Ännu finns inte några studier över hur ett tiggeriförbud skulle påverka de romer och andra EU-medborgare som idag tigger i Europas städer, berättar Hans Swärd. Däremot har det gjorts en hel del utvärderingar av vad som blev effekten av de förbud som infördes på 90-talet i Europa och USA. Då hade stora grupper människor plötsligt blivit fattiga och hemlösa som en följd av att välfärdssystemen rustades ner.

– De studierna visar sammantaget att stadskärnorna blev mycket lugnare. Något som affärsmän och allmänhet ofta tyckte var en förbättring. Men för de hemlösa innebar förbudet att de bötfälldes, det gjorde att de fick ännu sämre ekonomi och att de marginaliserades ytterligare. Forskningen visar också att det var svårt att övervaka tiggarna. Polisen fick lägga mycket av sina resurser på att jaga människor som tiggde istället för att lösa andra typer av brott.

– I vissa stater i USA var det även förbjudet att sova i parker och på gatorna. För att hitta utesovare började man flyga med helikoptrar utrustade med värmekameror. Något som naturligtvis var väldigt resurskrävande. Andra insatser var att göra kostsamma kampanjer för att påverka människor att inte att ge till tiggare. Det gjordes bland annat en kampanj i London inför julen 2000 som kostade 3,4 miljoner, säger Hans Swärd.

Men åtgärderna ledde inte till att de hemlösa slutade tigga. Istället var det satsningar på olika former av stöd som gav resultat.

– Det som gjorde att många slutade tigga var bland annat när gatutidningsrörelsen startade och när frivilligorganisationer öppnade härbärgen. Sedan är ju inte hemlöshetsproblemet löst för det men man har skapat förhållanden som gör att de hemlösa slipper tigga på gatorna, säger Hans Swärd.

Varför tror du att det uppstår krav på förbud?
– Jag tror att grunden är rädslan för synlig och brutal fattigdom. Det är något vi i Sverige har lämnat bakom oss och som vi inte vill se igen. Vi är rädda för att det ska komma fler och fler fattiga, att Sverige ska översköljas av tiggare. Då hittar vi på försvar. Som förbud mot att tigga eller de här standardberättelserna om att tiggarna egentligen inte behöver tigga, att de skulle ha massor av pengar undanstoppade någonstans.

Synliga problem får oss att reagera
Det är när fattigdom och utsatthet blir synligt som allmänheten ofta reagerar, menar Hans Swärd och drar en parallell till andra utsatta grupper som hemlösa och papperslösa. 2011 beräknades de hemlösa vara ca 34 000. De papperslösa uppskattas till mellan 10 000 – 30 000. Tiggarna från Rumänien och Bulgarien är betydligt färre, antagligen bara mellan 3000 – 5000 personer.

Men de skapar de starkaste reaktionerna.

– De hemlösa finns idag på härbärgen och de papperslösa gömmer sig, därför reagerar vi inte på dem. Men romerna som tigger på gatorna kan vi inte ignorera. Men synligheten är också en möjlighet.

Hans Swärd refererar till social problemforskning där en tydlig erfarenhet är att problem som syns blir snabbare åtgärdade än de som är osynliga.

– När det gäller romerna är ett exempel att de rumänska myndigheterna inte längre hävdar att Sverige ska förbjuda tiggeri. När företrädare för rumänska socialdepartementet var här senast visade de plötsligt intresse för att lösa problemen genom insatser i Rumänien.

Gör det olagligt att ge – inte att tigga
Men alla forskare är inte överens om ett förbud har effekt eller inte. En annan typ av förbud är att göra det olagligt att ge pengar till tiggare eller förhindra frivillighetsorganisationer att hjälpa tiggare. Det är något som Bo Rothstein, professor i statskunskap, förordar.

– Min utgångspunkt är att vi ska ha ett samhälle där människor förnedras så lite som möjligt. I min värld är tiggeri en förnedrande verksamhet. Man bör då inte bidra till förnedring genom att ge till tiggare. Detta är inget argument mot humanitet och om man vill hjälpa människor bör man istället ge till organisationer som Stadsmissionen eller Röda Korset, säger Bo Rothstein.

– Jag är motståndare till ett förbud mot tiggeri för det kan bara genomföras genom att man trakasserar de som tigger. Man bör alltså inte ge sig på den utsatte utan de som bidrar till utsattheten. Därför bör en lagstiftning införas som gör det förbjudet att ge.

Bo Rothstein menar att genom att ge till tiggarna så fördröjs de sociala reformer som skulle hjälpa romerna i Rumänien.

– En försiktig beräkning är att det är två miljoner romer och fattiga rumäner som idag tigger i Europa. Det är de rumänska politikerna nöjda med eftersom de då inte behöver ta tag i problemen i Rumänien. Om tiggarna inte fick några pengar här skulle de tvingas tillbaka till Rumänien.

Men enbart ett förbud mot att ge leder ingenstans, menar Bo Rothstien. Det måste kombineras med politiska åtgärder.

– Ett sådant förbud kan bara genomföras om Sveriges och Europas politiker samtidigt sätter ekonomisk press på Rumänien. Till exempel genom att strypa EU-bidrag. Det är enligt min mening fullständigt oacceptabelt att vi inom EU kommit att acceptera att vi nu har medlemsländer som sysslar med massiv etnisk diskriminering.

Men det är en lösning som Hans Swärd inte tror på.

– Flera länder har haft liknande förbud. I Danmark till exempel uppmanas allmänheten att inte ge pengar och man försöker förmå frivilligorganisationerna att inte hjälpa tiggare men det har inte tvingat fram några strukturella åtgärder i Rumänien.

Frankrike skickade under åren 2007, 2009 och 2010 tusentals tiggare tillbaka till sina hemländer. Det ledde inte heller till några förändringar för romerna i Rumänien. Vad man gör är att ytterligare stigmatisera en redan stigmatiserad etnisk minoritetsgrupp och förhindra de allra fattigaste att röra sig fritt i Europa.

Text: Lotta Nylander, frilansjournalist på uppdrag av forskning.se

Kontaktinformation
red@forskning.se


Vid en lungskada startar en naturlig sårläkningsprocess som avslutas när den skadade vävnaden är reparerad, men vid lungfibros avslutas aldrig processen. Denna obalans i vävnadsreparation leder till att frisk lungvävnad gradvis byts ut emot en fibrotisk ärrvävnad. Lungan struktureras om vilket försämrar syreupptaget och andningen försvåras avsevärt.

Lungans arkitektur förändras
Lungans förgrenade och luckra utformning, uppbyggd av specifika celler samt den vävnad cellerna vilar på, utgör grunden för ett funktionsdugligt syrgasutbyte. I lungfibros ökar antalet aktiverade och lungvävnadsproducerande celler, vilket bidrar till en överproduktion och ansamling av fibrotisk ärrvävnad. Den förr så findetaljerade arkitekturen i lungan genomgår successivt en skadlig omstrukturering med en förtjockning av de yttersta strukturerna, som är livsviktiga för kroppens syrgasutbyte. Med tiden upplever patienten svårigheter att andas, bröstsmärtor och känslor av orkeslöshet och ångest. I dagsläget finns inga läkemedel som kan stoppa eller effektivt hämma utvecklingen av denna allvarliga och dödliga lungsjukdom.

Genom ett samarbetsprojekt mellan det biofarmaceutiska företaget, AnaMar AB (Lund) och forskargruppen Lungbiologi vid Lunds universitet, hoppas vi kunna belysa viktiga mekanismer som styr sjukdomens utveckling samt undersöka en hittills outforskad behandlingsmöjlighet för lungfibros.

Liten spelare med stor inverkan
Serotonin är en liten signalmolekyl som normalt förekommer i låga halter i blodet eftersom majoriteten lagras av cirkulerande blodplättar. Vid sjukdomstillstånd såsom inflammation och vävnadsskada frisläpps serotonin och den lokala halten av serotonin ökar. Serotonin har många funktioner i kroppen vilket förklaras av att det finns flera olika receptorer, cellers informationsmottagare, serotonin binder till. När serotonin binder till en viss receptor, lokaliserad på cellernas yta, blir receptorn aktiverad och börjar förmedla information vidare in till cellen, varpå cellen svarar och agerar t.ex. att producera mer lungvävnad.

Aktiveringen av receptorn kan förhindras genom att tillsätta en så kallad receptorantagonist som blockerar att serotonin binder till sin receptor. Serotonin och en specifik receptortyp, klass 2, har identifierats som betydelsefulla i fibrosforskning.

Nya strategier
AnaMar AB utvecklar receptorantagonister som specifikt hämmar inbindningen av serotonin till klass 2 receptorer. En studie på lungceller ifrån människa visar mycket lovande resultat med en dämpad cellaktivering och en minskad produktion av lungvävnad efter behandling med specifika receptorantagonister. Vilka mekanismer som exakt styr omstruktureringen i en fibrotisk lunga är fortfarande ett outforskat kapitel. Studien ger ny förståelse för hur sjukdomen utvecklas och vilken roll serotonin tar i denna process.

Den aktuella forskningen tyder på att behandling med klass 2 receptorantagonister leder till en mindre framskriden lungfibros, vilket på sikt kan ge ett hittills oprövat angreppssätt till den svårbehandlade lungsjukdomen, lungfibros.

Text: ANNA LÖFDAHL

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet, 1 april 2015. Artikeln är publicerad i Vetenskap & Hälsa, där mer information finns om ämnet.

Kontaktinformation
info@vetenskaphalsa.se

Romernas problem består av två komponenter, dels att de är fattiga, och dels att de är romer. Bland forskarna pågår en diskussion om huruvida romerna ska definieras i sociala termer, som en marginaliserad grupp fattiga, eller i etniska termer: man är fattig för att man är rom, berättar Ioana Bunescu, migrationsforskare vid Malmö Högskola och författare till boken Roma in europé, The Politics of Collective Identity Formation.

– Jag menar att de är fattiga och dessutom romer, att det alltså är frågan om ett dubbelt förtryck.

För att förklara romernas plats i det nuvarande rumänska samhället drar hon riktlinjer bakåt i tiden och hänvisar till 1400–talet. Det var då romerna kom till det område som sedan skulle bli Rumänien men som under den perioden bestod av Transsylvanien, Wallachien och Moldavien. Romerna kom till Europa genom de territorier som nu är Turkiet, Grekland och Italien, samtidigt som de rumänska staterna krigade mot det Ottomanska imperiet.

– Romerna som kom till Rumänien söderifrån eller österifrån behandlades som fiender och allierade med turkarna eller tatarerna. De ansågs vara några som med stor sannolikhet skulle försöka erövra dåvarande Rumänien. Att romerna uppfattades så till att börja med, har stor betydelse för hur de behandlas senare, säger Ioana Bunescu.

Utnyttjades som slavar
Romerna blev krigsfångar och användes som slavar – som var den gängse hanteringen av krigsfångar i sydöstra Europa. De kunde säljas, köpas och ärvas och de arbetade framförallt i hemmen och i klostren. Systemet pågick i fyra hundra år och upphörde inte förrän i mitten på 1800-talet, samtidigt som det amerikanska slaveriet. Slaveriet av romerna har varit relativt okänt bland befolkningen i allmänhet. Det är först på senare tid som frågan överhuvudtaget har diskuterats. Det är därför svårt att avgöra i vilken utsträckning de historiska erfarenheterna har format den rasism som idag möter romer, menar Ioana Bunescu.

– En viktigare förklaring är att rasismen är ett resultat av den europeiska historien av uteslutning – och i dess dystraste tidpunkter – utrotning av romer.

– Men man kan föreställa sig att slaveriet har gett upphov till en social reproduktion av roller, uppfattningar och attityder gentemot romer bland majoritetsbefolkningen i Rumänien, fortsätter hon.

Under kommunisttiden utgjorde romer den lägsta samhällsklassen men den platsen delade de med bönderna. Ioana Bunescu säger att då betonades inte etnicitet utan social tillhörighet. Fattigdomen var utbredd men den delades av många. Liksom förtrycket och bristen på yttrandefrihet. Många romer arbetade i fabriker och på flera sätt var de då mer integrerade än idag. Det fanns också ett informellt ekonomiskt system som gjorde det möjligt för romerna att försörja sig genom att sälja egentillverkat hantverk. När marknadsekonomin bröt igenom på 90-talet försvann de flesta industrierna och det nya utbudet i butikerna gjorde att ingen längre efterfrågade romernas produkter. Fattigdomen ökade och samtidigt började romer återigen kategoriserades som en avvikande folkgrupp.

Extremt utsatt grupp
Idag lever många i fallfärdiga hus långt ute på landsbygden. De är utstötta ur det övriga samhället och avskilda från sociala institutioner som skolor och sjukvård. Ett skäl är att många inte är folkbokförda och därmed aldrig registrerade som medborgare. Officiellt existerar de överhuvudtaget inte. Det gör dem extremt utsatta, säger Ioana Bunescu. Människor kan försvinna utan att det märks och de är lätta offer för alla typer av trafficking.

– Frågan om registrering av romer är högaktuell i Rumänien, fortsätter hon. För att kunna gå i skolan, få sjukvård och ta del av sociala bidrag måste man vara registrerad. Det är inte så att romerna inte är tillåtna att registrera sig. Problemet är att de själva inte registrerar sig. En orsak är minnet av nazisternas noggranna klassificering när romer deporterades till koncentrationslägren. Fortfarande är det en erfarenhet som lever som ett kollektivt minne i många romska familjer, berättar Ioana Bunescu.

– I grunden finns det en djupt rotad misstro mot staten. Att registrera sig är en handling som visar att man litar på att statens beskydd. Men för romerna är det tvärtom. De minns hur staten skulle utplåna dem.

– Men att leva i utanförskap spelar också roll. Man måste föda barn på ett sjukhus för att barnet ska folkbokföras. Man behöver ha viss utbildning för att förstå hur man gör för att bli registrerad. Man måste ha pengar för att ta bussen och resa till staden om man lever i en avlägsen by.

Det finns hopp trots dålig självbild
Ioana Bunescu har forskat om romernas identitet och hon menar att utanförskapet riskerar att reproduceras genom romernas syn på sig själva. Hon påpekar att frågan är känslig och att den behöver diskuteras tillsammans med orsakerna till romernas situation.

– Många romer har förlorat tron på att deras liv kan förbättras. De lever i en ond cirkel där diskriminering leder till fattigdom som leder till marginalisering. Det är en självbild som utvecklats under hundratals år och som kan resultera i passivitet. Man tar för givet att man kommer att förbli fattig eftersom man är rom.

– Majoritetssamhället har å sin sida har införlivat en bild av sig själv som företrädare för en geografisk plats som romerna stör eller hotar. Det är den uppfattningen som kommer till uttryck när människor spottar på romer eller bränner ner deras läger.

Men allt är inte becksvart. Ioana Bunescu framhåller att alla romer inte är fattiga. En del lyckas bryta utanförskapet.

– Romer startar nu sina egna organisationer, de finns på universiteten och i affärslivet. Vissa överskrider de historiska och sociala hindren. Och det visar ju att det finns hopp.

Text: Lotta Nylander, vetenskapsjournalist på uppdrag av forskning.se

Kontaktinformation
red@forskning.se

Karin Åström, lektor vid Umeå universitet har forskat om människohandel och följt ett antal rättsfall där tiggare misstänkts varit i händerna på organiserad brottslighet.

– Majoriteten av tiggarna är inte utsatta för människohandel. I allmänhet är det familjer som rest hit tillsammans för att tjäna ihop till sitt levebröd. Här delar de boplats och de samordnar tiggeriet. Att tiggeriet är organiserat på detta sätt innebär att det är flera som hjälps åt och inte att ett brottsligt nätverk ligger bakom verksamheten, säger Karin Åström.

I media förekommer då och då berättelser om människor som tvingats lämna ifrån sig nästan allt de tiggt ihop till någon de står i skuld till. På engelska finns ett begrepp som kallas debt bondage som ungefär betyder slaveri genom skuldsättning. Karin Åström säger att det sannolikt existerar bland tiggarna i Sverige men att det är ovanligt.

Men finns det då inte en risk att man bidrar till utnyttjande av människor, om man ger till tiggare?

– Nej, det tycker jag inte, säger Karin Åström. Dessa människor kommer tyvärr att utnyttjats oavsett om man ger eller inte. De människor som sitter och tigger är inte de som ligger bakom eventuell brottslig verksamhet och ska betraktas som offer. Och om man ger tio eller tjugo kronor så gör det ingen större skillnad för en eventuell exploatör men det kan göra mycket för den som sitter och tigger. Om man misstänker att tiggarna tvingas ge bort sina pengar ska man anmäla det till polisen.

Bland de fall som Karin Åström undersökt finns till exempel flera uppgifter till polisen om att människor från Rumänien, Polen och Bulgarien har förts till Sverige för att tigga och stjäla, varav några varit barn. De har ibland fått lämna ifrån sig pass, telefoner och andra ägodelar till organisatörerna. Flera tiggare har sedan inte tjänat tillräckligt med pengar för att täcka kostnader för logi, resa och andra omkostnader.

Svårt att få fällande domar
Några fall har lett till att polisen inlett förundersökningar, men de har oftast lagts ner med hänvisning till att några otillbörliga medel inte använts.

Ett fåtal fall har blivit prövade i rätten. Ett där fem personer åtalades för människohandel och medhjälp till människohandel för att på olika platser i Europa utnyttjat en man från Ukraina med funktionshinder. Mannens armproteser togs ifrån honom och han tvingades tigga. Fyra av de fem åtalade dömdes för människohandel respektive medhjälp till människohandel.

2010 befann sig en 13-årig romsk flicka tillsammans med sin familj i Sverige för att tigga, spela dragspel och samla in burkar för att återbetala en skuld. Flickan skulle ha setts tigga och stjäla på flera ställen i Stockholm och sedan överlämna pengarna och andra föremål till sin mamma. Tingsrätten liksom hovrätten dömde inte föräldrarna för människohandel på grund av att det inte hade varit något hot eller tvång, och inte heller hade den 13-åriga flickan utsatts för övergrepp eller utnyttjats. I ett annat fall dömdes en man för människohandel när han förde en 10-årig flicka till Sverige från Bulgarien. Flickan hade sedan stulit handväskor och plånböcker och tiggt på olika platser i Sverige.

– Det här är brott som är svåra att upptäcka och även om det görs så är det svårt att få fällande domar, säger Karin Åström. Till stor del beror det på hur svensk lagstiftning ser på människohandel. Sverige har inte har prioriterat offrens rättigheter och skyddet av dem, utan främst inriktat arbetet på att bekämpa organiserad brottslighet. Dessutom har Sverige nästan uteslutande fokuserat på sexuell exploatering.

– Inom straffbestämmelsen människohandel ryms också utnyttjande av tvångsarbete eller slavliknande företeelser, träldom eller avlägsnade av organ men det intresserar sig inte det svenska rättsväsendet för. Resultatet är att offren blir osynliggjorda och inte kan få hjälp.

Drabbar det de tiggare som eventuellt är utsatta för organiserad brottslighet?

– Absolut! Tiggarna passar inte in i bilden av hur ett offer för människohandel anses vara eftersom den rådande föreställningen är att det är flickor som tvingas till prostitution. Det innebär att det blir svårare att driva fallen och få fällande domar.

Karin Åström säger att det brister i kunskapen om tiggarnas situation och hon menar att deras levnadsförhållanden borde granskas.

– Det är jätteviktigt att uppmärksamma tiggarnas villkor. Då krävs det mer än att bara prata med de som tigger eftersom de har behov av att skydda sina eventuella exploatörer. Istället behöver man studera hur upphämtningen av pengar fungerar, vart pengarna går och vem som får vad. Det är nödvändigt för att man ska kunna hjälpa de som är offer för den här typen av brottslighet.

Text: Lotta Nylander, vetenskapsjournalist på uppdrag av forskning.se

Kontaktinformation
red@forskning.se

Göran Karlsson är forskare på Institutionen för laboratoriemedicin vid Lunds universitet. Han blev hösten 2014 tilldelad Ragnar Söderbergsstiftelsens pris i medicin på 8 miljoner kronor. Foto: Åsa Hansdotter

Vid behandling av leukemi med cellgifter slår man ut de cancerceller som den sjuka stamcellen producerar, men själva stamcellerna är svårare att rå på. De är mer motståndskraftiga och kan ofta överleva cellgifterna, vilket gör att patienten kan få återfall. För att bota svårbehandlad leukemi är det därför viktigt att så effektivt som möjligt slå ut dessa cancerstamceller.

– Vi försöker lokalisera de muterade stamcellerna vilket inte är helt lätt. Även om de skiljer sig i funktion så är de nämligen ganska lika – de är ungefär lika stora och har liknande proteiner på ytan, säger Göran Karlsson, forskare på Lunds universitet.

Vill identifiera flera kännetecken för olika stamcellspopulationer
Tillsammans med sin forskargrupp studerar Göran Karlsson istället den molekylära sammansättningen i stamceller från leukemipatienter eftersom insidan på cellerna är mer olika än utsidan. Genom att dela upp ett stort antal celler i grupper baserat på likheter och olikheter i molekylär sammansättning och sedan isolera varje grupp efter likheter på cellytan, hoppas man kunna identifiera flera kännetecken för olika stamcellspopulationer. Detta skulle göra det möjligt att separera de friska stamcellerna från de som genererar cancer och på så sätt identifiera vilka faktorer som är viktiga vid svårbehandlad leukemi. Främst gäller det sjukdomarna akut myeloisk leukemi, där mindre än 50 procent av patienterna överlever, och kronisk myeloisk leukemi där behandling effektivt kan hålla leukemin i schack men inte utrota leukemistamcellerna.

Hoppas kunna byta ut sjuka stamceller mot friska
Göran Karlsson gör även studier på navelsträngsblod där det finns friska stamceller som kan användas vid transplantation vid blodsjukdomar. Precis som att man vill kunna hitta de leukemiska stamcellerna och slå ut dem, vill man kunna identifiera friska stamceller i navelsträngsblodet för att kunna byta ut sjuka stamceller till friska på patienter med t ex leukemi. Men stamcellerna i en enhet navelsträngsblod räcker inte för behandling av vuxna – de är för få. Det bästa hade varit att de sattes på tillväxt i en cellodling för att på så sätt bli fler.

– Det här är en Holy Grale för stamcellsforskare världen över – att kunna reglera tillväxten av blodstamceller från navelsträngen. Som det är nu så förlorar stamcellerna sina egenskaper när de sätts i en odlingsskål.

Göran Karlsson hoppas hans forskning ska resultera i nya behandlingsmetoder som ska slå ut de leukemiska stamcellerna, vilket skulle göra det möjligt att bota även de patienter som drabbats av de svåraste formerna av leukemi.

Text: ÅSA HANSDOTTER

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet, 30 mars 2015. Artikeln är publicerad i Vetenskap & Hälsa, där mer information finns om ämnet.

Kontaktinformation
info@vetenskaphalsa.se

Bevarandet av den biologiska mångfalden är en av våra mest akuta samhällsfrågor idag. Därför är det viktigt att förstå vad begreppet innebär. I Nationalencyklopedin kan vi läsa: “biologisk mångfald, biodiversitet, artrikedom, genetisk variation inom arter samt mångfalden av ekosystem”. Men vi behöver naturvetenskaplig allmänbildning för att förstå en sådan förklaring. En stor internationell studie från 2010 på temat hur biologisk mångfald uppfattas av barn och ungdomar, visar att en oroväckande stor andel saknar grundläggande kunskaper i frågan. 14 procent visste inte ens vad utrotningshotade arter betyder. Sverige har undertecknat FN:s konvention om biologisk mångfald och därmed förbundit sig att arbeta för ökad kunskap inom området. I läroplanen för grundskolan, står att alla elever ska lära sig om biologisk mångfald för att kunna diskutera samhällsfrågor.

– Om vi tänker oss begreppet biologisk mångfald som att det är natur med många växter och djur är vi inne på rätt spår. Om vi även inser att det behöver finnas variation inom arter och många olika ekosystem för att det ska finnas många olika växter och djur, då har vi med oss en okej vardagsförklaring av begreppet, säger Maria Ferlin, universitetslektor vid Institutionen för pedagogik vid Högskolan i Borås.

Maria Ferlin har i sin doktorsavhandling vid Göteborgs universitet, studerat hur biologisk mångfald presenteras i grundskolans biologiböcker för de högre årskurserna. Hon har tittat på allt innehåll som har en koppling till biologisk mångfald. Det handlar om en stor del av innehållet böckerna, då begreppet har en koppling till flera områden, som systematik, ekologi, evolution och genetik.

Brister i läroböckerna
Marias avhandling visar att området biologisk mångfald är dunkelt förklarat i läroböckerna. De naturvetenskapliga orden saknar ofta en tydlig förklaring. I de fall orden är förklarade så kan det vara tidigt i texten men i några kapitel längre fram kan de dyka upp i ett annat sammanhang och då upprepas inte betydelsen utan eleverna förväntas ha den med sig sedan tidigare läsning. Ett typiskt exempel på något som brukar förklaras tidigt och sedan återkomma är ordet art. Det är inte säkert att begreppet art är förankrat hos eleverna när det återkommer senare i texten, visar forskningen. Dessutom används ord med lite olika betydelse i olika avsnitt, vilket kan bli förvirrande. Det händer också att bilder som är tänkta att komplettera, kan visa något annat än vad texten säger. Ibland dyker det också upp rena faktafel.

– Att fåglar till exempel är de enda ryggradsdjuren som kan flyga, tycker inte jag borde stå i en lärobok då påståendet inte stämmer, konstaterar Maria Ferlin.

I en av läroböckerna står det: “När du går genom en granskog på vintern kan du få syn på ett meståg, som drar fram från träd till träd i ett livligt följe.” Även om det finns en förklaring i texten, är risken stor att det blir en målande beskrivning enbart för läsare som redan har en förståelse om vad ett meståg är. För att vi ska känna igen oss i många av läroböckernas exempel med vardagsanknytning, visar studien att det hjälper om vi är vana att vistas ute i naturen och om vi är bekanta med det svenska kulturarvet.

Lärarens ämneskompetens viktig
Tidigare studier visar att i de naturvetenskapliga ämnena används läroböcker i hög grad. Och ju mer osäkra ämneskunskaper en lärare har, desto mer styr texten i läroboken helt innehållet i undervisningen.

– Det är just när ämneskunskaperna är osäkra, som läraren har som svårt att komplettera och nyansera läroböckernas texter så att de kan förstås av olika elever. Vid en första anblick kan texterna i böckerna verka tydliga men den ämneskompetente upptäcker vid mer noggrann läsning stycken där texten behöver förklaras ytterligare. Ett klassiskt exempel på hög biologisk mångfald är förstås regnskogen. Men biologisk mångfald kan studeras även vid den egna skolans fotbollsplan – den finns i den egna vardagen och i städerna. Detta behöver läraren nyansera för eleverna, menar Maria Ferlin.

Variation i utbudet av läroböcker önskvärt
Maria Ferlin vill i framtiden gärna se exempel på en variation i utbudet av läromedel. Som det ser ut nu har alla biologiböcker ett liknande upplägg.

– Ofta håller ändå innehållet i dagens läroböcker hög kvalitet. Jag vill inte påstå att de generellt är dåliga, tillägger hon. Vid arbetet med avhandlingen har hon funderat över hur det vore med en bok där naturvetenskapliga ord förklaras mer noggrant. Begreppet energi kunde till exempel definieras på ett sätt som håller som grund både i fysik och biologi. Texterna skulle även kunna ta upp hur begreppen hänger ihop med varandra i viktiga naturvetenskapliga sammanhang.

En torrare lärobok?

– Ja, det riskerar den ju att bli. Och tunnare men kanske tydligare och kan fungera bättre som bas för en flexibel undervisning. Då kan den sedan i undervisningen kompletteras och konkretiseras av ämneskunniga lärare. Böckerna kompletteras förhoppningsvis med undervisning, som till exempel film och framförallt övningar utomhus för att ge en känsla för vad biologisk mångfald är. Det vore kul om ett sådant annorlunda upplägg av lärobok kunde testas, säger Maria Ferlin.

LÄS MER
Länk till Centrum för biologisk mångfald
Länk till National Geographics och ett spel om biologisk mångfald

Text: Linn Gustavsson, praktikant på forskning.se

Kontaktinformation
red@forskning.se

Vid en första tanke kan det verka avlägset eftersom konsumtion av chili knappast ger en harmonisk, stillsam upplevelse. Faktum är dock att capsaicin redan finns registrerat som läkemedel i Sverige och har en dokumenterad effekt. Capsina® kräm innehåller capsaicin och ger smärtlindring vid ytliga smärtor orsakade av skador på nerver i huden, exempelvis efter bältros. Behandlingen är dock långt ifrån smärtfri. Den höga koncentrationen av capsaicin kommer till en början ge en brännande känsla på huden. Skälet är att capsaicin aktiverar smärt- och värmereceptorn, TRPV1. Aktiveringen av TRPV1 kommer så småningom leda till att de skadade nervtrådarna dör, de bränns bort helt enkelt. Så köp inte idén riktigt ännu… För visst ger en Alvedon inte samma hetta som chili i munnen?

Låt oss ta ett steg tillbaka. Capsaicin bildas tillsammans med flera andra närbesläktade substanser i chilifrukten. Evolutionärt är detta ett viktigt försvar för växten då den härigenom kan få hungriga växtätare på annat humör. Faktum är att effekten utav capsaicin är så stark att den utnyttjas i polisens pepparspray och är förbjudet i krig. Hur kan detta leda till nya läkemedel?

Bättre alternativ till Alvedon
Jo för kroppens smärtcentral finns i hjärnan. Här hanteras de smärtsamma impulser som uppstår vid exempelvis en brännskada och det är i hjärnan som paracetamol verkar (den aktiva substansen i Alvedon). Alvedon är Sveriges mest använda läkemedel. Summerar man dagligvaruhandelns försäljning med den receptbelagda så köper varje svensk medborgare i medeltal ~ 90 stycken tabletter årligen. Dessvärre kan en omfattande konsumtion leda till akuta leverskador.

För att förbättra läkemedlets smärtlindring och motverka oönskade bieffekter så måste man känna till hur läkemedlet fungerar. Därför arbetar forskarna vid avdelningen för klinisk kemi och farmakologi på universitetssjukhuset i Lund med paracetamol och dess smärtlindring som gäckat forskarsamhället under det senaste seklet.

Olika effekt på tungan och i hjärnan
År 2005 publicerades banbrytande rön där huvudbudskapet var att tydliga strukturella likheter påträffats mellan en nedbrytningsprodukt till paracetamol, AM404, och capsaicin. Djurförsök har visat att AM404 bildas i hjärnan efter intag av Alvedon och via en interaktion med TRPV1, som är lika potent som den för capsaicin, förmedlar AM404 här paracetamols smärtlindrande effekt. Detta genom att öka aktiviteten i ett smärtdämpande system vilket motarbetar smärtsignaleringen. Det är upptaget via tarmen, nedbrytningen i levern samt färden till hjärnan som tar tid och därför tar det cirka 20 minuter innan en tablett börjar verka.

Paradoxalt är alltså effekten av TRPV1 aktivering i hjärnan helt omvänt gentemot vad vi upplever vid intag av chili via vår mat. Under de senaste åren har därför nya paracetmol-liknande substanser kemiskt modifierats efter capsaicins struktur. Genom förädlingen ökas effektiviteten mot TRPV1 och därmed också smärtlindringen. På köpet kan man också motarbeta de biverkningar som Alvedon dras med, och all forskning grundar sig alltså i den substans som gör chili både så älskad och hatad.

Text & illustration: JOHAN NILSSON

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet, 23 mars 2015. Artikeln är publicerad i Vetenskap & Hälsa, där mer information finns om ämnet.

Kontaktinformation
info@vetenskaphalsa.se

Ingvar Andersson är röntgenläkare och kom in på specialiteten mammografi mest av en slump.

– När jag var ny i Malmö frågade man om jag ville ta mig an en ny mammografiapparat. Den stod oanvänd nere i källaren, eftersom ingen haft tid att ägna sig åt den. Eftersom jag sett en kollega i Lund arbeta med mammografi tyckte jag det verkade intressant, berättar han.

Pionjärer inom mammografin
Resultatet blev så småningom den stora studie av mammografi som hälsokontroll, där 21 000 undersökta kvinnor jämfördes med lika många kvinnor som inte genomgått undersökningen. När malmöstudien startades 1976 var den världens andra i sitt slag (den första gjordes i New York).

Dessa, och andra studier som senare följde, gjorde så småningom mammografi till en etablerad metod inte bara i Sverige, utan i många andra länder.

Helt okontroversiell har metoden dock inte varit. Ett problem är de falskt positiva fynden: saker som ser ut att vara en tumör, men vid en närmare undersökning – då kvinnan i fråga kanske hunnit bli rejält uppskrämd – visar sig vara t.ex. en oskyldig cysta.

Ett annat problem är över- och underdiagnosticering: att metoden visar även tumörer som växer så långsamt att de egentligen inte skulle behöva behandlas, men missar dem som är så snabba att de hinner utvecklas mellan undersökningarna.

Plussidan överväger
– De flesta allmänna hälsoundersökningar har den typen av problem. Redan på 80-talet varnade jag för dessa nackdelar. Då fick jag mycket kritik från dem som ansåg att jag var alltför svartmålande. Men jag försöker bara vara objektiv, menar Ingvar Andersson.

När han väger samman plus och minus anser han fortfarande att plussidan överväger, dvs. att mammografiscreening är en meningsfull åtgärd. Exakt hur många liv den räddar är omtvistat, eftersom olika studier gett olika resultat. Att hitta tumörer på ett tidigt stadium har dock ett värde i sig, eftersom behandlingen då kan bli lindrigare och bröstoperationen mindre omfattande.

Vetenskapliga kontroverser om nya metoder är inte sällsynta, men just i mammografidebatten har tonläget varit ovanligt högt.

– Ett skäl är att kvinnors bröst är ett känsligt område. Att operera bort ett bröst är ju inte lika okomplicerat som att ta bort blindtarmen. Det har också varit mycket personlig prestige och pengar inblandade i mammografidebatten. Utrustningen är dyr och stora hälsokontroller kostar mycket att driva, säger Ingvar Andersson.

Stor studie om tomosyntes
Ingvar Andersson är idag 76 år, men arbetar vidare på halvtid. Han har sin tjänst hos företaget Unilabs, som sköter mammografin åt Region Skåne, men sitter på SUS i Malmö och publicerar sina studier under LU:s och SUS:s paraply. Just nu filar han och medarbetarna Kristina Lång och Sophia Zachrisson på en artikel om 7 500 kvinnor som undersökts med både mammografi och den nya tekniken tomosyntes.

– 15 000 kvinnor är vårt slutmål, och vi har faktiskt nästan hunnit dit. Men det är bara den första hälften som hunnit analyseras ordentligt. Resultatet ser bra ut för tomosyntesen: man hittar betydligt fler tumörer med den metoden, säger Ingvar Andersson.

Skillnaden beror på att en mammografibild visar alla lager i bröstet ovanpå varandra. En liten tumör kan då dölja sig bakom den normala bröstkörtelvävnaden.

Lättare upptäcka tumörer
Tomosyntes däremot är en skiktröntgen, där ett rörligt röntgenrör avbildar bröstet ur olika vinklar. Dessa bilder kan sedan analyseras dels som tunna snitt, dels som rörliga bilder, vilket gör det lättare att upptäckta tumörerna var de än ligger.

En fördel är också att tomosyntesen är mindre obehaglig för kvinnorna än mammografi, eftersom bröstet inte behöver klämmas ihop lika hårt. En nackdel är där-emot att dess bilder tar mer tid att analysera, eftersom de är så många fler.

Den stora malmöstudien kommer att spela en viktig roll när det gäller att avgöra om tomosyntesen helt eller delvis ska ersätta mammografin i framtiden.

– Att Malmö var så långt framme på 70-talet berodde på att det fanns ett intresse för bröstsjukdomar hos både patologer, röntgenläkare, cancerläkare och kirurger här på sjukhuset. Detta intresse har hållit i sig ända sedan dess. Därför är är vi nu lite av pionjärer även när det gäller att studera denna nya metod, säger Ingvar Andersson.

Text: INGELA BJÖRCK

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet, 18 mars 2015. Artikeln är publicerad i Vetenskap & Hälsa, där mer information finns om ämnet.

Kontaktinformation
info@vetenskaphalsa.se

 Det pratade genusforskaren Lena Martinsson om under en seminariedag på Göteborgs universitet i samband med 8 mars.

Vad har religion för ställning i väst?
– Som en del av det koloniala tankearvet har det skapats föreställningar om icke-kristna religioner som udda och fundamentalistiska. Det görs i våra berättelser till något konstigt och det återskapas också i feministiska sammanhang. Jag vill vrida på problemet och betrakta också skapandet av den världsvida sekulära ideologin. I diskussionen som följt på senaste årens terrorattentat är det yttrandefriheten som har lyfts fram som hotat. Det går att förstå händelserna på många olika sätt, ändå är det just yttrandefrihetsdiskursen som har blivit det avgörande.

Varför är det just yttrandefriheten som har hamnat i centrum?
– Jag tror att det handlar om att yttrandefrihet kopplas till det sekulära, fria, individualistiska och moderna väst. Yttrandefrihet har blivit motsatsen till en stereotyp förståelse av religion. Men i debatten efter Charlie Hebdo tycker jag att det har skapats en ny sorts fundamentalism i och med att man inte är beredd på att reflektera över den här positionen och vad den gör med människor.

Vad gör talet om sekulärism med hur religion förstås?
– I förståelsen av det sekulära har kristna värderingar vävts in. Ändå finns det i det sekulära, inte minst som den framträdde i diskussionerna efter Charlie Hebdo, en känsla om att vara befriad från religion, att ha tagit ett steg framåt, nästan som att vara fri från ideologi. Även om många tycker att Charlie Hebdo kan vara rasistiska, homofoba och islamofoba så sägs det överallt att folk har rätt att utrycka sig, att vi måste försvara yttrandefriheten. Positionerna är yttrandefrihet kontra religiös fanatism, det fria mot det fundamentalistiska, det oberoende mot det grymma. Men kan det sekulära också bli fundamentalistisk? Det kan vara värt att fundera över tycker jag. Om fundamentalism är en stark övertygelse om att sitta på sanningen, vara opåverkbar, ha rätt gentemot andra oavsett så blir det sekulära en sanningsposition som riskerar att bli fundamentalistisk och därmed också förtryckande. I vår tid tror jag att vi måste utmana den typen av tankegångar också för att öppna förståelsen för vems yttrandefrihet vi skyddar.

Vems yttrandefrihet är det?
– Jag brukar använda Tintin som exempel; en vit, sekulär, rationell journalist som är ute på äventyr och använder världen som kuliss. Det finns en koppling till europeiska satiriker som ska få säga och göra precis vad de vill och struntar i om de samtidigt tystar någon. I Tintin tystades många grupper genom att de framställas som lite korkade och inskränkta stereotyper, några som inte lyssnades på utan snarare skulle lära upp. Yttrandefrihet är alltid relativ, någon tystas för att någon annan ska få tala. I det här fallet är det naturligtvis de religiösa rösterna. I konstruerandet av det sekulära förminskas och stereotypifieras också islam. Att komma från länder som har fått den stämpeln leder till att det kan bli svårare att bli hörd, trodd och betraktad som en talare.

Vilka feministiska utmaningar för det här med sig?
– Jag var i Pakistan år 2006 i samband med att nyheterna om den danska publiceringen av Muhammedkarikatyrerna nådde landet. Det blev en mycket försvårande händelse för den feministiska kampen där. Det finns en väldigt konservativ front som inte vill ha jämställdhet eftersom det kopplas samman med väst och inte anses passa med kulturen i Pakistan där kvinnor ska ha en annan position. När Islam smädas i väst så spär det på ett västhat, det spelar de konservativa i händerna. Och feministerna måste i än högre grad argumentera för att deras kamp för rättigheter inte kommer från väst. De får ännu fler fronter att kämpa mot. En annan utmaning är att som lärare och kunskapsskapande inom genusvetenskap fundera över hur föreställningar om religion återskapas. Vilka studenter finner universiteten intressanta om en omärkt och oproblematiserad sekularism dominerar? Vill vi bara ha sekulariserade studenter eller vill vi också bereda mark för andra positioner? Vi har allt för ofta en väldigt eurocentrisk och sekulär grund i vårt kunskapsskapande. Det är viktigt att ta del och påverkas av trosbaserad antirasistisk feminism också för att bli medveten om en hel del problematiska antaganden som naturaliserats i sekulär feminism. Det finns en stor modernitetskritik och en kritik mot det sekulära kan ses som en fortsättning på det.

Lästips: Is Critique Secular av Talal Asad, Wendy Brown, Judith Butler och Saba Mahmood (2009)

Text: Cecilia Köljing

Texten är publicerad 13 mars 2015 av Nationella sekretariatet för genusforskning, Göteborgs universitet.

Kontaktinformation
Cecilia Köljing, Kommunikatör, Nationella sekretariatet för genusforskning. Tel: 031-786 54 30 Mobil: 0708-76 93 74, E-post: cecilia.koljing@genus.gu.se

Håkan Toresson är docent och cellbiolog inom BioFINDER-studien (se faktaruta). Hans arbete skulle kunna liknas vid att lägga små pusselbitar i ett gigantiskt pussel där den framväxande bilden avslöjar allt mer om vad som händer i hjärnan vid Alzheimers sjukdom. Ytterst syftar forskningen till att förstå mekanismerna bakom Alzheimers sjukdom för att kunna utveckla läkemedel som stoppar eller ännu hellre botar sjukdomen. Många forskargrupper runt om i världen hjälps åt med detta pussel men än har forskningen en lång väg att gå innan vi kan stoppa sjukdomen helt.

Nya tag krävs
De senaste 10-15 åren har forskare och läkemedelsbolag försökt hitta sätt att rensa hjärnan från så kallade beta-amyloidplack, sjukliga proteinansamlingar som bildas i hjärnan vid Alzheimers sjukdom. Försök på möss har varit framgångsrika. Möss, hos vilka man har lyckats rensa bort beta-amyloiden, har tillfrisknat men tyvärr händer inte samma sak hos människor.

– Även i de fall där man har lyckats få bort beta-amyloiden i hjärnan hos patienter så fortsätter de här personerna att försämras i sin sjukdom. Det tyder på att vi inte bara kan översätta resultaten från möss till människor utan behöver utveckla metoder för att studera vad som faktiskt händer i den mänskliga hjärnan under sjukdomsförloppet. Det var därför vi startade BioFINDER-studien som utgår från kunskap om människor, säger Håkan Toresson.

Hans del i BioFINDER-studien går ut på att utveckla system för att kunna studera vad som händer i hjärncellerna under sjukdomsprocessen utan att behöva gå in i hjärnan – något som knappast skulle vara etiskt försvarbart.

Från hud till hjärna
Forskargruppen har dels provat nobelpristagaren Yamanakas metod att omvandla kroppsceller till stamceller och sedan vidare till nervceller. Metoden är visserligen välbeprövad vid det här laget men resurskrävande och tar lång tid, upp till ett halvår, berättar Håkan Toresson. I samarbete med stamcellsforskaren Malin Parmar, som forskar på Parkinsons sjukdom, har de därför provat ett annat system där man kan omvandla hudceller direkt till nervceller. Det är en mycket snabbare metod som går på ungefär fyra veckor och som så här långt tycks fungera väl.

– Omvandlingsmetoden fungerar och vi kan mäta proteinerna beta-amyloid och tau, och just nu håller vi på att finslipa våra mätmetoder så att vi kan veta om våra analyser går att upprepa med samma resultat.

Just proteinerna beta-amyloid och tau har visat sig vara viktiga markörer för Alzheimers sjukdom (läs mer i artikeln Mota Alzheimers i grind – avancerad teknik spårar tidiga tecken) när man mäter halterna i ryggvätska från patienter och friska.

– Vi kommer att jämföra beta-amyloid/tau-mönstret i ryggvätska med mönstret i de omvandlade hudcellerna från en och samma person. Det vi hoppas på är att mönstren från ryggvätska och de odlade nervcellerna ska stämma överens. Då har vi en mycket intressant metod för att studera vad som händer i hjärncellerna, säger Håkan Toresson.

Han är dock noga med att förklara att det återstår många år av mycket mödosamt arbete och att många, kanske oöverstigliga hinder lurar på vägen dit.

Skillnader kan ge ny kunskap
Ett annat intressant projekt som ligger i startgroparna är att studera hur förändringar i endocytos, en cellbiologisk process som handlar om hur celler tar upp ämnen från omgivningen, kan vara kopplade till sjukdomsprocessen. Man känner nämligen till att vissa riskgener för Alzheimers sjukdom också har en koppling till endocytos. Håkan Toresson vill sätta upp ett experimentellt system för att mäta endocytosen och jämföra processen i friska och sjuka celler. Eventuella skillnader skulle då kunna ge ny kunskap om sjukdomsmekanismen.

Håkan Toressons forskning bidrar med nya pusselbitar av kunskap som tillsammans kan lära oss mer om mekanismerna bakom Alzheimers sjukdom, för att på sikt kunna ställa säkrare och tidigare diagnoser, och så småningom utveckla läkemedel som stoppar eller kanske till och med botar sjukdomen.

Text: EVA BARTONEK ROXÅ

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet, 16 mars 2015. Artikeln är publicerad i Vetenskap & Hälsa, där mer information och fler artiklar finns om ämnet och forskningen.

Kontaktinformation
info@vetenskaphalsa.se

Vårt civilsamhälle förändras. Individer, välgörenhetsorganisationer, kyrkor och privata stiftelser tar hand om uppgifter som tidigare välfärdsstaten skötte. Politiska frågor får plats utanför de etablerade politiska partierna. Nya generationer engagerar sig i olika frågor på sätt som inte var möjliga för något decennium sedan.

Samtidigt växer det upp fler tankesmedjor som engagerar sig i olika ämnen. Ofta handlar det om handelspolitik, välfärds- och företagsrelaterade frågor eller frågor som rör klimatförändringar. Tankesmedjorna tar fram kunskap och sprider den för att påverka politiska beslut. I globaliseringens kölvatten sprids tankesmedjorna över världen.

– Flera globala tankesmedjor som bildades i USA öppnar satellitkontor i andra delar av världen, framför allt i städer där det fattas många politiska beslut, som i Bryssel. I USA finns en fjärdedel av tankesmedjorna i Washington DC, berättar Christina Garsten som är professor i socialantropologi vid Stockholms universitet.

Tankesmedjor snabbare än akademiker
Hon studerar bland andra de stora globala tankesmedjorna RAND Corporation och CEIP (Carnegie Endowment for International Peace), som båda bildades i USA.

– De påverkar ibland vilka frågor som lyfts upp för vidare diskussion, hur de diskuteras och den allmänna opinionen kring dem.

Dessa tankesmedjor har många möjligheter att påverka. Goda kontakter inom media gör att de får mycket utrymme där. I amerikansk tv är det vanligt att någon från en tankesmedja kommenterar aktuella händelser.

Dessutom har de relationer som bär dem rakt in till de politiska beslutsfattarna. De får exempelvis ofta komma på så kallade hearings i kongressen, där man samlar in och analyserar information. Där kan de ge synpunkter på diverse politiska frågor.

– De forskar på dagsangelägna frågor och är snabbare än akademiker på att ta fram bakgrundsfakta, om exempelvis en region i kris, för att påverka regionen.

Vad är en tankesmedja?
En fråga Christina Garsten försöker besvara är vad tankesmedjorna har för roll på nya platser, som i Bryssel.

– Försöker de påverka regionalpolitiken där de befinner sig, eller är de mer lyssnande? Jag tittar på det men har ännu inte nog med data för att dra några slutsatser.

Det finns lite olika definitioner på vad en tankesmedja är. I Sverige menar vi en organisation som tar fram kunskap i vissa frågor och sprider den för att påverka politiska beslut. I USA, där begreppet kommer från, räknar man ofta in även forskningsinstitut, som är mer ideologiskt och politiskt oberoende.

Tankesmedjorna växte från 1970-talet till millennieskiftet kraftigt i antal. Det senaste decenniet har de blivit färre, men de som finns kvar bildar satelliter på nya platser. Det är svårt att uppskatta hur många som finns. Det finns siffror som tagits fram av amerikanska universitet, men de är svåra att använda eftersom vi inte definierar tankesmedjor på samma sätt överallt.

De svenska tankesmedjorna är små och inte särskilt högljudda jämfört med motsvarigheterna i USA, Storbritannien och Tyskland. De har sämre resurser och inte heller samma kanaler in till de politiska beslutsfattarna.

– I Sverige har de betydligt mindre inflytande. De har möjlighet att påverka opinionen kring vissa politiska frågor, säger Christina Garsten.

Alternativ plattform för demokratin
Är fenomenet bra eller dåligt för demokratin? Frågan är mångfacetterad, tycker Christina Garsten.

– De är ett hot mot en etablerad politisk representativ demokrati, genom att de har en typ av påverkan som är osynlig. Vrider man perspektivet erbjuder de ett nytt sätt att agera politiskt än genom det etablerade partipolitiska systemet. Det blir en alternativ plattform för demokrati, säger hon.

Även i auktoritära samhällen som i Kina finns organisationer i civilsamhället. De måste dock vara registrerade hos en myndighet. Någon inom statsförvaltningen ska gå i god för dem.

Det kinesiska civilsamhället framställs därför ofta som beroende, det vill säga inte skilt från staten. Johan Lagerkvist, som är docent i sinologi vid Utrikespolitiska institutet, håller dock inte riktigt med om den beskrivningen.

– Det stämmer ofta in på de registrerade organisationerna. Men inte på de som inte är registrerade och som organiserar omkring 200 000 protester och demonstrationer per år, mot till exempel miljöförstöring, korruption och maktmissbruk, säger han.

Många icke-registrerade organisationer i Kina
Det är svårt att kartlägga dessa organisationer eftersom de verkar i skuggan. En forskare i Hong Kong har dock uppskattat att de är drygt åtta miljoner.

– Siffran är osäker, men organisationerna finns och är många. Det finns dessutom exempel på att de har varit framgångsrika. Invånarna i en by lyckades till exempel avsätta en korrupt och maktfullkomlig ledare år 2011 och dessutom för första gången hålla demokratiska byval som den kinesiska författningen ger dem rätt till, berättar Johan Lagerkvist.

Globaliseringen och internet har haft mycket stor betydelse för utvecklingen även i Kina. Visserligen är sociala medier och sökmotorer som Twitter, Instagram, Facebook och Google blockerade, men landet har egna motsvarigheter till dessa.

– Den digitala tekniken har varit ett viktigt instrument för civilsamhället och för att organisera protester. Samtidigt lägger staten stora resurser på att övervaka trafiken på internet för att motverka detta och behålla kontroll och makt. Även företagen bakom sajterna kontrollerar vad som skrivs där. Censur, propaganda och kontroll av internet är centralt.

De oregistrerade organisationerna utmanar den auktoritära staten. De har dock inte påverkat maktbalansen, i alla fall inte ännu.

– Men de är ett tecken på en sjudande aktivitet som statsmakten inte har fullständig kunskap och därför inte kontroll över, säger Johan Lagerkvist.

Text: Siv Engelmark

Kontaktinformation
red@forskning.se

– Massor av patienter kommer nu och ber om att få papper på att de kan använda marijuana medicinskt. Det är omöjligt för oss läkare att gå igenom alla tveksamma studier med alla patienter och att vägra dem gör att de går till en annan läkare, säger Mark Ware, kanadensisk läkare och cannabisexpert som deltog på den stora vetenskapskonferensen AAAS i amerikanska San José i februari.

I Kanada och i hälften av USA:s delstater är möjligt att få licens från läkare för självmedicinering med marijuana. Det har blivit något av en trend. Över en miljon amerikaner och kanadensare har nu tillgång till cannabis “på recept” och andelen växer snabbt. De vetenskapliga bevisen för att cannabis botar är få, men forskningen bör inriktas på de som nu självmedicinerar anser Mark Ware.

Smärtstillande effekter
– För vissa av mina patienter är cannabis ett alternativ som tycks fungera, men det behövs mer forskning på dessa patienter. Det enda man säkert kan säga om marijuanas medicinska egenskaper efter alla studier som gjorts är att det har en viss smärtstillande effekt. Och att den effekten uppträder även i lägre doser än de som ger ett rus, säger Mark Ware.

Det som gör att cannabisplantan påverkar kroppen är att den till skillnad från de flesta andra växter innehåller en mängd olika ämnen som klassas som cannabinoider. Kroppen använder ämnen ur samma kemiska grupp för att reglera olika processer i till exempel nervsystemet. När cannabinoiden THC når hjärnan påverkar den dessa processer. Resultatet är i många fall ett välmående parat med bland mycket annat förändrad tidsuppfattning, minskad smärtkänslighet och sämre reflexer.

Eftersom det finns ett 70-tal olika cannabinoider i marijuana kan det finnas andra typer av påverkan. Endast ett fåtal är studerade, men neurofarmakologen Roger Pertwee vid Aberdeens universitet, som upptäckte THC på 70-talet, var på AAAS för att prata om andra möjliga medicinska effekter och nämnde till exempel molekylen THCV.

– THCV är inte psykoaktivt och ger rus, men vi har visat att den kan ha anti-psykotiska effekter som har potential att hjälpa vid schizofreni, säger Roger Pertwee, vars forskning än så länge inte har skett på människor.

Få bevis för att det hjälper
Jan Hillert, professor i neurologi på Karolinska Institutet och specialiserad på nervsjukdomen MS, ser få belägg för att cannabis hjälper i praktiken.

– Många hade föreställningen att det skulle förbättra livskvaliteten vid MS, men när man har gjort stora kontrollerade studier och jämfört cannabis med placebo kan man inte se några effekter på upplevd livskvalitet. Däremot finns en liten effekt på smärta, men det finns även andra behandlingsmetoder mot smärta.  

Jan Hillert tycker ändå att man måste vara öppen för cannabis inom vården.

– Det är möjligt att det finns situationer där just cannabis kan vara ett bra val, kanske till och med ett bättre val än mycket annat. Där måste vi vara öppna och är det så att studier visar medicinska egenskaper så kan man förstås använda ämnen från cannabis inom vården, säger Jan Hillert.

I dag finns endast två måttligt effektiva läkemedel som bygger på ämnen i marijuana. Det är Sativex mot smärta och stelhet vid MS samt Marinol mot illamående vid cancerbehandling. Igor Grant som är professor vid institutet för marijunaforskning på University of California tror inte att det kommer att komma några nya läkemedel inom överskådlig framtid.

– Intresset hos läkemedelsbolagen att utveckla nya mediciner från ämnen som finns i marijuana är inte tillräckligt stort. Dels är det svårt och dels går det inte att ta patent på dem eftersom ämnena finns naturligt. Det håller tillbaka läkemedelsbolagen. Detta kommer under överskådlig framtid att handla om att hantera den självmedicinering som många människor vill kunna ägna sig åt, säger Igor Grant.

Denna självmedicinering ökar alltså kraftigt i Nordamerika, men även i Europa. I Nederländerna, Tyskland och Italien finns i dag stora möjligheter att gå till en läkare och den vägen få tillstånd att bruka till exempel den holländska produkten Bedrocan, som är ren cannabis odlad och paketerad under kontrollerade omständigheter.

Olaglig som medicin i Sverige
– Vi märker ju att det här är en ökande trend. Samtidigt har vi i Sverige ett tydligt regelverk som vi kan hålla oss till och marijuana är inte klassat som läkemedel och därmed inte tillåtet att använda som medicin, säger Karin Jansson som är utredare på Läkemedelsverket.

Det finska läkemedelsverket har givit vissa läkare licens att skriva ut Bedrocan och norrmän som reser till Nederländerna och får medicinen utskriven där har möjlighet att ta med en begränsad mängd till Norge.

– Du får inte ta in Bedrocan i Sverige även om en läkare inom EU har skrivit ut medicinen till dig eftersom innehållet är narkotikaklassat. Det som skulle kunna ändra på reglerna är politiska beslut, säger Karin Jansson.

I ljuset av den ökande populariteten för “medicinsk marijuana” tycker läkaren Mark Ware att det är dags att ta kontroll över en situation som han anser är kaosartad. Han efterlyser mer forskning om vad som nu händer med de människor som självmedicinerar med marijuana. Han pekar också på ett positivt exempel från Israel där marijuana också har blivit godkänt för medicinskt bruk.

– Israeliska forskare har tagit fram en portabel vaporisator som kan laddas med vanlig marijuana och som släpper ifrån sig endast så mycket THC att smärtlindring uppstår, men inte något rus. Det gör att patienterna kan lägga in sin marijuana och få i sig en kontrollerad mängd THC. Det är en väg framåt, säger Mark Ware.

Text: Dag Kättström, vetenskapsjournalist

Kontaktinformation
red@forskning.se

– Först och främst måste den fossila förbränningen begränsas, men vi bör också skaffa mer kunskap om vilka möjligheter som finns att städa upp efter oss. Det kommer under alla omständigheter att behövas om vi vill återställa atmosfären i framtiden, säger Jennifer Wilcox, forskare på Stanford University och knuten till National Research Council.

Hon presenterade rådets rapport på vetenskapskonferensen AAAS i mitten av februari. Koldioxidinfångning och lagring (Carbon Capture and Storage, CCS), är enligt de medverkande forskarna det enda realistiska alternativet, efter minskade utsläpp, för att motverka klimatförändringarna. Andra idéer för att hejda klimatförändringarna handlar om att minska solinstrålningen och på det sättet kompensera för uppvärmningen. Ett sätt att göra det är att sprida reflekterande svavel i atmosfären, men denna tanke ger forskarna tummen ner eftersom det innebär för stora och oförutsägbara risker.

Insamling kräver stora resurser
Samtidigt konstaterar forskarna att det kommer att krävas enorma satsningar för att koldioxidinfångning ska göra skillnad. Man behöver samla in tusentals ton om dagen och dessutom lagra koldioxiden på ett säkert sätt. De tekniker för att fånga in koldioxid som anses mest realistiska i dag är dessa:

Använda bergarter
Vissa vanliga bergarter som till exempel Olivin reagerar naturligt med koldioxid och förvandlas till karbonater. Om man bryter dessa bergarter, krossar dem och sprider dem över världens åkrar kommer mer koldioxid att bindas i stenen, samtidigt som jordkvaliteten blir bättre. Metoden kräver global storskalighet för att göra skillnad.

Använda växter
Alltifrån träd till alger binder koldioxid, men när växterna dör frigörs koldioxiden igen. Den behöver tas om hand för att inte återgå till atmosfären och det kan ske genom anläggningar där koldioxiden avskiljs i samband med att biomassan bränns och skapar energi. Metoden ser i dag ut att vara den mest effektiva, men stora landarealer för odling av biomassa kommer att krävas.

Använda kemikalier
Så kallade aminer eller starka baser som natriumhydroxid kan binda koldioxid. Efter upphettning kan koldioxiden avskiljas och kemikalierna kan sedan användas igen för att fånga mer koldioxid. Processen kan i teorin skalas upp så att höghusliknande anläggningar med stora fläktar kontinuerligt suger koldioxid ur atmosfären. För att nå tillräcklig effekt kommer det att krävas mycket stora investeringar.

– Det finns inte någon teknologi som är fantastisk och kommer att lösa allt, men det är dags att starta pilotprojekt och kontrollera vad vi kan skala upp i den utsträckning som krävs, säger Jennifer Wilcox.

En annan profilerad forskare på området som deltog på konferensen, men inte har varit inblandad i rapporten, är skotten Peter Smith från Aberdeens universitet. Enligt honom måste teknikerna kombineras eftersom samtliga har begränsningar.

– Att skala upp metoden med biomassa kommer att leda till konflikter om land som behövs för att odla mat. Att använda bergarter kan troligen bara ta hand om en del av utsläppen och att suga koldioxid ur luften med hjälp av kemiska ämnen kommer att kosta mycket energi. Den energin bör komma från förnybara källor, men dessa ska i första hand användas för att ersätta fossila kraftverk, säger Peter Smith.

Jennifer Wilcox ser en möjlighet att sådana anläggningar ändå kan bli verklighet om det går att tjäna pengar på att ta bort koldioxid ur atmosfären. I dag är ren koldioxid en eftertraktad vara på marknaden och försöksanläggningar skulle kunna sälja den med vinst. Ironiskt nog är oljeindustrin en stor kund som pumpar ner koldioxid i borrhål för att kunna utvinna mer fossila bränslen.

Lagringsfrågan oklar
För att hålla den uppsamlade koldioxiden borta från atmosfären går det att lagra den i gamla borrhål eller naturliga håligheter under mark. Enligt Jennifer Wilcox finns det tillräckligt med väl lämpade platser. Redan i dag är ett tiotal kraftverk igång eller under uppförande världen över som avskiljer koldioxid från förbränning och pumpar ner den under mark. Andra forskare anser att metoden är osäker och att man inte kan garantera att koldioxiden stannar kvar i marken.

Ett alternativ är att tillverka karbonatbaserade byggnadsmaterial av bland annat insamlad koldioxid. På så sätt kan koldioxiden bindas i människans byggnader och vägar. En australiensisk forskningsanläggning har uppförts för att undersöka hur effektiv en sådan produktion kan göras.

Men Peter Smith varnar för att lägga för stora förhoppningar på teknikerna för att suga koldioxid ur luften och därefter lagra den. Det är den absolut sista möjligheten.

– Det är en plan B och att göra den till Plan A gör att vi inte har kvar någon plan B. Alltså måste vi satsa stenhårt på plan A, det vill säga att sänka utsläppen, säger Peter Smith.

Text: Dag Kättström

FAKTA
Länk till rapporten “Climate Intervention: Carbon Dioxide Removal and Reliable Sequestration” http://dels.nas.edu/Report/Climate-Intervention-Carbon-Dioxide-Removal/18805

Kontaktinformation
red@forskning.se

Övervikt orsakas främst av att vi har ett högre energiintag än den energimängd vi gör av med genom att röra på oss. Idag har många stillasittande jobb och väljer bilen eller bussen framför att promenera eller cykla. Vi prioriterar inte heller träning eller andra fysiska aktiviteter på fritiden. När det kommer till våra måltider består dessa ofta av extra “smakrik” mat, det vill säga mat som innehåller en stor del fett och/eller socker.

När vi sedan lagt på oss några extra kilon får vi ett ännu starkare sug för smakrik föda, så att dessa livsmedel fyller en ännu större del av vårt dagliga liv.

Hungerkänslan utslagen
Stressen kring olika dieter och kostråd gör tyvärr inte det ohälsosamma ätandet bättre. Trender som att äta flertalet mellanmål för att undvika att bli hungrig har lett till att vi idag har väldigt svårt att verkligen ”känna” hur hungriga vi är och hur mätta vi blir efter en måltid.

Detta gör att vi oftare äter större måltider och fler mellanmål. De medfödda hunger- och mättnadssignaler har blivit utslagna.

De läkemedel som idag finns tillgängliga för att motverka övervikt och fetma har oftast biverkningar, så som fettdiarré, huvudvärk, infektioner och hjärtklappning. Antalet fetmaoperationer, så kallad gastric bypass, ökar även världen över.

Hormoner påverkar mättnaden
I min forskning har vi funnit att ett membran från gröna blad, thylakoider, har positiva effekter hos både djur och människor. Tillsats av thylakoider leder till ett långsammare upptag av näringsämnen från mag- och tarmkanalen, vilket leder till ett lägre blodsockersvar efter måltid.

Ytterligare förbättringar som vi funnit hos personer som ätit tillskott av thylakoider är bättre reglerad frisättning av insulin samt sänkta blodfetter. Vi har även funnit att thylakoider ger en ökning av de hormoner som påverkar mättnaden, och minskar de hormoner som gör oss hungriga, vilket gör att vi håller oss mätta och belåtna en längre tid mellan måltiderna.

Bättre än jojo-bantning
Efter en måltid med thylakoider har vi även funnit att suget efter de extra smakrika produkterna med hög andel fett och/eller socker sjunker. Exempel på dessa smakrika produkter är choklad, kanelbullar och godis. Slutligen har vi visat i en studie hos människor att tillskott av thylakoider varje dag i tre månader resulterar i en viktnedgång på ca 5 kg (ca 6% av kroppsvikten). Denna viktnedgång kan verka blygsam, men den uppnås genom att endast ta thylakoid-tillskottet och i övrigt följa de svenska och nordiska rekommendationerna för födointag och fysisk aktivitet.

Det är dessutom mer hälsosamt med en långsam viktnedgång, som förhoppningsvis kan hållas stabil under resten av livet. Vid en sträng diet och snabb viktnedgång ändras kroppens ämnesomsättning för att ”spara” på den energi som kommer med födointaget, vilket är anledningen till den s.k. ”jojo-bantningen”.

I våra studier med thylakoider har vi däremot sett att denna ändring i ämnesomsättning motverkas, vilket talar för att en varaktig viktnedgång bör vara möjlig med tillskott av thylakoider.

Minskar suget
För att sammanfatta så påverkar tillskottet av thylakoider kroppen på ett fördelaktigt sätt. Thylakoider leder till en förbättrad reglering av blodsocker, insulin och blodfetter, påverkar hormoner som ökar mättnad och minskar suget efter ohälsosam mat. Tillskott av thylakoider har inte heller visat på några biverkningar.

Sammanfattningsvis leder tillskott av thylakoider till viktnedgång. Vi fastslår därför att thylakoider kan vara en ny metod för att motverka och behandla övervikt, fetma och de metabola sjukdomarna.

TEXT: CAROLINE MONTELIUS

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet, 4 mars 2015. Artikeln är publicerad i Vetenskap & Hälsa, där mer information finns om ämnet.

Kontaktinformation
info@vetenskaphalsa.se

– I TEDDY-studien har vi kommit fram till att autoantikroppar ofta dyker upp redan under de första levnadsåren, säger Åke Lernmark, professor vid Lunds universitet och som leder den svenska delen av studien.

TEDDY-studien, som finansieras av NIH (National Institutes of Health), den amerikanska hälsovårdsmyndigheten, omfattar 8 600 barn från Sverige, USA, Tyskland och Finland.

Barnen i studien har en ökad ärftlig risk för typ 1-diabetes som upptäcktes vid födseln genom prov på navelsträngsblodet. TEDDY står för ”The Environmental Determinants of Diabetes in the Young” eller på svenska Omgivningsfaktorers betydelse för uppkomst av diabetes hos barn.

Antikroppar är en del av kroppens immunförsvar och förekomst av antikroppar i blodet är ett tecken på att kroppens immunsystem har reagerat på en inkräktare, till exempel ett virus eller en bakterie.
Ibland gör immunsystemet myteri och angriper den egna kroppen. Autoantikroppar är då ett tecken på autoimmun sjukdom och utgör markörer för att det pågår ett angrepp t ex på kroppens egna insulinceller.

Tre sätt att förutse diabetes
De nya forskningsresultaten från TEDDY-studien som publiceras i den vetenskapliga tidskriften Diabetologia visar att man kan förutse ett insjuknande i typ 1-diabetes på tre sätt:

1. Om den autoantikropp som först upptäcks går till attack mot insulin (IAA).
I Sverige inträffar detta vanligtvis vid 18 månaders ålder. I studien som helhet var de flesta dock under ett år.
– Får man sedan en andra autoantikropp så kommer personen att få diabetes – men det kan ta upp till 20 år, säger Åke Lernmark.

2. Om den första autoantikroppen riktar sig mot GAD65 (GADA), ett protein inuti de insulinproducerande cellerna.
I Sverige sker detta oftast i 2,5-årsåldern, medan det i studien som helhet var vanligast vid två års ålder.

3. Om båda autoantikropparna första gången påträffas samtidigt.
– I TEDDY har 40 procent av dessa barn redan fått diabetes, säger Åke Lernmark

Virusinfektion kan ligga bakom
Av de medverkande barnen har 6,5 procent fått sin första autoantikropp före sex års ålder. I 44 procent av fallen hade de enbart en autoantikropp mot insulin (IAA). De flesta redan vid 1-2 års ålder. I 38 procent av fallen uppmättes GAD65-autoantikroppar (GADA) ökande fram till andra levnadsåret för att sedan ligga på en konstant nivå. I 14 procent av fallen påträffades båda autoantikropparna samtidigt, med en topp vid 2-3 års ålder.

Vilken autoantikropp som barnet fick hade att göra med den ärftliga risken för typ 1-diabetes.

Vad det är som fått kroppens immunförsvar att över huvudtaget börja attackera de egna insulincellerna är dock fortfarande oklart. En teori är att virusinfektioner kan ligga bakom.

– Det är möjligt att vi har att göra med två olika sjukdomar, kanske ett virus triggar igång autoantikroppar mot insulin och ett annat virus GAD65, säger Åke Lernmark.

Fotnot: Allt sedan födseln har barnen i Teddystudien, eller deras föräldrar, fört regelbundna och detaljerade kostdagböcker, lämnat blod- och avföringsprover, nagelprover samt lämnat information om sjukdomar och medicinering. När autoantikroppar påträffats hos ett barn börjar forskarna det omfattande detektivarbetet att analysera allt materiel i jakten på VAD det är som kan ha lett fram till immunförsvarets myteri.

Inom TEDDY samarbetar ledande forskare inom genetik, proteinkemi och ämnesomsättning för att reda på varför en autoantikropp triggas igång.

TEXT: SARA LIEDHOLM

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet, 3 mars 2015. Artikeln är publicerad i Vetenskap & Hälsa, där mer information finns om ämnet.

Kontaktinformation
info@vetenskaphalsa.se

Tillväxthormon (eng. Growth Hormone) tillverkas av kroppen genom hela livet och är mest känt för att bidra till den kraftiga längdtillväxt som sker under barn- och tonåren. Efter tonåren blir vi inte längre, men tillväxthormon tillverkas och frisätts fortfarande i kroppen med flera olika effekter. De mest väldokumenterade är ökad fettförbränning, ökade blodsockernivåer och ökad proteinuppbyggnad.

Vuxna som drabbats av en sjukdom som leder till brist på tillväxthormon får en ändrad kroppssammansättning med ökad fettmassa framför allt i buken och rubbade blodfettsnivåer, vilket är två starka riskfaktorer för hjärt- och kärlsjukdom. Sjukvården behandlar idag dessa med konstgjort tillväxthormon som minskar fetman och förbättrar blodfetterna.

Biverkningar med tillväxthormon som medicin
Även om dessa effekter verkar positiva har man inte kunnat visa att behandling med tillväxthormon förlänger livet. Det man däremot vet säkert är att andra patienter som producerar för höga nivåer av hormonet (sjukdomen akromegali) är kraftigt drabbade av hjärt- och kärlsjukdom, något som kan kännas motsägelsefullt då brist på hormonet, som tidigare nämnts, sägs öka risken för samma sjukdomar.

Utöver de godkända användningsområdena finns det även förskrivning utan myndigheternas tillstånd, bland annat till äldre för att motverka åldrande och ge krafterna tillbaka. En sorts doping på ålderdomshemmet alltså. Detta pga att man har sett att produktionen av hormonet sjunker när man blir äldre och man tänker sig då att man kan motverka åldringsprocessen. Studier visar att muskelmassan kan förbättras, men att det också kan leda till flertalet biverkningar, däribland diabetes.

Tillväxthormon kopplat till hjärt- och kärlsjukdom
Vi ville ta reda på hur förhållandet mellan tillväxthormon och hjärt- och kärlsjukdom egentligen ser ut hos friska människor. Därför mätte vi nivåerna av tillväxthormon hos över 4300 friska medelålders personer i början av 90-talet och följde dem sedan fram till 2010 för att se hur många av dessa som insjuknat i hjärtinfarkt, stroke eller avlidit i förtid.

Resultaten var slående. Det visade sig att ju högre nivåer av tillväxthormon en person hade, desto högre risk hade den att insjukna och dö i en hjärt- och kärlsjukdom. Den fjärdedelen med högst nivåer av tillväxthormon hade tre gånger ökad risk att avlida i en hjärtkärlsjukdom jämfört med fjärdedelen med lägst nivåer.

Personerna med låga nivåer av tillväxthormon i vår studie var oftare överviktiga och hade sämre blodfettsvärden i likhet med de patienter som har brist på tillväxthormon. Övervikt och sämre nivåer av blodfetter är som tidigare nämnt riskfaktorer för hjärt- och kärlsjukdom. Trots att personerna med låga nivåer av tillväxthormon hade just dessa riskfaktorer så levde de ändå längre än de personer som hade högre nivåer av tillväxthormon. Det verkar alltså som att nivån av tillväxthormon är kopplat till sjukdom och död. Det som återstår att utreda är om det just är tillväxthormon som leder till att sjukdom utvecklas, eller om det är en markör för någon annan obalans i kroppen.

Hur ser framtiden ut?
Man kan då fråga sig vad detta beror på och om det borde förändra behandlingen av patienter med brist på tillväxthormon? Eftersom tillväxthormon höjer blodsockret och därmed i förlängningen skulle kunna leda till diabetes, vilket belastar hjärta och kärl är det möjligt att en del av förklaringen ligger här. Det behövs dock fler studier för att kunna ge ett ordentligt svar. Eftersom vår studie tittar på tidigare friska personer, kan man inte uttala sig om hur detta påverkar patienter som har en konstaterad brist. Vi anser dock att det behövs fler studier som undersöker hur behandling med tillväxthormon påverkar en patients insjuknande i hjärt- och kärlsjukdom och livslängd.

Vi planerar att fortsätta undersöka kopplingen mellan tillväxthormon och hjärt- och kärlsjukdom. Härnäst kommer vi titta på hur generna påverkar tillväxthormon för att i ett senare arbete se om man kan påverka nivån av tillväxthormon i blodet med medicin. Framtiden får utvisa om vi ska ta tillväxthormon till vårt hjärta eller inte.

Text: ERIK HALLENGREN

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet, 27 februari 2015. Artikeln är publicerad i Vetenskap & Hälsa, där mer information finns om ämnet.

Kontaktinformation
info@vetenskaphalsa.se