En som varit med länge är den amerikanska molekylärbiologen Cynthia Kenyon. Hon har undersökt åldrandeprocesser i flera decennier, men inte alls med samma resurser som hennes kollegor inom andra medicinska områden har haft.

– Våra konferenser har bestått av 50 personer i en källare medan cancer- och diabetesforskarna träffades i tusental i stora konferenslokaler. Nu håller det på att förändras och forskare från andra ämnesområden börjar också inkorporera grundläggande åldrandeforskning i sina labb, säger Cynthia Kenyon.

Till och med Google satsar 10 miljarder på att bygga upp ett nytt center för åldrandeforskning i Kalifornien, Calico, och där har Cynthia Kenyon blivit utnämnd till forskningschef, vilket hon uppfattar som ett drömläge.

– Nu kan vi verkligen jaga efter mekanismerna som gör att olika arter lever så olika länge. Det gör man även i universitetsvärlden, men där finns inte utrymme att verkligen följa spåret tills man hittar något. Det finns med Calico. Det här är fantastiskt, men jag tycker finansieringen borde bli bättre på universiteten också.

Kenyon är känd för att ha fördubblat livslängden på en mikroskopisk rundmask genom att förändra en gen. Åtgärden ledde till att masken aktiverade sitt system för cellskydd och var frisk och stark när artfränderna, som inte fått behandlingen, avled. Vi människor har samma system för cellskydd inbyggt i cellerna, men det systemet arbetar också på låg nivå förutom vid påfrestningar såsom svält.

Kroppen kan luras till längre liv
Bakgrunden kan vara att evolutionen har skapat en avvägning för olika arter. Hur mycket energi ska läggas på cellreparation och hur mycket ska läggas på att skaffa mat och avkomma? För människans del ligger balansen så att vi fungerar optimalt i runt 30 år, sedan börjar felen som uppstår i cellerna bli så många att åldrandets nedåtsluttande plan inleds. Cynthia Kenyon tror att nivån på cellskyddet kan ökas på medicinsk väg.

– Kroppen har en förmåga att skydda sig och reparera skador på ett mer effektivt sätt än den normalt gör. Man kan locka fram detta genom att påverka sensorer som får kroppen att tro att den är i fara. Det här ger dig ett längre liv, säger Cynthia Kenyon.

Det finns många andra aspekter av åldrandet, men detta är det forskningsspår som Cynthia Kenyon och Calico har valt att följa. De hymlar inte med att målet är att ta fram ett piller som försenar åldrandeprocesserna, men i första hand ska det användas som ett läkemedel mot åldersrelaterade sjukdomar. Att aktivera cellernas reparationssystem leder till exempel till minskad risk för cancer, enligt forskning på möss.

Cynthia Kenyon besökte Sverige i samband med Nobelprisutdelningen och deltog i Nobel Week Dialogue, en stor konferens anordnad av Nobelstiftelsen med allmänheten som målgrupp. I år var åldrande temat för hela konferensen och det är också ett tecken på att ämnet är hett, säger Ingmar Skoog, professor i psykiatri och ordförande för AgeCap, ett centrum för åldrande och hälsa vid Göteborgs universitet.

– Bara det att man har den här konferensen, det är tredje gången den ges och så väljer man åldrandet som tema. Det är tycker jag illustrerar att det här är en sak man tar på allvar. Det satsas mer pengar på äldreforskning nu. Det är den stora globala utmaningen.

En utmaning för samhället
Även utan piller som försenar åldrandet blir de äldre stadigt fler. Orsaken är att levnadsförhållandena snabbt har blivit kraftigt förbättrade och de infektioner och andra hot som tog många liv tidigare i historien är nu borta. Om den utvecklingen kombineras med att de biologiska åldrandeprocesserna försenas står samhället inför stora utmaningar.

På konferensen Nobel Week Dialogue varnade flera forskare för utvecklingen. Flera av dem såg ekonomiska sammanbrott och vid horisonten ökande motsättningar mellan äldre och yngre. Andra såg möjligheter och förordade ett nytt sätt att se på ålderdomen som måste präglas av aktivitet. Ingmar Skoog hör till dem som vill tona ner de värsta farhågorna.

– Jag tror att ojämlikheten är ett större problem, att små grupper sitter på så stora tillgångar. Kan man fördela jordens resurser bättre så är inte en åldrande befolkning ett så stort problem och dessutom är det ju så att födelsetalen minskar. Men folk måste definitivt börja jobba längre, säger Ingmar Skoog.

Text: Dag Kättström, frilansjournalist

Kontaktinformation
red@forskning.se

I snitt skiljer fördelningen 3 procent vilket motsvarar 80 miljoner, men skillnaderna varierar och externa bidrag fördelas jämnare. Foto: Thinkstock

Statskontorets studie är den första som analyserat lärosätenas fördelning av basanslaget till forskning ur ett jämställdhetsperspektiv, även om de själva hellre väljer att tala om differenser, snarare än ojämställdhet.

– Vi har inte gjort en djuplodande jämställdhetsanalys av respektive institution utan vi har kunnat identifiera vissa saker som vi ser påverkar att kvinnor generellt får mindre forskningsmedel än män, säger Anders Widholm, projektledare vid Statskontoret.

Studien omfattar 14 lärosäten med fördjupande fallstudier av Lunds universitet, Linnéuniversitetet och Högskolan i Skövde. Statskontoret menar att det är upp till respektive fakultet och institution att tolka och analysera resultaten.

”Akademin behöver jämställdhetsintegreras”
En förklaring till att kvinnor får mindre forskningsmedel handlar om strukturer: professorer får vanligtvis mer forskningsmedel och en majoritet av professorerna är män. Forskningsanslagen kan dock få både utjämnande och förstärkande effekter för ojämställdheten på lärosätena, beroende på hur de används.

– Vi har sett flera fall där lärosäten tänker sig att de egna basanaslagen är styrmedel. Ibland har anslaget en kompenserande effekt, ibland en förstärkande effekt, om vi utgår från de externa forskningsmedlen. Vi kan dock inte se att det finns någon intention bakom det, inget av de undersökta lärosätena har sagt att ”nu har kvinnorna fått mindre externa forskningsmedel så nu ska de få mer anslagsmedel” säger Anders Widholm.

Avsaknaden av styrning, analys och uppföljning av basanslagen ur ett jämställdhetsperspektiv är något som tydligt framkommer i rapporten. Särskilda, sidoordnade satsningar är genomgående för hur lärosätena väljer att göra i de få fall där jämställdhet beaktas i anslagsfördelningen.

– Det vittnar om att arbetet med jämställdhet i akademin, som mer och mer riktar in sig på att integrera ett jämställdhetsperspektiv i ordinarie verksamhet och göra analyser utifrån bland annat ett genusperspektiv, inte gäller ett så angeläget område som fördelning av basanslagen. Även fördelningen av basanslag behöver jämställdhetsintegreras, säger Fredrik Bondestam (th), forskningssamordnare vid Nationella sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs universitet.

Fördelningen av basanslagen är ofta kraftigt decentraliserad vid landets lärosäten. Trots decentraliseringen visar rapporten tydligt att lärosätena skulle kunna analysera fördelningen av anslagsmedel utifrån kön, men att de inte gör det.

– Universitet och högskolor kan med en rimlig arbetsinsats ta fram relevanta och jämförbara uppgifter om utfallet av basanslagens fördelning, säger Anders Widholm.

Viktigt benämna ojämställdheten
Statskontoret kan egentligen bara se ett exempel där lärosäten på ett strukturellt plan beaktar jämställdhet vid fördelning av basanslag till forskning. Det är vid Naturvetenskapliga fakulteten på Lunds universitet.

– Vi har inte hittat några andra tydliga exempel. Naturvetenskapliga fakulteten har använt fördelningsmodellen med målsättningen att öka andelen kvinnliga professorer och det verkar ha fungerat, säger Anders Widholm.

Per Eriksson (tv) är avgående rektor vid Lunds universitet och han välkomnar rapporten.

– Lunds universitet har strukturella problem som vi inte förstår helt och hållet och därför är det väldigt viktigt med den här typen av kunskapsunderlag. Jag ser inget bättre sätt än att benämna saker vid sitt rätta namn: Vi måste erkänna att vi har problem med ojämställdhet inom akademin, säger Per Eriksson.

Per Eriksson håller dock inte med om att Lunds universitet helt saknar centrala styrmedel. Han framhåller att universitetsledningen under hösten beslutat att avsätta fyra miljoner för att öka andelen professorer som är kvinnor.

Nils Danielsen, vice-rektor för Lunds universitet, menar att ambitionen är att utöka arbetet till att även inbegripa mer långsiktiga, strukturella åtgärder. Det handlar om att komma bort ifrån problemet med projektbaserade satsningar.

– Statskontorets rapport passar som hand i handske för vår ambition med jämställdhetsarbetet. Tidigare har vi fördelat pengar enligt rutiner som inrättades när akademin var en mansdominerad värld. Som ett led i vårt systematiska arbete har vi nu har avsatt ytterligare fyra miljoner i den ordinarie budgeten för att motverka att jämställdhetsarbetet sidoordnas.

Nils Danielsen pekar också på behovet av analys och uppföljning så att det går att följa utvecklingen över tid.

Basanslag kan motverka diskriminering
Kerstin Alnebratt är föreståndare vid Nationella sekretariatet för genusforskning. Hon menar att rapporten främst visar att fördelningen av basanslagen är en strategiskt viktig fråga för lärosäten att förhålla sig till när det gäller jämställdhet.

– Basanslagen framstår som en av många angelägna pusselbitar i högskolepolitiken som måste prioriteras för att komma till rätta med de strukturella hinder vi vet skapar ojämställda villkor i akademin.

Frågan som måste ställas är om rektorer ska medfinansiera ojämställdhet genom att belöna redan etablerade manliga professorer på bekostnad av meriterade kvinnor som kontinuerligt missgynnas av systemet? Eller ska basanslagen användas aktivt för att säkerställa ett fördelningsutfall fritt från diskriminering?

Forskningsanslagen ur ett forskningsperspektiv

Av: Ulrika Helldén

Artikeln är publicerad hos Nationella sekretariatet för genusforskning, Göteborgs universitet den 15 december 2014, där mer information finns att läsa om seminarium, forskning med mera.

Kontaktinformation
Fredrik Bondestam, e-post: fredrik.bondestam@genus.gu.se eller Louise Grip, e-post: louise.grip@genus.gu.se AV: Ulrika Helldén

Hillevi Ganetz är medieforskare och har i åratal suttit bänkad framför nobelbanketten. Det har lett till studien ”The science celebrity”, Vetenskapskändisen. Men att vara kändis är inte okomplicerat för en forskare. Det kan ses som en degradering i vetenskapliga sammanhang. 

– Forskare vill stå över kändisskap men behöver samtidigt synas för att få forskningsanslag. Detta skapar ett ömsesidigt beroende mellan media och forskning. Det är så världen ser ut, säger Hillevi Ganetz.

Från början var nobelbanketten en privat middag med 113 deltagare, samtliga män, och den hölls oftast på Grand Hotels spegelsal. Ända långt in på 1980-talet var festen oregisserad och talen kunde hålla på närmast obegränsat länge. Hillevi Ganetz som sett och avlyssnat över 80 timmar nobelbankett, från 1959 och framåt,  har noterat hur middagsgästerna pratade och suckade i bakgrunden medan talaren orerade. 

Talen som poplåtar
Numera är hela galan strikt regisserad för att passa tvmediet. Talen är begränsade i antal och ska helst inte vara längre än än en poplåt; tre till fem minuter. Hillevi Ganetz ser tydliga paralleller med Oscarsgalan med kameraåkningarna utmed kvinnornas klänningar, kändisfokuseringen och något år presenterades hela banketten med orden ”Välkommen till Snillenas Oscarsgala!”.

Förändringen startade under 80-talet och kulminerade 1991 då Nobelpriset firade 90 år. Det året hölls prisutdelningen i Globen, vanligtvis en arena för popkonserter och ishockeymatcher. Det höjdes en del ögonbryn inom akademierna men Nobelstiftelsens vd Stig Ramel hade bedrivit ett långsiktigt arbete att lysa upp festen. Man lät designa en ny servis, man skapade överraskningsmoment genom att hålla menyn hemlig in i det sista. Resultatet blev en fest som gjorde sig bättre i tv än på plats. I Ganetz studie berättar Stig Ramel om hur han vid festligheterna blev sittande i fyra timmar med en kamera från ett japanskt teveteam tätt inpå ansiktet. Inte hans mest angenäma stund, ”men det blev väldigt bra i tv”. 

Bilden av Geniet
Kommentatorerna diskuterar gärna mat och kvinnornas klädstilar. Men det verkliga intresset riktas mot Vetenskapsmannen, Geniet, Den ensamme hjälten. Det faktum att det oftast är hundratals, ibland tusentals personer bakom ett Nobelpris nämns sällan. Tvärtom brukar tvfolk sucka när pristagarna själva räknar upp namn på dem som de är tack skyldiga. Att rabbla namn blir tråkigt i tv. Hillevi Ganetz gissar att fokuseringen på det manliga geniet i Nobelsammanhang har lett till att Nobelpristagare hamnat högst på önskelistan hos en amerikansk spermabank, samt att tre nobelpristagare faktiskt tjänstgjort som spermadonatorer. 

– När kvinnor får priset betraktas det närmast som en anomali. För att kunna handskas med dem måste tevekommentatorerna fösa in dem i igenkännbara kategorier som Den goda mamma alternativt Lite tokig tant, säger Hillevi Ganetz.

Inte beroende av tv
Men behöver Nobelstiftelsen göra livesänd tv av sitt pris? Det står inget i stadgarna om detta. Prissumman är beroende av placeringar på börsen, inte av synlighet i media. Nobelpriset skulle kunna delas ut år efter år utan en enda tidningsnotis. Snarare är det så att Nobelstiftelsen tagit på sig uppgiften att göra priset känt och därmed, enligt Ganetz, formulera ett argument för forskningens betydelse i stort.

– Utan galan tror jag inte att Nobelpriset hade haft den lyster det har i världen. Stig Ramel och Nobelstiftelsen begrep detta och deras förvandlingsarbete har varit lyckosamt, säger Hillevi Ganetz. 

Hillevi Ganetz ska fortsätta skriva om Nobelfesten, närmast i en artikel med arbetsnamnet ”Drottningens kropp”, som handlar om fokuseringen på drottningen. 

– Det finns så få kvinnliga pristagare. Däremot är drottningens roll i nobelbanketten ytterst framträdande. Hon får mer tvtid än andra. Det är fascinerande – vad har detta med vetenskap att göra? Drottningen blir ett ideal för kvinnlighet, till skillnad från de tokiga vetenskapskvinnorna, säger Hillevi Ganetz.

Text: Thomas Heldmark

Artikeln är ursprungligen publicerad på Riksbankens Jubileumsfond.

Kontaktinformation
red@forskning.se

Efter valresultatet i september har det diskuterats hur Sverigedemokraterna kunnat bli Sveriges tredje största parti. Diskussionen har bland annat handlat om att det skulle vara ett sätt för väljarna att markera missnöje mot de etablerade partierna. Detta avvisar fyra linköpingsforskare i en ny studie.
– Det finns ett mycket kraftigt samband mellan negativa attityder till minoriteter och valet att rösta på SD, säger Peter Hedström, professor i analytisk sociologi och föreståndare för institutet för analytiska studier vid Linköpings universitet.

I studien har forskarna bland annat tagit reda på hur väljare ställer sig till att någon med muslimsk bakgrund var deras granne, skulle vårda deras föräldrar eller vara ingift i familjen. Mätningar har gjorts både före och efter riksdagsvalet. Resultatet visar att SD-väljare har en mer negativ bild mot muslimer och personer med ett utländskt namn än väljare från andra partier. 50 procent vill inte ha en muslim som granne och hela 80 procent är negativa till att någon med muslimsk bakgrund gifter in sig i familjen.
– Det har funnits en föreställning om att när SD har vuxit så har väljarkåren blivit mer lik den övriga väljarkåren. Men, SDs väljare är verkligen avvikande i förhållande till andra väljare, säger Peter Hedström.
I fråga om att missnöjesrösta gör SD-väljare inte det i större utsträckning än övriga väljare.

I ett politiskt läge där Sverige står inför ett nyval i mars tror Peter Hedström att det finns möjlighet att SD kan öka ännu mer. Att de andra partierna närmar sig SD i strategi att få tillbaka de väljare som röstat på SD, tror han inte på. Då finns det istället risk för att de trogna väljarna överger partiet.
– Personer från SD har vid flera tillfällen varit inblandade i händelser som förknippats med främlingsfientlighet. Detta har av partiet bortförklarats som enskilda individers misstag och att de inte är representativa för partiet. Men vår studie visar att det är just det de är. Det är viktig kunskap för en väljare.

Studien: Right-wing populism and social distance towards Muslims in Sweden – Results from a nation-wide vignette study. Av Tim Müller, Peter Hedström, Sarah Valdez och Karl Wennberg vid Linköpings universitet

Text: Therese Ekstrand Amaya, LIU

Artikeln är ursprungligen publicerad på Linköpings universitet.

Kontaktinformation
www.liu.se

Det är andra gången som en adventskalender för hela Lunds universitet har tagits fram, den här gången som ett quiz över årets forskningsnyheter från universitetet.

– Vi testar nya sätt att nå ut med forskning till allmänheten. Medielandskapet förändras i rask takt och vi som arbetar med forskningskommunikation måste ständigt leta efter nya sätt att kommunicera forskning på. Genom ett klurigt och roligt quiz hoppas vi få stor spridning och nå nya målgrupper, säger Ulrika Oredsson, pressansvarig forskning Lunds universitet i ett pressmeddelande.

Det går också att dela kalendern som en digital julhälsning och på så sätt utmana sina vänner i tävlingen.

För den som är intresserad av fysik finns också Lunds tekniska högskolas kalender, som nu är inne på sitt åttonde år. Den innehåller filmer som på ett pedagogiskt och lättsamt sätt ger inblick i tekniska och naturvetenskapliga fenomen. Björn Hansson, civilingenjörsstudent i teknisk fysik, Carolina Koronen, ekosystemteknik-student samt Erik Molin, teknisk fysik-student står bakom årets kalender. Medverkar gör också fysikern Johan Mauritsson.

Du hittar de olika kalenderna här:

LTH:s kalender
LU:s kalender

Kontaktinformation
red@forskning.se

– Vi vet att ju fler läkemedel man har desto större är risken att ha olämpliga läkemedel, säger Veronica Milos Nymberg, specialistläkare inom allmänmedicin och forskarstuderande vid Lunds universitet.

Vissa läkemedel kan vara olämpliga för äldre därför att de exempelvis utsöndras långsammare från kroppen än hos yngre personer, det kan vara kombinationen av olika läkemedel som är olämplig, eller att läkemedlet ökar risken att falla. Och det var det sistnämnda som Veronica Milos Nymberg ville studera närmare.

Fallriskhöjande läkemedel
Hennes studie baseras på 369 multisjuka äldre med en medelålder på 87 år, vilka i snitt behandlades med 12 olika läkemedel. De äldre bodde antingen på äldreboenden eller hade hjälp av hemsjukvården.

– Eftersom sjukvårdspersonal ansvarade för medicineringen kunde vi räkna med nästan hundra procents följsamhet. Det gav oss en unik möjlighet att studera sambandet mellan antalet fallolyckor och vissa läkemedel.

I studien tittade man dels på inrapporterade fallincidenter under de senaste tre månaderna, dels på antalet allvarliga fallolyckor som hade krävt sjukhusvård under det senaste året. Antalet fallolyckor jämfördes sedan med de äldres läkemedelslistor och specifikt med två olika grupper av potentiellt fallriskhöjande läkemedel. Den ena gruppen omfattade olika typer av psykofarmaka, så som antidepressiva läkemedel, lugnande läkemedel och sömnmedel. Den andra gruppen bestod av hjärt-kärl-läkemedel som kan orsaka yrsel och blodtrycksfall.

Delvis överraskande resultat
– Vi kunde se en tydlig koppling mellan psykofarmaka och antalet fallolyckor och ju fler olika psykofarmaka desto fler allvarliga fallolyckor. Vad som däremot var väldigt överraskande var att vi inte kunde hitta något motsvarande samband mellan hjärt-kärl-läkemedel och fallolyckor, säger Veronica Milos Nymberg.

En möjlig förklaring till att det är just psykofarmaka som ökar risken för fallolyckor är att dessa läkemedel påverkar balans och muskeltonus, dvs. den muskelspänning som är viktig för kroppshållningen. Och att detta skulle vara en klart större riskfaktor än yrsel och blodtrycksfall som kan orsakas av exempelvis blodtryckssänkande läkemedel.

Veronica Milos Nymberg är dock noga med att påpeka att hennes resultat måste bekräftas i större studier innan man kan dra några avgörande slutsatser.

Vad kan göras?
Hur kan resultaten användas för att minska antalet fallolyckor?

– Jag skulle vilja att man även inom primärvården riktade in genomgångarna av de äldres läkemedelslistor på just dessa mediciner och även införde en bedömning av fallrisken hos de multisjuka äldre. Idag görs detta bara på sjukhus, ofta efter att de äldre kommit in efter en fallolycka. Och det är för sent för då har de redan skadat sig, menar Veronica Milos Nymberg.

Idag görs inte heller rutinmässigt några apoterkarledda* läkemedelsgenomgångar av de äldres läkemedel. Det sker oftast bara om någon läkare eller sjuksköterskan reagerar på antalet eller kombinationen av läkemedel.

Läkemedelsgenomgångar har effekt
I en tidigare studie undersökte Veronica Milos Nymberg och hennes kollegor effekten av apotekarledda läkemedelsgenomgångar i primärvården. Studien, som var den första vetenskapligt genomförda och tvärprofessionella studie, visade att läkemedelsgenomgångar gjorda av kliniska farmaceuter ledde till färre antal patienter med potentiellt olämpliga läkemedel och färre patienter som hade fler än tio läkemedel.

– Studien ledde inte till några tydliga beslut om ett generellt införande av läkemedelsgenomgångar men det finns andra incitament, som t.ex. ekonomisk ersättning, kopplade till den här typen av åtgärder, säger Veronica Milos Nymberg och fortsätter:

– Vi har en brist på kliniska farmaceuter och det är upp till varje vårdcentral att hitta sina egna rutiner för detta. På min arbetsplats strävar vi efter att göra en läkemedelsgenomgång i samband med varje nyinskrivning på det äldreboende som vår vårdcentral samarbetar med.

*Apotekarledda läkemedelsgenomgångar görs av kliniska farmaceuter med avseende på potentiellt olämpliga läkemedel för äldre, men tar inte specifikt hänsyn till just fallriskhöjande läkemedel.

Text: EVA BARTONEK ROXÅ

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet, 20 nov 2014. Artikeln är publicerad i Vetenskap & Hälsa, där mer information finns om ämnet.

Kontaktinformation
info@vetenskaphalsa.se

Personer med diabetes mer utsatta
Hjärt-kärlsjukdom orsakas vanligen av åderförkalkningsplack i blodkärlens väggar. De kan liknas vid växande sårskorpor, fyllda av fetter och celler. Placken växer, blir inflammerade och riskerar så småningom att brista, vilket kan leda till en blodpropp eftersom blodet omedelbart levrar sig när placken spricker. Personer med diabetes har fler så kallade sårbara plack som lättare brister.

– Den förhärskande teorin har i många år varit att behandla inflammationen i kärlväggen, som också har ansetts vara kraftigare hos personer med diabetes. Men de nya inflammationshämmande läkemedel som genomgått kliniska studier har inte visat den positiva effekt som man hoppats på, berättar Andreas Edsfeldt, forskare vid institutionen för kliniska vetenskaper i Malmö på Lunds universitet samt läkare vid kranskärlskliniken på Skånes universitetssjukhus.

I studien undersöktes blod- och vävnadsprover från patienter vid Skånes universitetssjukhus, 63 med typ 2-diabetes och 131 patienter utan diabetes.

Läkning i kärlvägg intressant
– I vår studie hade personerna med typ 2-diabetes inte mer inflammation i kärlväggen än de som inte hade diabetes. Istället talar våra resultat för att själva läkningsförmågan i kärlväggen är nedsatt hos individer med diabetes. Detta skulle i praktiken kunna förklara att placken lättare brister och därmed den ökade risken för hjärt-kärlkomplikationer.

Närmare bestämt var det lägre nivåer av två stabiliserande bindvävsproteiner, kollagen och elastin, som observerades. Plack från personer med typ 2-diabetes innehöll även lägre nivåer av tillväxtfaktorer och enzym som krävs för bildandet av bindvävproteiner och ”reparationen” av kärlväggen.

Vad får den nya kunskapen för konsekvenser?
– Kunskaperna kan hjälpa oss att finna nya terapeutiska mål för att ta fram mer effektiva läkemedel. Det är kanske dags att tänka om och inrikta oss på nya processer i sjukdomen, såsom sårläkningen och inte enbart fortsätta på inslagen bana med fokus på att hämma inflammation och att sänka blodfetter.

Den nya kunskapen kan också utveckla diagnostiken, för att finna patienter med hög risk att drabbas av hjärt-kärlsjukdom.

– Vi är i behov av nya metoder, både inom bilddiagnostik och blodmarkörer, som kan hjälpa oss att finna personer med förekomst av sårbara åderförkalkningsplack, menar Andreas Edsfeldt.

Rönen publicerades nyligen i den vetenskapliga tidskriften Arteriosclerosis, Thrombosis, and Vascular Biology från American Heart Association. Arbetet har finansierats via bidrag från Hjärt-Lungfonden, Vetenskapsrådet, Marianne och Marcus Wallenbergs fond och Stiftelsen för strategisk forskning.

Fakta/Behandling av hjärt-kärlsjukdom vid diabetes
För att förebygga hjärt-kärlkomplikationer hos patienter med diabetes används oftast statiner som sänker blodfetterna och samtidigt är inflammationsdämpande.

Enligt Andreas Edsfeldt så har medicinen positiva effekter och minskar eller bromsar utveckling av åderförkalkningsplack hos personer med diabetes, men den behöver sannolikt kompletteras med någon annan typ av behandling. En nedsatt läkningsprocess av de vävnadsskador som orsakas av åderförkalkningsplack och som är vanligare vid diabetes kan vara förklaringen till de sämre behandlingsresultaten bland typ 2-diabetiker.

Publikation
Impaired Fibrous Repair -A Possible Contributor to Atherosclerotic Plaque Vulnerability in Patients With Type II Diabetes, Arteriosclerosis, Thrombosis, and Vascular Biology, publicerad online 17 juli 2014. Andreas Edsfeldt,  Isabel Gonçalves, Helena Grufman, Mihaela Nitulescu, Pontus Dunér,  Eva Bengtsson, Inês G. Mollet, Ana Persson, Marie Nilsson, Marju Orho-Melander, Olle Melander, Harry Björkbacka,  Jan Nilsson.

Publikation här.

Artikeln är först publicerad här.

Kontaktinformation
Text: Björn Martinsson

Varje år dör runt 90 000 personer i Sverige. Enligt Nationella rådet för palliativ vård, är rikssnittet i Sverige 42 palliativa vårdplatser per 1000 avlidna (2010).

– Det betyder att många som har behov inte får tillgång till specialistvård i livets slutskede. Detta innebär att man inte tar vara på den kunskap som finns för att lindra lidande och göra den sista tiden så lugn och värdig som möjligt, säger Birgit Rasmussen, professor i omvårdnad med inriktning mot palliativ vård på Lunds universitet och Region Skåne.

Palliativt utvecklingscentrum i Lund
I 22 år har hon haft sitt säte i Umeå där hon varit med och byggt upp den palliativa vården i Västerbotten och är bland annat involverad i ”Dö bra-programmet”.

Nu finns Birgit på nystartade Palliativt utvecklingscentrum i Lund, där hon är med och utvecklar den palliativa vården på alla nivåer: kliniskt, utbildnings- och forskningsmässigt.

– Vi är inte vana att prata om döden och palliativ vård är ett relativt nytt begrepp. Tidigare har vi mer eller mindre ignorerat döende människors behov, men under senare år har intresset för vården i livets slutskede ökat kraftigt.

Många vill dö i hemmet
Idag finns drygt 140 enheter i Sverige för palliativ vård. Det kan röra sig om ett hospice, vård i hemmet eller några enstaka platser inom den reguljära vårdinrättningen. Men det är stora skillnader mellan olika regioner i Sveriges kommuner.

Birgit tycker att precis som vi nu har mödravårdscentraler och specialistutbildningar till barnmorska behöver vi centra för och utbilningar i palliativ vård.

– Precis som det behövs kompetent personal för att hjälpa någon till världen, behövs det även kompetent personal för att hjälpa någon från världen på bästa sätt.

Internationella som svenska studier visar att många människor vill dö i sitt eget hem och under senare år har det skett en väsentlig förskjutning av dödsplatsen från sjukhus till det egna hemmet.

Alltid ha medicin tillgängligt
Forskning visar också att de som fått veta att de är döende, i högre grad dör på den plats som de själva önskar. Det betyder även att läkaren då har möjlighet att se över t ex medicineringen. Det ska alltid finnas medicin i injektionsform tillgänglig mot t ex smärta, illamående och ångest.

Har man inte diskuterat döendet så finns inte de ordinationerna redo när de behövs. Då kan det ta lång tid att få symtomlindring. Det handlar också om ett större lugn den sista tiden och ha diskuterat vilka ”akututryckningar” som kan bli aktuella.

– Mycket handlar om närstående och deras rätt till stöd och trygghet. Om det uppstår något oväntat så ska man veta vart man kan ringa och få kontakt inom några minuter. Det är viktigt att anhöriga får hjälp och stöd i relation till olika situationer som kan uppstå, eftersom de kan komma att få göra mycket praktiskt när slutet närmar sig.

Prata om döden
Birgit har hela tiden kombinerat sin forskning med arbetet på hospice och hon menar att hon aldrig jobbat på ett ställe med så mycket skratt:

– Man kan ju bara prata om döden i små ögonblick, man orkar liksom inte med hur mycket död som helst. Många samtal på hospice handlar om livet, vardagen, hur fotbollen gick igår och vad man ska äta till middag. Det är långsamhetens kultur som råder och filosofin är att personalen alltid ska vara tillgänglig.

För även döende personer pratar om framtiden. Man kan inte ständigt tänka på att tiden är utmätt. Det blir som två parallella spår där patienter stundtals pratar om nästa sommar, för att i nästa ögonblick planera sin egen begravning.

Det finns en stor rädsla hos oss att prata om döden men Birgit menar att man ur ett folkhälsoperspektiv borde prata mer om ämnet redan i skolan, precis som man pratar om t ex sexuell hälsa. Det är också mycket bättre att prata om döden med sina anhöriga när de är friska. När någon blir sjuk eller dör är det en lättnad att veta hur den personen vill ha det. Hur och var man vill bli begravd och om man vill donera sina organ.

– Jag tror aldrig jag har mött någon som inte är rädd för döden. Samtidigt är döden en drivkraft och att utan den blir livet inte värt någonting.

Vad kan jag göra?
När patienten har genomgått många behandlingar och det inte finns mer man kan göra ur en botande medicinsk synvinkel, finns det väldigt mycket kvar ur en medmänsklig och palliativ vinkel. Därför är viktigt att se till att den vård- och omsorgspersonal som arbetar med döende patienter har tillräcklig kunskap. Många har fortfarande svårt för att möta döende människors behov och närståendes frågor, ångest och förtvivlan.

– Ibland kan man bara fråga – ”det känns som du har ångest, vad kan jag göra?” Ofta är det inget märkvärdigt som behövs – man ska våga fråga. Vi måste skapa ett samhälle där vi lever så bra som vi kan – tills vi dör. Och att inte svika i livets sista skede.

Text: ÅSA HANSDOTTER

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet, 18 nov 2014. Artikeln är publicerad i Vetenskap & Hälsa, där mer information finns om ämnet.

Kontaktinformation
info@vetenskaphalsa.se

Forskningen om äldre människor som flyttar har hittills till stor del fokuserat på personens hälsa. Vid flytt till äldreboenden i kommunal regi vet vi exempelvis att demenssjukdom ofta utgör den utlösande faktorn. Däremot vet vi knappt något om hur bostaden och dess tillgänglighet inverkar på beslutet att flytta eller bo kvar, särskilt när det gäller de allra äldsta.

Vara pigg för att flytta
– Styrkan med min avhandling är att vi har tittat på kombinationer av boende- och hälsovariabler. Det ger ett bättre mått för att förutspå en flytt än att till exempel bara titta på hälsotillståndet, säger Marianne Granbom, doktorand vid CASE (se faktaruta intill), Lunds universitet, som disputerar den 12 december 2014. Avhandlingens titel är: Att flytta och tankar kring flytt bland de allra äldsta – Boende, hälsa och vardagsliv.

Deltagarna i hennes fyra delstudier vara alla över 80 år och ensamboende. Vid flytt till kommunens äldreboenden visade sig den tydligaste kombinationen vara: Att bo i ett hem med dålig tillgänglighet, visa tecken på begynnande kognitiv svikt och ha problem med matlagningen.

Störst sannolikhet att flytta till en annan, ordinär bostad hade den som bodde i en villa, fortfarande kände sig frisk och upplevde städningen som betungande.

– Det vill säga att man måste vara rätt pigg för att orka flytta, konstaterar Marianne Granbom.

Borde erbjuda boende- och flyttrådgivning för äldre
När de allra äldsta flyttar till en ordinär bostad flyttar de till bostäder med färre miljöhinder. Till exempel bostäder utan badkar och trappor. Därigenom kompenserar de för den minskande funktionsförmågan som åldrandet vanligtvis innebär.

Det borde därför vara angeläget att erbjuda äldre en strukturerad boende- och flyttrådgivning, menar Marianne Granbom. Det skulle vara en förebyggande och proaktiv åtgärd. Sannolikt värdefull för både samhället och de äldre själva.

Tidigare forskning vid CASE har visat att otillgängliga boendemiljöer gör vardagslivet problematiskt. Vilket i sin tur minskar de äldres livstillfredställelse och ökar risken för att falla.

– Att ha ett hem som passar mig och min funktionella förmåga är en grundförutsättning för att bibehålla självständighet i vardagens aktiviteter och en upplevd god hälsa, slår Marianne Granbom fast.

Vill helst bo kvar hemma
Avhandlingen kartlägger också hur de äldre resonerar kring en eventuell flytt.

– Det som bäst beskriver de äldres inställning är vankelmod. Det finns en föreställning om att man borde flytta för det vore klokt för ens egen del eller för att det förväntas av en från samhället eller anhöriga. Men egentligen vill man bo kvar hemma. Många äldre upplever beslutet om flytten som tufft, både emotionellt och praktiskt.

Avhandlingen visar att det inte bara är den byggda miljön som är viktig för hur äldre tänker kring byte av bostad. Även de känslomässiga banden till hemmet är viktiga.

– Det kan handla om vanor, att få sitta just i den där stolen som man brukar och dricka sitt kaffe vid en särskild tidpunkt. Eller sociala aktiviteter, att kunna ta sig till en viss mötesplats och träffa vänner.

Marianne Granboms råd till äldre som går i flyttankar är därför: Analysera noga vad som är viktigt i livet och vad du värdesätter i ditt hem. Vilka saker, vanor, aktiviteter skulle du sakna om det inte längre var möjligt att bo kvar?  Kanske går det att föra med sig till en annan bostad? Analysen kan mycket väl leda till beslutet att bo kvar.

– Det viktiga är inte att äldre människor absolut måste flytta, det är inte min standardlösning. Min rekommendation är att i god tid fundera över hur man vill ha det och titta kritiskt på hur bostaden skulle funka om man till exempel fick en rollator.

Fortsätta med sitt vardagliga liv betydelsefullt
Resultatet av Marianne Granboms avhandling visade att möjligheten att känna sig hemmastadd efter en flytt verkade bero på om man kunde fortsätta med sitt vardagliga liv i den nya miljön. Då krävdes det att man fick med sig betydelsefulla saker men också att kunna fortsätta med sina vardagliga vanor och intressen.

För de som flyttade till särskilt boende eller som fått mycket sämre hälsa blev det svårt. Miljömässiga eller hälsorelaterade förändringar gjorde att de inte kunde fortsätta med det som var viktigt för dem i vardagslivet. De kände sig heller inte hemmastadda.

Resultaten visade också att de känslomässiga banden till hemmet blev allt starkare med åren. Tankar kring att flytta kunde just därför förändras. Deltagarna upplevde bland annat att de blivit för gamla för att flytta. Paradoxalt nog kunde det även innebära att oron inför att behöva flytta till ett särskilt äldreboende minskade. Man såg det nu som en kort, tillfällig lösning, inte en plats som skulle vara ett hem utan en plats att dö på.

– En viktig slutsats är att se tankar om flytt och kvarboende som två sidor av samma mynt, säger Marianne Granbom.

Hon skulle därför vilja införa begreppet boenderesonemang. Där det är viktigt att inte bara ta hänsyn till den äldre personens tidigare erfarenheter utan också tankar inför framtiden och komma ihåg att resonemanget dessutom kan förändras med tiden.

Text: ERIK SKOGH

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet, 17 nov 2014. Artikeln är publicerad i Vetenskap & Hälsa, där mer information finns om ämnet.

Kontaktinformation
info@vetenskaphalsa.se

Det är oklart varför förekomsten av mag-tarmrelaterade sjukdomar som t.ex. kollagen kolit och IBS (irritable bowel syndrome) är högre bland kvinnor än män.

– Jag har i min avhandling undersökt hormonella förhållanden, rörlighet i mag-tarmsystemet och livsstilsfaktorer. Utifrån resultaten såg jag tydligast koppling till rökning, berättar Rita Gustafsson, doktorand vid institutionen för kliniska vetenskaper i Malmö, Lunds universitet och överläkare vid Skånes universitetssjukhus.

Fler kvinnor rökare
I medelåldern är det numera fler kvinnor än män som röker, och avhandlingen ger på denna punkt stöd för att rökningen delvis kan förklara att fler kvinnor har mag-tarmproblem. Rökning ökade nämligen risken för en del mag-tarmdiagnoser och därtill kopplade symptom.

Matstrupens och magsäckens rörlighet anses sedan tidigare kunna inverka på matsmältning och försämrad rörlighet har kopplats bl.a. till IBS. Personer med diabetes har oftare än friska försämrad rörlighet, och därför undersöktes magsäck och matstrupe på 84 patienter med diabetes (av antingen typ 1 eller typ 2). Eventuella mag-tarmbesvär hos personerna noterades, men utan märkbara genusskillnader vad gällde förekomsten.

– Däremot upptäckte vi oväntat en stark koppling mellan rubbningar i matstrupens rörlighet hos personer med diabetes och ögonsjukdomen retinopati.  De förändringar i små blodkärl, sk. mikroangiopati, som orsakar retinopati är därmed en tänkbar förklaring även till den försämrade motoriken för matstrupen. Det är värt att undersöka närmare för att klarlägga om detta är orsaken, säger Rita Gustafsson.

Många frågetecken återstår
Kan kvinnans könshormoner förklara den högre uppkomsten av mag-tarmproblem? Också denna teori prövades i en studie där kvinnor före och efter klimakteriet jämfördes – men utan belägg.

Kan skillnaderna mellan könen bero på ett mörkertal bland män, att en del låter bli att söka vård?

– Ja. Egentligen väcker min avhandling fler frågor än svar. Det finns faktorer som jag inte har undersökt, t.ex. skillnader i sökmönster, kost och psykisk hälsa. Mycket av detta är värt att forska vidare kring, sammanfattar Rita Gustafsson.

Text: BJÖRN MARTINSSON

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet, 11 nov 2014. Artikeln är publicerad i Vetenskap & Hälsa, där mer information finns om ämnet.

Kontaktinformation
info@vetenskaphalsa.se

– Vår studie visar att personer med laktosintolerans, som karaktäriseras av låg konsumtion av mjölk och andra mjölkprodukter, har en minskad risk att drabbas av lung-, bröst- och äggstockscancer, säger Jianguang Ji, docent vid Lunds universitet och forskare vid Centrum för primärvårdsforskning i Malmö.

– De minskade riskerna för cancer kunde inte påvisas i laktosintoleranta personers familjemedlemmar, vilket tyder på att skyddet mot dessa cancerformer kan relateras till deras diet, men det är inte möjligt att dra några slutsatser om att mjölk skulle vara en riskfaktor för dessa cancersjukdomar, betonar Jianguang Ji.

Livsstilsfaktorer  viktiga
Stora skillnader i förekomsten av bröst- och äggstockscancer märks mellan olika länder. Högst förekomst har Nordamerika, Västeuropa och de nordiska länderna, medan Östasien och de Centralafrikanska länderna har lägst förekomst av dessa cancerformer. Studier av immigration och tvillingar tyder på att de miljömässiga faktorerna har större betydelse för denna variation, mer än genetiska och etniska faktorer.

Livstilsfaktorer som exempelvis hög konsumtion av mjölk och andra mejeriprodukter har misstänkts för att vara relaterade till den höga förekomsten av bröst- och äggstockscancer i Nordamerika och Västeuropa. Men tidigare studier har inte varit entydiga. Bland andra hävdar en studie från World Cancer Research Fund och American Institute of Cancer Research att det inte finns tillräckligt med bevis för att påvisa en koppling mellan konsumtionen av mejeriprodukter och risken för bröstcancer.

Riskminskningen kan bero på dieten
– För att kunna undersöka denna obesvarade fråga så valde vi ett annat tillvägagångssätt än vad som gjorts i tidigare studier, berättar Jianguang Ji. Vi undersökte om låg konsumtion av mjölk och andra mejerivaror kan skydda laktosintoleranta personer mot dessa specifika cancertyper.

Även lungcancer inkluderades i undersökningen eftersom serumkoncentrationen av proteinet IGF 1, d.v.s. insulinlik tillväxtfaktor 1, som associeras med mjölkkonsumtion, är en känd riskfaktor för lungcancer, vilket baserats på resultat från epidemiologiska studier och studier av djur.

– Vi studerade 22 788 individer med laktosintolerans i två svenska register, Slutenvårdsregistret och Öppenvårdsregistret, och dessa individers risk att drabbas av lung-, bröst- och äggstockscancer. Riskerna för lungcancer (standardized incidence ratio (SIR) = 0,55), bröstcancer (SIR = 0,79), och äggstockscancer (SIR = 0,55) var signifikant lägre hos laktosintoleranta jämfört med icke laktosintoleranta, oberoende av härkomst och kön, förklarar Jianguang Ji. Däremot var förekomsten av cancer hos syskon och föräldrar till dessa personer densamma som hos den övriga befolkningen. Detta tyder på att riskminskningen kan bero på dieten.

Färre kalorier kan också bidra
Andra faktorer, som lägre intag av kalorier på grund av låg mjölkkonsumtion, och skyddande faktorer från växtbaserade mjölkdrycker, kan också bidraga till den observerade negativa associationen mellan de specifika cancerformerna och laktosintolerans.

– Vi bör därför vara försiktiga när vi tolkar dessa forskningsresultat eftersom associationen som vi påvisar inte går att använda som enda bevis på ett orsakssamband, betonar Jianguang Ji. Ytterligare studier behövs för att belysa faktorer som kan ha påverkat studiens resultat.

Text: BERTIL KJELLBERG

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet, 6 november 2014. Artikeln är publicerad i Vetenskap & Hälsa, där mer information finns om ämnet.

Kontaktinformation
info@vetenskaphalsa.se

– Tidigare har man utgått från att vissa växter endast producerar detta ”järnprotein” vid stress, såsom vid torka och frost, eftersom man sett att så är fallet med några andra växter. Men vi har visat att det produceras även i normalt tillstånd, säger Nélida Leiva, doktorand i tillämpad Biokemi vid LTH  och som nu presenterar resultatet i en avhandling.

Nélida Leivas handledare, professor Leif Bülow, har i många år forskat på att framställa mänskligt hemoglobin, framförallt med hjälp av bakterier, eftersom hemoglobin från endast blodtransfusioner idag långt ifrån täcker samhällets behov.

Doktoranden Nélida Leiva har tillsammans med sin handledare Leif Bülow upptäckt att sockerbetor producerar hemoglobin. Nu hoppas de att sockerbets-hemoglobinet kan komma att fungera som blodersättningsmedel, något som idag är en bristvara. Bild: Lunds universitet

Kan bli ett realistiskt alternativ
Processen att extrahera hemoglobinet från sockerbetor är inte så värst mycket mer komplicerad än att utvinna socker, menar forskarna. Utmaningen ligger i att få tillräcklig volym i det hela. Men enligt Nélida Leiva och Leif Bülow finns goda skäl till att sockerbetor och andra grödor kan bli ett realistiskt alternativ.

– På ett hektar skulle vi kunna få fram ett till två ton hemoglobin, något som skulle rädda tusentals människoliv, säger Leif Bülow. En människa innehåller nästan ett kilo hemoglobin.

Om ett knappt år kommer forskarna att testa hemoglobinet från växter i djurförsök tillsammans med University College of London, där det finns världsledande expertis inom blodtransfusion.

Liknar hjärnans hemoglobin
I sitt avhandlingsarbete har Nélida Leiva också upptäckt att hemoglobinet i sockerbetor är närmast identiskt med det mänskliga, i synnerhet det hemoglobin som vi har i hjärnan. Det kan nämligen se ut på lite olika sätt.

– En detalj på proteinets yta skiljer, men det ser bara ut att innebära att sockerbets-hemoglobinet håller längre, vilket ju är positivt, säger Nélida Leiva.

Men varför finns hemoglobin alls i växter? Där behövs väl ingen syretransport? Nej, Nélida Leiva har upptäckt att dess funktion, likheten med människan till trots, är en helt annan.

Annan funktion i växter
– Vi har upptäckt att hemoglobinet i växten binder kväveoxid. Troligtvis behövs det för att hålla vissa processer i schack, exempelvis så att inte kväveoxid blir giftigt, och för att mota bakterier.

I en människa finns flera slags hemoglobiner. Det som finns i blodet utgör merparten, men det finns också Hb i testiklarna och hjärnan. Det är hjärn-Hb:et som är mest likt sockerbets-dito. Nélida Leiva har inte bara upptäckt att sockerbetan innehåller Hb i roten, utan att även bladen och blomman innehåller hemoglobin.

Om hemoglobin som blodersättningsmedel
Vid en olycka är det viktigt att snabbt få ett tillskott så att syret kommer ut i kroppen, vilket är hemoglobinets huvuduppgift. Hemoglobin (hb) behövs alltså i akutskedet upp till fem timmar efter en olycka. Därefter måste man fylla på med
komplett blod.

Jämte mänskliga donationer och slakteriavfall är bakterieodlat hemoglobin de sätt som vi idag har att tillgå för att bunkra de livsviktiga järn-proteinerna.

I vissa länder, såsom i Kina och Indien, finns inga eller mycket begränsade blodbanker idag vilket gör att alternativ snabbt måste utvecklas. Det är speciellt viktigt att få fram dessa komplement i akuta situationer där säker blodgivning är livsavgörande, säger Leif Bülow.

– Ebola-epidemin i Afrika är ett aktuellt exempel där dessa blodersättningsmedel skulle kunna rädda liv, tillägger han.

Text: KRISTINA LINDGÄRDE

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet, 4 november 2014. Artikeln är publicerad i Vetenskap & Hälsa, där mer information finns om ämnet.

Kontaktinformation
info@vetenskaphalsa.se

– Kommuner och byggbolag står därmed inför en tuff uppgift vid årsskiftet då den nya diskrimineringslagen träder i kraft och bristande tillgänglighet för människor med funktionsnedsättning kan ses som diskriminering, säger den nyblivna doktorn, arbetsterapeuten Cecilia Pettersson.

Nya standarder för tillgänglighet
I och med att den åldrande befolkningen ökar, blir även antalet förflyttningshjälpmedel som elrullstolar och elskotrar fler. Men inte alla byggnader är tillgängliga för personer som använder elrullstol/elskoter.

– Elrullstol och elskoter har tidigare till stor del studerats som ett och samma hjälpmedel men de ställer olika krav på tillgänglighet, säger Cecilia Pettersson.

Hon menar att det är viktigt att samarbetet förbättras mellan arbetsterapeuter, som har specifik kunskap inom hjälpmedelsåtgärder och personer som är involverade i bostadsanpassning. Det finns också ett behov att anpassa standarder för tillgänglighet i byggnader på allmänna platser och på buss och tåg.

Kräver större utrymme
– När man anpassar byggnader så gör man det ofta efter lägsta kravnivån som finns för manuella rullstolar. Men både elrullstol och elskoter är till exempel både tyngre och större och kräver därför mer utrymme.

Det är svårt att få politiker och bostadsplanerare att, trots information från personer som använder elrullstol och elskoter, anpassa bostad och byggnader till deras behov. Cecilia Pettersson tror att det delvis beror på att kostnaderna stiger när det måste anpassas till tyngre och större förflyttningshjälpmedel. Att ramper ska kunna tåla vikten av en större stol som kanske är trehjulig, att handikapptoaletten ska ha tillräckligt svängutrymme för att en elrullstol ska kunna svänga runt, att inte möblera affärer på det sätt att det blir omöjligt att ta sig fram med en elskoter är några exempel på anpassningar.

Reglerna olika beroende på var man bor
I Sverige är förskrivning av hjälpmedel reglerad i hälso- och sjukvårdslagen och vid behov av elrullstol/elskoter görs en individuell bedömning av en arbetsterapeut. Men reglerna är olika beroende på var man bor i Sverige. De olika regelsystemen har gjort att många köper sina stolar privat. För att kunna använda elrullstol/elskoter i bostaden och klara vardagliga aktiviteter, behöver bostaden ofta anpassas men flera deltagare i studien menar att bostadsanpassningen är otillräcklig.

– I vissa fall vore det bättre för individen om det var möjligt att få 2 elrullstolar, en för inomhus bruk och en för utomhus bruk och på så sätt möjliggöra bättre tillgänglighet i bostaden och även minska behovet av bostadsanpassning, avslutar Cecilia Pettersson.

Text: ÅSA HANSDOTTER

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet, 3 november 2014. Artikeln är publicerad i Vetenskap & Hälsa, där mer information finns om ämnet.

Kontaktinformation
info@vetenskaphalsa.se

Celldelning är nödvändigt för att en organism ska kunna växa och gamla celler ska kunna bytas ut mot nya. I friska celler är celldelningen noga reglerad då en cell delar sig och ger upphov till två identiska celler. Processen kallas för en cellcykel.

En snabblektion i celldelning
DNA, vår arvsmassan, finns i cellkärnan i form av tunna trådar. När det är dags för en cell att dela sig rullar DNA-trådarna ihop sig till kromosomer, de tjocka ”korvar” som vi kanske minns från skolböckerna. Kromosomerna, som nu finns i identiska dubbletter radar upp sig längs med cellens ”ekvator” och vandrar därefter mot var sin pol samtidigt som cellen delar sig och ger upphov till två identiska kopior. Att kromosomerna hamnar rätt, styrs bland annat av en sorts nätverk av tunna rör, s.k. kärnspindel, tillsammans med centrosomen, en sorts cellorganell. Centrosomen måste vara aktiv under själva delningsfasen men inaktiv under resten av cellcykeln. Proteinet γ-tubulin fungerar som en sorts ”på och av-knapp” för centrosomen.

Viktigt protein pendlar mellan två former
γ-tubulin växlar mellan två olika former, γ-tubulin och γ-tubulin-U. U representerar ubiquitin, ett litet protein som kopplas på respektive plockas bort från γ-tubulin. Dessa två former av γ-tubulin bestämmer hur snabbt och i vilken fas av cellcykeln som cellen ska befinna sig. Det ”nakna” tubulinet kan binda till centrosomen och på så sätt göra det aktivt vid celldelningen, medan γ-tubulin-U kan inte binda till centrosomen. En obalans mellan dessa två former leder till störningar i celldelningen.

Författarna till den aktuella vetenskapliga artikeln (från vänster): Mattias Belting, Reihaneh Zarrizi, Julien Menard och Ramin Massoumi

Mekanismens kärna
Olika enzymer ansvarar för att ubiquitin (U) kopplas ihop med respektive plockas bort från γ-tubulin.

– Vi har visat att enzymet BAP1 ansvarar för att ubiquitin lossnar från γ-tubulin. Den kan då binda till och därmed aktivera centrosomen så att en korrekt celldelning genomförs, säger Reihaneh Zarrizi, forskarstuderande vid avdelningen för translationell cancerforskning vid Lunds universitet, och fortsätter:

– När vi jämförde cellodlingar av friska celler från bröstvävnad med bröstcancerceller kunde vi visa att BAP1 fanns i betydligt lägre koncentration i bröstcancercellerna än i de friska cellerna. Vi kallar det för att BAP1 var nedreglerat i bröstcancercellerna.

Forskarna kunde dessutom visa att det fanns en direkt koppling mellan koncentrationen av BAP1 och förekomsten av abnorma och instabila kromosomer. Antalet abnormiteter ökade vid nedreglering och minskade vid en uppreglering av BAP1.

Laboratorieresultaten jämfördes också med förekomsten av BAP1 i vävnadsmaterial från bröstcancerpatienter. Forskarna kunde se ett tydligt samband mellan BAP1-koncentrationen i bröstcancerceller och patienternas överlevnad. Låga koncentrationer av BAP1 var kopplat till sämre överlevnad.

Hur kan resultaten hjälpa patienterna?
– Det som ligger närmast till hands är att BAP1 ska kunna användas som en diagnostisk markör*, säger Reihaneh Zarrizi.

Detta kan vägleda behandlingen eftersom lågt BAP1 tyder på att cancern har nått stadiet av kromosominstabilitet och dessa patienter svarar ofta dåligt eller inte alls på kemoterapi. Behandlingen av dessa patienter bör därför fokusera på andra behandlingsmetoder.

– En hel del arbete återstår, våra resultat måste först bekräftas och utvärderas på större patientgrupper men kanske kan de börja användas i cancervården inom de närmaste åren, säger Ramin Massoumi, docent och lektor vid avdelningen för translationell cancerforskning vid Lunds universitet.

Nästa steg i forskningen är att ta reda på varför BAP1 nedregleras vid bröstcancer.

– Om vi kunde förstå varför det sker och hur det går till skulle vi kunna utveckla metoder för att vända processen. Då kanske vi kunde göra cellerna mottagliga för kemoterapi igen och på så sätt förbättra prognosen för dessa patienter, säger Ramin Massoumi.

Men det sista är än så länge ett önsketänkande.

Text: EVA BARTONEK ROXÅ

*) Diagnostisk markör är en biologisk parameter, exempelvis ett specifikt protein eller en gen som underlätta diagnosticering av en viss sjukdom.

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet, 31 oktober 2014. Artikeln är publicerad i Vetenskap & Hälsa, där mer information finns om ämnet.

Kontaktinformation
info@vetenskaphalsa.se

Här skriver doktoranden Martin Sjöström själv om sin forskning:

Bröstcancer är den vanligaste tumörsjukdomen hos svenska kvinnor och årligen får runt 8000 diagnosen. Tack och lov är beskedet inte lika hopplöst som tidigare eftersom 8 av 10 överlever sin sjukdom.

Behandling vid bröstcancer
Att operera bort tumören är den viktigaste åtgärden men ofta behöver man ge ytterligare behandling för att tumören inte ska komma tillbaka. Det kan vara strålbehandling, som verkar lokalt, eller olika typer av läkemedel som verkar i hela kroppen t.ex. cellgifter.

Vid de minsta tumörerna opererar man bort en bit istället för att ta bort hela bröstet, så kallad bröstbevarande kirurgi. Då ger man strålbehandling efter operationen för att minska risken att tumören kommer tillbaka. Det är en mycket bra behandling, men 7 av 10 kvinnor som får denna kombination av operation och strålbehandling är redan botade av enbart operationen.

Därmed utsätts de för en onödig strålbehandling som på lång sikt kan leda till skador på hjärta och lungor, problem med huden, svullna armar, ökad risk för andra cancerformer och kostnader för sjukvården. Dessutom får 1 av 10 återfall trots strålbehandlingen, vilket betyder att bara 2 av 10 patienter har nytta av strålbehandlingen.

Vill inte strålbehandla i onödan
Problemet är att vi på förhand inte vet vilken grupp en kvinna tillhör. Visste vi det skulle vi kunna avstå från att strålbehandla de som redan är botade med operationen och de skulle slippa biverkningarna. Naturligtvis skulle vi fortsätta ge behandling till den som har nytta av strålbehandlingen. Vi skulle även kunna erbjuda den som inte blir botad en annan behandling, t.ex. att att ta bort hela bröstet eller cellgiftsbehandling.

Resultatet blir en skräddarsydd strålbehandling med förbättrad överlevnad, minskade biverkningar och minskade kostnader.

Vad styr hur en cancer beter sig?
Människokroppen är uppbyggd av celler som var och en lever sitt eget liv: de föds, de lever, förökar sig och de dör. För att kroppen ska fungera krävs det att  cellernas livscykel är noga reglerad och att cellerna samarbetar och håller sig till sin uppgift.

Ibland förändras celler så att de istället för att bidra till kroppens gemensamma bästa förökar sig okontrollerat, sprider sig och börjar växa där de inte ska och bryter ned kroppen. En cancer uppstår.

Under de senaste åren har vi lärt oss mer om vilka förändringar som krävs för att en cancer ska uppstå och vi vet att grunden är förändringar i cancercellernas DNA. DNA är molekyler som innehåller ritningen över hur en cell ska byggas och fungera. Varje byggsten i cellen beskrivs av en gen, ett litet segment av DNA.

Genom att slå på och av sina gener bestämmer cellen vad som ska byggas och hur cellen ska bete sig.  Ny teknik har gjort det möjligt att undersöka vilka gener som är på eller av, vilket kan användas för att förutsäga hur tumören kommer att bete sig, t.ex. om den har stor risk att komma tillbaka.

Vår forskargrupp har tidigare visat att den tekniken kan användas för förutsäga hur tumörerna påverkas av strålbehandling.

Skräddarsydd strålbehandling vårt mål
Nu bygger vi vidare på våra tidigare resultat och fortsätter att undersöka vilka gener som är på eller av i de tumörer som kommer tillbaka trots strålbehandling och i de tumörer som inte kommer tillbaka, även utan strålbehandling.

Målsättningen är att utveckla ett test som kan användas när en kvinna opereras med bröstbevarande kirurgi för bröstcancer. Testet ska visa om just den kvinnan behöver strålbehandling. Strålbehandling erbjuds då till dem som verkligen har nytta av behandlingen.

Bröstcancerpatienterna skulle få en skräddarsydd strålbehandling som bidrar till att fler överlever, färre patienter behöver uppleva obehagliga biverkningar och som dessutom kostar mindre.

Text: MARTIN SJÖSTRÖM

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet, 29 oktober 2014. Artikeln är publicerad i Vetenskap & Hälsa, där mer information finns om ämnet.

Kontaktinformation
info@vetenskaphalsa.se

Etiska dilemman vid hjärtstopp
En läkare och en filosof samtalar om liv och död vid plötsligt hjärtstopp

– Jag kan också se etiska bekymmer med frågan, säger Nils-Eric Sahlin som är professor i medicinsk etik vid Lunds universitet och som har ett nära samarbete med flera avdelningar på Skånes universitetssjukhus.

– Kan du verkligen ta ett rationellt grundat beslut i den situation du befinner dig i? fortsätter Nils-Eric Sahlin. Vi vet ju att beslutsförmågan klingar av med åren. När du ligger i sjukhussängen är du dessutom känslomässigt påverkad – är du då verkligen förmögen att ta ett beslut som handlar om liv och död?

Anpassa sig till nya livsvillkor
Människan har också en enastående förmåga att anpassa sig till nya livsvillkor och begränsningar.

– Vad vi kan acceptera förändras hela tiden, säger Tobias Cronberg. Nästan alla som har gått igenom en enormt påfrestande tid efter ett hjärtstopp brukar ändå svara att ”ja tack, starta mitt hjärta igen om det skulle stanna”.

Att överleva ett hjärtstopp är mycket en slump. Du ska ha haft turen att ha någon i din närhet som kan hjälpa dig att larma 112 och göra hjärtlungräddning. Du har förmodligen legat på intensivvården en längre tid med oviss utgång.

Risken finns att du vaknar upp med grava handikapp om hjärnan har skadats i samband med hjärtstoppet.

Strikta riktlinjer att följa
– I Skandinavien har vi sedan flera år tillbaka haft strikta riktlinjer att följa om när den livsuppehållande behandlingen ska avslutas, säger Tobias Cronberg. Det gör att bland dem som överlever ett hjärtstopp idag är svåra hjärnskador mycket ovanliga.

För att säkert veta hur allvarliga hjärnskador en patient med hjärtstopp har fått, görs mycket grundliga undersökningar.

– Lite förenklat kan man säga att vi satsar på alla som visar tecken på att vakna upp efter hjärtstoppet, säger Tobias Cronberg. För dem som inte visar sådana tecken gör vi olika undersökningar för att ta reda på hur svår hjärnskadan är och om det finns möjligheter till meningsfull bättring.

– Inom sjukvården talar man ofta om att behandlingar ska vara medicinskt meningsfulla, säger Nils-Eric Sahlin. Det gäller att ha tydliga kriterier för det.

Vetenskap och etik går hand i hand
Tillit är ett nyckelbegrepp inom vården, betonar Nils-Eric Sahlin.

– Anhörigas tillit till vården bygger på att de medicinska besluten fattas enligt vetenskap, beprövad erfarenhet och tydliga etiska riktlinjer.

Ett beslut om att avsluta en livsuppehållande behandling i respirator tas av sjukvården med stöd av alla de tester som har gjorts för att bedöma graden av hjärnskada.

– Det är alltid vi i vårdteamet som tar beslutet, men tillsammans med de anhöriga, säger Tobias Cronberg.

Mer plats för samtalet
– Men om de anhöriga inte vill avsluta behandlingen, medan vårdpersonalen bedömer att det inte är medicinskt meningsfullt att fortsätta – vad gör ni då? undrar Nils-Eric Sahlin.

– Det enkla svaret är att ge de anhöriga mer tid, säger Tobias Cronberg. Här prioriterar vi inom sjukvården många gånger fel och satsar inte tillräckligt med resurser på samtalen med de anhöriga. Det är ju till stor del deras lidande det här handlar om. Jag brukar visa de anhöriga alla data som vi har samlat in kring en hjärnskada, och berätta vad vi vet om hur det kan sluta. Faktiskt har jag nog aldrig varit med om att det till slut ändå inte har landat väl. Man måste ge utrymme för de anhörigas förtvivlan, chock och sorg.

– Det slår mig ibland att vi ofta ser döden som ett misslyckande i vården, funderar Nils-Eric Sahlin. Vi behöver hitta fram till den ”goda döden”. Idag är det mycket fokus på avancerad teknik, men samtalet är ju också så viktigt.

Text: NINA NORDH

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet, 27 oktober 2014. Artikeln är publicerad i Vetenskap & Hälsa, där mer information finns om ämnet.

Kontaktinformation
info@vetenskaphalsa.se