Det finns idag flera sätt att utvärdera skolan och elevernas resultat. Det vanligaste är att studera elevernas snittbetyg (meritvärde) samt nationella prov. Det märkliga är att medan resultaten tycks sjunka i de nationella proven så stiger betygen. Det skulle kunna tyda på betygsinflation.

De senaste 20 åren har intresset riktats mot internationella utvärderingar där svenska elever jämförs med elever i andra länder. Exempel på sådana mätningar är Pirls (läsning årskurs 4), TIMSS (matematik och naturvetenskap årskurs 4 och 8) och Pisa (15-åringar i matematik, naturvetenskap, läsning och problemlösning).

Pisa är den mest kontrollerade av dessa utvärderingar. Det är ett diagnostiskt prov där 5000 slumpvis utvalda elever i närmare 70 olika länder testas vart tredje år (antalet länder har blivit fler). Skolorna och eleverna väljs ut och kontrolleras av ett internationellt kansli, inget land kan alltså gömma undan skolor eller elever med särskilda behov. Skolorna stratifieras enligt etablerade procedurer för att få fram ett så representativt urval som möjligt. Pisa innehåller en bakgrundsenkät som det tar eleverna cirka 40 minuter att fylla i. Där ställs frågor om inre och yttre motivation. Där finns frågor om föräldrarnas utbildning, inkomst, om antalet böcker hemma, tillgång till datorer, om eleven bor med bägge föräldrar eller inte. Rektorerna på skolorna utbildas och genomför en enkät om lärandemiljö, lärarnas kompetens och engagemang samt elevernas inställning och beteende. Fusk kan knappast förekomma i någon systematisk omfattning.

Pisa-studiens slutsatser bygger på en så kallad flernivåanalys, en statistisk metod som gör det möjligt att mäta hur mycket skillnaderna i individuella prestationer som kan kopplas till egenskaper hos skolan

Hur har det gått för svenska elever?
När Pisamätningarna startade år 2000 var svenska elever tryggt placerade på den övre halvan, inte i tätklungan men strax därunder. Det som utmärkte Sverige var de små skillnaderna mellan olika skolor, där var vi tillsammans med Finland närmast unika. De elever som var duktiga lyckades i vilken skola som helst och de sämsta eleverna presterade avsevärt bättre än sin omvärld.

Idag är bilden en annan. Utvärderingarna visar att Sverige ligger under genomsnittet av OECD-länder i de tre ämnesområdena engelska, naturkunskap och matematik – och det största raset har skett de senaste tre åren. Sverige är det land i OECD som sjunkit mest, både i jämförelse med andra länder men också i jämförelse med egna tidigare resultat. Det är också tydligt att skillnaderna mellan de bästa och de sämsta skolorna och dito eleverna har ökat dramatiskt. Sämst har det gått för de redan sämsta. Gapet mellan pojkar och flickor har ökat. Skolans kompensatoriska roll tycks ha upphört. Det har också skett en dramatisk ökning av den enskilda skolans betydelse för resultaten liksom att de faktorer som fångas upp i bakgrundsenkäten (hemförhållanden, tillgång till dator och litteratur etcetera) spelar en allt större roll för resultatet i Pisa.

– Detta ökade gap mellan elever syns tydligt i läsning och naturvetenskap medan resultatet i matematik sjunkit ungefär lika mycket för alla grupper, säger Magnus Oskarsson, projektledare för Pisa i Sverige.

Det är svårt att avfärda Pisa som irrelevant eller att det mäter fel saker. Testet betonar just vardagskunskaper samt hur eleverna använder sina färdigheter. Det finns dock förmågor som dessa tester inte fångar. Förmågan att vara kreativ till exempel, även om Pisa blir alltmer inriktat mot problemlösning. I den senaste mätningen skulle 15-åringarna till exempel köpa en tågbiljett till det billigaste priset på en särdeles komplicerad internetsida där biljetterna snabbt tar slut. Uppgiften innebar sökningar, värdering av information och hur snabbt eleverna förstod informationen. Svenska elever klarade uppgiften under genomsnittet.

– Andra förmågor som Pisa inte testar är förmågan att lära sig via hörförståelse. Pisa tillåter heller inte riktiga laboratorieförsök, säger Magnus Oskarsson.

Det är vanskligt att sätta fingret på orsakerna till raset. Pisa ger en spegelbild av skolan vid en viss tidpunkt. Det går inte att peka ut elevens lärare när provet görs, eftersom Pisa är resultatet av nio års skolgång där eleven har haft en mängd lärare. Det är också svårt att peka ut någon särskild undervisningstrend eller klasstorlek, sådant tar Pisa inte hänsyn till. Men genom att koppla Pisa till andra tester går det att se ett mönster. När det gäller Pirls för fjärdeklassare syns en viss nedgång i resultat men svenska elever ligger fortfarande över medel i EU/OECD. Upp till ungefär fjärde klass tycks svenska elever alltså klara sig rätt bra men mellan fjärde och åttonde klass verkar något hända.

Ingen vet vad som ligger bakom raset, men det finns en mängd hypoteser. Vissa handlar om de stora skolreformerna framförallt friskolereformen. Att den bidragit till segregationen av skolan tycks stå klart. Men inte att den bidragit till den generella nedgången. Att andelen elever med invandrarbakgrund har ökat från 12 till 15 procent kan bara förklara en liten del. Vissa forskare anser att övergången från relativa till målrelaterade betyg på 1990-talet har gjort att lärarna sänker kraven på de bästa i syfte att få så många som möjligt godkända. Men ingen av dessa hypoteser har letts i bevis. En annan tanke är att proven har ökat för niondeklassarna, att Pisa kommer under en oerhört provtät period med andra prov som ska utgöra grunden för elevernas betyg. Och att Pisa, som inte är betygsgrundande, inte ökar elevernas motivation. Inte heller det är bevisat.

Thomas Heldmark

Ordförklaringar:
PISA (Programme for International Student Assessment)
TIMSS (Trends in International Mathematics and Science Study)
PIRLS (Progress in International Reading Literacy Study)

Tillfrågad expert:
Magnus Oskarsson, Mittuniversitetet doktor i naturvetenskapernas didaktik och nationell projektledare för Pisa

Fem färre elever på mellanstadiet resulterar i en tusenlapp mer i månadslön som vuxen. Resultaten syns ändå upp i 40-årsåldern. Effekterna på utbildningsresultat och lön är särskilt stora bland elever som kommer från socioekonomiskt svaga familjer.

Detta framkommer i en stor svensk undersökning av elever som gick i mellanstadiet på 1970- och 1980-talet fram till 1992. Studien som har genomförts av IFAU har tagit fasta på att klasstorleken fram till kommunaliseringen var reglerad till maximalt 30 elever. Om det fanns 31 elever i en årskurs i en skola fick de delas upp i två klasser.

Den svenska studien baseras på elever i vanliga skolor och elevantalet i små och stora klasser var ungefär 22 respektive 27 elever.

– Det man ser är att kunskaperna förbättras ju färre elever klassen innehåller. Fem elever färre ger motsvarande tio extra meritpoäng, säger Björn Öckert.

Detta är den första svenska studien som mäter effekten av mindre klasser på lång sikt och hur klasstorleken påverkar lönen. Det finns ett flertal andra studier som visar att elevresultaten på kort sikt gynnas av mindre klasser. Bland annat visar en stor amerikansk experimentell studie att effekten är stor bland lågstadieelever.

Dessa rön går emot den internationella översikt som den australiensiske skolforskaren John Hattie gjort. John Hattie har utifrån ett stort antal studier dragit slutsatsen att klasstorleken inte spelar någon större roll för skolresultaten. Bristen med de studier Hattie stödjer sig på är dock att de vanligen inte tar hänsyn till att elever med särskilda svårigheter ofta hamnar i mindre klasser.

Andra pekar på att de länder som presterar bäst i PISA-mätningen ofta har relativt stora klasser. Här saknar forskarna något riktigt bra svar. Kanske är det så att ett fungerande skolsystem med motiverade elever klarar av stora klasser bättre. Det visar även den svenska studien – för de bästa eleverna spelade klasstorleken inte så avgörande roll.

Att minska klasstorleken är kostsamt. IFAU-studien har dock gjort en kostnads- och intäktsanalys som visar att eftersom eleverna blir mer produktiva i vuxen ålder och får högre lön uppstår ändå en samhällekonomisk nettovinst.

Ett annat problem med mindre klasser är att det kräver fler lärare. I Kalifornien minskade man i ett enda slag klasstorleken och behövde anställa 25 000 nya lärare. Det storskaliga försöket visade att de positiva effekterna av mindre klasser uteblev då man tvingades anställa många okvalificerade lärare. Det är alltså viktigt att skynda långsamt med mindre klasser.

Hur ser det då ut i svenska skolor idag? Har klasserna vuxit sedan kommunaliseringen?

– Frågan är svår att besvara, säger Björn Öckert, eftersom skolans tillsynsmyndighet slutade räkna klasstorlekar 1994. Men preliminära rön säger att det inte hänt så mycket med klasstorleken vare sig åt det ena eller det andra hållet.

Forskarna vill nu fortsätta studierna av klasstorlekens betydelse och undersöka om effekterna kanske är som störst på lågstadiet.

Thomas Heldmark
Tillfrågad expert:
Björn Öckert, docent, verksam vid Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, IFAU

Varenda elev har en egen potential och det är lärarnas uppgift att engagera eleverna, skapa förståelse, se, bekräfta och utmana eleverna. Förr överförde lärarna rena kunskaper till eleverna. Nu för tiden ska eleverna vara mer aktiva i att ta reda på vad som är rätt och vad som fungerar. Kreativa och problemlösande elever kräver lärare som fungerar mer som ledare och coacher.

Läraren ska därför sträva efter en strukturerad undervisning som förmår att engagera och motivera eleverna. Det är den enskilt viktigaste faktorn för eleven. Det visar den forskning som undersöker hur undervisningen kan förbättras och bli mer effektiv. Med strukturerad undervisning menas att läraren, förutom att kunna sitt ämne, har klart för sig vad han eller hon vill uppnå med lektionerna. Läraren måste veta, nära nog minut för minut, vad som ska hända, skapa en atmosfär av lugn och samtidigt ha ett socialt engagemang och lyfta fram elevernas frågor. Den skicklige läraren måste också kunna avvika från sin planering när engagemanget från eleverna kräver det. Den kompetente läraren äger en repertoar av olika undervisningsstrukturer.

För att utveckla en sådan repertoar måste lärarna samarbeta med varandra. Det är rektorns uppgift att skapa en form för detta samarbete, för hur lärarlag kan arrangeras, när lärarna ska mötas, vilka frågor som ska diskuteras. Det är rektorn som ansvarar för att samtalen blir yrkesutvecklande och tar upp de dilemman som all undervisning hamnar inför. Den undervisning som fungerar för en grupp elever kanske inte passar för nästa årskull till exempel. Det är också rektorns uppgift att involvera lärare i ledarskapet, att skapa arbetslagsledare eller utvecklingsledare. Detta brukar kallas distribuerat ledarskap och är centralt för att undervisningen ska kunna utvecklas. På så sätt går en rak linje mellan skolans ledarskap och elevens lärande. Det har forskning i Sverige och Kanada visat.

– Tiden är förbi när läraren undervisade bakom en stängd dörr, utan insyn och impulser utifrån, säger Ulf Blossing, docent i pedagogik vid Göteborgs universitet.

Kommunaliseringen och friskolereformen har inneburit att kommunerna och friskolornas huvudmän har utvecklat en mängd egna former för att stötta och främja pedagogisk utveckling i skolorna. Man har skapat nya befattningar på central nivå som exempelvis utvecklingschefer eller utvecklingsledare samt olika system för att coacha och handleda lärarna.

– Det är en positiv aspekt av skolans decentralisering. Dock saknas ett samlat grepp på riksnivå över hur denna decentraliserade skolverksamhet ser ut och former för att skolor och kommuner kan lära av varandra, säger Ulf Blossing.

En annan punkt där ledarskapet är viktigt är när skolkulturen inte fungerar som den ska. Det faller på ledarskapet att förändra en sådan skolkultur. Här behövs tid och systematik, liksom stöd av rektorskollegor och huvudman. Det är lika viktigt att rektor har kunskap om effektiva ledarskapsstrategier avpassade till den egna skolkulturen.

Thomas Heldmark

Tillfrågad expert:
Ulf Blossing, docent i pedagogik vid Göteborgs universitet och verksam vid Rektorsakademien.

Skollag och läroplaner slår fast att skolan ska vara likvärdig. Det innebär att elever ska ha lika tillgång till utbildning av god kvalitet oavsett var man bor eller vilken social bakgrund man har.Alla elever ska ges möjlighet till goda studieresultat. Skolan ska också kompensera för elevers olika förutsättningar.

Så ser det emellertid inte ut i verkligheten. Från att ha varit ett av de mest likvärdiga skolsystemen i världen så har likvärdigheten i den svenska skolan minskat på en rad olika sätt och under lång tid. Skolverket har i rapporten ”Likvärdig utbildning i svensk grundskola?” analyserat likvärdigheten åren 1991-2011 utifrån betygsdata, internationella kunskapsmätningar och aktuell forskning. Snittbetygen (meritvärdet) visar att elevernas kunskap har sjunkit och skillnaderna mellan skolornas resultat fördubblades under samma period.

En teori är att vissa elever inte fått tillgång till utbildning av god kvalitet – vilket innebär att den svenska skolan blivit mindre likvärdig. Skillnaderna i betyg har fördubblats under mätperioden. Den syns i internationella kunskapsmätningar som Pirls, TIMSS och Pisa. Från att ha varit ett av de länder med minst skillnader mellan skolor och elever har svenska skolan i den senaste Pisa-mätningen sjunkit till bottenklungan i det avseendet.

Den enskilt viktigaste orsaken till varför svenska elever inte har lika tillgång till utbildning av god kvalitet hittar Skolverket i det fria skolvalet. Det infördes 1992 i samband med friskolereformen och öppnade för möjligheten för föräldrarna att själva välja skola för sina barn. Tanken var bland annat att studiemotiverade elever i socioekonomiskt utsatta bostadsområden skulle kunna byta till en skola i områden med bättre studiemöjligheter. Det har i enskilda fall också skett. Men den större bilden är en annan.

Kulturgeografisk forskning vid Stockholms universitet har undersökt hur det fria skolvalet har påverkat elevströmmarna under åren 2003-2006. Forskarna ser där att de som utnyttjar det fria skolvalet i första hand är elever från socioekonomiskt starka familjer med svensk bakgrund. Tidigare har skolan minskat effekten av boendesegregationen. En relativt typisk svensk skola ligger placerad mitt emellan höghusen och villaområdet och har traditionellt sugit till sig elever från bägge områdena. Idag reser villabarnen till andra skolor medan höghusbarnen blir kvar. Studien visar att högutbildade använder sig av skolvalet i högre grad och att tendensen att undvika närskolan är större i områden med blandade socioekonomiska områden. Det fria skolvalet tycks förstärka effekten av boendesegregation.

– Det är inte i första hand elever till invandrade föräldrar som använder sig av fria skolvalet. Det är snarare så att det fria skolvalet bidrar till etnisk segregering, säger Bo Malmberg, professor i kulturgeografi vid Stockholms universitet.

Internationell forskning visar samma mönster. En sammanställning som OECD gjorde 2010 med forskning från tidigt 90-tal och framåt visar entydigt att frihet att välja skola ökar segregationen.

Forskarna talar om effekten av kamratpåverkan, det vill säga att högpresterande elever har en positiv inverkan på elever med sämre förutsättningar. När de studiestarka eleverna försvinner, försvinner den positiva kamrateffekten. När de duktiga eleverna försvinner drar de också med sig de bra lärarna och det blir en dominoeffekt.

De socioekonomiska faktorerna är viktiga för skolresultaten och på senare år tycks de ha blivit viktigare. Sett över en längre period 1998-2011 tycks dessa faktorer dock inte ha ökat. Det finns heller inte entydiga belägg för att just fria skolvalet skulle ha påverkat resultaten i sin helhet. På IFAU (Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering) har forskare jämfört resultaten hos elever som har många skolor att välja mellan i närområdet med de elever som bara har en skola nära hemmet. Detta innebär att de mätt effekter av att ha många skolor att välja mellan, inte effekten av att faktiskt ha gjort ett aktivt skolval.

– Vi ser inte att det påverkar skolresultaten negativt att ha många skolor att välja mellan. Våra rön motsäger dock inte de slutsatser som Skolverket presenterar, säger Karin Edmark, forskare på IFAU.

Thomas Heldmark
Tillfrågade experter:
Bo Malmberg, Kulturgeografiska institutionen, Stockholms universitet.
Karin Edmark, IFAU, Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering

Svenska elever presterar allt sämre i internationella utvärderingar. Men det finns annat de kan och som är nog så viktigt för samhället och för deras liv. Roger Säljö och hans kollegor har nära studerat undervisningen i svenska skolor och funnit ett lärande som inte så lätt låter sig fångas i internationella kunskapsmätningar.

Eleverna får lära sig att sätta sig in i komplexa frågeställningar, de utvecklar förmågan att argumentera, att sätta sig in i den motsatta ståndpunkten, de utvecklar förmågor att hitta rätt information från en mängd olika källor och integrera den i sin egen erfarenhet.

– Detta är moderna kompetenser som de kommer att behöva använda varje dag i sina fortsatta liv. Medborgerliga kunskaper de behöver för att gå och rösta och för att bli demokratiska medborgare, säger Roger Säljö, professor i pedagogik vid Göteborgs universitet.

Den pågående diskussionen om den svenska skolan visar att samhället befinner sig i en brytningstid. Medan barn och ungdomar växer upp i en globaliserad och digitaliserad tid och lär sig läsa, skriva och umgås med symboler i allt yngre år, visar internationella jämförelser av kunskaper, liksom longitudinella studier, att färdigheterna förefaller sjunka. Men i själva verket håller skolan i Sverige på att omvandlas för att förbereda eleverna för en global och digital värld, en sådan värld har vi aldrig sett tidigare och den kräver en mängd analytiska och samarbetsorienterade färdigheter som inte går att mäta med standardiserade test.

I gårdagens skola fanns det ofta ett facit, så är det inte idag. De frågor som eleverna ska förhålla sig till kan handla om genmodifierad mat, klimatförändringar, kloning, oljeledningen genom Östersjön. Det är svåra, mångvetenskapliga frågor där det inte självklart finns ett rätt eller fel.

– Det handlar om politik, om etiska överväganden och så ser samhället ut idag. Vi har gått från att vara ett expertsamhälle till ett kontroverssamhälle där olika intressen och ståndpunkter står mot varandra och där det inte går att säga vad som är rätt eller fel, säger Roger Säljö.

Bakom de diskussioner om skolans så kallade kris som nu förs, finns en uppsättning tankemönster som grundas i samhällsutvecklingen från 1970-talet och framåt. Genom Margaret Thatcher och Ronald Reagan och ”New Public Management” sköljde idéer om vad som kallas ”accountability” och ”audit societies” över världen. I spåren av globaliseringen ledde detta till stora internationella jämförelser av skolresultat, Pisa, TIMSS, Pirls och andra. Medierna slöt upp och började rapportera om upp- och nedgångar i prestationer. Medierna förmedlar nu förenklade budskap där exempelvis länder som USA med sin enorma variation i skolkvalitet beskrivs med medelvärden och mått som döljer de skillnader som är intressanta. Tyskland, Österrike och nu senast Sverige fick sina Pisa-chocker och till och med Finlands gloria har nu halkat på sned i jämförelse med de asiatiska tigrarna.

– Den stämning som piskas upp påminner om den Sputnikchock som USA upplevde under 1950-talet när dåvarande Sovjetunionen blev först med att skicka upp en rymdfarkost. Det enkla budskapet var att USA förlorade i kampen med ärkefienden och felet var skolans som inte lyckades producera tillräckligt bra tekniker.

Hur det sedan gick i kunskapstävlingen mellan USA och Sovjet (med alla sina elitutbildningar) visade ju historien.

Thomas Heldmark

Tillfrågad expert:
Roger Säljö, professor vid Göteborgs universitet.

Under medeltiden fanns riddarakademier för aristokratin, klosterskolor och katedralskolor där kyrkans män formades, jämte ett fåtal andra typer utbildningsanstalter, men regeln var att lärandet skulle ske i familjen, i arbetet eller på andra håll i samhällsgemenskapen.

Långt in i 1800-talet levde föreställningen vidare att staten varken hade skyldighet eller rätt att ordna undervisning för ”näringarna” och andra enskilda intressen. Staten kunde utbilda sin egen personal – ämbetsmän, präster och officerare – men inte lägga sig i skrånas behov av undervisning inom olika hantverk. Den typen av lärande var något man ansåg tillhöra det praktiska livet, såsom moderna språk eller matematik. Om köpmännen hade behov av folk som skötte bokföring eller affärskorrespondens på tyska så fick själva de skapa skolor för ändamålet.

För de breda befolkningslagren fanns folkundervisning. Även efter folkskolestadgan 1842 var omfattningen väldigt begränsad. Så även syftet. Moralfostran kom i första hand. Barnens lärande lärande skedde i allt väsentligt utanför skolan. Det blev inte folkskolans utan föräldrarnas eller småskolornas ansvar att lära ut konsten att läsa. Med skolplikt menade man före 1888 inte tvång för barnen att infinna sig i skolan utan det handlade om att varje socken var skyldig att tillhandahålla minst en folkskola och minst en lärare.

Från och med slutet av 1800-talet stod striden het om en för alla samhällsklasser gemensam ”bottenskola”, vilket var liberalernas och socialdemokraternas krav. Inte förrän i början av 1970-talet var en sådan bottenskola, kallad grundskolan, införd överallt till och med till åttonde klass. Därmed försvann folkskolan. Samtidigt inrättades den sammanhållna gymnasieskolan och 1977 fördes även det tidigare virrvarret av disparata eftergymnasiala utbildningar samman till en enda organisation – kallad högskolan.

Vid en internationell jämförelse blev därmed det svenska utbildningsväsendet ovanligt sammanhållet utifrån ett organisatoriskt perspektiv, och så har det varit sedan dess. Annorlunda uttryckt: den tidigare differentieringen mellan socialt åtskilda institutioner – folkskola/läroverk, universitet/lärarseminarier – flyttade in i en och samma organisation. Vi vet ju att levnadsbanorna och skolgången – ofta redan från förskoleåldern – som regel är väldigt olika för den som i vuxen ålder blir läkare och för den som får ett okvalificerat arbete eller inget alls. De facto existerar ett parallellskolesystem. Varför behöver vi då ett övergripande begreppet ”skola” som förutsätts betyda detsamma för alla?

Lek med tanken att urvalet till gymnasieprogram eller högskoleutbildningar skulle ske på samma vis som försäkringsbolagens beräkningar av premier! Det vill säga utifrån sannolikhetskalkyler och med hänsyn tagen till risker och intjäningsmöjligheter: – Du vars mamma är kulturredaktör blir antagen till Södra Latin och du vars pappa är koncernchef är välkommen till Handelshögskolan. För ett par hundra år sedan var den sortens rekryteringsförfarande självklart. I dag naturligtvis omöjligt. Det individualistiska och meritokratiska tänkesättet har tagit över – det som syftar till vår förmåga att åstadkomma saker i samhället utifrån våra kunskaper, färdigheter och meriter.

Därmed har också skolan blivit en nödvändighet. Vi kan föreställa oss alternativa sätt att åstadkomma lärande men i dagens samhälle är skolan den enda inrättning som på ett legitimt vis kan definiera, överföra och fördela det symboliska kapital som avgör medborgarnas livschanser.

Därför går vi i skolan.

Donald Broady, professor emeritus, Uppsala universitet

När kommunaliseringen av skolan genomfördes 1991 bröt den socialdemokratiska regeringen mot en lång svensk tradition att utgå från utredningar. Beslutet drevs igenom på kort tid och utan ordentlig kunskapsgenomlysning från en statlig utredning. Det fanns visserligen en mindre utredning, Styrningsberedningen (SoU 1988:20), om att införa målstyrning, men den avrådde från att kommunalisera skolan. Kommunaliseringen drevs på av finansdepartementet och utbildningsdepartementet var endast utförare. Kommunaliseringen innebar att kommunerna skulle överta ansvar och finansiering för skolan vilket också ledde till att privata aktörer kunde få uppdrag av kommunen att ta över huvudmannaskapet.

När den borgerliga regeringen tillträdde hösten 1991 fortsatte skolförändringarna än mer impulsartat. 1992 infördes friskolereformen, som innebar att privata aktörer enklare kunde bli huvudmän för skolor. Även den förändringen genomfördes utan föregående utredning, och i den mån det fanns något kunskapsunderlag har ingen forskare ännu hittat det.

– Det är fortfarande höljt i dunkel hur de ursprungliga idéerna om fri etableringsrätt, skolpeng och konkurrensutsatta skolor uppstod, säger Niklas Stenlås, ekonomisk historiker och statlig utredare, vid Uppsala universitet.

Kontrasten är talande mot vad som hände 30 år tidigare när enhetskolan infördes. Enhetsskolan, eller grundskolan, som genomfördes 1962, hade föregåtts av nästan två decennier av utredningar och beslut. Först 1940 års skolutredning som pågick i åtta år. Den komplettarades med en parlamentarisk utredning där experter och beslutsfattare fick förhandla fram beslut utifrån skolutredningen. Därefter, under 1950-talet, prövades idéerna på vissa experimentskolor, innan enhetsskolan sjösattes i full skala.

Det är ovanligt att så stora reformer som kommunaliseringen och friskolereformen skedde utan utredning. Det har sannolikt inte skett inom något annat samhällsområde. En förklaring när det gäller kommunaliseringen är att den drevs av förvaltningsekonomiska skäl, New Public Management.(http://sv.wikipedia.org/wiki/New_Public_Managementlänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster) var på uppgång, och skolforskares synpunkter var underordnade. Tanken var att den offentliga sektorns verksamhet skulle anpassas till marknaden för att bli mer effektiv. När det gäller friskolorna finns det skäl att anta att det även där handlade om ideologiska orsaker.

– Men det kan också ha funnits en misstro mot pedagogisk expertis, som under de åren började betraktas som en smula världsfrånvänd, säger Niklas Stenlås, Uppsala universitet.

Forskningen har kommit igen

När det gäller senare reformer är bilden delvis en annan. Då har forskare och forskningsunderlag vägt tyngre i beslutsprocessen. De stora läroplansreformerna som genomfördes 2011-2012 var frukterna av ett långt utredningsarbete som pågick under två regeringar och där forskare satt med i referensgrupper. Forskare samarbetade även med förvaltningstjänstemän på Skolverket när kursplaner skulle formuleras och skrivas. Även reformen som handlade om elever med särskilda behov har föregåtts av utredningar med stark närvaro av forskare. Men det är ju inte alltid så att forskare är en enad kör som sjunger i samma stämma. De tycker ofta olika. Det gäller bland annat betyg. Och betygsreformerna på 90-talet och den senaste 2010 har delvis gått emot viss pedagogisk forskning.

– Forskning är ju en process som ändrar sig när verkligheten ändrar sig. Exempelvis har forskning visat att reformen med Skolinspektionen inte tycks ha den positiva effekt på kunskapsresultaten som man hade hoppats på. Det visar erfarenheter från Storbritannien. Men det visste man inte när socialdemokratiska regeringen ville införa skolinspektionen efter just brittisk förlaga, säger Per Thullberg, professor emeritus och statlig utredare.

Tillfrågade experter:
Niklas Stenlås, ekonomisk historiker och statlig utredare, Uppsala universitet, Per Thullberg, professor emeritus och statlig utredare