stora barnkullar och man behövde bygga snabbt, så byggmaterialen fick inte alltid möjligheter att torka tillräckligt länge.

Allt sammantaget gav det problem med inomhusmiljön på olika sätt och begreppet ”sjuka hus” myntades i början av 80-talet. Människor fick diffusa besvär från ögon, näsa, hals och hud – liksom huvudvärk och trötthet.

– Orsaken var allt från mögelproblem till att kemiska ämnen avgavs från t ex plastmattor i kontakt med fuktiga bottenplattor i husen, berättar Jan-Eric Karlsson. Det var också svårigheter att få ventilationen att fungera. Det kom många innovativa lösningar för att spara energi, till exempel att återföra en stor del av frånluften tillbaka in i byggnaden, något som numera som tur är sällan tillämpas. Man trodde också mycket på tekniska lösningar och det sas till exempel att fönstren inte fick öppnas för sensorer för ventilationen då kunde störas.

Ventilationen behöver bli bättre
Ventilationen är en viktig del av hur inomhusmiljön upplevs. I början av 90-talet infördes krav på obligatorisk funktionskontroll av ventilation i offentliga byggnader för att säkerställa att inomhusluften är frisk och byts ut tillräckligt ofta. Fortfarande finns många brister i ventilationen i offentliga lokaler, och Arbetsmiljöverket satsar därför extra på kontrollen av skolornas inomhusmiljö under 2013 till 2016 (Läs mer om satsningen här). Även Boverket satsar på att inomhusmiljön i offentliga byggnader som t.ex. skolor ska bli bättre och har som mål att 2015 ska samtliga byggnader där människor vistas ofta ha en fungerande ventilation.

Text: NINA NORDH

Läs hela artikeln i Vetenskap & Hälsa 2014-09-01

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet, 1 september 2014. Artikeln är publicerad i tidskriften Vetenskap & Hälsa, där mer information finns om ämnet.

Kontaktinformation
info@vetenskaphalsa.se

– Det är bara att titta på listorna nu inför valet och notera vad det är för människor som finns på valbara platser. Det finns som vanligt knappast någon i en högre ålder, trots att det onekligen är bra med erfarenhet och tid eftersom det är ett tufft jobb att vara politiker. Det är viktigt att det finns äldre även i de politiska församlingarna annars kommer frågan att fortsätta glömmas bort, säger Lars Andersson.

Viss diskriminering går att påverka med politiska beslut medan annan baseras på svåråtkomliga allmänna attityder. Sedan Lars Andersson skrev boken Ålderism har diskrimineringslagen tillkommit där diskriminering på grund av ålder är en av sju olika diskrimineringsgrunder. Det är ett steg framåt, menar Lars Andersson, men ofta otillräckligt.

– I och med diskrimineringslagen så fick man inte längre i platsannonser säga att en viss åldersgrupp söktes, utan det skulle vara neutralt. Samtidigt, om man tittar på annonserna i dag, så har det aldrig varit så mycket bilder på unga glada människor. Det är ju ett sätt att visa vilka man vill ha utan att säga det.

Redan vid 40 kan det bli problem
Många 50-åringar vittnar om att det är svårt att söka nya jobb i Sverige trots att man då har en bra blandning av erfarenhet och handlingskraft. Till och med 40-åringar ifrågasätts på grund av åldern. En sammanställning av forskning som tankesmedjan Tiden gjort visar att stereotypa föreställningar om äldre bevisligen påverkar deras chanser på arbetsmarknaden.

– Det är ju så att när man anställer någon så anställer man inte hela gruppen äldre, man anställer en person, men både arbetsgivare och folk i allmänhet lär sig att “äldre inte är så pigga på nya idéer”. Det där kommer alltid igen och då är det lättare att välja en yngre. På arbetsmarknaden hjälper det inte en äldre att inte ha käpp, säger Lars Andersson.

Han vänder sig emot föreställningen att ålderism på arbetsmarknaden är något specifikt svenskt. I bakgrunden finns djupt rotade attityder och dessa finns i alla länder om än i olika skepnader. På Lars Anderssons önskelista till politikerna finns möjligheten att genomföra en mer genomgripande kartläggning av problemet med ålderism.

– Jag skrev en bok 2008, men vad har hänt sen dess? Det är inte bara det att forskning i sig behövs, det behövs en kontinuitet. Man måste kunna följa upp vad som händer, vad som blivit bättre och sämre. Det är svårt att upprätthålla det i Sverige eftersom det förutsätter mer resurser och intresse.

Socialstyrelsen har också identifierat kompetens- och resursbrister inom äldrevård och äldreforskning i Sverige. Det behövs en högre utbildningsnivå och betydligt fler specialiserade personer i alla vårdyrken. Prognoserna talar för att utbildningssystemet ligger långt ifrån att tillgodose det framtida behovet.

Vad kan man göra?
Begreppet ålderism har stöd hos forskarkollegorna Boo Johansson, professor i geropsykologi vid Göteborgs universitet och Yngve Gustafsson, professor i geriatrik vid Umeå universitet.

– Det är ingen tvekan om att vi har ett värderingsproblem i samhället i relation till gamla människor. Är det samhällets attityder som gör att gamla känner sig som en belastning som leder till att den mentala ohälsan ökar så kraftigt? Jag vet inte, men nog sjutton borde det gå att mäta och ta reda på vad det är för mekanismer, säger Yngve Gustafsson.

– Forskningen är väldigt entydig om att psykoterapi fungerar för gamla personer och även vid mild demens. Så där kan vi prata om någon slags ålderism i den meningen att äldre inte erbjuds den behandling som de kanske skulle må bäst av, säger Boo Johansson.

Förutom äldres representation i valbara församlingar och mer resurser till äldreforskningen efterlyser Lars Andersson politiska åtgärder för att organisera arbetslivet så att även äldre med fysiskt och psykiskt tunga jobb ska kunna arbeta längre. Sådana åtgärder har till exempel genomförts i Tyskland i form av lönesubventioner och utbildningssatsningar. I Finland har man haft framgång med ett system för deltidspension.

Finland genomförde också en kampanj under 2000-talet där en del handlade om att förändra de svårfångade stereotypa attityderna gentemot äldre. Mottot var “Erfarenhet är en nationell tillgång” och mätningar under och efter kampanjen, som sträckte sig över flera år, visade att sysselsättningen bland äldre ökade. Bland annat som en följd av informationssatsningen.

Text: Dag Kättström, frilansjournalist
Redaktör: Agneta Ringaby, forskning.se
Intervjuade forskare: Lars Andersson, Yngve Gustafsson och Boo Johansson

Kontaktinformation
red@forskning.se

I Sverige har vi ett stort förtroende för politiker och ett högt valdeltagande, men representativ demokrati kräver ett aktivt deltagande i samhällsdebatten även mellan valen. En passiv befolkning ger partiledningarna större utrymme att ta ut sina egna kompassriktningar.

– Idealet är att vi har reflekterande och ifrågasättande medborgare som inte godtar auktoriteternas förklaringar i allt, säger Tommy Möller, professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet.

Över hälften av alla partimedlemmar har försvunnit under de senaste tjugo åren, vilket gör att de folkvalda idag har svårt att veta vilka åsikter de ska företräda. Förr i tiden så engagerade sig svenskarna mer partipolitiskt och uttryckte sina åsikter på stämmor och samrådsmöten, medan vi idag har ett mer individualistiskt samhälle. Det betyder inte att intresset för politik har minskat, men det behövs nya mekanismer för delaktighet. Forskningen visar att det politiska engagemanget idag är lika stort som tidigare, men att de politiskt intresserade deltar i helt andra forum, inte minst på nätet.

– Vi har en ny form av deltagande och nya kanaler, säger Tommy Möller. Om partierna inte förmår att fånga upp opinioner som formuleras utanför systemet är det förvisso problematiskt, men min bedömning är samtidigt att partierna har blivit mycket mer lyhörda. De har större kunskap om vad väljarna tycker genom olika mätningar och fokusgrupper.

Nätet är svårnavigerat
Ulf Petäjä, statsvetare vid Högskolan i Halmstad, har studerat vilka konsekvenser internet och annan informationsteknologi har för demokratin. I teorin kan nätet främja deltagardemokrati och inflytande, men praktiken ser inte lika ljus ut. Han pekar på två potentiella problem. Det ena är fragmentisering och det andra är att nätet ger destruktiva minoriteter en oproportionerligt stor plattform.

– Demokratin räknar bara kvantitet, de flesta vinner över de som är färre. På internet blir det möjligt för en övertygad minoritet att framstå som en majoritet, till exempel i kommentarfält och bloggar. Om en främlingsfientlig grupp kan få det att framstå som att de är i majoritet så har vi ett problem, säger Ulf Petäjä.

På nätet söker sig många människor till det de redan är intresserade av. Forskning har visat att ju mer man deltar i sina specifika communities, desto mer extrem blir man i sin uppfattning. Feminister söker sig till ett forum, antifeminister till ett annat. Båda blir ännu mer övertygade samtidigt som ingen diskussion uppstår mellan de två. Personer med motstridiga uppfattningar försöker inte förstå varandra och istället blir det en ökad polarisering i vi och dem. Internet gör det mycket enklare att hitta meningsfränder, det kan handla om ofarliga ämnen som cykling eller fiske, men också om mer kontroversiella frågor som abort och dödsstraff.

– Man lär sig inte mer, men man blir mer och mer extrem i sin uppfattning, säger Ulf Petäjä.

Om vi vill fortsätta att ha en representativ demokrati i Sverige så måste politiska partier ha god kontakt med sina väljare. Tanken är att makten ska utgå ifrån folket och kanaliseras genom det politiska systemet. Ny media och modern teknik har en demokratisk potential som vi ännu inte har lyckats ta vara på.

Text: Torbjörn Tenfält, frilansjournalist
Redaktör: Danil Lundbäck, forskning.se
Intervjuade forskare: Tommy Möller och Ulf Petäjä

Kontaktinformation
red@forskning.se

Vissa menar att antisemitism, fördomar mot judar just för att de är judar, inte existerar i Sverige idag. Hakkors på husfasader, bombhot mot judiska församlingar och ett öppet judehat i några av de forum där Israel-Palestinakonflikten diskuteras är några exempel som bekräftar motsatsen. Det är med andra ord uppenbart att antisemitism existerar, frågan är på vilket sätt och varför så få pratar om det. Henrik Bachner är idéhistoriker och har bland annat forskat på antisemitiska attityder i Sverige.

– Antisemitism har i olika former existerat under hela efterkrigstiden och gör så även idag, vilket har visats i såväl kvalitativa som kvantitativa undersökningar. Dels handlar det om stereotyper och fördomar om judar som återfinns inom delar av befolkningen och i olika politiska opinioner. Dels existerar antisemitismen som del av en ideologi, det gäller framför allt delar av extremhögern och den radikala islamismen, säger Henrik Bachner.

Mellanösternkonflikten triggar hatet
Enligt statistik från brottsförebyggande rådet, Brå, har antalet anmälda antisemitiska hatbrott i Sverige ökat efter 2008, vilket var då den förra markinvasionen mot Gaza inleddes. När våldet nu eskalerar på nytt förstärks hotbilden ytterligare. Ett problem är att judar kollektivt ställs till svars för staten Israels agerande. Detta är något som synliggjorts även i debatten denna sommar.

– Denna argumentation kan ibland även knyta an till en annan antisemitisk tematik, nämligen försöken att framställa judar som vår tids nazister – skyldiga till samma typ av brott som Nazityskland, men också retoriken om att ”judarna inte lärt sig av Förintelsen”, säger han.

Även om kritiken mot Israels krigsföring överlag uttrycks utan att antisemitiska tankespår färgar argumentationen, så utgör debatten om Israel-Palestinakonflikten en viktig kontext för antisemitiska yttringar.

– Det handlar om en redan existerande företeelse som får näring och kan triggas av Israel-Palestinakonflikten, men det är en felaktig slutsats att antisemitismen orsakas av konflikten.

Hotbilden förringas i debatten
En del som hävdar att antisemitism idag inte är ett problem, menar att den nu ersatts av islamofobi inom extremhögern. Detta är i huvudsak fel, enligt forskning. Fientlighet förekommer idag mot båda grupperna, i Sverige liksom i Europa där flera högerextrema partier vuxit sig allt större. Svenskarnas parti, grekiska Gyllene gryning och tyska NPD är några exempel där såväl antisemitism som islamofobi ingår i ideologierna.

Men hotbilden mot judar viftas många gånger bort och förringas i debatten, vilket är oroväckande. Inte minst inom delar av den antirasistiska rörelsen tycks det vara svårt att erkänna antisemitismen som ett samhällsproblem. Enligt Henrik Bachner kan det delvis ha politiska orsaker, men handlar också om okunskap. Rasism och främlingsfientlighet drabbar traditionellt socioekonomiskt svaga grupper, de som står utanför samhället och diskrimineras genom sin hudfärg, etc.

– Judar ses tvärtom som en socioekonomiskt stark grupp i samhället. Att de inte uppfattas som en svagare, exkluderad grupp gör det betydligt svårare för många att begripa vad antisemitism är och på vilket sätt den utgör ett problem, säger han.

Muslimer beskylls för dagens antisemitism
Enligt vissa studier är antisemitismen allra mest utbredd i Mellanöstern. Detta måste förstås mot bakgrund av en speciell kontext i vilken den israelisk-palestinska konflikten ingår, men också en politisk kultur där antisemitismen är helt legitim liksom påverkan från islamistisk propaganda. Denna utveckling kan delvis också förklara antisemitismens närvaro bland en del svenskar och européer med bakgrund i Mellanöstern. Det senare är dock en fråga som även utnyttjas av islamofoba grupper, som gärna sprider bilden av antisemitism som ett problem enbart i muslimska grupper.

– Högerpopulister använder gärna frågan om antisemitism för att misstänkliggöra muslimer som kategori, berättar Henrik Bachner.

Därför är det viktigt att poängtera att forskning samtidigt visar att antisemitismen är jämförelsevis utbredd i vissa öst- och centraleuropeiska länder, där bland annat kristen antijudaism, nationalism, nazism och kommunism format denna tradition. Där spelar konflikten i Mellanöstern mindre roll, men i Västeuropa kan den således användas för att legitimera fördomar om judar som politisk kritik, samt ytterligare spä på fördomar och rasism mot andra grupper.

Sett till den offentliga debatten tycks Israel-Palestinakonflikten engagera oss svenskar i betydligt större utsträckning än andra pågående konflikter, vilket troligen har sina historiska och symboliska förklaringar. Att vi står upp för förtryckta och tar avstånd från all typ av extremism och övervåld är positivt. Men om vi samtidigt blundar för argument som gör judar ansvariga för Israels politik eller inte ser hur konflikten kan aktivera antisemitism så har vårt omdöme rubbats. Våld, förtryck och främlingsfientlighet måste erkännas och bekämpas – oavsett vem det är som blir hotad.

Text: Elin Melin, forskning.se
Intervjuad forskare: Henrik Bachner, idéhistoriker som disputerade 1999 vid Lunds universitet på avhandlingen Återkomsten. Antisemitism i Sverige efter 1945.
Relevanta rapporter och källor:
Rapport från Brå:http://www.bra.se/bra/publikationer/arkiv/publikationer/2013-06-27-hatbrott-2012.html
Svenska kommittén mot antisemitism: http://skma.se/

Kontaktinformation
red@forskning.se

– Salt är lättillgängligt och väldigt billigt vilket är en fördel gentemot de dosimetrar som används idag, säger Maria Christiansson, doktorand vid institutionen för kliniska vetenskaper i Malmö, Lunds universitet.

I doktorsavhandlingen, som är en vidareutveckling av en tidigare licentiatexamen, har salt testats med hjälp av strålskyddsarbetare i Fukushima. Personalen fick under arbetet bära ljustäta småpaket med salt. Mätvärdena visade sig stämma bra med resultaten från mer traditionella dosimetrar.

I köksskåp i Vitryssland
Till saltets fördelar hör också att det förvaras i större eller mindre mängd nästan överallt. Därmed finns möjlighet att använda det för att i efterhand uppskatta strålningsexponeringen på platser där olyckor eller terrordåd med radioaktiva ämnen inträffat.

– Bäst passar saltet för att uppskatta strålningsnivåer på en övergripande nivå, t.ex. för en stadsdel eller bostadsort, eftersom vi normalt sett inte bär salt på oss. Men om någon haft exempelvis en påse saltade nötter i handväskan går det att uppskatta den personliga strålningsexponeringen, förklarar Maria Christiansson.

Saltets funktion som strålningsdetektor har även verifierats genom tester på plats i Svetilovichi, Vitryssland. Det är en av de orter som drabbades av stora mängder radioaktivt nedfall i samband med kränkraftolyckan i Tjernobyl 1986. Olika typer av saltförpackningar placerades ut i köksskåpen hos lokala invånare under drygt fyra månader.

Resultaten visade att saltet bevarade strålningssignalen mycket bra – även låga värden – så länge det förvarades i mörker. Framme i dagsljus krävs därför kraftigare kartongförpackningar, medan det vid förvaring i skåp fungerar även med plastburkar.

Tar ljus till hjälp
Intresset för mätning av strålningssignalen från salt började under 1980-talet, men inledningsvis användes metoden endast som ett sätt att åldersdatera geologiska prover. Därefter har ett flertal olika material och ämnen, bl.a. hushållskemikalier, utvärderats för att bedöma huruvida de kan användas för mätning av strålning från olika typer av källor.

Till skillnad från många andra ämnen kan havssalt och bergssalt (som är råvara till bordssalt) användas som mätkälla direkt, utan förberedande kemisk preparering.

Mättekniken som använts i avhandlingen är s.k. optisk stimulerad luminiscens där man tar hjälp av en särskild sorts ljus från lysdioder för att bestämma stråldosen. Forskningen kring saltets lämplighet för dosimeteranvändning fortsätter nu, bl.a. genom fler fältstudier och laboratorietester.

– I dagsläget saknas bra dosimetrar för vissa typer av strålning, t.ex. neutronstrålning som är den typ av stålning som kommer att genereras vid materialforskningsanläggningen ESS i Lund. Kanske kan saltet fungera bättre, men det är ännu för tidigt att säga, berättar Maria Christiansson.

Text: BJÖRN MARTINSSON

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet, 5 augusti 2014. Artikeln är publicerad i tidskriften Vetenskap & Hälsa, där mer information finns om ämnet.

Kontaktinformation
info@vetenskaphalsa.se

Under resan kommer man att testa ny teknik för att analysera plastskräpet. Den nya tekniken utvecklas vid Örebro universitet inom EU-projektet Clean Sea och gör det möjligt att identifiera och lokalisera mycket små plastpartiklar. I ett längre perspektiv ska det dessutom gå att överblicka mycket stora havsytor för att se plastförekomsten.

Projektet stöds av UNEP:s globala program Safe Planet och EU-projektet Clean Sea.

Forskningscentrum MTM, Örebro universitet, är världsledande inom miljögiftsforskning och där finns ett av FN:s referenslaboratorier för miljögifter.

Läs mer om expeditionen hos Örebro universitet

Kontaktinformation
Johan Stenegård, Pressansvarig Örebro universitet. Telefon: 019-30 30 71. E-post: johan.stenegard@oru.se

Politikerna idag talar hellre om kultur och etnicitet än om klass och makt. Till exempel när det gäller kriminalitet, så finns inte förklaringen i ditt etniska ursprung, säger Stefan Jonsson, professor i etnicitet vid Linköpings universitet och fortsätter:

– Det är sociala och ekonomiska faktorer som är avgörande när det gäller kriminalitet. Den etniska faktorn är försumbar.

Han får medhåll av Göran Adamson, universitetslektor i sociologi på Malmö högskola, som står bakom den aktuella boken ”Svensk mångfaldspolitik – en kritik från vänster”.

– Klass ger en förklaring som etnicitet inte ger, säger han och tar ett exempel. Trots sin etniska bakgrund är sannolikheten hög att en iransk kvinna med akademiska medelklassföräldrar också själv kommer att läsa på universitet, medan sannolikheten är låg för en från arbetarklass, oavsett om denne kommer från Irak eller Sverige. Etnicitet säger nästan inget om huruvida en tonåring kommer att läsa vidare, men klass säger nästan allt.

Den nya vänstern
Det politiska etablissemanget i Sverige är idag likriktat och alla uppvaktar den välutbildade urbana medelklassen. De rekryterar alla sina väljare genom liberala slagord som öppenhet, tolerans och individualism – värderingar som har störst popularitet inom just denna klass. Resten av befolkningen utgör därmed en möjlig rekryteringsbas för främlingsfientliga partier.

I 1960-talets vänsterrörelse var klass centralt, bland annat i solidaritetsarbetet för tredje världens frigörelsekamp mot imperialismen, men den nya vänstern har drabbats av en slags kollektiv förvirring, anser Göran Adamson. De pratar hellre om kultur än om klass, även i de fall där klass ger oss en djupare förståelse.

– Begreppet klass har med tiden ersatts av kultur och identitet i vänsterns analysmodeller, säger han. Det har istället blivit viktigt att till varje pris försvara och bevara olika folkgruppers kulturella och religiösa traditioner, även när dessa står för icke-liberala värderingar. Politiskt analyserande diskussioner har på så sätt ersatts av en förmanande moralism.

Marie Demker, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet och aktuell med boken ”Sverige åt svenskarna”, varnar för de konsekvenser för demokratin som detta innebär. När högern och vänstern närmar sig varandra ideologiskt skapas utrymme för ett missnöje.

– I takt med att de ideologiska skiljelinjerna tunnats ut under senare decennier har vi nu alltmer övergått till att prata om identitet, livsstil och kultur, säger hon.

Klass är fortfarande en viktig förklaringsgrund, men allt fokus på kultur riskerar motverka sitt syfte och istället spela främlingsfientligheten i händerna. Förändringen i den ideologiska vindriktningen har öppnat upp för invandrarkritiska krafter med fokus på etnicitet.

När mittfåran likriktas får marginalen utrymme
Högerextrema sympatisörer är ingen ny politisk grupp och de är inte representativa för det svenska samhället. Endast 2-4 procent av svenskarna ger uttryck för en mer renodlad rasism, det vill säga att vissa folkgrupper på någon form av raslig grund kan ses som underordnade andra. Även om en stor del av väljarna, drygt 40 procent, uttrycker någon form av kritik mot invandringen, så är det endast 10-15 procent som kan klassas som främlingsfientliga, som känner sig obekväma med främmande kulturer. Siffror enligt SOM-institutet.

Den främlingskritiska gruppen ser de flesta politiska frågor (kriminalitet, äldrevård och arbetslöshet och så vidare) kopplade till invandring. De reagerar främst mot etniska uttryck för det främmande i kultur och livsstil (till exempel religion, klädsel och språk), men när de uttrycker sitt ogillande använder de ofta ekonomiska termer, som att invandrarna tar jobb och bostäder från svenskar och lever på skattefinansierade bidrag.

– Denna väljargrupp har alltid ansett att frågor om invandrare och integration varit det viktigste i politiken, men de är ingen representativ eller växande del av opinionen, säger Marie Demker.

I undersökningar som hon har gjort i samarbete med SOM-institutet framgår att det istället är de humanistiska värdena som har fått en allt starkare ställning i opinionen. Svenskarna blir allt mer öppna och toleranta. Det kan tyckas paradoxalt, att det ser ut att blåsa högervindar samtidigt som samhället blir allt mer solidariskt, men att främlingskritiska väljare mobiliseras är inte detsamma som att de har ökat i antal. Tidigare hade vi ett politiskt klimat där makt, ekonomi och klass var de centrala förklaringsmodeller. Idag har individen och kulturen tagit större plats, och det är denna ideologiska förändring som gör att vi riskerar a) att missa förklaringar som är centrala och b) att skapa utrymme och förutsättningar för främlingsfientlighet.

Text: Danil Lundbäck, forskning.se
Redaktör: Elin Melin, forskning.se
Intervjuer: Joakim Frieberg, frilansjournalist
Intervjuade forskare: Stefan Jonsson, Göran Adamson och Marie Demker

Kontaktinformation
red@forskning.se